My Cup of Tea

Lågkonjunktur i bloggandet igen. Då känns det extra skönt att skriva just en blogg: alla vet att bloggaktivitet kan variera, det ingår så att säga i konceptet (om man inte har professionella anspråk), erfarna bloggläsare har vid det här laget förhoppningsvis upptäckt rss-flödets stora fördelar (lägg in en bloggs rss-flöde i favoritläsaren så dyker eventuellt nytt material upp oavsett om det går minuter eller månader mellan posterna), och så finns det ju alltid andra som håller tempot uppe när man själv inte gör det.

Den svenska rymdbloggosfären står inte stilla, och med ett par tre veckors intervall publiceras Rymdkarnevalen på någon av de deltagande bloggarna och ger en sammanfattning om vad som skrivs på, huvusakligen, svenska om rymden, astronomi och rymdforskning. Rymdkarnevalen nummer 9 ligger nu uppe hos Arielspace, så klicka iväg dit och läs!

Så småningom kommer en rymdkarneval även på denna blogg; vi får se när det blir, men förhoppningsvis om inte alltför lång tid. Datorintresserade kan också se fram emot en liten översikt över hur det fungerar att köra Eee Ubuntu Linux på en Asus Eee PC 1000H. Och så ligger flera spännande teer i pipelinen.

P.S. Ariel, har du verkligen inget rss-/atom-flöde hos dig, eller har du bara gömt det väl? Det skulle vara så kul att ha även dig i rss-läsaren nämligen.

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

Om några timmar är det dags. Klockan har passerat midnatt här i England och cirka 09:30 centraleuropeisk tid startas det största vetenskapliga experiment mänskligheten byggt: Large Hadron Collider (LHC) på CERN i Schweiz. Med startas menas alltså att köra en stråle av protoner runt acceleratorringen. Någon acceleration och några partikelkollisioner blir det inte imorgon. Men det är ändå ett stort ögonblick. För många idag aktiva partikelfysiker är LHC deras generations experiment, det som de har ägnat hela forskarkarriärer åt att förbereda och sätta upp. Förhoppningarna på vad LHC kan komma att upptäcka är många, och det finns många som har behandlat dessa bättre än jag kan göra (se t.ex. Cosmic Variance). I den mån LHC byggts för att bekräfta eller vederlägga en specifik förutsägelse är den partikel man syftar till att påvisa existensen av den så kallade Higgs-bosonen. Detta är naturligtvis en ofantligt spännande frågeställning, med långtgående konsekvenser för hur partikelfysikens framtid kommer att se ut. För egen del är jag kanske mest spänd på om LHC kan finna några ledtrådar om huruvida supersymmetri existerar, eftersom just supersymmetri är av stor betydelse i olika teorier för fysik bortom partikelfysikens så kallade standardmodell, inte minst supersträngteorin.

Ja, och så var det ju det där med svarta hål förstås. Enligt vissa hypoteser gällande partikelfysik och gravitation skulle energin i LHCs partikelkollisioner kunna vara tillräcklig för att ett mikroskopiskt svart hål, storleksordningen attometer (en miljarddels miljarddels meter) i diameter ska kunna bildas. Detta skulle vara en sensationell upptäckt — om detta faktiskt sker och går att detektera — och den skulle ge oss värdefull och mycket spännande information på vägen mot en förståelse av gravitation på kvantmekanisk skala.

Ska jag vara ärlig är jag för egen del mycket tveksam till att det alls kommer att bildas några svarta hål på LHC. Andra däremot verkar övertygade om att sannolikheten för detta är stor och att ett sådant svart hål kommer att växa till sig och sluka hela jorden och därmed dra apokalypsen över oss. Nej, mig veterligen är ingen av de som oroar sig för det fysiker. Samma teorier som säger att svarta hål skulle kunna bildas säger också att svarta hål avdunstar genom Hawking-strålning (som det i och för sig vore roligt att få experimentellt verifierad, inte minst för att det garanterat skulle ge ett Nobelpris till den mest berömda fysiker vi har här i Cambridge, men han säger själv att han inte håller andan). Ju mindre det svarta hålet, desto snabbare avdunstar det. Men låt oss för diskussionens skull anta att Hawking har fel. I så fall skulle ett mikroskopiskt svart hål inte omedelbart avdunsta, och skulle alltså kunna förinta jorden. Eller? LHC må vara den mest kraftfulla maskin vi människor har byggt för att kollidera partiklar, men vi står oss fortfarande ganska slätt mot de processer som hela tiden sker i naturen. Extremt högenergetiska partikelkollisioner förekommer hela tiden, till exempel i jordens atmosfär, eller i det inre av superkompakta stjärnor (som vita dvärgar och neutronstjärnor), på grund av kosmisk strålning. Om ett stabilt svart hål kan bildas på LHC, då bildas sådana garanterat i också i vita dvärgar och neutronstjärnor, och på grund av den stora tätheten skulle de växa till sig mycket fort och sluka stjärnan. Detta har fysikerna Steve Giddings och Michelangelo Mangano visat i en artikel, som alltså kommer till slutsatsen att det faktum att vita dvärgar och neutronstjärnor finns visar att sådana svarta hål inte bildas.

Detta hindrar nu inte somliga journalister för att försöka slå mynt av grundlösa spekulationer. Egentligen väntar jag mig inte en vetenskapsjournalistik värd namnet av en tidning som Expressen, men i just denna tidning satte Anna Krook nyss ett svårslaget rekord i oseriös journalistik. Även av en kvällstidning bör man väl ändå kunna förvänta sig någon form av grundläggande journalistisk hederlighet? Det gör mig ledsen och arg att man inte bara försitter ett gyllene tillfälle att skriva om vad partikelfysiken betyder för vår moderna världsbild och förväntningarna på en stor teknisk bedrift i vetenskapens tjänst, utan istället spinner vidare på konspirationsteorier med artiklar som mest bara tjänar till att skada vetenskaplig forskning. Det är helt enkelt mer sannolikt att jorden går under på grund av oseriös journalistik än på grund av mikroskopiska svarta hål producerade vid LHC. Därför har jag för första gången i livet skrivit till en journalist för att tala om att vi som mediekonsumenter har rätt att förvänta oss bättre. Nedan följer mitt e-brev till Anna Krook.

———-

Hej Anna!

Att dagspressen inte alltid får allting precis rätt är något vi alla får leva med, men när journalistiken blir uppenbart oseriös och syftar till ren desinformation har en gräns passerats som varje journalist av ren yrkesheder borde hålla sig för god för att gå över. Du har överträtt den gränsen med råge i och med artikeln "Forskare: Imorgon går jorden under" ( http://www.expressen.se/Nyheter/1.1293738/forskare-i-morgon-gar-jorden-under ).

Jag är ledsen, Anna, men de seriösa fysiker som anser att LHC kommer att förinta jorden finns knappast. I en relaterad artikel (länkad från din) påstår Oscar Julander att "5000 forskare varnar för ett forskningsprojekt i Schweiz riskerar att gå väldigt mycket över styr." Belägg för detta, tack! Jag har mycket svårt att tänka mig att jag som yrkesverksam fysiker skulle ha missat en sådan varning från en så stor del av fysikersamhället. Vilka är dessa 5000? Var finns de? Var har de publicerat sina varningar? Jag ser fram emot att få en referens till deras publicerade material, tack!

Om du hade gjort någon som helst research innan du skrev ihop din artikel hade du dessutom vetat att det som förhoppningsvis kommer att ske imorgon är att kör den första protonstrålen genom hela acceleratorringen. Strålen kommer inte att accelereras, och några partikelkollisioner kommer inte att ske. Innan man genomför partikelkollisioner kommer inte LHC att skapa någonting överhuvudtaget, och månader av arbete återstår innan LHC kommer att köra fullskaliga experiment vid hög energi och luminositet. Om LHC får jorden att gå under — vilket alltså inte kommer att hända — kommer det i vilket fall som helst inte att ske den 10 september 2008. Hade du gjort din research hade du vetat att det finns publikationer — varav en av de senare i raden utgjorde ämnet för dagens utskick av nyhetsbrevet Physics News Update ( www.aip.org/pnu samt http://www.aip.org/pnu/2008/871.html ) från American Institute of Physics — där möjligheterna till de katastrofscenarier din artikel handlar om har givits en mycket seriös och grundlig behandling av ledande forskare, och dessa har entydigt kunnat avfärda dessa scenarier.

Din artikel, om du inte kan underbygga den med mycket solida argument och hänvisningar till publicerat, seriöst material från verksamma experter på området, är sämsta sortens sensationsjournalistik. Uppstarten av LHC, det största experiment människan byggt för att skaffa kunskap om materiens innersta beståndsdelar, borde vara ett utmärkt tillfälle för seriös vetenskapsjournalistik att förklara vad forskningen har att säga om vår fundamentala världsbild, och varför LHCs experiment är så viktiga i sammanhanget. Men istället väljer du att publicera en tendentiös artikel, vars enda syfte tycks vara att med desinformation skapa sensation och jaga upp rädsla. (Och nej, att ni dessutom har en kort artikel där professor Leif Lönnblad med en ängels tålamod får förklara att konspirationsteorierna är trams gör inte din artikel och din vinkling på ämnet ett dugg mindre oseriös och osympatisk.) Antingen gör du detta medvetet, och då undrar jag på allvar hur du ser på din roll som journalist och varför du vill utnyttja den till att baktala och motverka vetenskaplig forskning. Och skulle det vara så att du skrivit denna artikel i tron att det som sägs i den faktiskt är korrekt och underbyggt, då är det så illa ställt med din källkritik att det är tveksamt om det borde kallas journalistik överhuvudtaget. Vilket som är värst överlämnar jag åt dig att fundera på. Under tiden kanske Expressen kan hitta någon som är intresserad av att skriva riktig vetenskapsjournalistik.

Vänliga hälsningar,
Magnus B******
fysiker verksam vid University of Cambridge, Storbritannien

———-

Det finns en del böcker som växer i ens sinne utan att man ens har läst dem: böcker som genom sin blotta ställning, eller tidigare upplevelser gör att man redan från början ger böckerna en särställning; de kan aldrig betraktas som bara en i raden. För mig är Stephen Donaldsons fantasyklassiker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever (I svensk översättning: Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne) just ett sådant verk. Min första fantasyupplevelse var som så många andras Tolkiens Sagan om Ringen (som vi kallade den på svenska på den tiden). Jag älskade den, men var fullständigt omedveten om att det faktiskt fanns en hel genre som den var en del av. Några år senare, i högstadieåldern, blev jag varse fantasygenrens existens, och det  var när jag började vilja leta mig vidare i fantasygenren som jag hörde talas om Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne. Kanske var dessa böcker ännu mer mytomspunna än Sagan om Ringen. Den senare kände i alla fall de flesta till, men den förra var för de insatta. Jag hade ungefär samtidigt börjat läsa böcker på engelska, men hade väl inte egentligen läst mer än en eller ett par, och även om jag även då talade en hygglig bruksengelska skulle det dröja ytterligare ett par år innan jag uppnått den nivån att jag med behållning kunde läsa långa texter med högtravande språk. Böckerna om Thomas Covenant är just sådana, skrivna på en blommig och högtravande prosa, och jag, som i min enfald fått för mig att jag skulle läsa dem i original, arbetade mig mödosamt igenom de första drygt hundra sidorna, innan boken tillslut blev stående i bokhyllan. Där har den sedan blivit kvar, som mitt stora samvetsprojekt. Tills nu. Igår avslutade jag äntligen den tredje och sista boken i serien (den första serien, det vill säga, ty det finns en uppföljande serie om tre böcker, och ytterligare en skrivs och publiceras just nu).

Jag vill verkligen tycka om de här böckerna. Min minnesbild från första försöket att läsa dem är av en dimhöljd fantasyvärld, med säregen känsla, helt olik den dussinfantasy jag tyvärr läst alldeles för mycket av. Böckerna ses ofta som högst originell fantasy, med ett helt nytt, och mörkare, grepp om genren. Kort sagt: detta är en av fantasyhistoriens milstenar. Men tyvärr, jag kan inte tycka att de här böckerna är särskilt fantastiska. Det är möjligt att jag hade gillat dem om jag läst dem på svenska och tagit mig igenom dem den där gången i tonåren, men nu läser jag dem istället med en 31-årings sinne, och med den kritiska blick man utvecklar genom allmän mognad och genom att ha läst tillräckligt mycket litteratur för att inte varje sagoäventyr ska vara en stor läsupplevelse genom sin blotta existens. Och tyvärr, Stephen Donaldsons fantasydebut, förmår inte på långa vägar fylla den kostym den tilldelades genom sitt klassikerskap.

Den vanligaste kritiken (för det är sannerligen inte ett enhälligt fantasyfandom som satt Donaldson på piedestal) mot Donaldson är att han plagierat Tolkien: att Landet (den parallellvärld den leprasjuke Thomas Covenant kastas in i) är en billig kopia av Tolkiens Midgård, att huvudantagonisten Furst Nid (Lord Foul) är samma karaktär som Sauron, att antingen Covenants ring eller Lagstaven (Staff of Law) är en kopia på Härskarringen, ja att själva berättelsen i grunden är densamma. Även om denna kritik är i grunden orättvis, och bygger på ett missförstånd av åtminstone ett av verken, ligger det ändå lite i den, för visst är det tydligt att Donaldson mer än bara inspirerats av Tolkiens sagovärld. Det som börjar som en nästan distanserad, mystisk och oförklarad fantasyvärld blir ganska snart allt mer lik Midgård, och när Donaldson introducerar de stora hästarna Ranyhyn och det hästfolk som följer och sköter dem är jag nära att rycka i nödbromsen. Till yttermera visso är det alldeles sant att Sauron och Furst Nid är helt parallella antagonister, låt vara med olika mytologisk status i sekundärvärlden, och visst är Ringen och Lagstaven åtminstone nästan parallella företeelser. Jag kunde önska att Donaldson hade varit lite mer självständig gentemot Tolkien, att Landet hade kunnat få bli den helt annorlunda värld det såg ut att kunna bli i berättelsens inledning, men nu är en gång för alla inte Landet, eller för den delen personernas äventyr däri, inte poängen med Donaldsons berättelse. Föremålet för Donaldsons berättelse är karaktären Thomas Covenant, bitter över sin stigmatiserande sjukdom, som kastas in i en parallellvärld han inte kan acceptera, där han begår brott, där hans handlingar, även när han försöker göra rätt, leder till plågor och förstörda liv, men där han ändå, och oförklarligt, blir betraktad som en stor hjälte på grund av den vigselring i vitt guld han inte förmått lägga ifrån sig trots skilsmässan. Allt annat är rekvisita. Och faktum är att Donaldsons jättar inte blir mindre intressanta av att de rent berättartekniskt får spela en roll som har sin närmaste motsvarighet i Tolkiens alver.

Men även med detta i beaktande håller inte böckerna riktigt, sin faktiskt nyskapande idé till trots. Berättelsen har tre grundproblem: Till att börja med Donaldsons högtravande och långrandiga blomserengelska, där varje mening tvångsmässigt förses med utbroderande adjektiv och adverb, och där Donaldson verkar ha ett nästan patologiskt behov att alltid välja det mer obskyra, högtravande eller krångliga ordet istället för en vanligare synonym. I en kort sagoberättelse av klassiskt snitt hade det möjligen kunnat fungera, men så fort Donaldson tar sin fantasyvärld ner på jorden blir språkbruket bara till en fånig kontrast mot de händelser och tankar som utspelas, och det gör läsningen långsam och mödosam alldeles i onödan. Jag misstänker att Donaldson vill vara poetisk och "legendberättande", men lyckas inte med någotdera, vilket blir särskilt tydligt i hans alltför många försök till poesi.

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Därmed är vi framme vid berättelsens tredje, och kanske allvarligaste problem: den är för lång. På tok för lång. Jag kommer inte ifrån tanken att Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne hade kunnat gå från medioker till briljant om Donaldson hade vågat ta fram stora kniven och skära ned berättelsen till kanske en tredjedel av längden. Större delen av berättelsen haltar fram på halvfart, med Donaldsons högtravande språk och de ständiga trovärdighetsproblemen som fotboja. Men så här och var kommer passager som är fullkomligt briljanta, där plötsligt allting stämmer, där Landet blir levande, där karaktärernas samspel blir intressant och trovärdigt, och där Donaldsons språk inte längre är i vägen för mystiken och dramatiken. Tack och lov är berättelsens slut en av dessa delar där nästan allting bara fungerar, och detta räddar sannolikt mitt slutliga intryck, för trots de långa transportsträckorna, och trots alla andra brister, är detta böcker värda att läsa, i alla fall för den som har ett intresse för fantasy som genre. De är allt annat än fantastiska, det finns gott om bättre böcker, men det är ändå i allt sitt mörker en befriande fantasy, där huvudpersonerna tillåts mänskliga svagheter, där mörkret tillåts vara kompakt, och, inte minst, där ont och gott (trots den personifierade onskan i Furst Nid) inte är så enkelt svart och vitt som i t.ex. Ringarnas herre eller mycken annan episk fantasy.

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Häromdagen tänkte jag att det borde vara dags för tilllkännagivandena av årets Nobelpris snart, och se! det är faktiskt denna vecka. Igår fick vi veta vilken upptäckt som belönades med priset i medicin eller fysiologi (vilket jag med varm hand överlämnar till mer kvalificerade personer att kommentera), och idag, om trekvart, är det dags för mitt eget ämne: fysikpriset. Karin Bojs på DN skrev häromdagen en liten artikel där hon gav sig till att försöka förutspå pristagarna i de tre naturvetenskapliga ämnena. Förra året gjorde hon det inte utan viss framgång (två rätt av tre, även om förra årets fysikpris var en verklig lågoddsare). I år har hon avskrivit Sumio Iijima som pristagare för upptäckten av kolnanorör, på grund av den enorma rörigheten i upptäcktens historia. Säker har hon (liksom MJ) rätt i detta.

Bojs spekulerar i ett astronomipris till för upptäckten av exoplaneter. Detta tror jag inte på, i första hand för att jag inte tror att man kommer att ge fysikpriset till astronomiska observationer två år i rad, men också för att observationen av exoplaneter i sig inte kan sägas vara någon omvälvande överraskning (det hade varit mer förvånande om vi inte förr eller senare sett planeter runt andra stjärnor än solen). Jag tror att ett pris för exoplaneter kommer att vara ett metodpris, där man belönar de metoder som utvecklats för att göra observationer av exoplaneter, och det kommer sannolikt att dröja ännu några år innan man är redo att säga vem som bör belönas för vilken obervationell metod.

Upptäckten av metalliska glaser ligger i så fall närmare till hands, även om jag själv inte är skickad att bedöma upptäckten i sig. Jag baserar istället uttalandet på det faktum att jag tror att ett pris i kondenserade materiens fysik ligger nära till hands. Detta är trots allt det fysikområde som kanske är det allra största (mätt i antal aktiva forskare) just nu, och där det produceras många banbrytande resultat. Jag skulle för egen del våga mig på en gissning om att de första experimenten med kvantprickar ligger bra till för ett pris. Dessa öppnade ett helt nytt laboratorium för mångpartikelfysiken. Självklart är dock denna gissning starkt färgad av att jag själv doktorerat just i mångpartikelteori.

Jag måste också ge poäng för Bojs förslag att belöna Lorenz för hans upptäckter som lade grunden till kaosteorin. Det är en mycket intressant tanke, och jag är beredd att instämma med Bojs om att det vore ett lämpligt pris (även om jag inte anser det motiverat av den rådant klimatdebatten, till skillnad från Bojs), men jag tror inte att det kommer att bli så. Lorenz upptäckt är trots allt fortfarande perifer ur ett traditionellt fysikperspektiv, och kaosteorins implikationer är tyvärr fortfarande tämligen oklara. Därtill är det ett matematiken så närliggande område att nog många inte riktigt betraktar det som "riktig fysik", och som bekant finns inget Nobelpris i matematik.

Ett annat förslag jag skulle vilja föra fram är de kvantoptiska experiment som gjorts med att bromsa ljus. Jag tror dock att ett eventuellt pris för dessa upptäckter ligger minst fem-tio år fram i tiden. 

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

Bloggkollegan Olof lyfter på sin blogg Röda Nejlikan en intressant diskussion om vart Sveriges dagstidningar egentligen är på väg, eller rättare sagt, om bristen på svenska dagstidningar värda namnet. I stort sett delar jag hans bedömning av de svenska dagstidningarna, och tänker därmed inte upprepa det som redan sagts. Liksom Olof prenumerar jag på Sydsvenska dagbladet, om än av skäl som möjligen riskerar att få Olof att radera min blogg från RSS-flödet, då mitt fotbollsintresse är mycket svalt, och vikten av MFF-bevakning därmed är av synnerligen ringa vikt i mitt val av tidning. Nej, min anledning till att prenumera just på Sydsvenskan (bortsett från att jag, till skillnad, uppenbarligen, från min bloggkollega, hyser viss uppskattning för Per T Ohlssons krönikor — ehuru jag icke alltid delar Ohlssons åsikter är han alltjämt en god skribent som skriver både välformulerat och välargumenterat) är att denna tidning, till skillnad från de förment rikstäckande stockholmstidningarna DN och SvD har någon form av skåne- och danmarksbevakning. Jag vidhåller att SvD begick ett misstag av historiska proportioner när man valde att koncentrera sin bevakning till Stockholm istället för att satsa på öresundsregionen. Tyvärr innebär det att man får stå ut med att sagda lokalbevakning ofta nog håller en kvalitet långtifrån den man kan vänta sig, med reportage om att ungdomar blir kära och har sex på scoutläger och om professorer som smugglar med sig godis under sin tala som enda bevakning av Lunds universitets doktorspromovering.

Och någonstans här är vi problemen med svenska dagstidningar på spåren: De egna reportagen på nyhetsplats saknar ofta substans, och handlar oftare om att framställa människor som offer för någon stor ondska, eller om "vanligt folks" reaktioner på aktuella händelser. Hur illa detta sakernas tillstånd verkligen var blev för mig först uppenbart hösten 2001, då jag bodde i Los Angeles och hade nöjet att varje dag läsa LA Times. Just hösten 2001 var ju i nyhetshänseende särskilt dramatisk, med terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon 11 september och de händelser som följde därefter. I LA Times fanns så gott som dagligen djupt ingående artiklar som belyste olika aspekter på de aktuella händelserna, och journalisterna drog sig inte för tekniska redogörelser eller långa resonemang, eller för den delen olika sidors argument. Eventuella "mannen på gatan-reaktioner" fick på sin höjd en överbliven marginal. Det finns en fundamental skillnad i attityd mellan svenska och amerikanska tidningar, och den tar sig uttryck i ett mer vuxet tilltal, och i att nyhetsjournalisterna får utrymme, gott om utrymme, för att belysa nyheterna. Svenska tidningar klarar sällan av det ens i inrikesbevakningen. Utrikesbevakningen ska vi inte tala om. Det finns en eller annan utrikeskorrespondent här och var som gör ett så gott jobb han eller hon kan, men tyvärr är bevakningen alltför ofta friserade TT-telegram och plattityder. Kanske är det särskilt uppenbart just i bevakningen av USA och amerikansk politik. Här kunde det inte vara tydligare att de svenska tidningarna är erbarmerliga amatörer, som mest tycks intresserade av att appellera till läsarnas fördomar. Ofta nog finns till och med grundläggande faktafel och missförstånd kring hur amerikansk politik fungerar, som t.ex. när SvD mer än en gång inte tycks ha klart för sig en så grundläggande sak som att en amerikansk president inte får sitta mer än två mandatperioder, och att George W. Bush därmed möjligen är den minst intressanta personen i hela USA i de stundande valen.

Mer än något annat behövs i Sverige ett (åter)upprättande av nyhetsjournalistens och nyhetsjournalistikens status, och i samband med det ett erkännande av journalistens betydelse för nyhetsrapportering och analyser. De journalister som åtnjuter anseende i Sverige idag, vilket syns i att vi känner till deras namn, är undantagslöst åsiktsjournalister, som verkar antingen på ledarsidorna, eller, oftare ändå, på kultursidorna, där åsikter kan framföras utan att budbäraren samtidigt tvingas erkänna färg. Svensk dagspress måste åter börja betrakta läsaren med respekt, ja att förvänta sig att läsaren har en aktiv roll att spela och inte är en passiv konsument. Bra journalistik är inte sondmatning som kan absorberas med ett platt EKG, bra journalistik ställer krav på läsarens engagemang, allmänbildning och vilja att sätta sig in i nya resonemang och omständigheter.

Gårdagen tillbringades till stor del sittande på tåg från föräldrarna i Sandviken ner till Lund. I vanlig ordning gick det naturligtvis inte att genomföra en komplett resa fram och tillbaka med SJ utan problem, denna gång dock utan allvarligare konsekvenser än en något hastigare omstigning än planerat i Göteborg på väg upp till Karlstad samt en missad stadsbuss (och därmed senare ankomst hem) i Lund på väg tillbaka. Jag undrar bara varför det alltid är så här. Ibland ser jag annonser och artiklar där SJ skryter med att 90% (eller ännu mer, jag kommer inte ihåg siffran exakt) av alla SJ-tåg kommer fram i tid. Som resenär kan detta milt sagt vara svårt att tro, men jag hyser inga tvivel om att uppgiften är sann. Problemet är bara att siffran i sig är värdelös. För det första får vi sällan veta vilken definition av "i tid" som används. För att man ska ha rätt till ersättning från SJ för försenat tåg krävs (åtminstone på längre resor) en försening om minst en timme. Om ersättningsgränsen används som definition är alltså en försening på 50 minuter "i tid" (det är åtminstone, uppenbarligen, vad vi resenärer rutinmässigt förväntas stå ut med, något som i sig är anmärkningsvärt men också en annan diskussion), men nu får man anta att det trots allt är en väsentligt striktare definiton än denna som används. Den andra uppgiften som definitivt aldrig nämns i dessa sammanhang är hur förseningarna är fördelade på olika sträckningar och avgångar. Det körs trots allt många, många tåg i Sverige varje dag, varav flera kortare sträckor och/eller sträckor med liten trafik. Dessa tåg är säkert i tid i princip alltid. Det är bara det att det är ointressant för mig, som X2000-resenär på sträckan Malmö-Stockholm hur många av tågen Borlänge-Halsberg som är i tid. Däremot är det intressant för mig om någon särskild av avgångarna Malmö-Stockholm som är särskilt förseningsdrabbad. På samma sätt är de förseningar som intresserar mig givetvis helt irrelevanta för den som arbetspendlar på Uppsalapendeln, och gissningsvis är samma människa inte ett dugg hjälpt av att 10:30-tåget är exakt i tid varje gång, om det är 07:00-tåget som gäller för att komma i tid till jobbet.

Vad vi ska lära av detta resonemang är att det gäller att veta vad man gör när man handskas med statistik. Det gäller självklart inte bara tågförseningar, utan statistik i allmänhet. Den som öppnar ögonen ska se att vi dagligen bombarderas med mängder av statistiska uppgifter som vid närmare eftertanke visar sig vara i bästa fall intetsägande, och i värsta fall direk vilseledande.

Apropå tåg och SJ:s attityd mot sina kunder, förresten: Hur svårt kan det egentligen vara att se till att det finns tvål på tågens toaletter? Var och varannan gång jag åker tåg (särskilt på X2000) saknas tvål på min närmaste toalett, ofta redan från startstation. SJ, inte kan det väl vara så svårt att ha ett litet nödlager med tvål, pappershanddukar och toalettpapper i en vrå på tåget, så att personalen enkelt kan göra ett snabbt byte om så skulle behövas?

När det talas om att man ska ställa bilen och ta tåget, av miljöskäl, då borde det (som om inte rena affärsmässiga anledningar skulle ha varit nog, om bara konkurrens fanns) vara mycket angeläget för SJ att se över 1. Det dyra och obegripliga prissättningssystemet. Om tåg ska vara ett hållbart alternativ för en stor andel av våra resor, då krävs det för det första att man kan få tag på en biljett till ett hyggligt förutsägbart pris. För det andra måste priset vara konkurrenskraftigt i jämförelse med huvudalternativen. Malmö-Stockholm är i runda tal en sträcka om 50 mil. Med en kostnad om 15 kronor milen är kostnaden för att färdas i bil ca. 750 kronor enkel resa. Tågbiljetten på samma sträcka hamnar även den lätt på ett motsvarande pris, om man inte bokar tidigt. Och är man två personer som ska åka, då är bilen redan ett prismässigt attraktivt alternativ. Är man fler ändå är det ingen tvekan om saken. 2. I ljuset av det ekonomiska resonemanget är det inte svårt att sluta sig till att SJ måste leva upp till sin reklam om en lugn, skön och bekväm resa. Då krävs det att det finns tvål på toaletterna, att tågen går i tid, att sätena är bekväma, temperaturen bekväm och ljudmiljön uthärdlig.

Å andra sidan kanske SJ får gratishjälp med sin marknadsföring, utan att själva behöva lyfta ett finger för vare sig kvalitet, pris eller reklam, när flyget gör vad det kan för att bli ett allt mindre lockande alternativ… 

Dagens dumstrut i den svenska välfärdsstaten tillfaller klassningen av en viss musiksmak som handikapp (Sydsvenskan, SVD). Roger Tullgren är strålande glad för att hans livsstil som hårdrockare klassas som arbetshandikapp. Som skattebetalare i Skåne är jag avsevärt mindre upphetsad. Ska alla hårdrockare klassas som handikappade och garanteras försörjning och förmåner som vi synthare inte får? Eller är det vi som lyssnar på klassisk musik som borde klassas som handikappade?

Saken är följande: Roger blev biten av hårdrocken i unga år, och har verkligen gått in för sin musikstil. Han lever ut den. Han går på massor av konserter, han klär och smyckar sig stilenligt, och han lyssnar på musik jämt. Faktum är att han går in så mycket för sin musik att han inte sköter sina jobb, eller i förekommande fall inte får ett sökt jobb. Detta har några "välvilliga" psykologer nu klassat som arbetshandikapp, vilket innebär att vi skattebetalar ska ordna med den försörjning som han själv uppenbarligen inte har något intresse av att ordna själv. För här är kruxet: Killen är inte oförmögen att göra ett arbete. Han har inte någon skada eller utvecklingsstörning som gör det omöjligt för honom att leva som vilken annan 43-åring som helst. Jag kan mycket väl tänka mig att han orättvist nekats jobb av självutnämnda stilpoliser till arbetsgivare. Jag har själv lite av en s.k. alternativ klädstil som säkert inte skulle tilltala somliga konformistiska slipskramare, och har inga problem att föreställa mig att det kan leda till diskriminering. Faktum kvarstår dock: Killen har haft jobb, och han har sumpat dem genom att utnyttja arbetsplatsens resurser och genom att strunta i jobbet för att gå på konserter. Vissa arbeten innebär att man inte kan klä sig hur som helst, men det anser inte Roger att det ska gälla honom, bara andra, som i sin tur ska betala för att han ska få hållas. Detta kallas nu handikapp. Jag är den första att applådera Rogers bejakande av den stil han har valt, jag uppskattar människor som har en stil, men att ha en stil är något som man får klara av på egen hand. Det är en rättighet att välja sin stil, men med den rättigheten följer att man får ta konsekvenserna av det valet. Det innebär t.ex. att man inte har rätt att tvinga andra att betala för livsstilen.

Är det alltså till detta den svenska välfärdsmodellen har kommit till; en mentalitet av att "samhället ska ta hand om dig" dragen så till sin spets att egna medvetna val klassas som medicinska handikapp, att det personliga ansvaret helt suddats ut? Det är det som skrämmer mig i den här historien.

Jag tycker inte att skattemedel ska finansiera mitt musikintresse, och jag tycker inte att mina skattepengar ska gå till att finansiera andras. 

Och så till dagens goda nyhet: Felicia på bloggen Furiku är tillbaka i bloggosfären. Välkommen tillbaka!

En lundaprofil har gått ur tiden, fysikvärlden har mist en av sina stora folkbildare, och vi lundafysiker har mist en vän och kollega. Docent Hans-Uno Bengtsson har avlidit efter en tids cancersjukdom. Vi var nog flera som hoppades att cellgiftsbehandlingen mot alla odds skulle lyckas och ge oss ytterligare några år med Hans-Uno, men blev det nu inte. Det smärtar mig att jag aldrig mer kommer att höra hans jovialiska röst, och det känns som en enorm förlust att aldrig mer få höra honom förklara ett nobelpris på det där sättet som bara Hans-Uno kunde, med Shakespeare-referenser och allt.

Liksom Hans-Uno, men i detta fall inte inspirerad av honom, går jag oftast klädd helt i svart, och gärna med en kedja till nycklarna som dekoration. Jag fick för ett tag sedan frågan av en kamrat "är du svartklädd för att bli en ny Hans-Uno Bengtsson?" Jag medger gärna att Hans-Uno varit en stor inspirationskälla på flera sätt, men Hans-Uno var och förblir oefterhärmlig. Hans-Uno var en unik kombination av god underhållare och folkbildare, och med en kunskap som inte bara var djup, utan i minst lika hög grad bred. Hans-Uno själv får vi aldrig mer uppleva, men hans många böcker finns alltjämt kvar och kommer förhoppningsvis att länge än inspirera unga att söka sig till vetenskapen och fysiken, och bidra med rolig och nyttig allmänbildning för många, många fler.

Tack Hans-Uno, för den insats du gjort för fysiken, och för att du är en av dem som bidragit till att ge Lund sin karaktär. Vila i frid.

Den här är ju bara för söt för att inte dela med sig av: "Kiwi!" Tänk att man kan bli så mycket gladare av så lite!

(Via Månskensdans) 

Det finns i svensk debatt — och förvisso inte bara där, men det är där jag upplever den särskilt tydligt — ett implicit antagande om att den som är ett offer alltid har rätt. Därför har vi också ett debattklimat där vi tävlar om att vara mest offer, mest förtryckta, mest missförstådda, och det mesta mobboffret. Se på vilken debatt som helst! Jämställdhet: Kvinnor är offer för patriarkala strukturer (och det är männens fel, som om kulturella mönster inte i hög grad även burits av kvinnor, och därför har feministerna rätt). Män försvarar sig med att de minsann också är offer för könsrollstänkande, och dessutom bortglömda när allt ljus är på kvinnorna (förvisso sant, åtminstone delvis, men det gör knappast att antifeministerna har rätt i sina egna idéer). Arbetsmarknaden: Facken framställer gärna alla arbetstagare som svaga offer för elaka arbetsgivare, och därför har facken rätt i allt de säger. Somliga självutnämnda företrädare för företagarna vill få oss att tro att facken är härsklystna demoner som inget hellre vill än förgöra alla företag och inte bryr sig det minsta om arbetstagares villkor (en delvis befogad kritik — se på den numera riksberömda salladsbaren — men den bortser gärna från det som facken gör bra).

Och så har vi religionsdiskussionen: Uttalat troende är en minoritet i Sverige, och därför är de så missförstådda, så missförstådda, trots att nära nog samtliga media svämmar över av livsåskådningsprogram som i varierande grad smeker religiositeten medhårs, och trots att präster fortfarande har i princip monopol på det offentliga själasörjande. De aktiva ateisterna å sin sida, är inte sena att påpeka just detta, hur spår av religion finns överallt i samhället, hur deras värderingar motarbetas av religiösa grupperingar, hur uttalad ateism alltid ifrågasätts o.s.v., allt för att visa hur man som uttalad ateist tillhör en liten minoritet som behandlas orättvist, som är offer för all religiositet. Återigen är det naturligtvis tramsigt från båda sidor. Det är knappast speciellt tungt att vara ateist i Sverige, och sticker man ut hakan genom att uttala starka åsikter, då får man också finnan sig i att korten synas. Och förvisso ser nog en del snett på frikyrkligt kristna, men trots allt är det ju sant att religiositet i olika former kommer undan ganska lindrigt, speciellt i medias behandling, där själva tron mycket sällan får ett kritiskt ifrågasättande på samma sätt som ateister nästan alltid får de få gånger de bjuds in till diskussion i media. Men ett offer är alltid vinnare. Den som är mest förtryckt har alltid rätt. Och så går tävlingen vidare, inte med argument mot argument, utan med en orgie i självömkan. Ömkan vinner över argument.

(Och just nu drar P1 igång sändningen av långfredagsgudstjänsten. Inget fel i det, men när tänker radion på motsvarande sätt låta t.ex. en humanist få lägga fram sin program utan att avbrytas?)

Nu senast är det Bitte Assarmo som i Svenska Dagbladet gör sig till självutnämnd representant för hela kristenheten och spikar upp den på offrets kors, för att sedan säga: Se! Vi är de förtryckta! Orättfärdigt blir vi korsfästa av det gudlösa samhället! I debattartikeln Kristna jagas i Sverige och utomlands gör hon Sveriges kristna till en förtryckt minoritet, till offrenas offer. Inte nog med att icke-troende elakt kritiserar kristna. Kristna kritiseras dessutom mer än Sveriges muslimer, buddister, hinduer och judar. Man är ynkligast av de ynkliga. Och därför har man rätt, i offermentalitetens Sverige.

Ta några exempel från artikeln:

Få se nu … Johansson och Pagrotsky har kritiserat det kristna motståndet mot aborträtten och stamcellsforskningen. Därmed har de gjort det "legalt att kränka kristna". Det här är på samma nivå som när muslimer är kränkta i tid och otid, så fort någon säger något ofördelaktigt om islam. Så vitt jag vet betyder "legalt" lagligt, och vad som är lagligt avgörs inte av vad en politiker säger, utan av vad som står i lagboken, och tack och lov har vi än så länge en rätt så god yttrandefrihet i Sverige. Om Assarmo känner sig kränkt av att någon kritiserar kristet motiverat motstånd mot stamcellsforskning, då är det faktiskt Assarmos problem, på samma sätt som jag som förespråkare för samma stamcellsforskning vackert får finnna mig att Assarmo och hennes trosfränder anser mig djupt omoralisk. 

Vidare är Assarmo upprörd över debatten kring kristenhetens problematiska förhållningssätt till homosexuella:

Nej, det är förvisso ingen som kräver något sådant, men Assarmo väljer att fullständigt ignorera det faktum att Svenska kyrkan har en särställning gentemot moskéer, tempel och synagogor som samhällsinstution i just den här frågan. Jag tycker förvisso att det är vansinne att tvinga kyrkan att viga homosexuella (trosfrågor ska inte avgöras genom politiska beslut), men faktum är att det är Svenska kyrkan som är intressant i den här debatten. Det handlar inte om att kristna skulle vara särskilt "förföljda". Att tala om förföljelse i detta sammanhang är för övrigt ett rent hån mot dem som verkligen är förföljda för sina övertygelsers skull runt om i världen och säger egentligen mest om Assarmos människosyn.

En viktig poäng har dock Assarmo i sin artikel: Medan det är accepterat att kritisera kristendomen i Sverige idag, är detta inte fallet när det gäller många andra religioner, och islam i synnerhet. Varför ska islam behandlas annorlunda än kristendomen? Om vi kan kritisera kristna företrädares problematiska inställning till abort, stamcellsforskning och en hel del annat, bör vi då inte också kunna kritisera islams problematiska inställning i samma frågor, de faktiska förföljelser av kristna och icke-troende som sker i islamistiska teokratier, och islams problematiska förhållande till kvinnors rättigheter? Ska vi inte kunna kritisera de åsikter som muslimer i Sverige hyser? Ska de vara frälsta från kritik bara för att de är muslimer?

Det hörs trots allt en hel del islamkritik i Sverige idag, men det är djupt problematiskt att den inte är politiskt rumsren. Detta, mer än någonting annat, gör att osaklig smutskastning kan härja fritt, eftersom även den berättigade kritiken stigmatiseras. Och det gör att muslimer kan fortsätta att utmåla sig själva som offer. Och ett offer har ju alltid rätt.

Men Assarmo skriver inte om behovet av en kritik av islam, jämställd med kritiken av kristendomen. Nej, Assarmo kan sin svenska debatt, och gör sig själv till offer. Problemet är inte att all kritik av islam är politiskt inkorrekt, utan problemet är att kristendomen kritiseras. Assarmo gör sig själv och alla kristna till offer. Därför har de kristna stamcellsforskningsmotståndarna rätt (de delar ju uppfattning med muslimer och andra, så när kristna kritiseras i den debatt i vilken de själva deltar, men inte muslimer, är de förföljda offer). Därför ska vi ge Assarmo rätt när hon kräver kritik av islam (hon är ju offer, så hennes rop på islamkritik är berättigat). Att det är inkonsekvent att kräva kritik av islam samtidigt som man anser att kritik mot den egna religionen är förföljelse bekymrar inte Assarmo. Hon är ju offer, så hon har ju rätt. Då behöver hon inte bekymra sig om att formulera sammanhängande, relevanta och sakliga argument för sina ståndpunkter. Så bekvämt. Och så tråkigt för en diskussion som behövs.

Men kanske måste vi först av allt göra upp med offermentaliteten. Så länge debattörer alltid kan spela trumfkortet att låtsas att moståndaren ropar "Korsfäst! Korsfäst!" kommer vi också att få en debatt därefter, där "mest synd om" alltid väger tyngre än sakliga och logiska argument. 

På vägen mellan centrum och institutionen passerar jag en liten bokhandel som även säljer diverse datorprylar. På en skylt utanför har de ett tag gjort reklam för USB-minnen (av märket Corsair, som har väldigt trevlig utformning — jag har själv ett sådant). Detta görs under rubriken "Trött på disketter?" Min första reaktion på texten var att disketter väl ändå blev omoderna för nästan tio år sedan, men sedan tänkte jag efter en smula. När CD-ROM kom lanserades tekniken som slutet på disketternas era, och efter några år med CD var diskettstation inte längre standard i alla datorer. Men CD ersatte aldrig disketterna. CD har aldrig varit ett lagringsmedium som kunnat göra samma jobb som disketter fast bättre, och jag är säkert inte ensam om att ha upplevt diskettstationernas hädanfärd som för tidig. CD ersatte disketter för långtidslagring av data, det är sant. CD ersatt mycket fort även disketter som distributionsmedium för programvara. Däremot kunde CD aldrig ersätta disketten som medium för snabb förflyttning av data. Till att börja med tog det ett tag innan alla kunde förväntas ha tillgång till CD-brännare, och även därefter var bränning av CD en betydligt besvärligare procedur än att lägga data på diskett. Lägg därtill CDns högre pris och det faktum att en vanlig CD-R inte kan återanvändas. CDns enda fördel i detta avseende var den avsevärt större kapaciteten.

USB-minnet däremot, är diskettens sanna ersättare. USB-minnet kombinerar CDns lagringskapacitet (och mer därtill numera) med diskettens flexibilitet och hanterbarhet. USB-minnet kommer däremot inte att hota CD/DVD som medium för lagring eller distribution, men i och med USB-minnet kan den gamla disketten gå hädan utan att någon saknar den. Så när vi köper ett USB-minne är det knappast disketter vi är trötta på, utan snarare frånvaron av disketter. Disketten har äntligen fått en ersättare, flera år efter att den dödförklarats.