My Cup of Tea

"Uhh! Det smakar ensilage…" säger M och skrynklar ihop hela ansiktet, och som den hästtjej hon är bör hon väl veta. Och jo, det smakar mycket riktigt gammal lövhög. Det luktar för övrigt gammal lövhög också. Faktum är att gammal lövhög är en hyggligt adekvat beskrivning av vad det faktiskt är. Och nu råkar ju jag gilla smaken av lövhög …

Det rör sig om pu’er, en familj av teer som kommit oss i västvärlden tillgodo genom de senaste årens närmast explosiva intresse för te, och som till skillnad från de teer som i dagligt tal kallas fermenterade (det som vi i Sverige, och här i England där jag numera bor, kallar svart te, efter den färg tebladen får av att oxideras), faktiskt är fermenterade. Teet tillverkas genom att tebladen hettas upp för att avbryta oxidationsprocessen (precis som när man tillverkar grönt te, alltså), varefter de rullas och torkas och pressas samman till hårda kakor. Teet lagras sedan minst ett par år, men gärna flera, varvid det fermenteras.

Det jag har i koppen, både där jag sitter vid tangentbordet just nu, och den gången för några månader sedan när jag var nyss hemkommen till Lund efter en resa till Stockholm, är Zhongshan Memorial, ett långlagrat pu’er (även kallat grönt pu’er) inköpt på In the Mood for Tea, vid samma tillfälle som det sommarblommiga Golden Osmanthus jag skrev om för ett tag sedan.

De torra tebladen är hoppressade i en mörk kaka som skiftar i grågrönt, brunt och svart. Den doftar lite lätt av fjolårsgräs. Jag brygger teet i mycket varmt vatten, i liten mängd med ganska mycket teblad (efter ett inledande försök med för lite teblad) under kort tid. Första bryggningen ger jag dryga 30 sekunder. Följande bryggningar, jag får utan problem ut fyra riktigt hyggliga bryggningar, ökar jag på med tio, tjugo sekunder varje gång.

Doften som kommer emot mig när jag sticker näsan i den nybryggda koppen te är omisskännlig. Ni har alla varit där, i mormors gamla hus på landet, en övergiven bunker i skärgården. Man går ner för kullen, öppnar dörren och hukar sig för att komma in (trots att man är tio år och 150 cm lång), in i den gamla källaren. Det sitter spindelväv som draperier i hörnen, det ligger gamla löv på golvet, på väggarna finns vita märken efter sedan länge försvunnet vatten. Andas in! Där har du lukten! Under detta lager av gammal källare finns andra toner: lite sjögräs och tång, mossa och barrskogshumus. Dekadenta toner för hela slanten. En liten gräsighet finns där också, men det är gammalt gräs som hunnit torka. Dofterna är grå, bruna och gula; intet grönt så långt ögat når. 

Smaken domineras även den av dekadens. Visst finns där smak av strävt grönt te, såsom vi är vana vid det, men det gömmer sig under ett täcke av regnvåta fjolårslöv och bitar av läder. Någonstans finns en liten saltaktigt havssmak, lite åt sjögräs igen. Efter hand kryper mindre ljusskygga smaker fram. Jag tror mig ana en liten lakritsrot någonstans, och jag tänker på riktigt mjuk och saftig mörk frukt, så där mogen att den riskerar att falla samman och påbörja sin förruttnelse vilken sekund som helst: björnbär, mörka körsbär, blåa vindruvor.

Jo, jag tycker om det här teet, kanske till lika stor del för att det fascinerar mig som för smaken i sig. Pu’er är en relativt ny upplevelse i min tevärld, och det finns mycket kvar att utforska. Zhongshan Memorial är en upplevelse, men den känns mer som startstation än slutdito.

Återstår nu bara att lista ut var man egentligen kan köpa bra och intressant te i Cambridge. Man kunde tro att i telandet England skulle det gå tretton specialiserade tebutiker på dussinet, men utbudet hittills har inte imponerat. 

Nätverksmöte i Stockholm just som våren äntligen behagar lätta på vinterns dok av blöt vadmal. En kär gammal vän bjuder på god mat och gott vin, och tipsar om att Sveriges antagligen bästa tebutik — In the mood for tea (ja, det är trist att de valt ett kitschigt namn på engelska, men butiken kan föra vilken teentusiast som helst till sjunde himlen) — ligger precis i närheten av mitt hotell. Vårsolen ler när mötet avslutats med lunch på onsdagen och tre timmar återstår tills tåget avgår mot Lund, och följaktiligen blir det det promenad från Alba nova i Vasastans norra ände in till Nortullsgatan 9. Mitt egentliga syfte med besöket är att äntligen försöka stifta lite bekantskap med pu-er (en säregen upplevelse, som jag lär få anledning att återkomma till), men jag har inte bråttom och jag är ensam i butiken, och diskussionen drar ut lite på tiden. Jag frågar om man kan beställa te från In the mood for tea och när det sålunda går upp för innehavaren att jag inte bor i Stockholm bjuder han mig entusiastiskt på ett smakprov, teblad tillräckligt till en eller ett par satser te, av Golden Osmanthus, ett oolong-te i 100-kronorsklassen.

Fredagskvällen bjöd på läsning av en review-artikel om kvantiserade virvlar och turbulens i supraflytande vätskor, och detta blir ett utmärkt tillfälle att prova vad teet går för. I brist på gaiwan, som jag sorgligen inte äger, får en lermugg med lock tjäna som bryggkärl. Knappast optimalt, men det bästa jag kan uppbringa.

De torra bladen är skiftar vackert i vårens färger: här är ljusgröna vårlöv och guldgul sol, blandat med lite mörkt grågrönt och ljusbrunt som av fallna fjolårslöv. Doften är gräsig och blommig. In the mood for tea förser tack och lov sina kunder med brygginstruktioner. "Brygg gärna lite kortare tid och med mer blad" blir jag rådd, samtidigt som påsen förses med en anteckning: "90-95 grader, 1-3 minuter". "När man brygger i små kärl kan man gott använda varmare vatten." Sagt och gjort, första bryggningen gör jag vid 95 grader med en minuts bryggtid. Lukten som stiger från den färdiga koppen är som att stoppa näsan i en syrénbuske. Här finns årets alla doftblommor: syrén, hyasint och nyklippt gräs är så påtagligt att jag börjar hoppas att jag har antihistaminer i medicinskåpet.

I munnen är teet lite tunnt och vattnigt. Jag misstänker att jag trots allt kanske varit lite snål med bladen, i min iver att få det lilla smakprovet att räcka till ytterligare en kväll. Smaken är söt och blommig, men utan några tydliga hötoner, som jag annars tycker mig ofta kunna uppleva i oolongteer. Hallonsaft i syrénbersån en försommarkväll. Efterhand träder violer fram tillsammans med en omisskännlig lakritston i eftersmaken.

Andra bryggningen tar jag i lite mer, och slår till med tre minuter på en gång. Fortfarande ganska tunnt. Det är nog mer blad som behövs. Och så är det ju oolong, förstås, så vi ska inte vänta oss några smakbomber, utan snarare leta nyanser. Lakritsen är mer påtaglig denna bryggning, och den längre bryggtiden(?) ger en liten antydan till beska längst bak på tungan, vilket alls icke är oangenämnt mitt uppe i denna blomsteräng.

Jo, jag gillar det här teet, men det behövs nog ett par lyckade bryggninar till för att övertyga mig helt och hållet. 100 kronor hektot är trots allt inte gratis, och för de pengarna finns det gott om andra teer att utforska. Golden Osmanthus lägger jag på minnet för att gärna återkomma till en annan gång; varför inte just en sommarkväll, då teets kanderade blommor kan ackompanjeras av en rodnande kvällshimmel och kvardröjande sommarvärme?