I Reaper Man (Döden ligger lågt, i svensk översättning), drar sig Döden oväntat tillbaka efter att ha fått sparken för att ha utvecklat en personlighet. Detta lämnar Skivvärlden utan någon som tar hand om det viktiga jobbet att ta hand om alla avslutade liv, och därför blir  bokstavligen en massa Liv liggande i drivor på Ankh-Morporks gator. Under tiden lär sig Döden att det där med att vara människa är något mycket mer än att bara ha en massa tid att göra av med, men också att den utmätta tiden är något mycket grundläggande för vad det innebär att vara människa.

Idén är lysande. Om någon bok i Skivvärlden-serien verkligen har potential att vara både rolig och djupsinnig bara genom berättelsens själva premiss så är det den här. Tyvärr misslyckas Pratchett fenomenalt med att lösa in den checken. Hela boken är en blindgångare, full av plattfall. Ingen idé bär egentligen frukt. Boken innehåller två parallella berättelser: en om Döden och en om en salig blandning karaktärer i Ankh-Morprok som upplever det kaos som orsakas av allt Liv som inte blir omhändertaget efter att det upphört. Berättelsen om Döden rullar på rätt fint, och det är den som håller boken vid liv, men den lyfter aldrig riktigt, mycket på grund av att den hela tiden avbryts av den kaotiska historien om Ankh-Morpork.

Den del av berättelsen som utspelar sig i Ankh-Morpork påminner mest om en sådan där gammal komedi som tycks bestå enbart av folk som springer omkring utan mål och mening, allt medan de halkar på bananskal som råkar vara där endast i syfte att någon ska halka på det, och så förväntas vi skratta åt dråpligheterna. Anledningen till att det inte fungerar är att folk som halkar och ramlar är i sig inte särskilt roligt. När alla ramlar hela tiden, utan synbar anledning, och utan att det finns någon mening med det, slutar det med att vi blir uttråkade istället för roade. Den substans som finns i Reaper Man, till exempel en välförtjänt drift med vissa aspekter av minoritetsrättsrörelser, och en skildring av köpcentra som en egen livsform, drunknar under en flod av slapstick, något som Pratchett egentligen aldrig varit särskilt bra på.

Läs Reaper Man för Döden, som är en av Pratchetts riktigt geniala karaktärer, eller för den delen för de skämt som faktiskt är roliga, eller för den antydan till djupare filosofisk satir som präglar en del av de senare Skivvärlden-böckerna. Men det är för lite av dessa varor för att helheten ska bli särskilt bra.

P.S. Är det någon som vet hur man bär sig åt för att bädda in YouTube-klipp i poster på Blogsomes plattform?

P.P.S. Uppdatering: Det gick som förväntat. Den svenska riksdagen fungerar precis enligt konstruktion: en skock får som röstar som partiledningen säger. Om inte något exceptionellt inträffar kan somliga förment liberala partier leta på månen efter min röst om ett knappt år.

Det är minst tjugo år sedan fantasy var mer eller mindre synonymt med sagoäventyr i post-Tolkiensk anda, även om svensk bokhandel fortfarande inte släppt sargen. Visst skrivs det gott om sådant fortfarande, en del av det rätt bra, men det riktigt heta modet de senaste fem, tio åren har varit "urban fantasy" (som symptomatiskt nog inte fått någon svensk benämning, så vitt jag vet). Huruvida man ska beteckna Gaiman som pionjär i genren eller inte ska jag kanske låta vara osagt: han var knappast först, men det torde knappast heller vara ett särskilt kontroversiellt påstående att Neverwhere från 1996 var ett av de verk som gjorde genren populär bland fantasyläsare i gemen.

Neverwhere är Gaimans version av Alice i Underlandet. Men det är en vuxnare och mörkare Alice i Underlandet, och intressant nog just därför mindre rubbat, omtumlande och tankeväckande. Därmed inte sagt att boken lider brist på intressanta idéer, förstås: det London Below som Gaiman tar med oss till är tvärtom en färgstark och fantasieggande skuggvärld. Gaiman spelar på referenser till en lång rad klassiska sagor, myter och sägner, och en hel del folktro i anpassad till det sena 1900-talets London. Bokens störtsta styrka är dess underhållningsvärde och den sprakande, magiska, urbana skuggvärld Gaiman målar. Resan genom boken ger en kalejdoskopisk känsla av scener som kastas i ansiktet på oss och bildar en berättelse, men där vi, likt bokens huvudperson, snart är helt vilse i labyrinten och bara kan hålla i oss och hänga med på åkturen. I andra hand blir Neverwhere också en levande kommentar till en del av vår kulturhistoria, där gammal folktro integreras med moderna myter.

När jag på min dödsbädd listar mina tio största läsupplevelser finns nog inte Neverwhere med på listan, men det är en läsvärd, och lättläst, bok som jag gärna rekommenderar, och som jag gärna sätter i händerna på min hypotetiska, framtida son eller dotter någonstans i trettonårsåldern eller så. Risken är förstås att ungen tycker att det är hopplöst mossigt med skräckkabinett i Londons tunnelbana då.

Men fysikpriset tillkännages först idag, om ett par timmar, så jag hinner lämna in tipsraden även i år, även om den blir lite oinspirerad och ogenomtänkt.

Mitt grundtips är, som förra året, upptäckten av typ Ia-supernovor. Det börjar väl ändå bli dags nu? Upptäcktens betydelse har ju varit klar länge, men den är fortfarande aktuell för forskningen. Det vore ju onekligen trevligt om Nobelkommittén såg till att hänga med, så långt det alls är möjligt, i utvecklingen inom kosmologin, så att vi slipper partikelfysikens situation med Nobelpris som delas ut årtionden efter att själva upptäckten svalnat.

Några garderingar brukar vara klokt att ha. Förra året sköt jag ju stolpe in med teorin för CP-brott. Gardering nummer ett får bli de Er-dopade fiberförstärkare jag lärde mig om förra året via mjn. Efter ett tungt teoripris förra året för många decennier gamla upptäckter skulle detta vara ett välvalt pris för en modern, teknisk landvinning. Gardering nummer två är också en favorit i repris från min post förra året: Coulomb-blockad. Observationerna av exoplaneter är alltjämt en kandidat som är svår att inte nämna, men det råder kanske en smula delade meningar om hur stor denna upptäckt egentligen är: trots allt är ingen förvånad över att det finns planeter runt andra stjärnor än solen. Viktigare ändå är kanske att Kepler-teleskopet precis börjat tas i bruk, och detta är är uttryckligen konstruerat för att studera exoplaneter. Jag tror inte på ett pris för exoplaneter förrän vi sett riktiga resultat från Kepler.

En sista kandidat som förtjänar att nämnas är kanske E. P. Gross och L. P. Pitaevskii för den ekvation som bär deras namn och som är helt central för de senaste femton årens närmast explosionsartade utveckling vad gäller studier av ultrakalla atomer och Bose-Einstein-kondensat. Och det är här jag inte hunnit läsa på: jag vet att Pitaevskii lever och är aktiv, men hur är det med E. P. Gross? (Som för övrigt inte ska förväxlas med D. J. Gross, som fick priset 2004.) Och så var det ju det där med gamla upptäckter:  Gross-Pitaevskii-ekvationen härleddes (av Gross och Pitaevskii var för sig och oberoende) 1961. Det är i alla avseenden en väl gammal upptäckt, och det som skulle motivera en belöning nu är att det är först sedan experimenten med Bose-Einstein-kondensat kom igång på allvar i slutet av 1990-talet som dess betydelse blivit helt uppenbar.

… men hur jag än vänder och vrider på det hamnar jag i samma slutsats som HAX (som intressant nog postade sin egen bekännelse precis dagen efter att jag efter mycket om och men tänkt klart). Nej, Piratpartiet är långtifrån invändningsfritt. Det är, mätt med någon form av genomsnitt över alla frågor, inte ens bäst. Och det är definitivt inte liberalt — det är nog tveksamt om Piratpartiet alls kan sägas ha en ideologi i traditionell mening, och det finns obehagligt många socialistiska/anarkistiska tendenser bland en del av dess företrädare. Jag är tveksam till deras inställning i patentfrågor, och min förtjusning i deras idé om hur framtidens upphovsrätt ska se ut är begränsad. Jag har aldrig förr lagt en röst med så många reservationer som denna, vilket säger en del.

Det är heller inte självklart för mig att redovisa min röst här på bloggen, för den delen. Mitt förhållande till politik är för all del ingen hemlighet, men det är skillnad på att rent allmänt föra liberalt betonade resonemang och att öppet erkänna att man röstat på ett parti som många, inte utan skäl, ser som ett parti för bortskämda, betalningsovilliga snyltare. De metaforiska gudarna vete vad eventuella framtida arbetsgivare eller andra gör av den informationen. Men trots allt: det är ett antal viktiga frågor som ställs på sin spets ungefär nu; en del akuta — som framväxten av en alltmer allomfattande övervakning och tummande på viktiga juridiska principer — och en del helt enkelt för att samhälls- och teknikutvecklingen lett dithän att vissa tankar behöver tänkas om under de närmaste åren.

Med FRA-lagen, IPRED, ACTA, telekompaktet och så vidare har de borgerliga partierna tillsammans med socialdemokraterna (glöm inte att FRA-lagen började tas fram under den socialdemokratiska regeringen, och baxades sedan genom riksdagen av en tjänstvillig borgerlig regering som tog över den — socialdemokraternas protester ter sig i ljuset av detta som ett ganska uppenbart spel för gallerierna, för att inte tala om att de inte haft några invändningar alls mot till exempel IPRED) tagit enorma steg mot en övervakningsstat som skulle framstått som hämtad ur science fiction-litteraturen för bara femton år sedan. Uppenbarligen räknar de gamla partierna kallt med att vi ska svälja förtreten och rösta på dem i alla fall. Men att inte rösta på dem är den mest direkta markering vi som medborgare och väljare kan göra. Någonstans måste gränsen dras och foten sättas ner. För mig är det tillfället nu. En hel del av detta har varit inrikespolitiska frågeställningar, men långtifrån alla. Och nästan samtliga har kopplingar, på ett eller annat sätt till EU-nivån.

Jag ogillar när val på en politisk nivå görs till folkomröstningar om politik på en helt annan — även om det är ställt bortom rimligt tvivel att Gordon Browns Labour-regering här i Storbritannien är inkompetent och behöver få sig en rejäl näsknäpp stör det mig att detta görs till den tunga aspekten på de nyss avhållna lokalvalen, som inte har något med rikspolitiken att göra, utan mest handlar om lokal administration. Men ändå: de borgerliga partiernas svek i integritetsfrågorna är så grovt och handlar om så grundläggande värderingar att de helt enkelt inte kan få komma undan med det. När det dessutom handlar om värderingar och principer som i allra högsta grad har betydelse på EU-nivå, då är det här helt rätt tillfälle att sätta ner foten. Integritetsfrågorna är i sig ett fullt tillräckligt skäl att rösta på Piratpartiet. Övervakningsstaten måste hejdas.

Men sedan finns det förstås annat också. Som upphovsrätten. Jag är egentligen för upphovsrätt som idé, och jag menar att Piratpartiets idéer om en framtida, mycket avskalad upphovsrätt leder till en alltför avskaffad upphovsrätt. Samtidigt är det alldeles uppenbart att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den upphovsrätt vi har nu. Upphovsrätten måste anpassas till dagens — och morgondagens — teknologiska verklighet. Det är kanske talande att den kända dikt jag citerar i rubriken, som sammanfattning av mina känslor inför mitt ställningstagande, fortfarande är inlåst i  upphovsrättsskyddets kassavalv. Karin Boye har varit död sedan 1941. Då var mina föräldrar inte ens påtänkta. Jag må vara oense med Piratpartiets linje ifråga om hur upphovsrätten ska anpassas, men Piratpartiet är det enda parti som alls driver frågan om en anpassning överhuvudtaget. Bara det är värt att stödja.

Detsamma kan sägas om patentfrågorna. Jag menar att ett patentsystem behövs, och jag menar att läkemedelsutveckling förmodligen bör omfattas av det. Piratpartiets socialiseringsförslag tror jag leder fel, på samma sätt som socialiseringar nästan alltid gör. Samtidigt är det mycket tveksamt om dagens patentsystem fungerar på ett helt rimligt sätt, och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot till exempel mjukvarupatent. Än en gång ställer jag inte upp på Piratpartiets lösningar, men jag är beredd att lämna mitt stöd bara för att bidra till att alls ge frågan en chans att tas upp till seriös behandling, istället för att bli ännu en bricka i ett alltmer korporativistiskt spel.

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Själv skickade jag min utlandsröst med post för mer än en vecka sedan, och ska imorgon istället ägna mig åt ett stycke europeisk historia genom ett besök på andra-världskrigsmuséet i Duxford, men en eller annan som läser detta ska kanske gå till valurnorna imorgon. Ska du läsa något innan du går iväg, läs Lars Gustafsson och Henrik Brändén. Och glöm det kategoriska imperativet; det har i alla fall alltid varit en ganska dålig idé.