My Cup of Tea

Det finns en del böcker som växer i ens sinne utan att man ens har läst dem: böcker som genom sin blotta ställning, eller tidigare upplevelser gör att man redan från början ger böckerna en särställning; de kan aldrig betraktas som bara en i raden. För mig är Stephen Donaldsons fantasyklassiker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever (I svensk översättning: Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne) just ett sådant verk. Min första fantasyupplevelse var som så många andras Tolkiens Sagan om Ringen (som vi kallade den på svenska på den tiden). Jag älskade den, men var fullständigt omedveten om att det faktiskt fanns en hel genre som den var en del av. Några år senare, i högstadieåldern, blev jag varse fantasygenrens existens, och det  var när jag började vilja leta mig vidare i fantasygenren som jag hörde talas om Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne. Kanske var dessa böcker ännu mer mytomspunna än Sagan om Ringen. Den senare kände i alla fall de flesta till, men den förra var för de insatta. Jag hade ungefär samtidigt börjat läsa böcker på engelska, men hade väl inte egentligen läst mer än en eller ett par, och även om jag även då talade en hygglig bruksengelska skulle det dröja ytterligare ett par år innan jag uppnått den nivån att jag med behållning kunde läsa långa texter med högtravande språk. Böckerna om Thomas Covenant är just sådana, skrivna på en blommig och högtravande prosa, och jag, som i min enfald fått för mig att jag skulle läsa dem i original, arbetade mig mödosamt igenom de första drygt hundra sidorna, innan boken tillslut blev stående i bokhyllan. Där har den sedan blivit kvar, som mitt stora samvetsprojekt. Tills nu. Igår avslutade jag äntligen den tredje och sista boken i serien (den första serien, det vill säga, ty det finns en uppföljande serie om tre böcker, och ytterligare en skrivs och publiceras just nu).

Jag vill verkligen tycka om de här böckerna. Min minnesbild från första försöket att läsa dem är av en dimhöljd fantasyvärld, med säregen känsla, helt olik den dussinfantasy jag tyvärr läst alldeles för mycket av. Böckerna ses ofta som högst originell fantasy, med ett helt nytt, och mörkare, grepp om genren. Kort sagt: detta är en av fantasyhistoriens milstenar. Men tyvärr, jag kan inte tycka att de här böckerna är särskilt fantastiska. Det är möjligt att jag hade gillat dem om jag läst dem på svenska och tagit mig igenom dem den där gången i tonåren, men nu läser jag dem istället med en 31-årings sinne, och med den kritiska blick man utvecklar genom allmän mognad och genom att ha läst tillräckligt mycket litteratur för att inte varje sagoäventyr ska vara en stor läsupplevelse genom sin blotta existens. Och tyvärr, Stephen Donaldsons fantasydebut, förmår inte på långa vägar fylla den kostym den tilldelades genom sitt klassikerskap.

Den vanligaste kritiken (för det är sannerligen inte ett enhälligt fantasyfandom som satt Donaldson på piedestal) mot Donaldson är att han plagierat Tolkien: att Landet (den parallellvärld den leprasjuke Thomas Covenant kastas in i) är en billig kopia av Tolkiens Midgård, att huvudantagonisten Furst Nid (Lord Foul) är samma karaktär som Sauron, att antingen Covenants ring eller Lagstaven (Staff of Law) är en kopia på Härskarringen, ja att själva berättelsen i grunden är densamma. Även om denna kritik är i grunden orättvis, och bygger på ett missförstånd av åtminstone ett av verken, ligger det ändå lite i den, för visst är det tydligt att Donaldson mer än bara inspirerats av Tolkiens sagovärld. Det som börjar som en nästan distanserad, mystisk och oförklarad fantasyvärld blir ganska snart allt mer lik Midgård, och när Donaldson introducerar de stora hästarna Ranyhyn och det hästfolk som följer och sköter dem är jag nära att rycka i nödbromsen. Till yttermera visso är det alldeles sant att Sauron och Furst Nid är helt parallella antagonister, låt vara med olika mytologisk status i sekundärvärlden, och visst är Ringen och Lagstaven åtminstone nästan parallella företeelser. Jag kunde önska att Donaldson hade varit lite mer självständig gentemot Tolkien, att Landet hade kunnat få bli den helt annorlunda värld det såg ut att kunna bli i berättelsens inledning, men nu är en gång för alla inte Landet, eller för den delen personernas äventyr däri, inte poängen med Donaldsons berättelse. Föremålet för Donaldsons berättelse är karaktären Thomas Covenant, bitter över sin stigmatiserande sjukdom, som kastas in i en parallellvärld han inte kan acceptera, där han begår brott, där hans handlingar, även när han försöker göra rätt, leder till plågor och förstörda liv, men där han ändå, och oförklarligt, blir betraktad som en stor hjälte på grund av den vigselring i vitt guld han inte förmått lägga ifrån sig trots skilsmässan. Allt annat är rekvisita. Och faktum är att Donaldsons jättar inte blir mindre intressanta av att de rent berättartekniskt får spela en roll som har sin närmaste motsvarighet i Tolkiens alver.

Men även med detta i beaktande håller inte böckerna riktigt, sin faktiskt nyskapande idé till trots. Berättelsen har tre grundproblem: Till att börja med Donaldsons högtravande och långrandiga blomserengelska, där varje mening tvångsmässigt förses med utbroderande adjektiv och adverb, och där Donaldson verkar ha ett nästan patologiskt behov att alltid välja det mer obskyra, högtravande eller krångliga ordet istället för en vanligare synonym. I en kort sagoberättelse av klassiskt snitt hade det möjligen kunnat fungera, men så fort Donaldson tar sin fantasyvärld ner på jorden blir språkbruket bara till en fånig kontrast mot de händelser och tankar som utspelas, och det gör läsningen långsam och mödosam alldeles i onödan. Jag misstänker att Donaldson vill vara poetisk och "legendberättande", men lyckas inte med någotdera, vilket blir särskilt tydligt i hans alltför många försök till poesi.

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Därmed är vi framme vid berättelsens tredje, och kanske allvarligaste problem: den är för lång. På tok för lång. Jag kommer inte ifrån tanken att Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne hade kunnat gå från medioker till briljant om Donaldson hade vågat ta fram stora kniven och skära ned berättelsen till kanske en tredjedel av längden. Större delen av berättelsen haltar fram på halvfart, med Donaldsons högtravande språk och de ständiga trovärdighetsproblemen som fotboja. Men så här och var kommer passager som är fullkomligt briljanta, där plötsligt allting stämmer, där Landet blir levande, där karaktärernas samspel blir intressant och trovärdigt, och där Donaldsons språk inte längre är i vägen för mystiken och dramatiken. Tack och lov är berättelsens slut en av dessa delar där nästan allting bara fungerar, och detta räddar sannolikt mitt slutliga intryck, för trots de långa transportsträckorna, och trots alla andra brister, är detta böcker värda att läsa, i alla fall för den som har ett intresse för fantasy som genre. De är allt annat än fantastiska, det finns gott om bättre böcker, men det är ändå i allt sitt mörker en befriande fantasy, där huvudpersonerna tillåts mänskliga svagheter, där mörkret tillåts vara kompakt, och, inte minst, där ont och gott (trots den personifierade onskan i Furst Nid) inte är så enkelt svart och vitt som i t.ex. Ringarnas herre eller mycken annan episk fantasy.

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Häromdagen tänkte jag att det borde vara dags för tilllkännagivandena av årets Nobelpris snart, och se! det är faktiskt denna vecka. Igår fick vi veta vilken upptäckt som belönades med priset i medicin eller fysiologi (vilket jag med varm hand överlämnar till mer kvalificerade personer att kommentera), och idag, om trekvart, är det dags för mitt eget ämne: fysikpriset. Karin Bojs på DN skrev häromdagen en liten artikel där hon gav sig till att försöka förutspå pristagarna i de tre naturvetenskapliga ämnena. Förra året gjorde hon det inte utan viss framgång (två rätt av tre, även om förra årets fysikpris var en verklig lågoddsare). I år har hon avskrivit Sumio Iijima som pristagare för upptäckten av kolnanorör, på grund av den enorma rörigheten i upptäcktens historia. Säker har hon (liksom MJ) rätt i detta.

Bojs spekulerar i ett astronomipris till för upptäckten av exoplaneter. Detta tror jag inte på, i första hand för att jag inte tror att man kommer att ge fysikpriset till astronomiska observationer två år i rad, men också för att observationen av exoplaneter i sig inte kan sägas vara någon omvälvande överraskning (det hade varit mer förvånande om vi inte förr eller senare sett planeter runt andra stjärnor än solen). Jag tror att ett pris för exoplaneter kommer att vara ett metodpris, där man belönar de metoder som utvecklats för att göra observationer av exoplaneter, och det kommer sannolikt att dröja ännu några år innan man är redo att säga vem som bör belönas för vilken obervationell metod.

Upptäckten av metalliska glaser ligger i så fall närmare till hands, även om jag själv inte är skickad att bedöma upptäckten i sig. Jag baserar istället uttalandet på det faktum att jag tror att ett pris i kondenserade materiens fysik ligger nära till hands. Detta är trots allt det fysikområde som kanske är det allra största (mätt i antal aktiva forskare) just nu, och där det produceras många banbrytande resultat. Jag skulle för egen del våga mig på en gissning om att de första experimenten med kvantprickar ligger bra till för ett pris. Dessa öppnade ett helt nytt laboratorium för mångpartikelfysiken. Självklart är dock denna gissning starkt färgad av att jag själv doktorerat just i mångpartikelteori.

Jag måste också ge poäng för Bojs förslag att belöna Lorenz för hans upptäckter som lade grunden till kaosteorin. Det är en mycket intressant tanke, och jag är beredd att instämma med Bojs om att det vore ett lämpligt pris (även om jag inte anser det motiverat av den rådant klimatdebatten, till skillnad från Bojs), men jag tror inte att det kommer att bli så. Lorenz upptäckt är trots allt fortfarande perifer ur ett traditionellt fysikperspektiv, och kaosteorins implikationer är tyvärr fortfarande tämligen oklara. Därtill är det ett matematiken så närliggande område att nog många inte riktigt betraktar det som "riktig fysik", och som bekant finns inget Nobelpris i matematik.

Ett annat förslag jag skulle vilja föra fram är de kvantoptiska experiment som gjorts med att bromsa ljus. Jag tror dock att ett eventuellt pris för dessa upptäckter ligger minst fem-tio år fram i tiden. 

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

Bloggkollegan Olof lyfter på sin blogg Röda Nejlikan en intressant diskussion om vart Sveriges dagstidningar egentligen är på väg, eller rättare sagt, om bristen på svenska dagstidningar värda namnet. I stort sett delar jag hans bedömning av de svenska dagstidningarna, och tänker därmed inte upprepa det som redan sagts. Liksom Olof prenumerar jag på Sydsvenska dagbladet, om än av skäl som möjligen riskerar att få Olof att radera min blogg från RSS-flödet, då mitt fotbollsintresse är mycket svalt, och vikten av MFF-bevakning därmed är av synnerligen ringa vikt i mitt val av tidning. Nej, min anledning till att prenumera just på Sydsvenskan (bortsett från att jag, till skillnad, uppenbarligen, från min bloggkollega, hyser viss uppskattning för Per T Ohlssons krönikor — ehuru jag icke alltid delar Ohlssons åsikter är han alltjämt en god skribent som skriver både välformulerat och välargumenterat) är att denna tidning, till skillnad från de förment rikstäckande stockholmstidningarna DN och SvD har någon form av skåne- och danmarksbevakning. Jag vidhåller att SvD begick ett misstag av historiska proportioner när man valde att koncentrera sin bevakning till Stockholm istället för att satsa på öresundsregionen. Tyvärr innebär det att man får stå ut med att sagda lokalbevakning ofta nog håller en kvalitet långtifrån den man kan vänta sig, med reportage om att ungdomar blir kära och har sex på scoutläger och om professorer som smugglar med sig godis under sin tala som enda bevakning av Lunds universitets doktorspromovering.

Och någonstans här är vi problemen med svenska dagstidningar på spåren: De egna reportagen på nyhetsplats saknar ofta substans, och handlar oftare om att framställa människor som offer för någon stor ondska, eller om "vanligt folks" reaktioner på aktuella händelser. Hur illa detta sakernas tillstånd verkligen var blev för mig först uppenbart hösten 2001, då jag bodde i Los Angeles och hade nöjet att varje dag läsa LA Times. Just hösten 2001 var ju i nyhetshänseende särskilt dramatisk, med terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon 11 september och de händelser som följde därefter. I LA Times fanns så gott som dagligen djupt ingående artiklar som belyste olika aspekter på de aktuella händelserna, och journalisterna drog sig inte för tekniska redogörelser eller långa resonemang, eller för den delen olika sidors argument. Eventuella "mannen på gatan-reaktioner" fick på sin höjd en överbliven marginal. Det finns en fundamental skillnad i attityd mellan svenska och amerikanska tidningar, och den tar sig uttryck i ett mer vuxet tilltal, och i att nyhetsjournalisterna får utrymme, gott om utrymme, för att belysa nyheterna. Svenska tidningar klarar sällan av det ens i inrikesbevakningen. Utrikesbevakningen ska vi inte tala om. Det finns en eller annan utrikeskorrespondent här och var som gör ett så gott jobb han eller hon kan, men tyvärr är bevakningen alltför ofta friserade TT-telegram och plattityder. Kanske är det särskilt uppenbart just i bevakningen av USA och amerikansk politik. Här kunde det inte vara tydligare att de svenska tidningarna är erbarmerliga amatörer, som mest tycks intresserade av att appellera till läsarnas fördomar. Ofta nog finns till och med grundläggande faktafel och missförstånd kring hur amerikansk politik fungerar, som t.ex. när SvD mer än en gång inte tycks ha klart för sig en så grundläggande sak som att en amerikansk president inte får sitta mer än två mandatperioder, och att George W. Bush därmed möjligen är den minst intressanta personen i hela USA i de stundande valen.

Mer än något annat behövs i Sverige ett (åter)upprättande av nyhetsjournalistens och nyhetsjournalistikens status, och i samband med det ett erkännande av journalistens betydelse för nyhetsrapportering och analyser. De journalister som åtnjuter anseende i Sverige idag, vilket syns i att vi känner till deras namn, är undantagslöst åsiktsjournalister, som verkar antingen på ledarsidorna, eller, oftare ändå, på kultursidorna, där åsikter kan framföras utan att budbäraren samtidigt tvingas erkänna färg. Svensk dagspress måste åter börja betrakta läsaren med respekt, ja att förvänta sig att läsaren har en aktiv roll att spela och inte är en passiv konsument. Bra journalistik är inte sondmatning som kan absorberas med ett platt EKG, bra journalistik ställer krav på läsarens engagemang, allmänbildning och vilja att sätta sig in i nya resonemang och omständigheter.

Gårdagen tillbringades till stor del sittande på tåg från föräldrarna i Sandviken ner till Lund. I vanlig ordning gick det naturligtvis inte att genomföra en komplett resa fram och tillbaka med SJ utan problem, denna gång dock utan allvarligare konsekvenser än en något hastigare omstigning än planerat i Göteborg på väg upp till Karlstad samt en missad stadsbuss (och därmed senare ankomst hem) i Lund på väg tillbaka. Jag undrar bara varför det alltid är så här. Ibland ser jag annonser och artiklar där SJ skryter med att 90% (eller ännu mer, jag kommer inte ihåg siffran exakt) av alla SJ-tåg kommer fram i tid. Som resenär kan detta milt sagt vara svårt att tro, men jag hyser inga tvivel om att uppgiften är sann. Problemet är bara att siffran i sig är värdelös. För det första får vi sällan veta vilken definition av "i tid" som används. För att man ska ha rätt till ersättning från SJ för försenat tåg krävs (åtminstone på längre resor) en försening om minst en timme. Om ersättningsgränsen används som definition är alltså en försening på 50 minuter "i tid" (det är åtminstone, uppenbarligen, vad vi resenärer rutinmässigt förväntas stå ut med, något som i sig är anmärkningsvärt men också en annan diskussion), men nu får man anta att det trots allt är en väsentligt striktare definiton än denna som används. Den andra uppgiften som definitivt aldrig nämns i dessa sammanhang är hur förseningarna är fördelade på olika sträckningar och avgångar. Det körs trots allt många, många tåg i Sverige varje dag, varav flera kortare sträckor och/eller sträckor med liten trafik. Dessa tåg är säkert i tid i princip alltid. Det är bara det att det är ointressant för mig, som X2000-resenär på sträckan Malmö-Stockholm hur många av tågen Borlänge-Halsberg som är i tid. Däremot är det intressant för mig om någon särskild av avgångarna Malmö-Stockholm som är särskilt förseningsdrabbad. På samma sätt är de förseningar som intresserar mig givetvis helt irrelevanta för den som arbetspendlar på Uppsalapendeln, och gissningsvis är samma människa inte ett dugg hjälpt av att 10:30-tåget är exakt i tid varje gång, om det är 07:00-tåget som gäller för att komma i tid till jobbet.

Vad vi ska lära av detta resonemang är att det gäller att veta vad man gör när man handskas med statistik. Det gäller självklart inte bara tågförseningar, utan statistik i allmänhet. Den som öppnar ögonen ska se att vi dagligen bombarderas med mängder av statistiska uppgifter som vid närmare eftertanke visar sig vara i bästa fall intetsägande, och i värsta fall direk vilseledande.

Apropå tåg och SJ:s attityd mot sina kunder, förresten: Hur svårt kan det egentligen vara att se till att det finns tvål på tågens toaletter? Var och varannan gång jag åker tåg (särskilt på X2000) saknas tvål på min närmaste toalett, ofta redan från startstation. SJ, inte kan det väl vara så svårt att ha ett litet nödlager med tvål, pappershanddukar och toalettpapper i en vrå på tåget, så att personalen enkelt kan göra ett snabbt byte om så skulle behövas?

När det talas om att man ska ställa bilen och ta tåget, av miljöskäl, då borde det (som om inte rena affärsmässiga anledningar skulle ha varit nog, om bara konkurrens fanns) vara mycket angeläget för SJ att se över 1. Det dyra och obegripliga prissättningssystemet. Om tåg ska vara ett hållbart alternativ för en stor andel av våra resor, då krävs det för det första att man kan få tag på en biljett till ett hyggligt förutsägbart pris. För det andra måste priset vara konkurrenskraftigt i jämförelse med huvudalternativen. Malmö-Stockholm är i runda tal en sträcka om 50 mil. Med en kostnad om 15 kronor milen är kostnaden för att färdas i bil ca. 750 kronor enkel resa. Tågbiljetten på samma sträcka hamnar även den lätt på ett motsvarande pris, om man inte bokar tidigt. Och är man två personer som ska åka, då är bilen redan ett prismässigt attraktivt alternativ. Är man fler ändå är det ingen tvekan om saken. 2. I ljuset av det ekonomiska resonemanget är det inte svårt att sluta sig till att SJ måste leva upp till sin reklam om en lugn, skön och bekväm resa. Då krävs det att det finns tvål på toaletterna, att tågen går i tid, att sätena är bekväma, temperaturen bekväm och ljudmiljön uthärdlig.

Å andra sidan kanske SJ får gratishjälp med sin marknadsföring, utan att själva behöva lyfta ett finger för vare sig kvalitet, pris eller reklam, när flyget gör vad det kan för att bli ett allt mindre lockande alternativ… 

Dagens dumstrut i den svenska välfärdsstaten tillfaller klassningen av en viss musiksmak som handikapp (Sydsvenskan, SVD). Roger Tullgren är strålande glad för att hans livsstil som hårdrockare klassas som arbetshandikapp. Som skattebetalare i Skåne är jag avsevärt mindre upphetsad. Ska alla hårdrockare klassas som handikappade och garanteras försörjning och förmåner som vi synthare inte får? Eller är det vi som lyssnar på klassisk musik som borde klassas som handikappade?

Saken är följande: Roger blev biten av hårdrocken i unga år, och har verkligen gått in för sin musikstil. Han lever ut den. Han går på massor av konserter, han klär och smyckar sig stilenligt, och han lyssnar på musik jämt. Faktum är att han går in så mycket för sin musik att han inte sköter sina jobb, eller i förekommande fall inte får ett sökt jobb. Detta har några "välvilliga" psykologer nu klassat som arbetshandikapp, vilket innebär att vi skattebetalar ska ordna med den försörjning som han själv uppenbarligen inte har något intresse av att ordna själv. För här är kruxet: Killen är inte oförmögen att göra ett arbete. Han har inte någon skada eller utvecklingsstörning som gör det omöjligt för honom att leva som vilken annan 43-åring som helst. Jag kan mycket väl tänka mig att han orättvist nekats jobb av självutnämnda stilpoliser till arbetsgivare. Jag har själv lite av en s.k. alternativ klädstil som säkert inte skulle tilltala somliga konformistiska slipskramare, och har inga problem att föreställa mig att det kan leda till diskriminering. Faktum kvarstår dock: Killen har haft jobb, och han har sumpat dem genom att utnyttja arbetsplatsens resurser och genom att strunta i jobbet för att gå på konserter. Vissa arbeten innebär att man inte kan klä sig hur som helst, men det anser inte Roger att det ska gälla honom, bara andra, som i sin tur ska betala för att han ska få hållas. Detta kallas nu handikapp. Jag är den första att applådera Rogers bejakande av den stil han har valt, jag uppskattar människor som har en stil, men att ha en stil är något som man får klara av på egen hand. Det är en rättighet att välja sin stil, men med den rättigheten följer att man får ta konsekvenserna av det valet. Det innebär t.ex. att man inte har rätt att tvinga andra att betala för livsstilen.

Är det alltså till detta den svenska välfärdsmodellen har kommit till; en mentalitet av att "samhället ska ta hand om dig" dragen så till sin spets att egna medvetna val klassas som medicinska handikapp, att det personliga ansvaret helt suddats ut? Det är det som skrämmer mig i den här historien.

Jag tycker inte att skattemedel ska finansiera mitt musikintresse, och jag tycker inte att mina skattepengar ska gå till att finansiera andras. 

Och så till dagens goda nyhet: Felicia på bloggen Furiku är tillbaka i bloggosfären. Välkommen tillbaka!

En lundaprofil har gått ur tiden, fysikvärlden har mist en av sina stora folkbildare, och vi lundafysiker har mist en vän och kollega. Docent Hans-Uno Bengtsson har avlidit efter en tids cancersjukdom. Vi var nog flera som hoppades att cellgiftsbehandlingen mot alla odds skulle lyckas och ge oss ytterligare några år med Hans-Uno, men blev det nu inte. Det smärtar mig att jag aldrig mer kommer att höra hans jovialiska röst, och det känns som en enorm förlust att aldrig mer få höra honom förklara ett nobelpris på det där sättet som bara Hans-Uno kunde, med Shakespeare-referenser och allt.

Liksom Hans-Uno, men i detta fall inte inspirerad av honom, går jag oftast klädd helt i svart, och gärna med en kedja till nycklarna som dekoration. Jag fick för ett tag sedan frågan av en kamrat "är du svartklädd för att bli en ny Hans-Uno Bengtsson?" Jag medger gärna att Hans-Uno varit en stor inspirationskälla på flera sätt, men Hans-Uno var och förblir oefterhärmlig. Hans-Uno var en unik kombination av god underhållare och folkbildare, och med en kunskap som inte bara var djup, utan i minst lika hög grad bred. Hans-Uno själv får vi aldrig mer uppleva, men hans många böcker finns alltjämt kvar och kommer förhoppningsvis att länge än inspirera unga att söka sig till vetenskapen och fysiken, och bidra med rolig och nyttig allmänbildning för många, många fler.

Tack Hans-Uno, för den insats du gjort för fysiken, och för att du är en av dem som bidragit till att ge Lund sin karaktär. Vila i frid.

Den här är ju bara för söt för att inte dela med sig av: "Kiwi!" Tänk att man kan bli så mycket gladare av så lite!

(Via Månskensdans) 

På vägen mellan centrum och institutionen passerar jag en liten bokhandel som även säljer diverse datorprylar. På en skylt utanför har de ett tag gjort reklam för USB-minnen (av märket Corsair, som har väldigt trevlig utformning — jag har själv ett sådant). Detta görs under rubriken "Trött på disketter?" Min första reaktion på texten var att disketter väl ändå blev omoderna för nästan tio år sedan, men sedan tänkte jag efter en smula. När CD-ROM kom lanserades tekniken som slutet på disketternas era, och efter några år med CD var diskettstation inte längre standard i alla datorer. Men CD ersatte aldrig disketterna. CD har aldrig varit ett lagringsmedium som kunnat göra samma jobb som disketter fast bättre, och jag är säkert inte ensam om att ha upplevt diskettstationernas hädanfärd som för tidig. CD ersatte disketter för långtidslagring av data, det är sant. CD ersatt mycket fort även disketter som distributionsmedium för programvara. Däremot kunde CD aldrig ersätta disketten som medium för snabb förflyttning av data. Till att börja med tog det ett tag innan alla kunde förväntas ha tillgång till CD-brännare, och även därefter var bränning av CD en betydligt besvärligare procedur än att lägga data på diskett. Lägg därtill CDns högre pris och det faktum att en vanlig CD-R inte kan återanvändas. CDns enda fördel i detta avseende var den avsevärt större kapaciteten.

USB-minnet däremot, är diskettens sanna ersättare. USB-minnet kombinerar CDns lagringskapacitet (och mer därtill numera) med diskettens flexibilitet och hanterbarhet. USB-minnet kommer däremot inte att hota CD/DVD som medium för lagring eller distribution, men i och med USB-minnet kan den gamla disketten gå hädan utan att någon saknar den. Så när vi köper ett USB-minne är det knappast disketter vi är trötta på, utan snarare frånvaron av disketter. Disketten har äntligen fått en ersättare, flera år efter att den dödförklarats.

På ett forum där jag av och till deltar ställdes frågan om hur den ultimata synthklubben ser, d.v.s. hur vi forumsdeltagare skulle vilja att en synthklubb var för att passa oss perfekt. Eftersom det naturligtvis är fullständigt ointressant exakt vilket val av inredning och låtar jag personligen skulle välja just nu, valde jag att tolka frågan en smula vidare och försökte fundera ut vad som utmärker en riktigt lyckad synthklubb (eller för den delen gothklubb, eller vilken klubb som helst, mutatis mutandis, men nu råkade det vara synth det handlade om). 

Den absolut trevligaste synthklubb jag varit på de senaste åren är Tanzmusik i Uppsala, och anledningen till att den var lyckad är att man uppfyllde min punkt 1 på listan över saker som gör en klubb bra. Efter lite tänkande har jag samlat ihop sju punkter som för mig är sådana som på ett fundamentalt sätt påverkar mitt intryck av en klubb.

1. Det är en klubb. Det är inte en konsert och det är inte ett disko, utan en klubb. På en klubb ska man samlas kring ett tema, och man ska kunna träffa människor där, och man ska kunna umgås med dem man går dit med. Det förutsätter att klubben är mer än bara ett dansgolv, och det förutsätter att det finns ställen att stå och sitta på där man faktisk kan höra sig själv tänka, och till och med prata med folk. En bra klubb har därför mer än ett rum, så att dansgolv/scenframträdande kan köras på ett ställe, med bra volym (dock inte nödvändigtvis så hög att man får en oombedd hjärtmassage, vilket alltför ofta är fallet), samtidigt som man kan ha bar och sittplatser i ett rum där volymen på musiken är på en sådan nivå att samtal kan föras. I bästa fall kan man till och med spela annan musik i baren än på dansgolvet (d.v.s. att det inte är dansgolvets musik som utgör bakgrundsmusik i baren).
2. Livemusik! Dansgolv och DJ i all ära, men låt klubbscenen leva! Det är alltid mycket roligare att gå på klubb om det är ett band som spelar. Det är dessutom ett utmärkt sätt att låta icke etablerade band få höras. Lyssna på skivor kan jag göra hemma, men på klubb kan jag uppleva musik live som jag annars kanske inte hade upptäckt.
Ett band på en klubb spelar ju sällan mer än någon halvtimme, trekvart, så det finns gott om tid för dansgolv också. (På den här punkten måste jag säga att relativt nya Undercut här i Lund varit ett ljus i mörkret. Där har det varit band som uppträtt på alla klubbkvällar hittills, även om det blir bandlöst nästa gång. Jag kan bara beklaga att jag inte lyckats ta mig dit mer än ett par gånger.)

3. DJs som inte är konforma. Det är trist om varje DJ spelar samma 90-talsmusik. Jag lyssnar själv villigt och gärna på en hel del synth som gjordes på 90-talet, som t.ex. en hel del av Front Line Assemblys bättre album, eller för den delen en del av Das Ich och :Wumpscut:, eller en del av vår egen svenska synthpop, som t.ex. Elegant Machinery. Dock, det är väldigt trist när alla DJs på en klubb har ett närmast fetischistiskt förhållande till 90-talets musik. En bra klubb har DJs med personlighet, och som har kunnande nog att lyfta fram både den senaste musiken och det som halvt fallit glömska.

4. Dekor! Man behöver inte göra något vansinnigt avancerat som tar en vecka att rigga och lika lång tid att plocka ner, men med rätt enkla medel kan man ge klubben en personlighet i den visuella estetiken. Gör banér med klubbens logotyp och häng på väggarna, ordna en videokanon på någon vägg, gör vad sjutton som helst, som skapar lite stämning och markerar att det inte är vilken nattklubb som helst. Även på denna punkt var Tanzmusik faktiskt föredömligt.

5. Bra bar! Man behöver inte ha en bartender i VM-klass, men baren bör bemannas av någon som vet hur man svänger ihop i alla fall de vanligaste drinkarna med gott resultat. Utbudet behöver inte vara stort, men det ska vara lite kvalitet på det. Priserna bör gärna vara humana; man går inte på synthklubb för att betala 90 spänn för en fyra White Russian. Tyvärr får man finna sig att det inte är studentnationspriser som gäller på synthklubbar utanför studentvärlden, men en klubb är en klubb, inte Grand Hotel. Att gå på klubb ska inte kosta hela månadens nöjesbudget.

6. Vettiga öppettider. I motsats till vad folk verkar tro i Malmö blir en klubb inte bättre ju senare den öppnar, utan snarare tvärtom. Om man måste offra hela nästa dag för att gå på klubb, och dessutom måste navigera morgontimmarnas icke-existerande kollektivtrafik för att ta sig hem från klubben blir man inte precis mer sugen på att gå ut. 22 är en helt okej tid att öppna. Har man bra barverksamhet kan man mycket väl öppna tidigare, och ge folk möjligheten att inleda klubbkvällen med en öl och en tallrik nachos. Det är finfint att ha öppet till 05:00 för dem som vill festa loss hela natten, men man bör kunna lämna klubben i alla fall vid 02:00 utan att missa huvudattraktionen (vilket tyvärr aldrig är möjligt om klubben inte slår upp portarna förrän framåt midnatt). Efter att Neostalgia flyttade till Malmö och började med Malmöitiska öppettider har jag nära nog slutat gå på synthklubbar. Inte för att jag inte vill gå på klubb, men för att det helt enkelt är för mycket besvär för en klubb som inte är något utöver det vanliga. Tanzmusik, återigen, öppnade redan klockan 20 och hade fullt drag när klockan passerade 23.

7. Det viktigaste av allt: Musiken i centrum. Bra ljudanläggning, bra DJ, bra dansgolv/scenutrymme. Trots allt är man där för att höra bra musik, och uppfyller man inte det, är det ingen större vits att bemöda sig om punkterna ovan heller.

"Det är gjort," sa Den Lärde och lyfte sin tunga guldring från vaxet så att Lejonsigillet blev synligt, det som för evigt skulle binda besvärjelsen vid boken.

Nu är avhandlingen i tryckeriets händer. Mitt öde är beseglat, nu finns ingen återvändo, det som är är och skall för evigt vara. Åtminstone för en tid är det ur mina händer. Det är gjort.

Min doktorsavhandling, "Gaps, Traps and Lattices—Correlations in Small Quantum Systems", är nu lämnad till tryck. Nu är den som den är, och inget mer finns att göra med den. De fel som finns, de formuleringar som kan missuppfattas, och de eventuella uttalanden opponenten kan skjuta mig för får nu vara som de är. Det känns skönt. Det är en märklig känsla att gå för fullt, vecka efter vecka, och sedan, plötsligt, ett kort besök på tryckeriet senare finns det inget mer att göra. Min kropp och hjärna, trots viss trötthet, famlar fortfarande efter saker att göra. Det kommer att ta ett par dagar att gå ner till normalt tempo. Visst finns det massor av andra saker som ska göras; det ska ordnas med disputationsfest, och jag ska läsa in mig på både min egen forskning, på opponentens forskning, och på intilliggande och relaterad forskning. Men inte idag. Först ska jag ha min första arbetsfria helg sedan någon gång i januari.

Den 27 april får jag stå till svars för allt.

I’m slow on the posting to the blog these days. Writing on the thesis takes most of my time and energy, and will do so for about another month, after which follows preparations for the actual defence. Also, I’ve been writing less and less in English on this blog. Should it happen that I have any readers out there (if by now I have any at all, considering the infrequent posting) who don’t understand Swedish, please let me know, as I’m considering make this blog Swedish only, except for the few cases when I decide to post something that I’ve written in English elsewhere, which happens to be why this post is in English. This is a slightly modified version of a post I wrote somewhere else on the Internet a few days ago. And yes, it is about my experiences with thesis writing.

Quite possibly the worst, and at the same time the best, thing about writing the doctoral thesis is all the reading of various references. At present I have 54 references for the introduction*. I have read them all at one point or another, some thoroughly, others more sketchily. Still, most of the references are papers that I either read for the first time now (because they contain background material, the details of which there was never time for during the research work) or which I re-read because I really need to know the stuff.

*Side remark for non-academics: The normal doctoral thesis in physics at a Swedish university is a collected thesis (sammanläggningsavhandling), meaning that the body of the thesis is the research papers written during the Ph.D. studies. In addition to these the Ph.D. student writes what is referred to as "kappa" (coat), which is a rather thorough introduction to the subject, research material and methods used and presented in the papers, plus a bunch of other, semi-optional, things such as popular-science summary, acknowledgments etc.

Jag har ruvat länge på tankar om etik, som jag tänkt posta i en liten serie bloggposter. I tanken påbörjade jag projektet för rätt länge sedan, men det har av olika skäl inte blivit av. Igår slog det mig varför jag har så svårt att få ur mig dessa bloggposter (vilket, i kombination med mitt beslut att inte posta alla ovidkommande små kommentarer som dyker upp i mitt huvud, och det faktum att avhandlingsförfattande och avslutande av forskningsprojekt tar alltmer av både tid och energi, är anledningen till att postningfrekvensen på mina bloggar fallit långt under pinsamhetsgränsen). Jag har inte förstått en av bloggskrivandets hörnstenar: En bra bloggpost ska behandla en enda fråga, och leverera sitt budskap på ett utrymme motsvarande maximalt en normal A4-sida text, helst inte mer än en halv. Det finns undantag från den regeln, men jag märker själv på mitt eget bloggläsande att även ingående och intressanta bloggposter ofta förblir olästa, halvlästa eller skumlästa när de blir långa, eller tar sig an en för komplextg formulerad problemställning. På samma sätt är bloggskrivandet, åtminstone för mig, i första hand ett sätt att skriva ner en tanke som redan finns någorlunda färdigformulerad. Jag har inte vare sig tid eller energi, och kanske inte riktigt heller intresse, att använda bloggformatet för att publicera hela uppsatser, med omfattande efterforsknings- och struktureringsarbete. Bloggens styrka för mig, både som skribent och som läsare, är att den tillåter (och kanske kräver) kortfattade, samlade och snabblästa presentationer av enskilda tankar och argument.

Denna insikt har fått mig att helt omvärdera de bloggprojekt jag tänkt ta mig an, men inte kommit mig för med. Jag ska bryta ner dem, inte bara till ett för läsaren hanterbart uppsatsformat, utan till enskilda, centrala tankar vilka presenteras en och en. Det leder måhända till längre serier poster än jag tänkt mig, men det leder kanske också till att dessa poster faktiskt blir skrivna — och lästa och betraktade.

Jag vill i sammanhanget passa på att rekomendera Per Gudmundsons skarpsynta analys av hur bloggen som publiceringsform förändrat inte bara vårt sätt att läsa, utan även vårt sätt att skriva (i en bloggpost vars huvudtema egentligen är ett annat).