My Cup of Tea

Idag får vi förmodligen — om vi inte får fyra principfasta borgerliga ledamöter som röstar nej, eller åtta som avstår — FRA-lagen version 2. Den är på alla centrala punkter lika dålig som den första versionen för ett drygt år sedan. Och det viktigaste gäller fortfarande: kablarna med all elektronisk kommunikation kopplas in till staten. Är det verkligen så vi ska ha det?

P.S. Är det någon som vet hur man bär sig åt för att bädda in YouTube-klipp i poster på Blogsomes plattform?

P.P.S. Uppdatering: Det gick som förväntat. Den svenska riksdagen fungerar precis enligt konstruktion: en skock får som röstar som partiledningen säger. Om inte något exceptionellt inträffar kan somliga förment liberala partier leta på månen efter min röst om ett knappt år.

Det ligger mycket i Johan Norbergs resonemang, och jag har mycket lite att invända mot Johan Ingerös. Per Hagwall har en god poäng, liksom för all del Mark Klamberg. Mattias Svensson är jag beredd att ge rätt på i princip alla punkter.

… men hur jag än vänder och vrider på det hamnar jag i samma slutsats som HAX (som intressant nog postade sin egen bekännelse precis dagen efter att jag efter mycket om och men tänkt klart). Nej, Piratpartiet är långtifrån invändningsfritt. Det är, mätt med någon form av genomsnitt över alla frågor, inte ens bäst. Och det är definitivt inte liberalt — det är nog tveksamt om Piratpartiet alls kan sägas ha en ideologi i traditionell mening, och det finns obehagligt många socialistiska/anarkistiska tendenser bland en del av dess företrädare. Jag är tveksam till deras inställning i patentfrågor, och min förtjusning i deras idé om hur framtidens upphovsrätt ska se ut är begränsad. Jag har aldrig förr lagt en röst med så många reservationer som denna, vilket säger en del.

Det är heller inte självklart för mig att redovisa min röst här på bloggen, för den delen. Mitt förhållande till politik är för all del ingen hemlighet, men det är skillnad på att rent allmänt föra liberalt betonade resonemang och att öppet erkänna att man röstat på ett parti som många, inte utan skäl, ser som ett parti för bortskämda, betalningsovilliga snyltare. De metaforiska gudarna vete vad eventuella framtida arbetsgivare eller andra gör av den informationen. Men trots allt: det är ett antal viktiga frågor som ställs på sin spets ungefär nu; en del akuta — som framväxten av en alltmer allomfattande övervakning och tummande på viktiga juridiska principer — och en del helt enkelt för att samhälls- och teknikutvecklingen lett dithän att vissa tankar behöver tänkas om under de närmaste åren.

Med FRA-lagen, IPRED, ACTA, telekompaktet och så vidare har de borgerliga partierna tillsammans med socialdemokraterna (glöm inte att FRA-lagen började tas fram under den socialdemokratiska regeringen, och baxades sedan genom riksdagen av en tjänstvillig borgerlig regering som tog över den — socialdemokraternas protester ter sig i ljuset av detta som ett ganska uppenbart spel för gallerierna, för att inte tala om att de inte haft några invändningar alls mot till exempel IPRED) tagit enorma steg mot en övervakningsstat som skulle framstått som hämtad ur science fiction-litteraturen för bara femton år sedan. Uppenbarligen räknar de gamla partierna kallt med att vi ska svälja förtreten och rösta på dem i alla fall. Men att inte rösta på dem är den mest direkta markering vi som medborgare och väljare kan göra. Någonstans måste gränsen dras och foten sättas ner. För mig är det tillfället nu. En hel del av detta har varit inrikespolitiska frågeställningar, men långtifrån alla. Och nästan samtliga har kopplingar, på ett eller annat sätt till EU-nivån.

Jag ogillar när val på en politisk nivå görs till folkomröstningar om politik på en helt annan — även om det är ställt bortom rimligt tvivel att Gordon Browns Labour-regering här i Storbritannien är inkompetent och behöver få sig en rejäl näsknäpp stör det mig att detta görs till den tunga aspekten på de nyss avhållna lokalvalen, som inte har något med rikspolitiken att göra, utan mest handlar om lokal administration. Men ändå: de borgerliga partiernas svek i integritetsfrågorna är så grovt och handlar om så grundläggande värderingar att de helt enkelt inte kan få komma undan med det. När det dessutom handlar om värderingar och principer som i allra högsta grad har betydelse på EU-nivå, då är det här helt rätt tillfälle att sätta ner foten. Integritetsfrågorna är i sig ett fullt tillräckligt skäl att rösta på Piratpartiet. Övervakningsstaten måste hejdas.

Men sedan finns det förstås annat också. Som upphovsrätten. Jag är egentligen för upphovsrätt som idé, och jag menar att Piratpartiets idéer om en framtida, mycket avskalad upphovsrätt leder till en alltför avskaffad upphovsrätt. Samtidigt är det alldeles uppenbart att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den upphovsrätt vi har nu. Upphovsrätten måste anpassas till dagens — och morgondagens — teknologiska verklighet. Det är kanske talande att den kända dikt jag citerar i rubriken, som sammanfattning av mina känslor inför mitt ställningstagande, fortfarande är inlåst i  upphovsrättsskyddets kassavalv. Karin Boye har varit död sedan 1941. Då var mina föräldrar inte ens påtänkta. Jag må vara oense med Piratpartiets linje ifråga om hur upphovsrätten ska anpassas, men Piratpartiet är det enda parti som alls driver frågan om en anpassning överhuvudtaget. Bara det är värt att stödja.

Detsamma kan sägas om patentfrågorna. Jag menar att ett patentsystem behövs, och jag menar att läkemedelsutveckling förmodligen bör omfattas av det. Piratpartiets socialiseringsförslag tror jag leder fel, på samma sätt som socialiseringar nästan alltid gör. Samtidigt är det mycket tveksamt om dagens patentsystem fungerar på ett helt rimligt sätt, och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot till exempel mjukvarupatent. Än en gång ställer jag inte upp på Piratpartiets lösningar, men jag är beredd att lämna mitt stöd bara för att bidra till att alls ge frågan en chans att tas upp till seriös behandling, istället för att bli ännu en bricka i ett alltmer korporativistiskt spel.

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Själv skickade jag min utlandsröst med post för mer än en vecka sedan, och ska imorgon istället ägna mig åt ett stycke europeisk historia genom ett besök på andra-världskrigsmuséet i Duxford, men en eller annan som läser detta ska kanske gå till valurnorna imorgon. Ska du läsa något innan du går iväg, läs Lars Gustafsson och Henrik Brändén. Och glöm det kategoriska imperativet; det har i alla fall alltid varit en ganska dålig idé.

Erik Laakso, en av få någorlunda läsvärda socialdemokratiska bloggare, har varit på besök i bruksorten där jag växte upp:

Så sant som det är sagt.

Läs för övrigt också gärna hans kommentar till The Pirate Bay-domen i samma post.

Jag sitter fortfarande och försöker smälta implikationerna av domen i The Pirate Bay-målet. Jag är långt ifrån klar, och det finns många andra som kan kommentera detaljerna i domen mer insatt än jag. Jag är mer intresserad av de övergripande samhällsfilosofiska implikationerna, och de behöver jag nog fundera över några dagar, men här kommer i alla fall några korta, omedelbara tankar:

För det första: De fyra åtalade döms till ett års fängelse samt 30 miljoner kronor i skadestånd. Den som slår ett tio dagar gammalt spädbarn sönder och samman får också ett års fängelse. Som min gamla gymnasiekamrat sammanfattade den svenska rättsskipningen: "Våldsbrottslingar = offer. Skatte-/ekonomiska brottslingar = Djävulens avkommor!" En grundläggande princip för utmätande av straff för brottsliga gärningar är att straffet ska stå i proportion till brottet.

För det andra: Dagens dom är i sig rätt ointressant. Den kommer självklart att överklagas, förmodligen hela vägen till HD. I och med denna dom är dock handsken kastad. Hittills har pirater och upphovsrättslobby stått som busarna på Tegelbacken och hytt med nävarna och skrikit från varsin gränd medan vi andra tittat på. Idag inträffade first blood. Nu är det på riktigt. HAX sammanfattar läget.

Hela denna sorgliga historia har en grundläggande orsak: upphovsrättsindustrins luddism. Oavsett vad vi tycker om saken har den tekniska utvecklingen sprungit ifrån 1950-talets affärsmodeller. Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig — första gången som tragedi, andra gången som fars. Just den här historien har gått i repris så många gånger att vi i så fall bör ha lämnat Shakespeare-komedierna bakom oss för länge sedan, för att istället befinna oss på buskis i Knäckebröhult Folkets park. Nästan varje teknisk landvinning för distribution av information och musik sedan Gutenbergs tryckpress har bekämpats av precis samma anledning: den rådande affärsmodellen är inte anpassad till den nya tekniken. Hade vi lärt av historien hade musikindustrin redan när Napster var aktuellt gripit det gyllene tillfället att lägga en hel, ny marknad för sina fötter. Men istället har man skapat en gerillarörelse man inte har någon kontroll över alls, samtidigt som man gjort sig till ovän med de vanliga människor man borde ha lockat som kunder. Och då står vi där vi står: fortfarande utan riktig vettig, laglig distribution av musik, film och böcker via internet, men med en dom som spottar ett stort antal människors rättsmedvetande i ansiktet. Läs och begrunda Cory Doctorows liknelse om resistenta bakterier.

För det fjärde: Det är dags att börja föra diskussionen om hur upphovsrätten i det 21:a århundradet ska se ut. Det gäller särskilt oss som menar att upphovsrätt som princip är en i grunden god idé. Det är dags att inse att den tekniska utvecklingen går framåt, och att samhällets principer måste anpassas till denna utveckling. Om vi inte diskuterar idag hur upphovsrättsskyddet ska fungera med utgångspunkt i att teknisk utveckling är något i grunden positivt (och möjligen också oundvikligt) så är faktiskt risken att vi finner upphovsrättens själva grund i människors rättsmedvetande så fullständigt eroderad under våra fötter att den helt kollapsar.

Till sist: Gratulationer till Piratpartiet för de röster de just har vunnit. Säkert har man just ringt i väckarklockan för många väljare som annars kanske inte lagt sin röst på (pp).

Det känns på något sätt passande att IPRED1 trädde ikraft just igår, den första april — lagen som är en stor långnäsa åt alla oss som en gång trodde att rättssäkerheten utgjorde en oomtvistad hörnsten i det vänsterländska, demokratiska civilisationsbygget. Ipredia är naturligtvis en fullständigt genial motkampanj — icke-våldsam, laglig och tydlig. En lysande idé, helt enkelt. Det finns bara två skäl till att jag själv inte deltar: jag bor inte i Sverige, och jag har inte det tekniska kunnande och intresse som krävs för att sätta upp ett nätverk som är både öppet och säkert.

Reaktionen från Myndighetssverige låter naturligtvis inte vänta på sig. På nyhetsplats i Svenska Dagbladet (vars nyhetsredaktion nyligen knep en föga hedervärd förstaplats i Mattias Svenssons tävling "Årets förmyndare") spelar polisen ut pedofilkortet:

Och så här ser ju diskussionen ut så fort friheten på internet diskuteras: sannolikheten att någon förbuds- och censurivrare försöker kleta ner motståndaren med associationer till barnporr och pedofili går mot 1. Mike Godwin säger så här om sin lag om Usenet-diskussioner:

Den som drar iväg nerför det sluttande planet i sin argumentation och försöker dra paralleller till, eller skrämmas med Hitler och nazismen begår både ett argumentationsfel och en intellektuell ohederlighet. Vad Nazityskland blivit för politiska diskussioner i allmänhet, har pedofili blivit för diskussioner om friheten på internet: det är ett kort som spelas ut för att skrämmas ("det kryllar av pedofiler som bara väntar på att använda just ditt nätverk" är antydningen, vilken nog är en bit från sanningen) och hota ("du kan bli misstänkt" — det är formulerat som information, men innebär de facto ett hot om att man inte tvekar att göra ditt liv obehagligt) och för att kleta ner meningsmotståndaren med skamlös guilt by association ("du vill väl inte stödja pedofilerna?"). Barnporr och andra sexuella övergrepp mot barn är fullständigt vidriga brott. Gör dem inte till slagträ i en diskussion som faktiskt handlar om något helt annat.

/Dr M

P.S. Hanna Wagenius gör samma associationer som jag.

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen här i England, vilket innebär att om en knapp timme når kvällens jippo oss på Brittiska öarna. Sverige inträdde i mörkret för några minuter sedan. Jag har ett lite kluvet förhållande till Earth Hour. Å ena sidan är det ett samvetsplåster för de chict "miljömedvetna" som vill att politikerna ska "göra något kraftfullt". Men vilken är egentligen symbolismen i att släcka alla ljus i våra hus under en timme en mörk vårvinterkväll? En av Dick Erixons läsare skrev så här i ett email som Erixon publicerat på sin blogg:

Och detta är ju klockrent rätt. Earth Hour är en direkt produkt av en miljörörelse som bygger på en pessimistisk människosyn och en total avsaknad av teknikoptimism. Genom att släcka lamporna i våra vardagsrum gör vi oss till symboler för tanken på människan som en ond parasit på moder jord — ett skadedjur som borde krypa tillbaka in i de grottor det en gång krälade ut ur. Det är naturligtvis inte så man uttrycker det, men det är, något tillspetsat, innebörden i den landsbygdsnostaligiska, bakåtsträvande ideologi som genomsyrar så mycket av miljörörelserna av idag. Tyvärr. Som Terra Incognita konstaterar ligger vår framtid och lösningen på miljöproblemen inte i en avstannad teknisk och ekonomisk utveckling. Läs hela bloggposten, och gärna kommentarerna också.

Å andra sidan: det ligger inget vettigt självändamål i att slösa med energi bara för att vi kan. I Stockholm exemplifierar landstingsledningen exakt vilket jippo Earth Hour är genom att släcka lamporna i landstingshuset under Earth Hour. Liksom Ulla Hamilton undrar jag varför lamporna överhuvudtaget är tända där halv nio en lördagkväll. Om det är belysning vi ska fokusera på (vilket möjligen är tveksamt) kan man undra varför vi inte ansträngt oss mer för att inte slösa energi på att skicka ljus rakt upp i luften, där det enbart bidrar till de ljusföroreningar som gör att skrämmande många inte vet hur en orörd stjärnhimel ser ut. Det är fullständigt självklart att vi ska lysa upp våra hem och våra städer — de stjärnhimmelsnostalgiker som nödvändigtvis vill att man ska kunna se Vintergatan i all sin prakt från en närförort i Stockholm har inget att hämta hos mig — men det kan av fler skäl än ett vara en god idé att tänka på vår belysning. Kan Earth Hour få en eller annan att inse att vi kanske inte måste lysa varje fasad och varje del av himlen kanske ett gott syfte ändå är nått, även om det inte gör så mycket vare sig från eller till för vårt klimat.

Nej, jag kom visst inte undan. M var småförkyld tidigare i veckan, och jag närde en fåfäng förhoppning om att inte drabbas. Men nej, igår kväll kände jag den omisskännliga irritationen i nässvaljet, och idag är det ingen tvekan. Det verkar vara en rätt oförarglig förkylning det här, men att bunkra upp med Strepsils och näsdukar och titta till Alvedon-förrådet är det nog läge för i alla fall. Risken finns att jag behöver sådant framåt kvällen. Dags alltså att snöra på sig skorna och ge sig iväg på en tur till något apotek.

Nämnde jag att det är söndag idag?

Har ni någon gång upplevt den där lätt surrealistiska känslan av att någon på fullt allvar förklarar för er att något är på ett visst sätt trots att ni har saken det gäller precis framför näsan och kan se att det inte stämmer, ungefär som om mamma ringer och talar om din trevliga, gula mugg som du fick av faster Agda, och vägrar tro dig när du sitter med den i handen och säger att muggen du fick i julklapp av Agda faktiskt är röd. Ungefär så känns det när jag via Ingerö hittar Veronica Palms (vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) skrapsinniga analys av konsekvenserna av ett avskaffat apoteksmonopol, vilken i sin helhet lyder:

Rädda apoteket protesterar mot regeringens planer att avreglera en av Europas bäst fungerande apoteksmarknader. Ibland är trygghet och säkerhet viktigare än privatisering!

Jag bor som bekant i England. Inom bekvämt promenadavstånd hemifrån har jag fyra, fem apotek och försäljningsställen med kunnig personal (inklusive en vårdcentral där det är fullt möjligt att ringa mitt på förmiddagen och få en läkartid samma dag). Flera av dessa har i varierande grad öppet på helger och kvällar. Min tillgång till läkemedel är bättre än vad den någonsin varit på något av de ställen där jag bott i Sverige, och någon nämnvärd prisskillnad kan jag heller inte notera. Jag ser med spänning fram emot att Palm förklarar för mig exakt vilken trygghet och säkerhet det är jag inte har.

Att bo utomlands är ett bra sätt att få perspektiv på sitt hemland, i positiva aspekter såväl som negativa. Av alla svenska förhållanden som på detta sätt kommit i ett annat ljus framstår just apoteksmonopolet som ett av de mest obegripliga.

Ni missar väl inte Mattias Svenssons omröstning "Årets förmyndare 2008", där några av dem som under 2008 gjort sitt allra bästa för att lägga sina näsor i blöt angående hur vi väljer att leva våra liv tävlar om denna inte alltigenom hedrande titel? Även om ni inte läser politiska eller radikalt liberala bloggar annars, surfa dit och läs årets nomineringar: otroligt underhållande och obehagligt skrämmande på samma gång.

Av en ren händelse råkar jag just nu läsa Robert A. Heinleins klassiker The Moon is a Harsh Mistress, för vilken han välförtjänt vann en Hugo Award (och säkerligen hade vunnit Prometheus Award om det priset varit instiftat när boken kom ut 1966). Jag har ännu inte hunnit igenom hela romanen, men Heinlein har redan hunnit med några synnerligen skarpsynta observationer. Apropå politiskt förmynderi noterar  Heinlein genom huvudpersonen Manuel Garcia O’Kelly Davis:

Precis detta är det statliga förmynderiets förbannelse. Problemet är inte alla som kommer på saker de vill förbjuda för att de tycker illa om dem, även om det är illa nog, utan just detta att människor så beredvilligt och okritiskt ställer upp på allehanda förbud och pekpinnar "för deras eget bästa", eller "av hänsyn till". Just därför faller min röst i Svenssons tävling inte på de galnaste förbudsförslagen, utan på dem som underblåser förmyndarmentaliteten.

För er som ännu inte läst The Moon is a Harsh Mistress vill jag gärna rekommendera den. Den har visserligen dryga 40 år på nacken, och det är inte utan att det märks (science fiction lider ju kanske mer än någon annan litteraturgenre av risken att ganska snart bli daterad), men mycket av dess idématerial är minst lika aktuellt idag. Och så är det, dess rätt uppenbara såväl litterära som filosofiska brister till trots, en riktigt bra bok.

/Dr M

Guy Fawkes och Barack Obama i all ära, men det är ett annat datum i november som verkligen är värt att komma ihåg. Och nej, jag tänker inte på min födelsedag, om nu någon trodde det. Den har jag för övrigt varit nära att missa själv en eller ett par gånger, vilket kanske säger någonting om hur bra jag är på det där med födelsedagar …

Dagens datum, den nionde november, är värt att lägga på minnet. Idag är det 70 år sedan Kristallnatten. Men det är också 19 år sedan som den östtyska kommunistregimen föll för folkets frihetsvilja och meddelade östtyskarna rätt att fritt besöka Västtyskland och Västberlin. För 19 år sedan förenades tyskar från var sin sida om järnridån vid själva symbolen för det delade Europa och började bokstavligen riva den med sina bara händer. Ett helt folk var inte längre fängslat i sitt eget land. För mig är Berlinmurens fall den nionde november 1989 den händelse som står som symbol för människans vilja och rätt att till sitt eget liv och sin egen frihet.

I The Land of the Free and the Home of the Brave står sonen till en invandrare från Afrika som segrare i presidentvalet:

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, går Engelsmännen man ur huse, fyrar av fyrverkerier och tänder bål till minne av en man som försökte spränga parlamentet i luften — Guy Fawkes, "the only man who ever went to parliament with honest intentions". Det är något nästan bisarrt med den karnivalsstämning som rådde när jag tog mig hem genom trafikkaoset.

P.S. Den som mot förmodan fortfarande inte sett V for Vendetta, gör det nu!

Nu går amerikanska folket äntligen till varlurnorna i det mest uppblåsta presidentvalet någonsin. Det talas om ett historiskt val. För egen del är jag snarare övertygad om att 2008 års amerikanska presidentval i sig är ganska betydelselöst. Fram tills för någon halvår sedan såg detta ut att bli ett val där en kandidat faktiskt skulle gå att stödja, låt vara inte med någon större entusiasm, men när valdagen nu är här är jag i vanlig ordning närmast tacksam att jag inte har rösträtt i USA: jag skulle inte med gott samvete kunna rösta på någon av huvudkandidaterna. Mot varandra står en kolerisk populist och en imagefixerad karriärdemagog. Det är ingen hemlighet att jag hade önskat mig att valet stått mellan Rudy Giuliani och Hillary Clinton, men Giuliani visade sig vara en katastrofalt usel kampanjstrateg, och Clinton var realpolitikern som gick upp mot Jesus, en kamp som är nära nog omöjlig att vinna, särskilt om man dessutom ses som etablissemangskandidaten.

Häromdagen konstaterade Johan Norberg att

Men å andra sidan

Denna analys kan jag inte annat än instämma helhjärtat i, trots att jag förvisso inte är en riktigt lika radikal marknadsliberal som Norberg.

Båda kandidaterna är katastrofer som väntar på att inträffa. Å andra sidan är Sarah Palin en katastrof som redan har inträffat. Hon personifierar allt det som gått fel i McCains kampanj. Hur imponerad av och entusiastisk för fenomenet Sarah Palin jag än är (se Olofs förträffliga redogörelse här: Jag älskar Sarah Palin), kan jag inte annat än instämma med Christopher Hitchens:

McCain hade både erfarenhet och en lång rad sakfrågor, för att inte tala om erfarenheten, på sin sida när spelet började. Nu har han nästan inget av det kvar. Av sakfrågorna bidde det en tumme; erfarenheten har inte hindrat McCain från att visa sanslöst dålligt omdöme. För att tala med Christopher Buckley:

Det republikanska partiet behöver ta en lång promenad och meditera över sina synder. Oavsett vem som vinner inatt kommer USA att få en president som från ett vetenskapsperspektiv är oändligt mycket bättre än den sittande administrationen. Men det räcker inte: antiintellektualismen och dumkonservatismen måste med nödvändighet rensas ut. Det är den enda avgörande betydelse det här valet kommer att ha i längden. Det bästa vi kan hoppas på är att Obama vinner — och att han ljuger som en häst travar i sin vänsterretorik. Förhoppningsvis har Johan Norberg rätt:

Den svenska blogghögern har drabbats av olycklig kärlek. Föremålet för deras åtrå är Sarah Palin, vicepresidentkandidat och republikanska partiets nya stjärna. Och man kan ju förstå dem: hon är en tuff och i sammanhanget ung kvinna som tagit strid mot etabilsemanget i hemstate Alaska och arbetat sig upp till sin position på egen hand, inte genom att slicka uppåt, utan genom att ta personliga risker och vinna. Hon för ut ett klockrent budskap om den enskilda människan. Hon är en självständig, stark kvinna med högeråsikter som med egen kraft bryter igenom det glastak som vänstern gjort till sin grej att tala om i termer av att kvinnor behöver "lyftas fram". Dessutom ser hon rätt bra ut. Hon är den liberala hjältinnan inkarnerad.

Problemet är bara att hon inte är liberal. Det behöver man förstås inte se som ett problem om man inte vill, och även om man gör det kan man hävda att hon tillsammans med McCain ändå är bättre än alternativet. Men då måste man ju erkänna att man ger sitt stöd till någon som på ett flertal punkter har åsikter som går på tvärs med den liberalism man själv (säger att man) står för, som t.ex. det faktum att Palin är kreationist och öppnar för att kreationism och dess pseudovetenskapliga inkarnation intelligent design ska släppas in i skolundervisningen. Så vad gör man då? Dick Erixon (som jag annars läser med stor behållning även om jag långt ifrån alltid håller med honom) väljer att sticka huvudet i sanden:

Ärligt talat, Dick, du vet bättre än så här, eller hur? Det handlar inte om att "evolutionsteorin inte får ifrågasättas". Vetenskap bygger på ständigt ifrågasättande, ja; ett rimligt och kritiskt ifrågasättande på saklig, empirisk grund. Men kreationism och ID är inte vetenskapligt ifrågasättande, lika lite som det är ett rimligt ifrågasättande av vetenskapligt etablerad kunskap att hävda att månen är en grön ost. Ingen skulle hävda att ett framställande av hypotesen att månen är en grön ost för vare sig vetenskap eller skolundervisning framåt. I det antika grekland fanns filosofiska teorier om att materien är uppbyggd av fyra element: jord, luft, eld och vatten. Idag vet vi hur materien i vår vardag byggs upp av atomer av cirka 90 naturligt förekommande grundämnen, vilka bildar kemiska föreningar. Ingen skulle på allvar hävda att det vore rimligt om teorin om de fyra elementen lärdes ut i skolan som ett ifrågasättande av atomteorin för de kemiska ämnena. I den mån idéerna om de fyra elementen alls ska tas upp till diskussion i skolans kemiundervisning är det för att demonstrera varför denna teori inte är vetenskaplig, och hur vetenskapen entydigt visar att den är felaktig. På samma sätt förhåller det sig med kreationism och intelligent design. Dessa är inte seriösa ifrågasättanden av evolutionsteorin. Evolutionen är ett faktum, vetenskapligt lika väl underbyggt som atomernas existens, tyngdlagen, Newtons rörelselagar eller Ohms lag. Kreationistiska tankar är inte hädiska; de är felaktiga.

Det enda som skiljer kreationismen/ID från elementläran är att den förra drivs av personer med en politisk agenda. Det är precis där problemet ligger i den annars så skarptänkte Johan Ingerös försvar av sin nyfunna kärlek:

Nej, Johan, vi som kritiserar Palin för hennes fundamentalism och kreationism hävdar inte att alternativet är en värdeneutral skola. Inte heller är vi rädda för information eller debatt. Det är bara det att "teach both", eller "teach the controversy" som en annan version av samma kreationistiska slogan lyder, inte är vare sig information eller debatt. Ingerö, med tanke på hans stora intresse för och kunskap om amerikansk politik, borde vara fullständigt medveten om att "teach both" är ett välkänt politiskt bräckjärn för att föra in som en fullständigt seriös del av undervisningen den naturvetenskapliga motsvarigheten till förnekelse av Förintelsen. Jag gissar att ingen av herrar Erixon och Ingerö anser att historieundervisningen bör jämställa den vetenskapligt väl underbyggda undervisningen om Förintelsen och koncentrationslägren med förintelseförnekarnas konspirationsteorier.

Kreationism är inte blott en smålöljig och harmlös liten vidskepelse. Den kreationistiska rörelse som Palin öppnar för är i högsta grad en politisk-ideologisk rörelse med tämligen obehagliga och definitivt anti-liberala åsikter. Med kreationsimen följer ett helt vetenskapsfientligt program, där såväl vetenskapligt kunskapssökande och skolundervisning som individuella fri- och rättigheter ska underställas den kristna religionen i en fundamentalistisk tappning som de flesta kristna jag känner inte vill ta i med tång.

Varken Erixon eller Ingerö torde egentligen vara omedvetna om detta. Båda två har förtjänstfullt och rakbladsvasst kritiserat politiserad undervisning och så kallad "flumskola". Jag tvivlar på att någon av dem på fullt allvar anser det vara helt okej att plötsligt införa just relativiserande flum med politisk agenda i naturvetenskapsundervisningen. Det är bara det att de så gärna vill älska Palin, och precis som alla nyförälskade vägrar de med en dåres envishet att se ens de mest uppenbara felen hos den älskade.

//Dr. M

P.S. Jo, förresten, jag anser också att det är helt i sin ordning att ta upp diskussionen om kreationism/ID om frågan lyfts i klassrummet. Biologilärarens uppgift blir då att ge en lektion i vetenskaplighet, som ger eleverna förståelse för varför ID inte är vetenskap, och hur biologerna faktiskt har visat att ID-anhängarnas argument inte håller. Däremot ska ID inte finnas med i läroplanen (utom möjligen i religionskunskapen, där det kan ha viss relevans att förmedla kunskap om den kreationistiska rörelsen). Skolan ska inte vara värdeneutral: i vetenskapsundervisningen ska vetenskap läras ut och inget annat. I vetenskapsundervisningen är det skolans uppgift att lära ut vetenskapligt etablerad kunskap, och att ge förståelse för hur vetenskap fungerar, så att eleverna utbildas till vuxna individer med förmåga att skilja vetenskap från ovetenskap, så att de ges bästa möjlighet att fatta sakligt informerade beslut och kan värja sig mot kvacksalvare och andra pseudovetenskapliga charlataner.

Knappt har dammet hunnit lägga sig efter FRA-debaclet (som för all del inte är avslutat, och som jag fortfarande avser att skriva ihop några reflektioner kring), förrän det blossar upp två nya eldar. Den ena är europaparlamentarikern Marianne Mikkos idiotförslag att censurera registrera bloggar. Det kanske jag kommenterar, men det får vi se. Tills vidare, läs för allt i världen Henrik Alexanderssons och Johan Ingerös utmärkta bevakning av det hela.

Själv har jag nu ägnat torsdagkvällen åt en helt annan fråga, som känns mer personligt brännande: upprättandet av ett DNA-register över hela svenska folket. Detta ska ske genom ett kidnappande av det s.k. PKU-registret, upprättat i forskningssyfte, där blodprov från i princip samtliga personer födda i Sverige efter 1974 finns bevarade och registerförda. Medgivandena till användning av vävnadsproverna har givits under dyrt och heligt löfte om att proverna endast får användas i forskningssyfte. Nu har det skett en betydande ändamålsglidning, och PKU-registret har redan använts till andra saker (i förekommande fall förvisso lovvärda) än forskning. Det är idag tillåtet att lämna registret, vilket enligt gällande lag innebär att provet måste förstöras eller helt avidentifieras.

Nu arbetar en utredning med att ta fram ett lagförslag som väntas göra det förbjudet att återkalla det samtycke som föräldrarna lämnat. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att inse vad det betyder: myndigheterna skaffar sig ett mer eller mindre komplett DNA-register över samtliga i Sverige födda efter 1974 — ett register som det inte är tillåtet att lämna och som politiker och myndigheter därför kan använda till precis vad sjutton som helst, utan att vi som medborgare ges någon som helst laglig möjlighet att göra något åt det. Det här handlar inte längre om forskning. Det handlar inte längre om att kunna identifiera kroppar efter förolyckade personer (som man gjorde efter tsunamikatastrofen i Sydostasien). Det handlar inte ens om att kunna fälla eller fria (båda har förekommit) personer misstänkta för grova brott. Det det handlar om är ren och skär övervakning — en övervakning som i praktiken riskerar att göra open source av allas våra gener.

Det här går inte att stillatigande åse. Det här är definitiv inget jag med gott samvete, och bibehållen trygghet och integritet kan vara en del av. Hur mycket det än smärtar mig att sätta käppar i hjulet för den unikt värdefulla forskningsresurs som PKU-registret utgör, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jag — och så många som möjligt med mig — måste lämna PKU-registret omedelbart, medan det fortfarande är min lagliga rätt. Därför har jag i kväll författat ett brev innehållande mitt återkallande av mina föräldrars samtycke till användning av mitt PKU-prov. Imorgon skriver jag under det och postar till PKU-registret, och min sambo gör likaledes.

Jag har också satt samman en brevmall i pdf-format, där man bara behöver fylla i sin personspecifika uppgifter, skriva under och skicka in. Mallen finns i två versioner: en längre som innehåller den ideologiska motiveringen till utträdet, och en kortare som bara innehåller själva återkallandet av föräldrarnas samtycke. Om jag får möjlighet kommer jag att lägga ut dessa mallar på internet. Den som är intresserad av att få dem sig tillsända kan tillsvidare skicka ett e-brev till magnus[_at_]mycupoftea.se (ersätt [_at_] med snabel-a, givetvis).

Jag undrar om regeringen inser hur mycket den är på väg att förstöra. Som forskare — förvisso på ett område som inte kräver några mänskliga försöksobjekt — ser jag detta som en tragedi för vetenskapen. Så mycket av medicinsk forskning bygger på att människor ger forskarna förtroende att använda och lagra potentiellt känsligt material i form av vävnads- och DNA-prover. Om myndigheter nu börjar bereda sig själva möjlighet att snoka bäst de vill i detta material, och dessutom förbjuder människor att göra något åt saken, då finns det en stor risk att folk inte längre vågar lämna sin vävnad till forskningen. Och då är sabotaget mot vetenskapen ändå det mindre problemet med den här utvecklingen. 

"Döda poeters sällskap" är en film som man kan tycka ett och annat om. Jag vet flera som älskar den. Jag vet andra som avskyr den. Men om något är oomtvistligt så är det att det den i grunden handlar om, dess budskap, som i alla fall inte gick mig som, när det begav sig, ung tittare förbi, är modet att stå upp för det man innerst inne vet är rätt. Och om vikten av att göra det.

Mattias Svensson och Fredrik Westerlund har gjort en fullständigt briljant pastisch på filmens avslutning, med anledning av den kommande voteringen om FRA-lagen. Det är detta det hänger på nu: en handfull modiga liberaler som måste våga stå för sina värderingar. De måste känna att de har allt stöd de kan få. Mina damer och herrar, Döda politiska karriärers sällskap. Se den, och sprid den!

Igår morse skickade jag e-post till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Jag har aldrig kontaktat en riksdagsledamot direkt förut. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att göra det igen. Men den här frågan är för viktig för att låta passera, särskilt som de som borde ha till uppgift att skärskåda den föreslagna lagstiftningen i detalj fullständigt ignorerat hela frågan ända till dessa sista skälvande minuter, då det gått upp även för en och annan journalist att det pågår en veritabel explosion i bloggosfären. Det handlar förstås om det som kommit att kallas FRA-lagen, d.v.s. den föreslagna lag som ska göra det möjligt för Försvarets radioanstalt (FRA) att avlyssna samtlig data- och teletrafik som passerar Sveriges gräns.

Den gode Olof Hallonsten gjorde det rätta redan i början av april, och tillskrev ledamöterna i riksdagen. För egen del använde jag samma lista över ledamöternas e-postadresser som han, och baserade även mitt eget brev delvis på det vältaliga brev som han skickade och la ut i sin blogg. Jag hoppas att han inte har något emot att jag lånat diverse formuleringar och argument, med tanke på att vi har ett gemensamt intresse av att stoppa den föreslagna lagen.

Följande skickade jag alltså till riksdagens 349 ledamöter:

Bästa Riksdagsledamot,

I egenskap av röstberättigad svensk medborgare, och därmed en av dem som utgör grunden för att ditt uppdrag existerar, att det har demokratisk legitimitet, och att du uppbär lön för att utföra det, tillika en av dem du har att svara inför när dina och ditt partis beslut skall fattas och fattas i riksdagens kammare, vänder jag mig härmed för första gången direkt till dig med mina farhågor om en specifik politisk fråga. Mycket snart kommer förslaget om att ge Försvarets radioanstalt (FRA) laglig rätt avlyssna och registrera samtlig elektronisk kommunikation som passerar Sveriges gränser att behandlas i Riksdagens kammare. Detta förslag har redan bordlagts en gång för cirka ett år sedan, och om jag förstått rätt är det inte möjligt att åter bordlägga det. Denna gång är det allvar. Om förslaget bifalles av kammaren har Sverige tagit ett allvarligt och drastiskt steg bort från grundläggande demokratiska principer. Tyvärr förefaller det sannolikt att detta kommer att ske, då såväl Sveriges regering som delar av oppositionen stöder förslaget. Som riksdagsledamot sitter du på ett personligt mandat i Sveriges riksdag. Det är din lagliga rätt — ja, till och med din moraliska skyldighet — att rösta i kammaren efter eget huvud, i enlighet med viljan hos de väljare som genom allmänt val givit dig sitt förtroende. Det fria och demokratiska Sverige har ett just nu mer behov än kanske någonsin av att du utnyttjar denna rätt.

Det anstår diktatorer som Kim Jong Il och Than Shwe att bevaka och avlyssna sin befolkning, och att föra register över åsikter och straffa oliktänkande. Det anstår despoter som  Robert Mugabe att genom rutten pseudo-demokrati hålla sig själva kvar vid makten, helt utan repsekt för folkets egentliga vilja och dess väl och ve. Kanske anstår det en demokratiskt vald, men stundom ideologiskt förblindad, president som George W Bush att ställd inför terrorhot införa lagar som strider mot medborgerliga rättigheter. Och det anstår kanske folkvalda i demokratier som Sverige att under tystnad bevittna dessa oförrätter men sällan agera för att stoppa dem, kanske beroende på att era primära ansvarsområden är inom och inte utanför landet. Det må för tillfället vara hänt.

Däremot bör det inte anstå dig som folkvald riksdagsledamot i en stabil demokrati att rösta för ett förslag som till synes kanske inte innebär en dramatisk skillnad i praktiken för yttrandefriheten och privatlivets helgd idag, men som har ett starkt symbolvärde och som fungerar som indikation på var Sverige placerar sig i ovan nämnda sammanhang, och som innebär ett stort steg på vägen mot ett samhälle där personlig integritet inte längre är ett värde som anses värt att försvara, ett samhälle där ingenting längre är en privatsak, ett samhälle där det inte finns några gränser för hur statsmakterna får övervaka sina medborgare. Det anstår dig i synnerhet inte att rösta för detta förslag om det är emot din övertygelse, men partipiskan kräver det. Det har vi inte valt dig till.

Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipulerar följande: "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Detta är en grundläggande demokratisk princip: var och en har rätt till ett skyddat privatliv, som inte får utsättas för godtyckliga intrång, till exempel genom avlyssning, varken från staten eller någon annan. Ja, vad mer är, artikel 12 stipulerar som rättsstatens skyldighet att skydda var och en medborgare från just sådana intrång. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär en lagfästning av just godtyckliga intrång i enskilda människors privatliv, och i företags och organisationers korrespondens. Faktum är att med det förslag som är lagt är intrånget värre än godtyckligt: det är systematiskt och allomfattande. Förslaget innebär att samtliga människor i Sverige, och en hel del personer utomlands, systematiskt kommer att avlyssnas och registreras i snart sagt all korrespondens i form av e-post, sms, telefoni och så vidare. Det vore naturligtvis illa nog om det bara var utrikeskorrespondens som övervakades, men såsom datatrafik fungerar idag passerar även nästan all elektronisk korrespondens inom landet Sveriges gräns under någon del av distributionskedjan. Just denna form av fullständig, automatiserad och identifierande övervakning av samtliga människor i ett samhälle, eller andra sätt att omintetgöra privatliv och fri korrespondens, är något som genom historien setts som en så skrämmande tanke att den i olika form utgör ett stående inslag i dystopiska framtidsskildringar i litteraturen, från Karin Boyes Kallocain till George Orwells 1984, från Philip K. Dicks Minority Report till William Gibsons Neuromancer.

Det är vidare mycket tveksamt om denna övervakning alls ökar medborgarnas och Sveriges rikes säkerhet över huvud taget, och det borde vara ställt bortom allt rimligt tvivel att den eventuella vinst som finns inte på något sätt står i proportion till den integritets- och demokratiförlust förslaget innebär. Det förefaller synnerligen osannolikt att denna övervakning på något sätt kommer att kunna ge användbar information i fråga om att komma åt internationell terrorism och grov organiserad brottslighet, vilket är vad som anförs som argument för förslaget. Däremot, även om det inte är avsikten idag, utgör denna övervakning ett förträffligt instrument för att övervaka enskilda personers åsikter och förehavanden. Detta inkluderar en lång rad fullt hedervärda saker, som ändå måste få vara vars och ens ensak. Det kan röra politiska diskussioner vänner emellan, det kan röra kärleksbrev mellan förälskade, det kan röra en utlandssvensks (som jag) betraktelser för familj och vänner i Sverige, det kan röra en väns vädjan till en annan om hjälp och förståelse i en svår situation, det kan röra en persons kontakt med en journalist, det kan röra ett företags korrespondens med en kund, och det kan gälla en arbetstagares kontakt med sin fackförening för att få hjälp i sin arbetssituation. Allt detta är sådant som kommer att övervakas och registreras. En del av det är kanske banalt, men ändå högst privat och känsligt av personliga skäl. En del av det är själva grunden för ett fritt och öppet samhälle. Detta är vad FRA:s övervakning för överskådlig framtid kommer att offra. Minns att övervakningssystem, -register och -lagar, när de väl är på plats, är mycket svåra att montera ned. Ett ja till avlyssningslagen har ingen ångervecka.

Sveriges riksdag står i begrepp att fatta ett beslut som helt och fullt strider mot artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i snart sagt varje tänkbart hänseende. Är detta något du som demokratiskt vald riksdagsledamot vill och anser dig satt att medverka till? Tänk efter ännu en gång! Missa inte ett ypperligt tillfälle att markera att trots att lagförslaget om FRA:s övervakning av post- och teletrafik vid en hastig anblick måhända kan tyckas oskyldigt och harmlöst i jämförelse med de vanor tidigare nämnda ledare har lagt sig till med, så är Sverige i demokratimening flerfalt bättre, och kan med vår snart hundraåriga tradition av frihet och demokrati föregå med gott exempel i världen, istället för att sänka oss till andras låga nivå.

Tillhör du dem som tror att detta förslag tillför ökad säkerhet och trygghet, och därför tänker rösta ja? Använd då de återstående dagarna till att fundera över detta, och väg noga argumenten. Är det värt att montera ned grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter för en tveksam möjlighet till en liten ökad säkerhet? Tillhör du dem som deklarerat att du är emot förslaget, och tänker rösta nej? Stå på dig! Tala med dina riksdagskollegor, oavsett partifärg. Kan du övertyga en enda är mycket vunnet. Tillhör du dem, och jag vet att ni är många, vars samvete och personliga övertygelse bjuder er att ställa er emot förslaget, men som av partiinterna skäl, karriärmässiga överväganden, eller rena påtryckningar överväger att rösta ja eller bli utkvittade? Fatta då mod! Det är precis i denna stund vi, det svenska folk som valt dig i förtroende till ditt uppdrag, behöver dig för att göra precis det du har laglig rätt och moralisk skyldighet till: rösta nej i enlighet med din övertygelse, och gör det med stöd av en stark opinion. Det är du som företräder folkets, väljarnas, vilja. Det är dig vi kommer att ta i försvar, och ge våra röster, den dag vi går till valurnorna för att utkräva ansvar och ge vårt förtroende. Det är dig som historien kommer att minnas som den som stod upp för frihet och demokrati i en tid då andra ville avskaffa just dessa värden. Det är ditt personliga och politisk mod vi behöver. Det — bland annat — har vi valt dig till!

Vänliga hälsningar

Magnus B**
Cambridge, Storbritannien, den 11 juni 2008

Gensvaret från riksdagsledamöterna har varit oväntat stort, vilket givetvis är positivt. Majoriteten av svaren kommer från vänster- och miljöpartister som meddelar att de delar den stora oro som finns och att de och hela deras partigrupper självklart kommer att rösta nej till förslaget. Det är bra, givetvis, men klart på förhand. Intressantare är de svar som inkommit från huvudsakligen moderater, centerpartister och folkpartister som stöder lagförslaget. Några av dem skickar ett uppenbart standardiserat svar om att detta är ett bra förslag och det borde vi begripa, men det har också inkommit några engagerade svar som försöker föra en seriös diskussion och som försvarar lagen med faktiskta argument, och som påpekar att det förslag som nu läggs fram försetts med betydande restriktioner kring vad FRA får inrikta sin signalspaning mot (bland annat får de inte inrikta spaningen mot e-post där både avsändare och mottagare finns i Sverige — vilket trots allt innebär att denna post måste passera FRA, och headerinformationen läsas — men vi utlandssvenskar som kan tänkas vilja skicka e-post till släkt och vänner i Sverige är fortfarande lovligt byte). Hur som helst medges härmed att förslaget inte är fullt så illa som jag och många med mig trodde. Faktum kvarstår dock att det rör sig om grader i helvetet. För att bemöta den vanligaste invändningen mot kritiken: Ja, Sverige behöver signalspaning. Ja, det är bra att signalspaningen lagregleras i större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Ja, FRA måste få möjlighet att anpassa sin spaning till dagens teknik och kommunikationsvägar. Så långt är jag överens med förespråkarna. Däremot anser jag inte att detta berättigar till att sätta upp den omfattande övervakning av alla människor som förslaget de facto innebär. Även om det stiftas regler om att viss typ av datatrafik inte ska vara mål för spaningen kvarstår faktum att all datatrafik kommer att sorteras genom FRA, med direkt möjlighet till övervakning och avlyssning (laglig eller ej). De enda som inte behöver oroa sig är de verklige skurkarna; de som i alla fall kan skydda sin kommunikation. Därför anser jag fortfarande att FRA-lagen måste fällas.

Det som krävs för att lagen ska falla är att minst fyra borgerliga riksdagsledamöter går emot partilinjen och trycker på nej-knappen morgonen den 18:e, då voteringen hålls. (Socialdemokraterna röstar nej till lagen, trots att de innan de förlorade valet ville införa en ännu sämre version — det är inte för inte som vi fortfarande talar om Bodströmstaten — och Vänsterpartiet och Miljöpartiet är även de emot propositionen.) Att gå emot partilinjen och fälla den egna regeringens proposition i en fråga med hög profil kräver, som det politiska klimatet ser ut i Sverige, stort mod och stor integritet. Jag tror att de som följer sin övertygelse och röstar nej har mycket att vinna på detta, men det är ändå fullständigt klart att de tar en stor risk med sina politiska karriärer (ofta är det unga ledamöter) och med sina politiska relationer. Dessa personer behöver stöd och uppmuntran. De ska veta att de har en stark opinion med sig. Henrik Alexandersson har listat en rad borgerliga ledamöter som kan tänkas rösta nej. Johan Ingerö har gjort detsamma. Vill du så här i sista stund dra ditt strå till stacken, skicka då en uppmuntrande och stödjande kommentar till dessa ledamöter av Sveriges riksdag.

Idag är det alltså “Super Tuesday” i USA, dagen då primärvalen kanske avgörs. Jag har avstått från att kommentera den amerikanska valrörelsen så här långt, inte för att den varit ointressant (långt därifrån — för första gången på länge finns det intressepunkter på båda sidor i startfältet, och det inte bara för att sittande president suttit sina åtta år och därför inte kan väljas om), utan därför att jag dels helt enkelt inte tyckt att jag haft så mycket konstruktivt att tillföra, dels därför att jag inte haft någora särskilt tydliga och fasta åsikter. Jag vill inte låsa mig vid en uppfattning eller en kandidat genom att presentera ofärdiga tankar som direkta åsikter, och jag har heller inte sett någon poäng med skriva om mina olika “om”, “men” och “kanske”. Till sist vill jag inte fylla bloggen med politik — även till priset av att bloggen är inaktiv långa stunder — detta ska huvudsakligen vara en blogg om litteratur, fotografi och vetenskap, med musik, filosofi, politik och allmänna reflektioner som biämnen.

Men Supertisdagen är alltså idag, och det innebär att ska man yttra sig om primärvalen över huvud taget ska man göra det nu, eller hålla tyst tills allt är klart (vilket det faktiskt kan vara när Kalifornien räknat rösterna någon gång inatt). För egen del finner jag det republikanska valet just nu betydligt intressantare än det demokratiska, av den anledningen att sedan Rudy Giulianis avhopp består fältet av en mycket bra kandidat, en dålig kandidat och en chanslös kandidat.

Alltså: på den republikanska sidan står valet, sedan Giulianis taktik att satsa allt på Florida fullständigt fallerat, mellan John McCain och Mitt Romney. Mike Huckabee är förvisso fortfarande med rent formellt, men han har knappast någon chans att få partiets nominering oavsett stöd i den kristna högern. Tur är väl förvisso det. Huckabee är en ganska klassisk högerkristen republikan, och står som sådan för en politik tämligen långt från mina liberala (i klassisk, europeisk mening) ideal, även om han inte är fullt så hemsk som svenska media, i den mån de inte ignorerat honom, försökt låta påskina. Vilka anledningar Huckabee har att fortfarande vara kvar i racet har jag ingen aning om. Den inverkan han kan ha på valet är att ta röster från Mitt Romney, vilket i så fall skulle gynna John McCain. Möjligen är just detta Huckabees mål, även om Romney rent åsiktsmässigt borde stå honom närmare.

Mitt Romney vet jag inte riktigt var jag har, och det verkar jag inte vara ensam om. Han framstår rätt mycket som en kappvändare, och därtill som en populist som i alla lägen säger det han tror att folk gillar, snarare än att stå för en konsekvent linje. Jag har svårt för hans attityd till invandring (och hur man ska hantera de illegala invandrare som de facto finns i landet), och jag är tveksam till hans ekonomiska politik, som är misstänkt lik nuvarande presidents (sänkta skatter, men inte lika tydligt med att faktiskt hålla igen statens utgifter), och han har inte visat sig vara någon tydlig frihandelsvän.

Återstår på den republikanska sidan John McCain, som mer och mer framstår som en riktigt bra presidentkandidat. De avgrundskonservativa på den kristna högerkanten försöker utmåla honom som “inte en äkta konservativ”. Tja… väl bekomme, eller något, säger jag som ser just den anklagelsen som en komplimang. Lite roligt, om man ska tro Lennart Pehrson i Sydsvenskan, är att McCain försöker bättra på sin konservativa image genom referenser till den republikanska ikonen Ronald Reagan. Det lustiga i detta är givetvis att Reagans främsta kännetecken så här tjugo år senare knappast är någon högerkristen konservatism av idag. Nåväl, John McCain har antagit sansade ståndpunkter vad gäller till exempel illegala invandrare. Han har dessutom, till skillnad från Romney, sagt som det är och som han tycker, även när det inte uppenbart gynnat honom. Ett talande exempel är primärvalet i Michigan, där McCain sakligt konstaterade de jobb som försvunnit i en föråldrad amerikansk verkstadsindustri inte kommer att komma tillbaka, men väl ersättas av andra, om man bara ger arbetsmarknaden chansen. Knappast vad Average Joe i Michigan ville höra, men likaväl sant. Case in point här i Sverige är ju för övrigt när tekoindustrin flyttade utomlands. En av de saker som används mot McCain, men som snarast talar för honom som presidentkandidat är att han har en lång historia som senator av att samarbeta över partigränsen för att konsekvent driva sin egen politik. Han är dessutom den av alla presidentkandidaterna som har någon form av trovärdig utrikespolitik. Det jag framför allt gillar hos McCain är dock hans ekonomiska politik, och i synnerhet i internationellt hänseende. Han står för den enda realistiska och framstegsvänliga frihandelspolitiken.

… till skillnad från de demokratiska kandidaterna, som båda två gjort sig till tydliga motståndare mot ekonomisk liberalism i allmänhet och frihandel i synnerhet. I synnerhet den i andra avseende sympatiske Barack Obama har redan från början tydligt tagit ställning mot frihandel och för protektionistiska åtgärder, som i längden kommer att skada både världshandeln och den amerikanska ekonomin. Hillary Clinton har inte varit sen att haka på. I många frågor som dessa tycks de demokratiska kandidaterna snarast stå till vänster om svensk socialdemokrati. Ändå finns det uttalade liberaler som omedelbart uttalat stöd för både Clinton och Obama, utan att så mycket som se åt det republikanska startfältet. Det är mig en gåta. Clinton och Obama har gått till val på att spela ut kollektivistiska kort som kön och ras: den första kvinnliga presidenten, respektive den första svarta. Jag skulle förvisso applådera så väl en kvinnlig som en svart president i USA, men enbart under förutsättning att de står för den bästa politiken i sak.

Detta gör också att jag har lite svårt att utse någon egen favorit av de två demokratiska kandidaterna. Det är helt enkelt så att ingen av dem står för en politik jag gillar, i synnerhet inte på de handels- och utrikespolitiska områdena, och deras kampanjer har mest bestått i att försöka framstå som den mest “progressiva” kandidaten. Det har ofta handlat om image mer än politik, eller ens personlig lämplighet. Vad gäller det senare är det för övrigt ingen större tvekan om att Clinton sitter på den större erfarenheten och kompetensen. Jag tror däremot att Obama har större chanser att bli en symbolisk ledare — en nog så viktig egenskap hos den person som faktiskt är både regeringschef och statschef.

Min gissning och min förhoppning är att McCain tar hem den republikanska nomineringen. I så fall ska det mycket till — även om inget är omöjligt — för att jag ska stödja någon av demokraterna framför honom. Om Romney mot förmodan vinner väljer jag dock med all sannolikhet vilken som helst av demokraterna före honom. Men vem av dem ska man föredra? Med viss tvekan hoppas jag nog i så fall på Clinton, för sakpolitikens skull, även om jag finner Obama betydligt mer tilltalande i rent personligt hänseende.

För några år sedan köpte jag mig en riktigt röd skjorta, att bära i kombination med svarta hängslen och svart slips på en Konsert med Kraftwerk i Köpenhamn. Föga anade jag då, jag som nära nog alltid klär mig i svart, att skjortan skulle komma till en helt annan användning. Det borde inte ha undgått någon av mina läsare att förtrycket åter visar sitt fula ansikte i Burma, där militärjuntan tagit till dödligt våld mot de buddhistiska munkar som demonstrerar i Rangoon, där den oppositionella fredspristagaren Aung San Suu Kyi och andra politiska dissidenter fängslas och där fri press inte existerar. Nu ställs saker åter på sin spets i Bruma i och med regimens våldsanvändning. Men FN är handlingsförlamat.

Idag bär människor världen över röd skjorta eller tröja för att visa stöd för munkarna och protestera mot militärregimen. Denna protest är desto viktigare eftersom FN än en gång visat sig vara oförmöget att entydigt fördöma ens de vidrigaste våldsregimer.

Idag bär vi röd skjorta för Burma och för demokratin. Jag är med, är du? 

Efter Anders Flodströms brandbomb beträffande behovet av färre men vassare universitet i Sverige har debatten tagit fart. Jag tror att det är en nyttig debatt, och jag har inget emot att även etablerade lärosäten, som mitt Alma Mater Uppsala, och min hemvist de senaste åren Lund, diskuteras mycket kritiskt. En av samhällsdebattens verkliga sluggers är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, vars bidrag till debatten jag ofta brukar uppskatta, ehuru jag inte alltid håller med honom på alla punkter. Den här gången undrar jag dock hur han tänker. I en debattartikel i DN härförleden (som jag alltså inte missat, utan bara i vanlig ordning är sen att kommentera på bloggen — jag har trots allt inga ambitioner om att vara först med det senaste) menar Rothstein att universitetsnedläggningen med fördel kan inledas med Uppsala universitet (även kommenterat i en artikel i SvD). Det är förvisso inte förslaget i sig jag reagerar på, även om jag samtidigt ber att få anmäla avvikande uppfattning, och i synnerhet inte den principiella fråga Rothstein tar upp som skäl för sin åsikt.

Över porten till Uppsala universitets aula står devisen "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." För denna lätt pinsamma devis* har Uppsala universitet häcklats åtskilliga gånger, inte minst internt, och självklart dras den med viss rätt och stor humor upp varje gång debatten handlar om den så kallade akademiska friheten, d.v.s. universitetsforskarnas frihet att själva välja sina forskningsfrågor, att publicera sina resultat, och inte minst, delta i den offentliga debatten. Det är på denna punkt Rothstein nu kritiserar Uppsala universitet, då han menar att universitetets ledning utövar otillbörligt inflytande ifråga om enskilda forskares forskningsriktningar. Så långt är jag med. Uppsala universitet är knappast någon lysande stjärna vad akademisk frihet beträffar, men om det är så mycket sämre än övriga lärosäten i landet är jag mer tveksam till. Om ett lärosäte allvarligt åsidosätter den akademiska friheten måste det rimligen anses ligga universitetet ifråga till last i den pågående debatten.

Om Uppsala universitet kan beslås med att allvarligt kringskära den akademiska friheten har Rothstein alltså en tung och viktig poäng. Och det är här jag börjar undra hur det är ställt med Rothsteins insikter om krav på belägg för de påståenden man framför. Rothstein bygger nämligen sin argumentation på två specifika händelser: Granskningen av Eva Lundgrens forskning, samt det spektakulära avskedandet av två professorer i matematik (eller rättare sagt, professorerna behövde aldrig formellt avskedas, eftersom de mot en ersättning om över två miljoner kronor förmåddes säga upp sig).

Rothstein påstår att det är oenighet med universitetsledningen om forskningens inriktning som ledde till att matematikprofessorerna tvingades avgå. Jag har frågat honom om vilka belägg han har för detta, och han svarar att detta är den slutsats man måste komma till om man (som han har gjort) granskar det tillgängliga materialet i ärendet, eftersom detta material i sin tur presenterar britsfälliga belägg för att det fanns arbetsmiljöproblem beroende på dessa två personer. Det hela är ett logiskt felslut som kallas "uteslutna tredje". Rothstein menar att eftersom universitetsledningen inte förmår presentera belägg för sin sak måste slutsatsen bli just den som Rothstein drar. Varför alla andra förklaringar skulle vara uteslutna förklaras icke. Rothstein hävdar att det inte är han som ska presentera belägg, utan universitetsledningen som sak styrka sin version av historien. Varför det ena skulle utesluta det andra förklaras återigen icke. Juridiken lär, så vitt jag känner till, att det åvilar den som framför en anklagelse att presentera belägg för denna, och så vitt jag kan se gäller detta både Uppsala universitets ledning och professor Rothstein.

Mina egna, förvisso avsevärt mindre efterforskningar i ärendet, tyder snarast på att det rör sig om ytterligare en av de många allvarliga personkonflikter som leder till märkligheter på snart sagt alla universitet. Universitetsledningens fel tycks snarare vara att man inte satt sig in i ärendet ordentligt, och att man valde att krypa med det av förment hänsyn till de inblandade, än att man ville styra forskningens inriktning. Personkonflikter, inte sällan av det mer såväl allvarliga som besynnerliga slaget, är tyvärr inte något ovanligt i de akademiska korridorerna. Tvärtom är institutionsstrukturen vid våra lärosäten ibland nästan lika mycket en produkt av personkonflikter och politik som av ämnesgränser.

Sedan då Eva Lundgren: Lundgrens forskning blev (med rätta) starkt ifrågasatt efter att hon fört fram fullständigt bisarra påståenden gällande mäns våld mot kvinnor och barn. En utredning blev följden, men ärendet överlämnades inte till granskning utanför Uppsala universitets ram. Rothstein menar, och jag håller med, att det var fel. Sedan påstår Rothstein att universitetet istället för att avpolettera Eva Lundgren istället satsat på hennes forskning, så mycket att hon nu närmast befinner sig i en lyxsits jämfört med akademiska forskare i övrigt. Detta skulle ha skett, hävdar Rothstein, för att Lundgrens idéer är politiskt opportuna, och därmed skulle det vara ännu ett exempel på att Uppsala universitet åsidosätter lärofriheten. Själv tycker jag väl snarare att universitetet i detta fall möjligen i så fall försvarat lärofriheten in absurdum, så tillvida att forskningens kvalitet inte tycks spela någon roll. Det som hände var dock att Lundgren fick en egen avdelning att styra och ställa med som hon ville på universitetet. Till skillnad från Rothstein tar jag inte det till intäkt för att universitetet garanterat Lundgren villkor utöver det vanliga. Snarare tolkar jag det som ett sätt att stoppa undan Lundgren i ett hörn där hon kan få hållas, och förhoppningsvis inte ställa till så mycket skada, och heller inte råka i gräl med andra personer (även här finns det nämligen personkonflikter med i spelet, om man ska tro de källor jag har i de upsaliensiska institutionskorridorerna).

Detta är inget helt ovanligt förfarande i akademiska sammanhang. Man må ha åsikter såväl om detta sätt att hantera personkonflikter som om det faktum att Uppsala universitet inte hade modet att stå upp för forskningskvalitet och granskning, men att härav dra slutsatsen, som Rothstein gör, att Uppsala universitet helt åsido satt de grundläggande principerna för akademisk verksamhet och istället "har […] valt att anamma de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet där ledningen bestämmer vad som är sant och rätt och där de anställda förväntas vara lojala och lyda överhetens påbud", och det i sådan grad att hela lärosätets existensberättigande måste ifrågasättas, förefaller mig vara att extrapolera och överdriva mer än bara lite. Jag vågar till och med påstå att det här är Rothstein som, för att parafrasera honom själv, övergivit den grundläggande akademiska principen att vara mycket restriktiv med att dra slutsatser utifrån begränsat material, till förmån för de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet, där det minsta som talar i samma riktning som den uppfattning man själv vill förfäkta tas till intäkt för vetskap om hur hela samhället fungerar, och för att hela det åsiktpaket man önskar framlägga är i alla avseenden riktigt.

Rothstein är ofta en mycket uppfriskande röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller den akademiska forskningens förhållande till det politiskt opportuna, men här undrar jag vad han egentligen vill åstadkomma. Rothstein torde inse att han drar slutsatser betydligt mer långtgående än vad hans underlag — de två ovan beskrivna skandalerna vid Uppsala universitet — tillåter. Är avsikten att kasta en brandfakla i debatten, bara för sakens skull? Kanske vill Rothstein genom att ge sig på det äldsta av våra lärosäten visa att gammal historia i sig inte är någon garant för en stor framtid? Eller kanske vill Rothstein bara mucka gräl? Att Rothstein är starkt kritisk till hanteringen av de två aktuella ärendena är bra, men kritiken biter inte riktigt när han samtidigt använder den för att föra en viktig och aktuell debatt till sandlådestadiet nästan innan den ens kommit igång. Olof på röda nejlikan förutspår att Rothsteins artikel kommer att vara glömd inom en vecka. Tack och lov tror jag att han har rätt, även om det i sig också tyder på att vi inte har en levande forskningspolitisk debatt.

*När devisen över aulans entrédörrar i universitetshuset skrevs skulle den förstås i samma anda som senare Carl Sagans berömda uttalande att "it is good to keep an open mind, but not so open that your brains fall out", d.v.s. att i akademin skulle man inte bara beredas möjlighet att fritt utvekla sina tankar, utan också få med sig principer och kunskaper för att göra det väl, vilket naturligtvis är något helt annat än det häcklande talets tolkning att tanken är underställd det politiskt korrekta.

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.