My Cup of Tea

Knappt har dammet hunnit lägga sig efter FRA-debaclet (som för all del inte är avslutat, och som jag fortfarande avser att skriva ihop några reflektioner kring), förrän det blossar upp två nya eldar. Den ena är europaparlamentarikern Marianne Mikkos idiotförslag att censurera registrera bloggar. Det kanske jag kommenterar, men det får vi se. Tills vidare, läs för allt i världen Henrik Alexanderssons och Johan Ingerös utmärkta bevakning av det hela.

Själv har jag nu ägnat torsdagkvällen åt en helt annan fråga, som känns mer personligt brännande: upprättandet av ett DNA-register över hela svenska folket. Detta ska ske genom ett kidnappande av det s.k. PKU-registret, upprättat i forskningssyfte, där blodprov från i princip samtliga personer födda i Sverige efter 1974 finns bevarade och registerförda. Medgivandena till användning av vävnadsproverna har givits under dyrt och heligt löfte om att proverna endast får användas i forskningssyfte. Nu har det skett en betydande ändamålsglidning, och PKU-registret har redan använts till andra saker (i förekommande fall förvisso lovvärda) än forskning. Det är idag tillåtet att lämna registret, vilket enligt gällande lag innebär att provet måste förstöras eller helt avidentifieras.

Nu arbetar en utredning med att ta fram ett lagförslag som väntas göra det förbjudet att återkalla det samtycke som föräldrarna lämnat. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att inse vad det betyder: myndigheterna skaffar sig ett mer eller mindre komplett DNA-register över samtliga i Sverige födda efter 1974 — ett register som det inte är tillåtet att lämna och som politiker och myndigheter därför kan använda till precis vad sjutton som helst, utan att vi som medborgare ges någon som helst laglig möjlighet att göra något åt det. Det här handlar inte längre om forskning. Det handlar inte längre om att kunna identifiera kroppar efter förolyckade personer (som man gjorde efter tsunamikatastrofen i Sydostasien). Det handlar inte ens om att kunna fälla eller fria (båda har förekommit) personer misstänkta för grova brott. Det det handlar om är ren och skär övervakning — en övervakning som i praktiken riskerar att göra open source av allas våra gener.

Det här går inte att stillatigande åse. Det här är definitiv inget jag med gott samvete, och bibehållen trygghet och integritet kan vara en del av. Hur mycket det än smärtar mig att sätta käppar i hjulet för den unikt värdefulla forskningsresurs som PKU-registret utgör, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jag — och så många som möjligt med mig — måste lämna PKU-registret omedelbart, medan det fortfarande är min lagliga rätt. Därför har jag i kväll författat ett brev innehållande mitt återkallande av mina föräldrars samtycke till användning av mitt PKU-prov. Imorgon skriver jag under det och postar till PKU-registret, och min sambo gör likaledes.

Jag har också satt samman en brevmall i pdf-format, där man bara behöver fylla i sin personspecifika uppgifter, skriva under och skicka in. Mallen finns i två versioner: en längre som innehåller den ideologiska motiveringen till utträdet, och en kortare som bara innehåller själva återkallandet av föräldrarnas samtycke. Om jag får möjlighet kommer jag att lägga ut dessa mallar på internet. Den som är intresserad av att få dem sig tillsända kan tillsvidare skicka ett e-brev till magnus[_at_]mycupoftea.se (ersätt [_at_] med snabel-a, givetvis).

Jag undrar om regeringen inser hur mycket den är på väg att förstöra. Som forskare — förvisso på ett område som inte kräver några mänskliga försöksobjekt — ser jag detta som en tragedi för vetenskapen. Så mycket av medicinsk forskning bygger på att människor ger forskarna förtroende att använda och lagra potentiellt känsligt material i form av vävnads- och DNA-prover. Om myndigheter nu börjar bereda sig själva möjlighet att snoka bäst de vill i detta material, och dessutom förbjuder människor att göra något åt saken, då finns det en stor risk att folk inte längre vågar lämna sin vävnad till forskningen. Och då är sabotaget mot vetenskapen ändå det mindre problemet med den här utvecklingen. 

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.

Häromdagen tänkte jag att det borde vara dags för tilllkännagivandena av årets Nobelpris snart, och se! det är faktiskt denna vecka. Igår fick vi veta vilken upptäckt som belönades med priset i medicin eller fysiologi (vilket jag med varm hand överlämnar till mer kvalificerade personer att kommentera), och idag, om trekvart, är det dags för mitt eget ämne: fysikpriset. Karin Bojs på DN skrev häromdagen en liten artikel där hon gav sig till att försöka förutspå pristagarna i de tre naturvetenskapliga ämnena. Förra året gjorde hon det inte utan viss framgång (två rätt av tre, även om förra årets fysikpris var en verklig lågoddsare). I år har hon avskrivit Sumio Iijima som pristagare för upptäckten av kolnanorör, på grund av den enorma rörigheten i upptäcktens historia. Säker har hon (liksom MJ) rätt i detta.

Bojs spekulerar i ett astronomipris till för upptäckten av exoplaneter. Detta tror jag inte på, i första hand för att jag inte tror att man kommer att ge fysikpriset till astronomiska observationer två år i rad, men också för att observationen av exoplaneter i sig inte kan sägas vara någon omvälvande överraskning (det hade varit mer förvånande om vi inte förr eller senare sett planeter runt andra stjärnor än solen). Jag tror att ett pris för exoplaneter kommer att vara ett metodpris, där man belönar de metoder som utvecklats för att göra observationer av exoplaneter, och det kommer sannolikt att dröja ännu några år innan man är redo att säga vem som bör belönas för vilken obervationell metod.

Upptäckten av metalliska glaser ligger i så fall närmare till hands, även om jag själv inte är skickad att bedöma upptäckten i sig. Jag baserar istället uttalandet på det faktum att jag tror att ett pris i kondenserade materiens fysik ligger nära till hands. Detta är trots allt det fysikområde som kanske är det allra största (mätt i antal aktiva forskare) just nu, och där det produceras många banbrytande resultat. Jag skulle för egen del våga mig på en gissning om att de första experimenten med kvantprickar ligger bra till för ett pris. Dessa öppnade ett helt nytt laboratorium för mångpartikelfysiken. Självklart är dock denna gissning starkt färgad av att jag själv doktorerat just i mångpartikelteori.

Jag måste också ge poäng för Bojs förslag att belöna Lorenz för hans upptäckter som lade grunden till kaosteorin. Det är en mycket intressant tanke, och jag är beredd att instämma med Bojs om att det vore ett lämpligt pris (även om jag inte anser det motiverat av den rådant klimatdebatten, till skillnad från Bojs), men jag tror inte att det kommer att bli så. Lorenz upptäckt är trots allt fortfarande perifer ur ett traditionellt fysikperspektiv, och kaosteorins implikationer är tyvärr fortfarande tämligen oklara. Därtill är det ett matematiken så närliggande område att nog många inte riktigt betraktar det som "riktig fysik", och som bekant finns inget Nobelpris i matematik.

Ett annat förslag jag skulle vilja föra fram är de kvantoptiska experiment som gjorts med att bromsa ljus. Jag tror dock att ett eventuellt pris för dessa upptäckter ligger minst fem-tio år fram i tiden. 

Efter Anders Flodströms brandbomb beträffande behovet av färre men vassare universitet i Sverige har debatten tagit fart. Jag tror att det är en nyttig debatt, och jag har inget emot att även etablerade lärosäten, som mitt Alma Mater Uppsala, och min hemvist de senaste åren Lund, diskuteras mycket kritiskt. En av samhällsdebattens verkliga sluggers är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, vars bidrag till debatten jag ofta brukar uppskatta, ehuru jag inte alltid håller med honom på alla punkter. Den här gången undrar jag dock hur han tänker. I en debattartikel i DN härförleden (som jag alltså inte missat, utan bara i vanlig ordning är sen att kommentera på bloggen — jag har trots allt inga ambitioner om att vara först med det senaste) menar Rothstein att universitetsnedläggningen med fördel kan inledas med Uppsala universitet (även kommenterat i en artikel i SvD). Det är förvisso inte förslaget i sig jag reagerar på, även om jag samtidigt ber att få anmäla avvikande uppfattning, och i synnerhet inte den principiella fråga Rothstein tar upp som skäl för sin åsikt.

Över porten till Uppsala universitets aula står devisen "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." För denna lätt pinsamma devis* har Uppsala universitet häcklats åtskilliga gånger, inte minst internt, och självklart dras den med viss rätt och stor humor upp varje gång debatten handlar om den så kallade akademiska friheten, d.v.s. universitetsforskarnas frihet att själva välja sina forskningsfrågor, att publicera sina resultat, och inte minst, delta i den offentliga debatten. Det är på denna punkt Rothstein nu kritiserar Uppsala universitet, då han menar att universitetets ledning utövar otillbörligt inflytande ifråga om enskilda forskares forskningsriktningar. Så långt är jag med. Uppsala universitet är knappast någon lysande stjärna vad akademisk frihet beträffar, men om det är så mycket sämre än övriga lärosäten i landet är jag mer tveksam till. Om ett lärosäte allvarligt åsidosätter den akademiska friheten måste det rimligen anses ligga universitetet ifråga till last i den pågående debatten.

Om Uppsala universitet kan beslås med att allvarligt kringskära den akademiska friheten har Rothstein alltså en tung och viktig poäng. Och det är här jag börjar undra hur det är ställt med Rothsteins insikter om krav på belägg för de påståenden man framför. Rothstein bygger nämligen sin argumentation på två specifika händelser: Granskningen av Eva Lundgrens forskning, samt det spektakulära avskedandet av två professorer i matematik (eller rättare sagt, professorerna behövde aldrig formellt avskedas, eftersom de mot en ersättning om över två miljoner kronor förmåddes säga upp sig).

Rothstein påstår att det är oenighet med universitetsledningen om forskningens inriktning som ledde till att matematikprofessorerna tvingades avgå. Jag har frågat honom om vilka belägg han har för detta, och han svarar att detta är den slutsats man måste komma till om man (som han har gjort) granskar det tillgängliga materialet i ärendet, eftersom detta material i sin tur presenterar britsfälliga belägg för att det fanns arbetsmiljöproblem beroende på dessa två personer. Det hela är ett logiskt felslut som kallas "uteslutna tredje". Rothstein menar att eftersom universitetsledningen inte förmår presentera belägg för sin sak måste slutsatsen bli just den som Rothstein drar. Varför alla andra förklaringar skulle vara uteslutna förklaras icke. Rothstein hävdar att det inte är han som ska presentera belägg, utan universitetsledningen som sak styrka sin version av historien. Varför det ena skulle utesluta det andra förklaras återigen icke. Juridiken lär, så vitt jag känner till, att det åvilar den som framför en anklagelse att presentera belägg för denna, och så vitt jag kan se gäller detta både Uppsala universitets ledning och professor Rothstein.

Mina egna, förvisso avsevärt mindre efterforskningar i ärendet, tyder snarast på att det rör sig om ytterligare en av de många allvarliga personkonflikter som leder till märkligheter på snart sagt alla universitet. Universitetsledningens fel tycks snarare vara att man inte satt sig in i ärendet ordentligt, och att man valde att krypa med det av förment hänsyn till de inblandade, än att man ville styra forskningens inriktning. Personkonflikter, inte sällan av det mer såväl allvarliga som besynnerliga slaget, är tyvärr inte något ovanligt i de akademiska korridorerna. Tvärtom är institutionsstrukturen vid våra lärosäten ibland nästan lika mycket en produkt av personkonflikter och politik som av ämnesgränser.

Sedan då Eva Lundgren: Lundgrens forskning blev (med rätta) starkt ifrågasatt efter att hon fört fram fullständigt bisarra påståenden gällande mäns våld mot kvinnor och barn. En utredning blev följden, men ärendet överlämnades inte till granskning utanför Uppsala universitets ram. Rothstein menar, och jag håller med, att det var fel. Sedan påstår Rothstein att universitetet istället för att avpolettera Eva Lundgren istället satsat på hennes forskning, så mycket att hon nu närmast befinner sig i en lyxsits jämfört med akademiska forskare i övrigt. Detta skulle ha skett, hävdar Rothstein, för att Lundgrens idéer är politiskt opportuna, och därmed skulle det vara ännu ett exempel på att Uppsala universitet åsidosätter lärofriheten. Själv tycker jag väl snarare att universitetet i detta fall möjligen i så fall försvarat lärofriheten in absurdum, så tillvida att forskningens kvalitet inte tycks spela någon roll. Det som hände var dock att Lundgren fick en egen avdelning att styra och ställa med som hon ville på universitetet. Till skillnad från Rothstein tar jag inte det till intäkt för att universitetet garanterat Lundgren villkor utöver det vanliga. Snarare tolkar jag det som ett sätt att stoppa undan Lundgren i ett hörn där hon kan få hållas, och förhoppningsvis inte ställa till så mycket skada, och heller inte råka i gräl med andra personer (även här finns det nämligen personkonflikter med i spelet, om man ska tro de källor jag har i de upsaliensiska institutionskorridorerna).

Detta är inget helt ovanligt förfarande i akademiska sammanhang. Man må ha åsikter såväl om detta sätt att hantera personkonflikter som om det faktum att Uppsala universitet inte hade modet att stå upp för forskningskvalitet och granskning, men att härav dra slutsatsen, som Rothstein gör, att Uppsala universitet helt åsido satt de grundläggande principerna för akademisk verksamhet och istället "har […] valt att anamma de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet där ledningen bestämmer vad som är sant och rätt och där de anställda förväntas vara lojala och lyda överhetens påbud", och det i sådan grad att hela lärosätets existensberättigande måste ifrågasättas, förefaller mig vara att extrapolera och överdriva mer än bara lite. Jag vågar till och med påstå att det här är Rothstein som, för att parafrasera honom själv, övergivit den grundläggande akademiska principen att vara mycket restriktiv med att dra slutsatser utifrån begränsat material, till förmån för de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet, där det minsta som talar i samma riktning som den uppfattning man själv vill förfäkta tas till intäkt för vetskap om hur hela samhället fungerar, och för att hela det åsiktpaket man önskar framlägga är i alla avseenden riktigt.

Rothstein är ofta en mycket uppfriskande röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller den akademiska forskningens förhållande till det politiskt opportuna, men här undrar jag vad han egentligen vill åstadkomma. Rothstein torde inse att han drar slutsatser betydligt mer långtgående än vad hans underlag — de två ovan beskrivna skandalerna vid Uppsala universitet — tillåter. Är avsikten att kasta en brandfakla i debatten, bara för sakens skull? Kanske vill Rothstein genom att ge sig på det äldsta av våra lärosäten visa att gammal historia i sig inte är någon garant för en stor framtid? Eller kanske vill Rothstein bara mucka gräl? Att Rothstein är starkt kritisk till hanteringen av de två aktuella ärendena är bra, men kritiken biter inte riktigt när han samtidigt använder den för att föra en viktig och aktuell debatt till sandlådestadiet nästan innan den ens kommit igång. Olof på röda nejlikan förutspår att Rothsteins artikel kommer att vara glömd inom en vecka. Tack och lov tror jag att han har rätt, även om det i sig också tyder på att vi inte har en levande forskningspolitisk debatt.

*När devisen över aulans entrédörrar i universitetshuset skrevs skulle den förstås i samma anda som senare Carl Sagans berömda uttalande att "it is good to keep an open mind, but not so open that your brains fall out", d.v.s. att i akademin skulle man inte bara beredas möjlighet att fritt utvekla sina tankar, utan också få med sig principer och kunskaper för att göra det väl, vilket naturligtvis är något helt annat än det häcklande talets tolkning att tanken är underställd det politiskt korrekta.

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

En lundaprofil har gått ur tiden, fysikvärlden har mist en av sina stora folkbildare, och vi lundafysiker har mist en vän och kollega. Docent Hans-Uno Bengtsson har avlidit efter en tids cancersjukdom. Vi var nog flera som hoppades att cellgiftsbehandlingen mot alla odds skulle lyckas och ge oss ytterligare några år med Hans-Uno, men blev det nu inte. Det smärtar mig att jag aldrig mer kommer att höra hans jovialiska röst, och det känns som en enorm förlust att aldrig mer få höra honom förklara ett nobelpris på det där sättet som bara Hans-Uno kunde, med Shakespeare-referenser och allt.

Liksom Hans-Uno, men i detta fall inte inspirerad av honom, går jag oftast klädd helt i svart, och gärna med en kedja till nycklarna som dekoration. Jag fick för ett tag sedan frågan av en kamrat "är du svartklädd för att bli en ny Hans-Uno Bengtsson?" Jag medger gärna att Hans-Uno varit en stor inspirationskälla på flera sätt, men Hans-Uno var och förblir oefterhärmlig. Hans-Uno var en unik kombination av god underhållare och folkbildare, och med en kunskap som inte bara var djup, utan i minst lika hög grad bred. Hans-Uno själv får vi aldrig mer uppleva, men hans många böcker finns alltjämt kvar och kommer förhoppningsvis att länge än inspirera unga att söka sig till vetenskapen och fysiken, och bidra med rolig och nyttig allmänbildning för många, många fler.

Tack Hans-Uno, för den insats du gjort för fysiken, och för att du är en av dem som bidragit till att ge Lund sin karaktär. Vila i frid.

"Det är gjort," sa Den Lärde och lyfte sin tunga guldring från vaxet så att Lejonsigillet blev synligt, det som för evigt skulle binda besvärjelsen vid boken.

Nu är avhandlingen i tryckeriets händer. Mitt öde är beseglat, nu finns ingen återvändo, det som är är och skall för evigt vara. Åtminstone för en tid är det ur mina händer. Det är gjort.

Min doktorsavhandling, "Gaps, Traps and Lattices—Correlations in Small Quantum Systems", är nu lämnad till tryck. Nu är den som den är, och inget mer finns att göra med den. De fel som finns, de formuleringar som kan missuppfattas, och de eventuella uttalanden opponenten kan skjuta mig för får nu vara som de är. Det känns skönt. Det är en märklig känsla att gå för fullt, vecka efter vecka, och sedan, plötsligt, ett kort besök på tryckeriet senare finns det inget mer att göra. Min kropp och hjärna, trots viss trötthet, famlar fortfarande efter saker att göra. Det kommer att ta ett par dagar att gå ner till normalt tempo. Visst finns det massor av andra saker som ska göras; det ska ordnas med disputationsfest, och jag ska läsa in mig på både min egen forskning, på opponentens forskning, och på intilliggande och relaterad forskning. Men inte idag. Först ska jag ha min första arbetsfria helg sedan någon gång i januari.

Den 27 april får jag stå till svars för allt.

I’m slow on the posting to the blog these days. Writing on the thesis takes most of my time and energy, and will do so for about another month, after which follows preparations for the actual defence. Also, I’ve been writing less and less in English on this blog. Should it happen that I have any readers out there (if by now I have any at all, considering the infrequent posting) who don’t understand Swedish, please let me know, as I’m considering make this blog Swedish only, except for the few cases when I decide to post something that I’ve written in English elsewhere, which happens to be why this post is in English. This is a slightly modified version of a post I wrote somewhere else on the Internet a few days ago. And yes, it is about my experiences with thesis writing.

Quite possibly the worst, and at the same time the best, thing about writing the doctoral thesis is all the reading of various references. At present I have 54 references for the introduction*. I have read them all at one point or another, some thoroughly, others more sketchily. Still, most of the references are papers that I either read for the first time now (because they contain background material, the details of which there was never time for during the research work) or which I re-read because I really need to know the stuff.

*Side remark for non-academics: The normal doctoral thesis in physics at a Swedish university is a collected thesis (sammanläggningsavhandling), meaning that the body of the thesis is the research papers written during the Ph.D. studies. In addition to these the Ph.D. student writes what is referred to as "kappa" (coat), which is a rather thorough introduction to the subject, research material and methods used and presented in the papers, plus a bunch of other, semi-optional, things such as popular-science summary, acknowledgments etc.

Jag kom precis tillbaka till mitt skrivbord efter en kopp kaffe i lunchrummet. Där kom diskussionen in på skolämnen och deras relevans. En av deltagarna i diskussionen, en professor jag på många sätt har mycket stor respekt för, och som är en av de mest intelligenta och intressanta människorna i min omedelbara omgivning, rynkade på näsan och konstaterade att "nu vill de ju göra historia till kärnämne också." Jag påpekade sakligt att jag nog tycker att det är en mycket klok idé, med tanke på hur dåliga kunskaperna om gångna tiders händelser och orsakssamband är. Professorns ansikte skrynklades ihop som ett russin och nästippen åkte upp i höjd med ögonbrynen medan hon fnysde: "Det är bara lögner alltihop!"

Detta följdes av att jag indignerat konstaterade att det uttalande faktiskt är direkt osant, samt att det inte torde vara så svårt att se att det finns mycket vi borde lära oss av historien. Professorn fortsatte med en utläggning om hur läroböcker i fysik är fulla av osanna anekdoter om Einstein, samt andra exempel på undermålig biografisk historieskrivning, och som krona på verket ett konstaterande av att Gustav Vasa inte kunde åka skidor och att det barnen får lära sig om Vasaloppet därför är fel.

Jag borde ha vant mig vid det här laget, men jag blir alltid lika fullständigt förvånad när uppenbart intelligenta och tänkande människor uppvisar en sådan total okunskap och brist på analys, och, tyvärr, till och med förakt för andra ämnen än det egna (något som förvisso är vanligare riktat mot naturvetenskapen än från densamma, men tyvärr alltför ymnigt förekommande i bägge riktningar).

Så här stor är historielösheten. Så här stor är okunskapen. Man kan bli mörkrädd för mindre. 

Over lunch the other day, in the company of three fellow graduate students in theoretical physics (one particle physicist, one solid state physicist and one quantum chaos theorist), the conversation as so often drifted into the subject of the various frustrations of being a grad student. Since one of us has just handed in his doctoral thesis for printing, and two others (one being myself) have their dissertations coming up in a few months’ time, we are all starting to become a bit retrospective. What have we actually accomplished in these four years? Do we really know anything about what we are doing?

My girlfriend has had to suffer quite a few complaints from me that I have really learned anything at all, that I have absolutely no clue about anything really fundamental underlying my own research, let alone other topics and models of condesed matter theory and many-body physics. Even Wikipedia knows about as much about density functional theory as I do, and I am after all supposed to defend a doctoral thesis pretty much based on this method a few months from now. Quite a depressing thought. To add inslut to injury, quite a bit of the software I have been using in my research was not written by me, but years ago by some of our collaborators (since modified back and forth). Did I actually learn anything at all in all these years? Sometimes I really have my doubts.

Well, it turns out I haven’t exactly cornered the market for such concerns. Quite to the contrary, they are probably shared to some extent by every theoretical physics grad student that ever set foot at a university. Our discussion started by the particle physicist wondering what strategy to use when reading up on things in preparation for his upcoming disertation, being increasingly frustrated by not having a clue about fundamental proofs in the dervation of the theory employed in his reasearch. Solid state physicist expressed similar concerns regarding her research, and let out a forceul "yes!" as I voiced my frustration at not knowing the first thing about anything even slightly outside my own research. Meanwhile, quantum chaos theorist (who still has some time to go to his disertation) revealed that he now spends evenings and weekends trying to understand a particularly obscure piece of mathematics related to his research (thereby adding to my own bad conscience about spending evenings and weekends on everything except physics, but also confirming my suspicion that grad students in general don’t feel they really know half the things they should).

Very likely, one of the greatest sources of frustration for grad students is this feeling of never ever being on top of anything. As an undergrad physics major, you take one class at a time, spending all your time mastering its specific contents. After the exam, you move on to master the next class, quickly forgetting everything except possibly the barest essentials of the previous class. In grad school, you have no such luck. No matter what you do, there is always an infinite amount of stuff you should master. You finish reading one paper, having hopefully understood something about the main points, only to find the next paper equally incomprehensible. At the same time, you’re supposed to work diligently on your own research, a constant frustration of its own as weeks and months go by and you still haven’t come up with one single really new idea (though it seems like everyone else produces a handful of them every day), and most of your concerns have nothing to do with the physics you’re supposed to study, but with programming that refuses work, with some pesky integral that looks like something out of calculus one but is impossible to work, or simply with the sheer boredom of collecting seemingly meaningless data from some piece of software. Every hour spent looking at the same twenty lines of old Fortran code feels like two hours wasted, that you could have used to actually read up on that advanced statistical physics class you never took as an undergrad, and every hour spent banging your head against the wall trying to understand some review paper about some other theory feels like two hours that could have been better used producing another few megabytes of data, or writing that piece of code that was supposed to be "just a simple modification." This not to mention the time wasted just looking out the window, or doing whatever else simply to try to clear your mind, or because you were again just too easily distracted from that exceedingly boring task you’re supposed to do, or because suddenly you don’t know what to do next, despite having four or five things that do need your attention — but you’re equally stuck on all problems.

This, perhaps more than anyting else, is where the thesis advisor has his/her most important task: To ease some of the shock of going from the ordered class environment of undergrad studies, to the great sea of disordered knowledge and petty tasks of everyday research work. What one most sorely needs as a grad student is someone to serve as a guide to what to study, what graduate classes to take, what to read up on, and to constantly show an interest in the work the student is doing. It is all to easy for a grad student, coming with a burning interest in physics into the world where neat theories belong to the textbooks in the library and actual research consists of getting a fortran code to calculate some matrix element somewhere that probably no-one in the world will ever be interested in, to lose interest and motivation.

And for the grad student, the most important lesson to learn is that you will always be frustrated about all the thing you’ll never find the time to learn, and that one will always have to look for inspiration, unless you are lucky enough to be the type who finds joy and inspiration in the details of computer programming, electronics or whatever your research tool may be.

Jag kan inte låta bli att dela med mig av en av de mer träffande kommentarerna från gårdagens konferensmiddag, då jag hade nöjet att sitta tillsammans med några intressanta namn inom kondenserade materiens fysik. Diskussionen gällde både det ena och det andra, mer eller mindre kopplat till fysik och forskningens villkor. Självklart kom vi in på forskningsfinansiering — detta eviga problem — och bedömning av vetenskaplig produktivitet. En av herrarna professorer konstaterade då att (ungefärligt återgivet, och i översättning):

"Politikerna vill att vi ska ha kvartalsekonomi, precis som företagen, där man varje kvartal redovisar sin produktion och jämför med tidigare kvartal. Det är ju bara det att "kvartalet" i forskningssammanhang är ett kvartssekel."

Så sant. De nuvarande finansierings- och redovisningssystemen, där antalet publikationer är den tyngsta parametern, riskerar på sikt att driva ner forskningskvaliteten, på samma sätt som genomströmningskraven i grundutbildningen tyvärr inneburit att den vetenskapliga kvaliteten har sjunkit. Månader och halvår är inte lämpliga tidsskalor för att bedöma forskningskvalitet. Ofta dröjer det tio år innan värdet av en viss vetenskaplig publikation verkligen kan bedömas. Man skulle önska att denna insikt också nådde de administrativa leden. 

Ibland slår det mig: Forskarvärlden är inte stor. Visserligen är konferensen (eller rättare sagt workshopen, för att använda den svengelska terminologin) jag är på i Jyväskylä i Finland begränsad till ett nordiskt nätverk, men det är trots allt så att en stor del av deltagarna har jag antingen träffat förut, eller åtminstone hört talas om. Det är nu det blir uppenbart vad konferenskontakter betyder i vetenskapliga sammanhang. Jag har aldrig tyckt att konferenser varit så vansinnigt givande, av den enkla anledningen att majoriteten av föredragen brukar vara mer eller mindre obegripliga för en som inte arbetar med exakt samma problem och metoder, och det faktum att ganska få människor klara att ta till sig så mycket information som en konferensdag innebär. För egen del har jag svårt att ta till mig föredrag som är längre än 40-45 minuter, och jag klarar inte mer än tre, max fyra per dag. Men det är inte det som är den stora poängen med konferenser, och framför allt inte med det mindre format som kallas workshop. Nej, det handlar om att forskare måste träffas. Det är diskussionerna mellan föredragen, vid middagsborden och i baren på hotellet som är den verkliga behållningen, inte bara socialt, utan i synnerhet arbetsmässigt. Fysiker, även de mest avslappnade, släpper sällan helt sitt ämne, och en hel del arbete kan mycket väl göras över ett glas öl. Man är nog både vrickad och lyckligt lottad som teoretisk fysiker i det avseendet. På en så liten arena, där "alla känner alla" gäller till mycket god approximation, är det genom konferenskontakterna som idéer utbyts och kontakter knyts. För egen del disputerar jag om ett halvår. Jag gör ingen hemlighet av att en viktig anledning att vara här är att få kontakter som kan leda till en bra plats efter doktorsexamen.

Nu har jag lite ledig tid innan vi ska ge oss ut på exkursion och därefter konferensmiddag, och jag passar på att njuta av det faktum att utmärkt trevliga Hotell Alba förutom världens kanske bästa hotellfrukost numera även erbjuder trådlöst internet på hotellrummen. Informationssamhället är fantastiskt!

Eftermiddagens exkursion kommer enligt vad som utlovats att bjuda på äkta, finsk savusauna — rökbastu. Det kan bli en intressant upplevelse. Bastustenarna hettas upp genom att man eldar under dem. Röken går då in i bastun, och finns delvis kvar efter att elden släkts och bastun är redo att användas. Rykten gör gällande att det kommer att serveras helstekt gris till middagen.

"We’ve entered a totally new region of space."

These words could have been uttered by captain James T. Kirk in the TV series Star Trek, but unlike Kirk, then man who actually said this is not a fictional character, but a real scientist of flesh and blood. His name is Ed Stone and he is a scientist on the Voyager project (and also former director of the Jet Propulsion Laboratory), and he is talking about the space probe Voyager 1, which is our scout in deep space. No space probe has reached as far out in space as Voyager 1. It left earth on September 5, 1977, at which time I was in diapers. Almost thirty years later, it has now reached what may be called the final frontier: the heliosheath.

The heliosheath is where the solar wind slows down and becomes turbulent, effectively forming a shell which envelopes the entrire solar system by a large margin. This is a region of space with potentially lots of interesting physics which has never been accessible to measurements before. The main goal of the Voyager missions was to visit the four gas giants in our planetary system (Jupiter, Saturn, Uranus and Neptune), but the most important result of the missions will be to fulfil the old Star Trek headline: "To boldly go where no man has gone before", to take mankind outside the solar system, not by manned missions, but also not only in spirit. Voyager 1 is now providing us with actual in situ measurements from places that have so far only belonged to the realm of telescopes. The heritage of the Voyager missions, I think, will be what stories Voyager will tell us about the outskirts of the solar system, about regions of space truely foreign to us. I believe our grandchildren will remember Voyager for being our first reach outside the solar system.

And it has proved to be an interesting place indeed:

Read more:

… eller i det här fallet kanske snarare beskt. En av de intressantare biologilektionerna i högstadiet — och en av dem som gjorde att jag fick upp ögonen för biologiämnet, även om jag sedan kom att välja en annan vetenskapsgren — behandlade arv och gener, och mer specifikt vissa gener som ger påtagliga effekter, som man lätt kan se genom enkla experiment. Kan du rulla ihop tungan till ett rör? Jag kan det. De flesta kan det. Men en tämligen stor grupp människor kan det inte, och förmågan eller oförmågan därtill är ärftlig. Det är alltså genetiskt betingat.

Något annat som är genetiskt betingat är förmågan att känna vissa beska smaker. Många människor, som jag, tycker att grapefrukt är rätt trevligt om den förses med rejäla mängder socker. Andra finner frukten fruktansvärt besk, medan ytterligare andra anser sockret fullständigt onödigt, då grapefrukt inte är beskt alls. Förmågan att känna det beska smakämnet i grapefrukt är genetiskt betingad. Detta gäller även den ämnesgrupp som heter glukosinolater och finns i rikliga mängder i till exempel brysselkål (gissningsvis en av våra mer omdebatterade grönsaker). Nya studier visar att skillnaden i hur man upplever smaken kan vara mycket dramatisk.

Nästa gång du försöker tvinga ett barn att äta upp sin brysselkål, eller förundras över att kollegan helt vägrar befatta sig med kaffe (som närmast torde vara forskarsamhällets nationaldrog), tänk på att hans/hennes genuppsättning kanske gör att dessa saker smakar helt olidligt beskt, trots att du inte känner någonting.

Läs mer om hur våra gener påverkar hur vi upplever smaker i Malin Sandströms som vanligt mycket läsvärda bloggpost på Vetenskapsnytt: "Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna"

På tisdag kanske vårt solsystem får tre nya planeter. Nej, det är inte någon märkvärdig kosmisk händelse, men för solsystemastronomin en viktigare mänsklig dito. Nu har nämligen Internationella Astronomiska Unionen äntligen presenterat ett förslag till en enhetlig definition av vad som är en planet, något som tidigare saknats, och gjort hela diskussionen om hur många planeter som egentligen finns längst ut i solsystemet (s.k. transneptunska planeter) fullständigt omöjlig. Om förslaget antas innebär det att Pluto får behålla sin status som planet, och ytterligare tre kända himlakroppar räknas som planeter: Det är 2003 UB313 ("Xena"), asteriodbältets största medlem Ceres och Plutos följeslagare Charon. Läs mer hos Populär astronomi!

Och så här lyder det som kan bli den nya defintionen av en planet (i Populär astronomis översättning):

From the dawn of the art of photography, photographic images have played an important role in science, from astronomy to biology to anthropology. Anyone who has tried his hands on a camera knows that making that perfect image is not all that easy, that, in fact, it requires rather a large amount of technical know-how as well as artistic talent and lots and lots of practice. And still only a few percent of all exposures are good enough to make something of. Now imagine doing all this for scientific purposes, deep under water. But the reward is great, for there are true wonders of nature lurking there, deep under the sea. Take a moment, sit back, and enjoy the finalists of the BP Kongsberg Underwater Image Competition 2006.

(Via: Med fingrarna i ekorrhjulet) 

Did you think that "The world’s funniest joke" was just a joke? Well, think again! What most of us probably just think of as one of the bizarre quirks of Monty Python humor has actually been the subject of psychological study at the University of Hertfordshire. Professor Richard Wiseman devised a set of experiments, the LaughLab, in order to investigate the psychology of humor. As with all research in experimental psychology (and many other disciplines for that matter), there are probably a number of objections against Wiseman’s methods and interpertation of the data, but never the less it is an interesting study (I think there is still a lot to be learned about how human mind works through this kind of studies), and, admittedly, the joke is pretty funny:

The world’s funniest joke as reported by The Telegraph

Professor Wiseman’s research is also interesting from a methodological point of veiw, as it uses the internet as a means of gathering information. The internet provides the opportunity to acquire huge amounts of data from lots of people all around the world. But how does one make scientific use of data gathered this way? How do we investigate its reliability?

(Via: Forskning och Framsteg blogg)

As I walked to the department this morning and the old water tower that forms part of the astronomy building appeared above the tree tops, I noticed that the dome had been lifted off the top. Today the mount for the new 1.5-meter telescope was hoisted to its perch above the roof tops of Lund by means of a giant crane. Unfortunately (or perhaps fortunately for my productivity) my office is on the opposite side of the theoretical physics wing of the physics building, but every now and then, I took the opportunity to watch the slow progress from the lunch-room windows.

As probably most people with an interest in physics, I find large science facilities like CERN, Fermilab, RHIC etc. way cool, but to me nothing beats a large mirror telescope being built (well, mounted) almost in my backyard. There is something imensely satisfying about seing man build his window to space right in front of you nose. A telescope this size is a big instrument, but unlike, say, the LHC at CERN, it is still small enough to grasp. Big science on an everyday scale.