Efter Anders Flodströms brandbomb beträffande behovet av färre men vassare universitet i Sverige har debatten tagit fart. Jag tror att det är en nyttig debatt, och jag har inget emot att även etablerade lärosäten, som mitt Alma Mater Uppsala, och min hemvist de senaste åren Lund, diskuteras mycket kritiskt. En av samhällsdebattens verkliga sluggers är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, vars bidrag till debatten jag ofta brukar uppskatta, ehuru jag inte alltid håller med honom på alla punkter. Den här gången undrar jag dock hur han tänker. I en debattartikel i DN härförleden (som jag alltså inte missat, utan bara i vanlig ordning är sen att kommentera på bloggen — jag har trots allt inga ambitioner om att vara först med det senaste) menar Rothstein att universitetsnedläggningen med fördel kan inledas med Uppsala universitet (även kommenterat i en artikel i SvD). Det är förvisso inte förslaget i sig jag reagerar på, även om jag samtidigt ber att få anmäla avvikande uppfattning, och i synnerhet inte den principiella fråga Rothstein tar upp som skäl för sin åsikt.
Över porten till Uppsala universitets aula står devisen "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." För denna lätt pinsamma devis* har Uppsala universitet häcklats åtskilliga gånger, inte minst internt, och självklart dras den med viss rätt och stor humor upp varje gång debatten handlar om den så kallade akademiska friheten, d.v.s. universitetsforskarnas frihet att själva välja sina forskningsfrågor, att publicera sina resultat, och inte minst, delta i den offentliga debatten. Det är på denna punkt Rothstein nu kritiserar Uppsala universitet, då han menar att universitetets ledning utövar otillbörligt inflytande ifråga om enskilda forskares forskningsriktningar. Så långt är jag med. Uppsala universitet är knappast någon lysande stjärna vad akademisk frihet beträffar, men om det är så mycket sämre än övriga lärosäten i landet är jag mer tveksam till. Om ett lärosäte allvarligt åsidosätter den akademiska friheten måste det rimligen anses ligga universitetet ifråga till last i den pågående debatten.
Om Uppsala universitet kan beslås med att allvarligt kringskära den akademiska friheten har Rothstein alltså en tung och viktig poäng. Och det är här jag börjar undra hur det är ställt med Rothsteins insikter om krav på belägg för de påståenden man framför. Rothstein bygger nämligen sin argumentation på två specifika händelser: Granskningen av Eva Lundgrens forskning, samt det spektakulära avskedandet av två professorer i matematik (eller rättare sagt, professorerna behövde aldrig formellt avskedas, eftersom de mot en ersättning om över två miljoner kronor förmåddes säga upp sig).
Rothstein påstår att det är oenighet med universitetsledningen om forskningens inriktning som ledde till att matematikprofessorerna tvingades avgå. Jag har frågat honom om vilka belägg han har för detta, och han svarar att detta är den slutsats man måste komma till om man (som han har gjort) granskar det tillgängliga materialet i ärendet, eftersom detta material i sin tur presenterar britsfälliga belägg för att det fanns arbetsmiljöproblem beroende på dessa två personer. Det hela är ett logiskt felslut som kallas "uteslutna tredje". Rothstein menar att eftersom universitetsledningen inte förmår presentera belägg för sin sak måste slutsatsen bli just den som Rothstein drar. Varför alla andra förklaringar skulle vara uteslutna förklaras icke. Rothstein hävdar att det inte är han som ska presentera belägg, utan universitetsledningen som sak styrka sin version av historien. Varför det ena skulle utesluta det andra förklaras återigen icke. Juridiken lär, så vitt jag känner till, att det åvilar den som framför en anklagelse att presentera belägg för denna, och så vitt jag kan se gäller detta både Uppsala universitets ledning och professor Rothstein.
Mina egna, förvisso avsevärt mindre efterforskningar i ärendet, tyder snarast på att det rör sig om ytterligare en av de många allvarliga personkonflikter som leder till märkligheter på snart sagt alla universitet. Universitetsledningens fel tycks snarare vara att man inte satt sig in i ärendet ordentligt, och att man valde att krypa med det av förment hänsyn till de inblandade, än att man ville styra forskningens inriktning. Personkonflikter, inte sällan av det mer såväl allvarliga som besynnerliga slaget, är tyvärr inte något ovanligt i de akademiska korridorerna. Tvärtom är institutionsstrukturen vid våra lärosäten ibland nästan lika mycket en produkt av personkonflikter och politik som av ämnesgränser.
Sedan då Eva Lundgren: Lundgrens forskning blev (med rätta) starkt ifrågasatt efter att hon fört fram fullständigt bisarra påståenden gällande mäns våld mot kvinnor och barn. En utredning blev följden, men ärendet överlämnades inte till granskning utanför Uppsala universitets ram. Rothstein menar, och jag håller med, att det var fel. Sedan påstår Rothstein att universitetet istället för att avpolettera Eva Lundgren istället satsat på hennes forskning, så mycket att hon nu närmast befinner sig i en lyxsits jämfört med akademiska forskare i övrigt. Detta skulle ha skett, hävdar Rothstein, för att Lundgrens idéer är politiskt opportuna, och därmed skulle det vara ännu ett exempel på att Uppsala universitet åsidosätter lärofriheten. Själv tycker jag väl snarare att universitetet i detta fall möjligen i så fall försvarat lärofriheten in absurdum, så tillvida att forskningens kvalitet inte tycks spela någon roll. Det som hände var dock att Lundgren fick en egen avdelning att styra och ställa med som hon ville på universitetet. Till skillnad från Rothstein tar jag inte det till intäkt för att universitetet garanterat Lundgren villkor utöver det vanliga. Snarare tolkar jag det som ett sätt att stoppa undan Lundgren i ett hörn där hon kan få hållas, och förhoppningsvis inte ställa till så mycket skada, och heller inte råka i gräl med andra personer (även här finns det nämligen personkonflikter med i spelet, om man ska tro de källor jag har i de upsaliensiska institutionskorridorerna).
Detta är inget helt ovanligt förfarande i akademiska sammanhang. Man må ha åsikter såväl om detta sätt att hantera personkonflikter som om det faktum att Uppsala universitet inte hade modet att stå upp för forskningskvalitet och granskning, men att härav dra slutsatsen, som Rothstein gör, att Uppsala universitet helt åsido satt de grundläggande principerna för akademisk verksamhet och istället "har […] valt att anamma de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet där ledningen bestämmer vad som är sant och rätt och där de anställda förväntas vara lojala och lyda överhetens påbud", och det i sådan grad att hela lärosätets existensberättigande måste ifrågasättas, förefaller mig vara att extrapolera och överdriva mer än bara lite. Jag vågar till och med påstå att det här är Rothstein som, för att parafrasera honom själv, övergivit den grundläggande akademiska principen att vara mycket restriktiv med att dra slutsatser utifrån begränsat material, till förmån för de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet, där det minsta som talar i samma riktning som den uppfattning man själv vill förfäkta tas till intäkt för vetskap om hur hela samhället fungerar, och för att hela det åsiktpaket man önskar framlägga är i alla avseenden riktigt.
Rothstein är ofta en mycket uppfriskande röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller den akademiska forskningens förhållande till det politiskt opportuna, men här undrar jag vad han egentligen vill åstadkomma. Rothstein torde inse att han drar slutsatser betydligt mer långtgående än vad hans underlag — de två ovan beskrivna skandalerna vid Uppsala universitet — tillåter. Är avsikten att kasta en brandfakla i debatten, bara för sakens skull? Kanske vill Rothstein genom att ge sig på det äldsta av våra lärosäten visa att gammal historia i sig inte är någon garant för en stor framtid? Eller kanske vill Rothstein bara mucka gräl? Att Rothstein är starkt kritisk till hanteringen av de två aktuella ärendena är bra, men kritiken biter inte riktigt när han samtidigt använder den för att föra en viktig och aktuell debatt till sandlådestadiet nästan innan den ens kommit igång. Olof på röda nejlikan förutspår att Rothsteins artikel kommer att vara glömd inom en vecka. Tack och lov tror jag att han har rätt, även om det i sig också tyder på att vi inte har en levande forskningspolitisk debatt.
*När devisen över aulans entrédörrar i universitetshuset skrevs skulle den förstås i samma anda som senare Carl Sagans berömda uttalande att "it is good to keep an open mind, but not so open that your brains fall out", d.v.s. att i akademin skulle man inte bara beredas möjlighet att fritt utvekla sina tankar, utan också få med sig principer och kunskaper för att göra det väl, vilket naturligtvis är något helt annat än det häcklande talets tolkning att tanken är underställd det politiskt korrekta.
Tack, mjn, för påpekandet! (För övrigt har, som mjn också säger även The Economist en 
