My Cup of Tea

My Cup of Tea har fått ny design. Du som händelsevis läser bloggen på plats på sin URL ser resultatet nu. Den som istället följer bloggen via rss-/atom-flöde (vilket jag starkt rekommenderar) kan ju passa på att just den här gången öppna originalposten och ta en titt på hur det ser ut nu.

Länklistan/bloggrullan har också genomgått en rejäl uppdatering, så nu finns åter länkar härifrån till en rad andra läsvärda bloggar mer eller mindre relaterade till denna bloggs ämnen. Detta arbete är på intet sätt klart — fler länkar kommer — men det är klart, tycker du att det fattas någon särskild länk, eller om du hittar brustna länkar eller andra oegentligeheter i den nya designen, skriv en rad i kommentarsfältet!

Jag har också röjt i ämnesetikettsdjungeln för att hålla antalet ämnesetiketter i bloggen till ett hanterbart antal som speglar de ämnen som bloggen i första hand är tänkt att avhandla. I viss mån är det förstås lite av min personliga anteckningsbok, men visst fokus är ändå tänkt att ligga på tankar om fysik och vetenskap, litteratur, en smula filosofi och samhällsreflektioner, och så förstås te. En särskild kategori finns också för reflektioner över livet i England. Etiketten "Allmänt prat" får gälla för eventuella stickspår och kommentarer utanför övriga ämnen. En följd av omstruktureringen är att en lång rad gamla poster numera återfinns under slaskkategorin "Okategoriserat".

Cambridge bjöd söndagen till ära på strålande vårväder, med solsken och femton varma grader. Den helt nödvändiga turen till mataffären fick raskt bli en lite längre promenad till några fler butiker. Och då går det förstås som det går. Femton pund senare hade jag impulsköpt den trevliga lilla tekanna som pryder bilden högst upp i denna blogg. Den matt grågröna skönheten är en lövmönstrad gjutjärnskanna på 0,8 liter. Egentligen är jag i större behov av mindre kannor, men den här fyller väl sin plats som en lagom stor kanna för att brygga till två till fyra personer. Kannan står på en platta, också i gjutjärn och med samma mönster som kannan, med gummiklädda fötter. Snyggt och stadigt, och inget bök med karottunderlägg för att förhindra den glödheta kannan från att skada bordet. Till min stora glädje tycks kannan också vara näst intill droppfri.

Kannan fick sin jungfrufärd under eftermiddagen och kvällen med två bryggningar Organic China Dark Oolong från First Class Teas, inköpt innan cambridgebutiken blev en del av den ekonomiska krisens dödssiffror. Ett rätt generiskt mörkt oolong för blygsamma £2,99 per hekto (vilket väl inte skvallrar om någon högre kvalitet, precis). Jag har haft det här teet ett tag, och bryggt det på lite olika sätt i olika omgångar, men har svårt att få riktigt grepp om det. Det tycks vara lätt att få överbryggt, i vilket fall det mest blir beskt. Lagom bryggt får det en lite maltig smak, där vissa rostade toner kan skönjas. En smak som påminner om hårt rågbröd skymtar förbi ibland, men vill inte riktigt kliva fram och identifiera sig. Därutöver är det ganska tunnt. Jag har te kvar till fler experiment och ska försöka komma med en utförligare recension senare.

Blogsome bygger på bloggplattformen Wordpress, som har en rolig liten funktion som visar varifrån bloggen har fått träffar, t.ex. från Google-sökningar. Som min gode vän Anders som driver vinbloggen Nettare e gioia (titta gärna in där, ni som är intresserade av vin!) konstaterat är detta en outtömlig källa till munterhet. Idag har någon kommit till min blogg efter att ha sökt på "lapsang so song" … Close, but no cigarr. Man får förmoda att den antagligen tesugne sökaren i själva verket var ut efter den rökta tesorten Lapsang souchong — ett synnerligen utmärkt val om så var fallet.

Lapsang var det ja. Denna tetyp kommer ursprungligen från Wuyi-regionen i provinsen Fujian i östra Kina. Den karateristiska, rökiga smaken kommer av att tebladen torkas i röken från furuved. Lapsang souchong tillhör stapelteerna i min samling, och kommer väl till pass som kvällste, särskilt under den mörka halvan av året. Förutom det faktum att jag är mycket förtjust i Lapsang, är det ett lämpligt te att alltid ha tillhands eftersom det är lätt att hantera. Lapsang är mycket förlåtande vad gäller såväl bryggtid som temperatur, och kan utmärkt väl bryggas med tekula direkt i koppen (naturligtvis blir allt te bättre med större omsorg vid bryggningen, men ibland vill man helt enkelt bara ha en rejäl mugg te att värma sig med, utan krusiduller). Alltså var det det sinande Lapsang-förrådet som för ett tag sedan fick mig att faktiskt ta tag på allvar i projektet att hitta vettigt te i Cambridge. Till min stora glädje har jag nu hittat inte mindre än två ställen att köpa te på, varav ett är en mycket engelsk, ganska tystlåten herre med pillemarisk blick som säljer te från sitt stånd på marknaden på Market Hill.

Hos Michael — har jag för mig att han heter — hittade jag två sorters Lapsang, prosaiskt märkta med China Lapsang Souchong, respektive Formosa Lapsang Souchong. Det Lapsang som görs i Taiwan — tvärs över Formosasundet från Fujian — hade jag hört skulle ha en kraftigare röksmak än fastlandsvarianten. Det måste naturligtvis provas.

De torra bladen, som är svarta och nästan lite gråskimrande, som jag ofta upplever Lapsang-blad, ger ifrån sig en doft som får teburken att förvandlas till insidan av en svartsotad tegelskorsten. Man kan sluta ögonen och låta sig föras tillbaka till svunna sommarkvällars lägereldar. Det luktar tjära, och någon lite flottigare rökt doft, som en aning rökt medwurst borta i hörnet. En liten söt ton får mig att tänka på tjärpastiller.

Doften som stiger från det färdiga teet har mer drag av den rökta korven än av brandröken. Röken dominerar fullständigt, men under den finns en brödaktig doft, och något jag associerar med viol allra längst bak. I munnen är teet strävt tjurigt, och brandröken är tillbaka igen, tillsammans med de rökta charkuterivarorna. Grovt rågbröd och en jordig ton försöker också vara med och spela, men har inte en chans mot röken. Är det en lite maltaktig sötma jag känner tro, eller är det någon annan oidentifierad smak som lurar mig? Lite läder i eftersmaken kanske?

Om Lapsang även i vanliga fall är subtilt som en stridsvagn ungefär, så är det här en hel pansarbataljon. Men det är klart, ville jag ha finstämda nyanser skulle jag förstås brygga ett ljust oolong och inte gå ens nära Lapsang-burken. Formosa Lapsang Souchong är inte ett te som ber om ursäkt för sig. Det är ärligt, rakt och kraftfullt, och jag uppskattar det på precis samma sätt som jag uppskattar en riktigt rökig whisky. Det är fullständig hedonism: härligt och uppslukande, och helt utan finesser. Men Formosa Lapsang Souchong är lite för mycket. Jag vill trots allt att mitt te ska smaka te, även när det är rökt. Det var kul att prova, men i fortsättningen hämtar jag nog mitt Lapsang från det kinesiska fastlandet.

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

"Uhh! Det smakar ensilage…" säger M och skrynklar ihop hela ansiktet, och som den hästtjej hon är bör hon väl veta. Och jo, det smakar mycket riktigt gammal lövhög. Det luktar för övrigt gammal lövhög också. Faktum är att gammal lövhög är en hyggligt adekvat beskrivning av vad det faktiskt är. Och nu råkar ju jag gilla smaken av lövhög …

Det rör sig om pu’er, en familj av teer som kommit oss i västvärlden tillgodo genom de senaste årens närmast explosiva intresse för te, och som till skillnad från de teer som i dagligt tal kallas fermenterade (det som vi i Sverige, och här i England där jag numera bor, kallar svart te, efter den färg tebladen får av att oxideras), faktiskt är fermenterade. Teet tillverkas genom att tebladen hettas upp för att avbryta oxidationsprocessen (precis som när man tillverkar grönt te, alltså), varefter de rullas och torkas och pressas samman till hårda kakor. Teet lagras sedan minst ett par år, men gärna flera, varvid det fermenteras.

Det jag har i koppen, både där jag sitter vid tangentbordet just nu, och den gången för några månader sedan när jag var nyss hemkommen till Lund efter en resa till Stockholm, är Zhongshan Memorial, ett långlagrat pu’er (även kallat grönt pu’er) inköpt på In the Mood for Tea, vid samma tillfälle som det sommarblommiga Golden Osmanthus jag skrev om för ett tag sedan.

De torra tebladen är hoppressade i en mörk kaka som skiftar i grågrönt, brunt och svart. Den doftar lite lätt av fjolårsgräs. Jag brygger teet i mycket varmt vatten, i liten mängd med ganska mycket teblad (efter ett inledande försök med för lite teblad) under kort tid. Första bryggningen ger jag dryga 30 sekunder. Följande bryggningar, jag får utan problem ut fyra riktigt hyggliga bryggningar, ökar jag på med tio, tjugo sekunder varje gång.

Doften som kommer emot mig när jag sticker näsan i den nybryggda koppen te är omisskännlig. Ni har alla varit där, i mormors gamla hus på landet, en övergiven bunker i skärgården. Man går ner för kullen, öppnar dörren och hukar sig för att komma in (trots att man är tio år och 150 cm lång), in i den gamla källaren. Det sitter spindelväv som draperier i hörnen, det ligger gamla löv på golvet, på väggarna finns vita märken efter sedan länge försvunnet vatten. Andas in! Där har du lukten! Under detta lager av gammal källare finns andra toner: lite sjögräs och tång, mossa och barrskogshumus. Dekadenta toner för hela slanten. En liten gräsighet finns där också, men det är gammalt gräs som hunnit torka. Dofterna är grå, bruna och gula; intet grönt så långt ögat når. 

Smaken domineras även den av dekadens. Visst finns där smak av strävt grönt te, såsom vi är vana vid det, men det gömmer sig under ett täcke av regnvåta fjolårslöv och bitar av läder. Någonstans finns en liten saltaktigt havssmak, lite åt sjögräs igen. Efter hand kryper mindre ljusskygga smaker fram. Jag tror mig ana en liten lakritsrot någonstans, och jag tänker på riktigt mjuk och saftig mörk frukt, så där mogen att den riskerar att falla samman och påbörja sin förruttnelse vilken sekund som helst: björnbär, mörka körsbär, blåa vindruvor.

Jo, jag tycker om det här teet, kanske till lika stor del för att det fascinerar mig som för smaken i sig. Pu’er är en relativt ny upplevelse i min tevärld, och det finns mycket kvar att utforska. Zhongshan Memorial är en upplevelse, men den känns mer som startstation än slutdito.

Återstår nu bara att lista ut var man egentligen kan köpa bra och intressant te i Cambridge. Man kunde tro att i telandet England skulle det gå tretton specialiserade tebutiker på dussinet, men utbudet hittills har inte imponerat. 

Nätverksmöte i Stockholm just som våren äntligen behagar lätta på vinterns dok av blöt vadmal. En kär gammal vän bjuder på god mat och gott vin, och tipsar om att Sveriges antagligen bästa tebutik — In the mood for tea (ja, det är trist att de valt ett kitschigt namn på engelska, men butiken kan föra vilken teentusiast som helst till sjunde himlen) — ligger precis i närheten av mitt hotell. Vårsolen ler när mötet avslutats med lunch på onsdagen och tre timmar återstår tills tåget avgår mot Lund, och följaktiligen blir det det promenad från Alba nova i Vasastans norra ände in till Nortullsgatan 9. Mitt egentliga syfte med besöket är att äntligen försöka stifta lite bekantskap med pu-er (en säregen upplevelse, som jag lär få anledning att återkomma till), men jag har inte bråttom och jag är ensam i butiken, och diskussionen drar ut lite på tiden. Jag frågar om man kan beställa te från In the mood for tea och när det sålunda går upp för innehavaren att jag inte bor i Stockholm bjuder han mig entusiastiskt på ett smakprov, teblad tillräckligt till en eller ett par satser te, av Golden Osmanthus, ett oolong-te i 100-kronorsklassen.

Fredagskvällen bjöd på läsning av en review-artikel om kvantiserade virvlar och turbulens i supraflytande vätskor, och detta blir ett utmärkt tillfälle att prova vad teet går för. I brist på gaiwan, som jag sorgligen inte äger, får en lermugg med lock tjäna som bryggkärl. Knappast optimalt, men det bästa jag kan uppbringa.

De torra bladen är skiftar vackert i vårens färger: här är ljusgröna vårlöv och guldgul sol, blandat med lite mörkt grågrönt och ljusbrunt som av fallna fjolårslöv. Doften är gräsig och blommig. In the mood for tea förser tack och lov sina kunder med brygginstruktioner. "Brygg gärna lite kortare tid och med mer blad" blir jag rådd, samtidigt som påsen förses med en anteckning: "90-95 grader, 1-3 minuter". "När man brygger i små kärl kan man gott använda varmare vatten." Sagt och gjort, första bryggningen gör jag vid 95 grader med en minuts bryggtid. Lukten som stiger från den färdiga koppen är som att stoppa näsan i en syrénbuske. Här finns årets alla doftblommor: syrén, hyasint och nyklippt gräs är så påtagligt att jag börjar hoppas att jag har antihistaminer i medicinskåpet.

I munnen är teet lite tunnt och vattnigt. Jag misstänker att jag trots allt kanske varit lite snål med bladen, i min iver att få det lilla smakprovet att räcka till ytterligare en kväll. Smaken är söt och blommig, men utan några tydliga hötoner, som jag annars tycker mig ofta kunna uppleva i oolongteer. Hallonsaft i syrénbersån en försommarkväll. Efterhand träder violer fram tillsammans med en omisskännlig lakritston i eftersmaken.

Andra bryggningen tar jag i lite mer, och slår till med tre minuter på en gång. Fortfarande ganska tunnt. Det är nog mer blad som behövs. Och så är det ju oolong, förstås, så vi ska inte vänta oss några smakbomber, utan snarare leta nyanser. Lakritsen är mer påtaglig denna bryggning, och den längre bryggtiden(?) ger en liten antydan till beska längst bak på tungan, vilket alls icke är oangenämnt mitt uppe i denna blomsteräng.

Jo, jag gillar det här teet, men det behövs nog ett par lyckade bryggninar till för att övertyga mig helt och hållet. 100 kronor hektot är trots allt inte gratis, och för de pengarna finns det gott om andra teer att utforska. Golden Osmanthus lägger jag på minnet för att gärna återkomma till en annan gång; varför inte just en sommarkväll, då teets kanderade blommor kan ackompanjeras av en rodnande kvällshimmel och kvardröjande sommarvärme?