My Cup of Tea

Knappt har dammet hunnit lägga sig efter FRA-debaclet (som för all del inte är avslutat, och som jag fortfarande avser att skriva ihop några reflektioner kring), förrän det blossar upp två nya eldar. Den ena är europaparlamentarikern Marianne Mikkos idiotförslag att censurera registrera bloggar. Det kanske jag kommenterar, men det får vi se. Tills vidare, läs för allt i världen Henrik Alexanderssons och Johan Ingerös utmärkta bevakning av det hela.

Själv har jag nu ägnat torsdagkvällen åt en helt annan fråga, som känns mer personligt brännande: upprättandet av ett DNA-register över hela svenska folket. Detta ska ske genom ett kidnappande av det s.k. PKU-registret, upprättat i forskningssyfte, där blodprov från i princip samtliga personer födda i Sverige efter 1974 finns bevarade och registerförda. Medgivandena till användning av vävnadsproverna har givits under dyrt och heligt löfte om att proverna endast får användas i forskningssyfte. Nu har det skett en betydande ändamålsglidning, och PKU-registret har redan använts till andra saker (i förekommande fall förvisso lovvärda) än forskning. Det är idag tillåtet att lämna registret, vilket enligt gällande lag innebär att provet måste förstöras eller helt avidentifieras.

Nu arbetar en utredning med att ta fram ett lagförslag som väntas göra det förbjudet att återkalla det samtycke som föräldrarna lämnat. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att inse vad det betyder: myndigheterna skaffar sig ett mer eller mindre komplett DNA-register över samtliga i Sverige födda efter 1974 — ett register som det inte är tillåtet att lämna och som politiker och myndigheter därför kan använda till precis vad sjutton som helst, utan att vi som medborgare ges någon som helst laglig möjlighet att göra något åt det. Det här handlar inte längre om forskning. Det handlar inte längre om att kunna identifiera kroppar efter förolyckade personer (som man gjorde efter tsunamikatastrofen i Sydostasien). Det handlar inte ens om att kunna fälla eller fria (båda har förekommit) personer misstänkta för grova brott. Det det handlar om är ren och skär övervakning — en övervakning som i praktiken riskerar att göra open source av allas våra gener.

Det här går inte att stillatigande åse. Det här är definitiv inget jag med gott samvete, och bibehållen trygghet och integritet kan vara en del av. Hur mycket det än smärtar mig att sätta käppar i hjulet för den unikt värdefulla forskningsresurs som PKU-registret utgör, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jag — och så många som möjligt med mig — måste lämna PKU-registret omedelbart, medan det fortfarande är min lagliga rätt. Därför har jag i kväll författat ett brev innehållande mitt återkallande av mina föräldrars samtycke till användning av mitt PKU-prov. Imorgon skriver jag under det och postar till PKU-registret, och min sambo gör likaledes.

Jag har också satt samman en brevmall i pdf-format, där man bara behöver fylla i sin personspecifika uppgifter, skriva under och skicka in. Mallen finns i två versioner: en längre som innehåller den ideologiska motiveringen till utträdet, och en kortare som bara innehåller själva återkallandet av föräldrarnas samtycke. Om jag får möjlighet kommer jag att lägga ut dessa mallar på internet. Den som är intresserad av att få dem sig tillsända kan tillsvidare skicka ett e-brev till magnus[_at_]mycupoftea.se (ersätt [_at_] med snabel-a, givetvis).

Jag undrar om regeringen inser hur mycket den är på väg att förstöra. Som forskare — förvisso på ett område som inte kräver några mänskliga försöksobjekt — ser jag detta som en tragedi för vetenskapen. Så mycket av medicinsk forskning bygger på att människor ger forskarna förtroende att använda och lagra potentiellt känsligt material i form av vävnads- och DNA-prover. Om myndigheter nu börjar bereda sig själva möjlighet att snoka bäst de vill i detta material, och dessutom förbjuder människor att göra något åt saken, då finns det en stor risk att folk inte längre vågar lämna sin vävnad till forskningen. Och då är sabotaget mot vetenskapen ändå det mindre problemet med den här utvecklingen. 

"Döda poeters sällskap" är en film som man kan tycka ett och annat om. Jag vet flera som älskar den. Jag vet andra som avskyr den. Men om något är oomtvistligt så är det att det den i grunden handlar om, dess budskap, som i alla fall inte gick mig som, när det begav sig, ung tittare förbi, är modet att stå upp för det man innerst inne vet är rätt. Och om vikten av att göra det.

Mattias Svensson och Fredrik Westerlund har gjort en fullständigt briljant pastisch på filmens avslutning, med anledning av den kommande voteringen om FRA-lagen. Det är detta det hänger på nu: en handfull modiga liberaler som måste våga stå för sina värderingar. De måste känna att de har allt stöd de kan få. Mina damer och herrar, Döda politiska karriärers sällskap. Se den, och sprid den!

Igår morse skickade jag e-post till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Jag har aldrig kontaktat en riksdagsledamot direkt förut. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att göra det igen. Men den här frågan är för viktig för att låta passera, särskilt som de som borde ha till uppgift att skärskåda den föreslagna lagstiftningen i detalj fullständigt ignorerat hela frågan ända till dessa sista skälvande minuter, då det gått upp även för en och annan journalist att det pågår en veritabel explosion i bloggosfären. Det handlar förstås om det som kommit att kallas FRA-lagen, d.v.s. den föreslagna lag som ska göra det möjligt för Försvarets radioanstalt (FRA) att avlyssna samtlig data- och teletrafik som passerar Sveriges gräns.

Den gode Olof Hallonsten gjorde det rätta redan i början av april, och tillskrev ledamöterna i riksdagen. För egen del använde jag samma lista över ledamöternas e-postadresser som han, och baserade även mitt eget brev delvis på det vältaliga brev som han skickade och la ut i sin blogg. Jag hoppas att han inte har något emot att jag lånat diverse formuleringar och argument, med tanke på att vi har ett gemensamt intresse av att stoppa den föreslagna lagen.

Följande skickade jag alltså till riksdagens 349 ledamöter:

Bästa Riksdagsledamot,

I egenskap av röstberättigad svensk medborgare, och därmed en av dem som utgör grunden för att ditt uppdrag existerar, att det har demokratisk legitimitet, och att du uppbär lön för att utföra det, tillika en av dem du har att svara inför när dina och ditt partis beslut skall fattas och fattas i riksdagens kammare, vänder jag mig härmed för första gången direkt till dig med mina farhågor om en specifik politisk fråga. Mycket snart kommer förslaget om att ge Försvarets radioanstalt (FRA) laglig rätt avlyssna och registrera samtlig elektronisk kommunikation som passerar Sveriges gränser att behandlas i Riksdagens kammare. Detta förslag har redan bordlagts en gång för cirka ett år sedan, och om jag förstått rätt är det inte möjligt att åter bordlägga det. Denna gång är det allvar. Om förslaget bifalles av kammaren har Sverige tagit ett allvarligt och drastiskt steg bort från grundläggande demokratiska principer. Tyvärr förefaller det sannolikt att detta kommer att ske, då såväl Sveriges regering som delar av oppositionen stöder förslaget. Som riksdagsledamot sitter du på ett personligt mandat i Sveriges riksdag. Det är din lagliga rätt — ja, till och med din moraliska skyldighet — att rösta i kammaren efter eget huvud, i enlighet med viljan hos de väljare som genom allmänt val givit dig sitt förtroende. Det fria och demokratiska Sverige har ett just nu mer behov än kanske någonsin av att du utnyttjar denna rätt.

Det anstår diktatorer som Kim Jong Il och Than Shwe att bevaka och avlyssna sin befolkning, och att föra register över åsikter och straffa oliktänkande. Det anstår despoter som  Robert Mugabe att genom rutten pseudo-demokrati hålla sig själva kvar vid makten, helt utan repsekt för folkets egentliga vilja och dess väl och ve. Kanske anstår det en demokratiskt vald, men stundom ideologiskt förblindad, president som George W Bush att ställd inför terrorhot införa lagar som strider mot medborgerliga rättigheter. Och det anstår kanske folkvalda i demokratier som Sverige att under tystnad bevittna dessa oförrätter men sällan agera för att stoppa dem, kanske beroende på att era primära ansvarsområden är inom och inte utanför landet. Det må för tillfället vara hänt.

Däremot bör det inte anstå dig som folkvald riksdagsledamot i en stabil demokrati att rösta för ett förslag som till synes kanske inte innebär en dramatisk skillnad i praktiken för yttrandefriheten och privatlivets helgd idag, men som har ett starkt symbolvärde och som fungerar som indikation på var Sverige placerar sig i ovan nämnda sammanhang, och som innebär ett stort steg på vägen mot ett samhälle där personlig integritet inte längre är ett värde som anses värt att försvara, ett samhälle där ingenting längre är en privatsak, ett samhälle där det inte finns några gränser för hur statsmakterna får övervaka sina medborgare. Det anstår dig i synnerhet inte att rösta för detta förslag om det är emot din övertygelse, men partipiskan kräver det. Det har vi inte valt dig till.

Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipulerar följande: "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Detta är en grundläggande demokratisk princip: var och en har rätt till ett skyddat privatliv, som inte får utsättas för godtyckliga intrång, till exempel genom avlyssning, varken från staten eller någon annan. Ja, vad mer är, artikel 12 stipulerar som rättsstatens skyldighet att skydda var och en medborgare från just sådana intrång. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär en lagfästning av just godtyckliga intrång i enskilda människors privatliv, och i företags och organisationers korrespondens. Faktum är att med det förslag som är lagt är intrånget värre än godtyckligt: det är systematiskt och allomfattande. Förslaget innebär att samtliga människor i Sverige, och en hel del personer utomlands, systematiskt kommer att avlyssnas och registreras i snart sagt all korrespondens i form av e-post, sms, telefoni och så vidare. Det vore naturligtvis illa nog om det bara var utrikeskorrespondens som övervakades, men såsom datatrafik fungerar idag passerar även nästan all elektronisk korrespondens inom landet Sveriges gräns under någon del av distributionskedjan. Just denna form av fullständig, automatiserad och identifierande övervakning av samtliga människor i ett samhälle, eller andra sätt att omintetgöra privatliv och fri korrespondens, är något som genom historien setts som en så skrämmande tanke att den i olika form utgör ett stående inslag i dystopiska framtidsskildringar i litteraturen, från Karin Boyes Kallocain till George Orwells 1984, från Philip K. Dicks Minority Report till William Gibsons Neuromancer.

Det är vidare mycket tveksamt om denna övervakning alls ökar medborgarnas och Sveriges rikes säkerhet över huvud taget, och det borde vara ställt bortom allt rimligt tvivel att den eventuella vinst som finns inte på något sätt står i proportion till den integritets- och demokratiförlust förslaget innebär. Det förefaller synnerligen osannolikt att denna övervakning på något sätt kommer att kunna ge användbar information i fråga om att komma åt internationell terrorism och grov organiserad brottslighet, vilket är vad som anförs som argument för förslaget. Däremot, även om det inte är avsikten idag, utgör denna övervakning ett förträffligt instrument för att övervaka enskilda personers åsikter och förehavanden. Detta inkluderar en lång rad fullt hedervärda saker, som ändå måste få vara vars och ens ensak. Det kan röra politiska diskussioner vänner emellan, det kan röra kärleksbrev mellan förälskade, det kan röra en utlandssvensks (som jag) betraktelser för familj och vänner i Sverige, det kan röra en väns vädjan till en annan om hjälp och förståelse i en svår situation, det kan röra en persons kontakt med en journalist, det kan röra ett företags korrespondens med en kund, och det kan gälla en arbetstagares kontakt med sin fackförening för att få hjälp i sin arbetssituation. Allt detta är sådant som kommer att övervakas och registreras. En del av det är kanske banalt, men ändå högst privat och känsligt av personliga skäl. En del av det är själva grunden för ett fritt och öppet samhälle. Detta är vad FRA:s övervakning för överskådlig framtid kommer att offra. Minns att övervakningssystem, -register och -lagar, när de väl är på plats, är mycket svåra att montera ned. Ett ja till avlyssningslagen har ingen ångervecka.

Sveriges riksdag står i begrepp att fatta ett beslut som helt och fullt strider mot artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i snart sagt varje tänkbart hänseende. Är detta något du som demokratiskt vald riksdagsledamot vill och anser dig satt att medverka till? Tänk efter ännu en gång! Missa inte ett ypperligt tillfälle att markera att trots att lagförslaget om FRA:s övervakning av post- och teletrafik vid en hastig anblick måhända kan tyckas oskyldigt och harmlöst i jämförelse med de vanor tidigare nämnda ledare har lagt sig till med, så är Sverige i demokratimening flerfalt bättre, och kan med vår snart hundraåriga tradition av frihet och demokrati föregå med gott exempel i världen, istället för att sänka oss till andras låga nivå.

Tillhör du dem som tror att detta förslag tillför ökad säkerhet och trygghet, och därför tänker rösta ja? Använd då de återstående dagarna till att fundera över detta, och väg noga argumenten. Är det värt att montera ned grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter för en tveksam möjlighet till en liten ökad säkerhet? Tillhör du dem som deklarerat att du är emot förslaget, och tänker rösta nej? Stå på dig! Tala med dina riksdagskollegor, oavsett partifärg. Kan du övertyga en enda är mycket vunnet. Tillhör du dem, och jag vet att ni är många, vars samvete och personliga övertygelse bjuder er att ställa er emot förslaget, men som av partiinterna skäl, karriärmässiga överväganden, eller rena påtryckningar överväger att rösta ja eller bli utkvittade? Fatta då mod! Det är precis i denna stund vi, det svenska folk som valt dig i förtroende till ditt uppdrag, behöver dig för att göra precis det du har laglig rätt och moralisk skyldighet till: rösta nej i enlighet med din övertygelse, och gör det med stöd av en stark opinion. Det är du som företräder folkets, väljarnas, vilja. Det är dig vi kommer att ta i försvar, och ge våra röster, den dag vi går till valurnorna för att utkräva ansvar och ge vårt förtroende. Det är dig som historien kommer att minnas som den som stod upp för frihet och demokrati i en tid då andra ville avskaffa just dessa värden. Det är ditt personliga och politisk mod vi behöver. Det — bland annat — har vi valt dig till!

Vänliga hälsningar

Magnus B**
Cambridge, Storbritannien, den 11 juni 2008

Gensvaret från riksdagsledamöterna har varit oväntat stort, vilket givetvis är positivt. Majoriteten av svaren kommer från vänster- och miljöpartister som meddelar att de delar den stora oro som finns och att de och hela deras partigrupper självklart kommer att rösta nej till förslaget. Det är bra, givetvis, men klart på förhand. Intressantare är de svar som inkommit från huvudsakligen moderater, centerpartister och folkpartister som stöder lagförslaget. Några av dem skickar ett uppenbart standardiserat svar om att detta är ett bra förslag och det borde vi begripa, men det har också inkommit några engagerade svar som försöker föra en seriös diskussion och som försvarar lagen med faktiskta argument, och som påpekar att det förslag som nu läggs fram försetts med betydande restriktioner kring vad FRA får inrikta sin signalspaning mot (bland annat får de inte inrikta spaningen mot e-post där både avsändare och mottagare finns i Sverige — vilket trots allt innebär att denna post måste passera FRA, och headerinformationen läsas — men vi utlandssvenskar som kan tänkas vilja skicka e-post till släkt och vänner i Sverige är fortfarande lovligt byte). Hur som helst medges härmed att förslaget inte är fullt så illa som jag och många med mig trodde. Faktum kvarstår dock att det rör sig om grader i helvetet. För att bemöta den vanligaste invändningen mot kritiken: Ja, Sverige behöver signalspaning. Ja, det är bra att signalspaningen lagregleras i större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Ja, FRA måste få möjlighet att anpassa sin spaning till dagens teknik och kommunikationsvägar. Så långt är jag överens med förespråkarna. Däremot anser jag inte att detta berättigar till att sätta upp den omfattande övervakning av alla människor som förslaget de facto innebär. Även om det stiftas regler om att viss typ av datatrafik inte ska vara mål för spaningen kvarstår faktum att all datatrafik kommer att sorteras genom FRA, med direkt möjlighet till övervakning och avlyssning (laglig eller ej). De enda som inte behöver oroa sig är de verklige skurkarna; de som i alla fall kan skydda sin kommunikation. Därför anser jag fortfarande att FRA-lagen måste fällas.

Det som krävs för att lagen ska falla är att minst fyra borgerliga riksdagsledamöter går emot partilinjen och trycker på nej-knappen morgonen den 18:e, då voteringen hålls. (Socialdemokraterna röstar nej till lagen, trots att de innan de förlorade valet ville införa en ännu sämre version — det är inte för inte som vi fortfarande talar om Bodströmstaten — och Vänsterpartiet och Miljöpartiet är även de emot propositionen.) Att gå emot partilinjen och fälla den egna regeringens proposition i en fråga med hög profil kräver, som det politiska klimatet ser ut i Sverige, stort mod och stor integritet. Jag tror att de som följer sin övertygelse och röstar nej har mycket att vinna på detta, men det är ändå fullständigt klart att de tar en stor risk med sina politiska karriärer (ofta är det unga ledamöter) och med sina politiska relationer. Dessa personer behöver stöd och uppmuntran. De ska veta att de har en stark opinion med sig. Henrik Alexandersson har listat en rad borgerliga ledamöter som kan tänkas rösta nej. Johan Ingerö har gjort detsamma. Vill du så här i sista stund dra ditt strå till stacken, skicka då en uppmuntrande och stödjande kommentar till dessa ledamöter av Sveriges riksdag.

Idag är det alltså “Super Tuesday” i USA, dagen då primärvalen kanske avgörs. Jag har avstått från att kommentera den amerikanska valrörelsen så här långt, inte för att den varit ointressant (långt därifrån — för första gången på länge finns det intressepunkter på båda sidor i startfältet, och det inte bara för att sittande president suttit sina åtta år och därför inte kan väljas om), utan därför att jag dels helt enkelt inte tyckt att jag haft så mycket konstruktivt att tillföra, dels därför att jag inte haft någora särskilt tydliga och fasta åsikter. Jag vill inte låsa mig vid en uppfattning eller en kandidat genom att presentera ofärdiga tankar som direkta åsikter, och jag har heller inte sett någon poäng med skriva om mina olika “om”, “men” och “kanske”. Till sist vill jag inte fylla bloggen med politik — även till priset av att bloggen är inaktiv långa stunder — detta ska huvudsakligen vara en blogg om litteratur, fotografi och vetenskap, med musik, filosofi, politik och allmänna reflektioner som biämnen.

Men Supertisdagen är alltså idag, och det innebär att ska man yttra sig om primärvalen över huvud taget ska man göra det nu, eller hålla tyst tills allt är klart (vilket det faktiskt kan vara när Kalifornien räknat rösterna någon gång inatt). För egen del finner jag det republikanska valet just nu betydligt intressantare än det demokratiska, av den anledningen att sedan Rudy Giulianis avhopp består fältet av en mycket bra kandidat, en dålig kandidat och en chanslös kandidat.

Alltså: på den republikanska sidan står valet, sedan Giulianis taktik att satsa allt på Florida fullständigt fallerat, mellan John McCain och Mitt Romney. Mike Huckabee är förvisso fortfarande med rent formellt, men han har knappast någon chans att få partiets nominering oavsett stöd i den kristna högern. Tur är väl förvisso det. Huckabee är en ganska klassisk högerkristen republikan, och står som sådan för en politik tämligen långt från mina liberala (i klassisk, europeisk mening) ideal, även om han inte är fullt så hemsk som svenska media, i den mån de inte ignorerat honom, försökt låta påskina. Vilka anledningar Huckabee har att fortfarande vara kvar i racet har jag ingen aning om. Den inverkan han kan ha på valet är att ta röster från Mitt Romney, vilket i så fall skulle gynna John McCain. Möjligen är just detta Huckabees mål, även om Romney rent åsiktsmässigt borde stå honom närmare.

Mitt Romney vet jag inte riktigt var jag har, och det verkar jag inte vara ensam om. Han framstår rätt mycket som en kappvändare, och därtill som en populist som i alla lägen säger det han tror att folk gillar, snarare än att stå för en konsekvent linje. Jag har svårt för hans attityd till invandring (och hur man ska hantera de illegala invandrare som de facto finns i landet), och jag är tveksam till hans ekonomiska politik, som är misstänkt lik nuvarande presidents (sänkta skatter, men inte lika tydligt med att faktiskt hålla igen statens utgifter), och han har inte visat sig vara någon tydlig frihandelsvän.

Återstår på den republikanska sidan John McCain, som mer och mer framstår som en riktigt bra presidentkandidat. De avgrundskonservativa på den kristna högerkanten försöker utmåla honom som “inte en äkta konservativ”. Tja… väl bekomme, eller något, säger jag som ser just den anklagelsen som en komplimang. Lite roligt, om man ska tro Lennart Pehrson i Sydsvenskan, är att McCain försöker bättra på sin konservativa image genom referenser till den republikanska ikonen Ronald Reagan. Det lustiga i detta är givetvis att Reagans främsta kännetecken så här tjugo år senare knappast är någon högerkristen konservatism av idag. Nåväl, John McCain har antagit sansade ståndpunkter vad gäller till exempel illegala invandrare. Han har dessutom, till skillnad från Romney, sagt som det är och som han tycker, även när det inte uppenbart gynnat honom. Ett talande exempel är primärvalet i Michigan, där McCain sakligt konstaterade de jobb som försvunnit i en föråldrad amerikansk verkstadsindustri inte kommer att komma tillbaka, men väl ersättas av andra, om man bara ger arbetsmarknaden chansen. Knappast vad Average Joe i Michigan ville höra, men likaväl sant. Case in point här i Sverige är ju för övrigt när tekoindustrin flyttade utomlands. En av de saker som används mot McCain, men som snarast talar för honom som presidentkandidat är att han har en lång historia som senator av att samarbeta över partigränsen för att konsekvent driva sin egen politik. Han är dessutom den av alla presidentkandidaterna som har någon form av trovärdig utrikespolitik. Det jag framför allt gillar hos McCain är dock hans ekonomiska politik, och i synnerhet i internationellt hänseende. Han står för den enda realistiska och framstegsvänliga frihandelspolitiken.

… till skillnad från de demokratiska kandidaterna, som båda två gjort sig till tydliga motståndare mot ekonomisk liberalism i allmänhet och frihandel i synnerhet. I synnerhet den i andra avseende sympatiske Barack Obama har redan från början tydligt tagit ställning mot frihandel och för protektionistiska åtgärder, som i längden kommer att skada både världshandeln och den amerikanska ekonomin. Hillary Clinton har inte varit sen att haka på. I många frågor som dessa tycks de demokratiska kandidaterna snarast stå till vänster om svensk socialdemokrati. Ändå finns det uttalade liberaler som omedelbart uttalat stöd för både Clinton och Obama, utan att så mycket som se åt det republikanska startfältet. Det är mig en gåta. Clinton och Obama har gått till val på att spela ut kollektivistiska kort som kön och ras: den första kvinnliga presidenten, respektive den första svarta. Jag skulle förvisso applådera så väl en kvinnlig som en svart president i USA, men enbart under förutsättning att de står för den bästa politiken i sak.

Detta gör också att jag har lite svårt att utse någon egen favorit av de två demokratiska kandidaterna. Det är helt enkelt så att ingen av dem står för en politik jag gillar, i synnerhet inte på de handels- och utrikespolitiska områdena, och deras kampanjer har mest bestått i att försöka framstå som den mest “progressiva” kandidaten. Det har ofta handlat om image mer än politik, eller ens personlig lämplighet. Vad gäller det senare är det för övrigt ingen större tvekan om att Clinton sitter på den större erfarenheten och kompetensen. Jag tror däremot att Obama har större chanser att bli en symbolisk ledare — en nog så viktig egenskap hos den person som faktiskt är både regeringschef och statschef.

Min gissning och min förhoppning är att McCain tar hem den republikanska nomineringen. I så fall ska det mycket till — även om inget är omöjligt — för att jag ska stödja någon av demokraterna framför honom. Om Romney mot förmodan vinner väljer jag dock med all sannolikhet vilken som helst av demokraterna före honom. Men vem av dem ska man föredra? Med viss tvekan hoppas jag nog i så fall på Clinton, för sakpolitikens skull, även om jag finner Obama betydligt mer tilltalande i rent personligt hänseende.

För några år sedan köpte jag mig en riktigt röd skjorta, att bära i kombination med svarta hängslen och svart slips på en Konsert med Kraftwerk i Köpenhamn. Föga anade jag då, jag som nära nog alltid klär mig i svart, att skjortan skulle komma till en helt annan användning. Det borde inte ha undgått någon av mina läsare att förtrycket åter visar sitt fula ansikte i Burma, där militärjuntan tagit till dödligt våld mot de buddhistiska munkar som demonstrerar i Rangoon, där den oppositionella fredspristagaren Aung San Suu Kyi och andra politiska dissidenter fängslas och där fri press inte existerar. Nu ställs saker åter på sin spets i Bruma i och med regimens våldsanvändning. Men FN är handlingsförlamat.

Idag bär människor världen över röd skjorta eller tröja för att visa stöd för munkarna och protestera mot militärregimen. Denna protest är desto viktigare eftersom FN än en gång visat sig vara oförmöget att entydigt fördöma ens de vidrigaste våldsregimer.

Idag bär vi röd skjorta för Burma och för demokratin. Jag är med, är du? 

Efter Anders Flodströms brandbomb beträffande behovet av färre men vassare universitet i Sverige har debatten tagit fart. Jag tror att det är en nyttig debatt, och jag har inget emot att även etablerade lärosäten, som mitt Alma Mater Uppsala, och min hemvist de senaste åren Lund, diskuteras mycket kritiskt. En av samhällsdebattens verkliga sluggers är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, vars bidrag till debatten jag ofta brukar uppskatta, ehuru jag inte alltid håller med honom på alla punkter. Den här gången undrar jag dock hur han tänker. I en debattartikel i DN härförleden (som jag alltså inte missat, utan bara i vanlig ordning är sen att kommentera på bloggen — jag har trots allt inga ambitioner om att vara först med det senaste) menar Rothstein att universitetsnedläggningen med fördel kan inledas med Uppsala universitet (även kommenterat i en artikel i SvD). Det är förvisso inte förslaget i sig jag reagerar på, även om jag samtidigt ber att få anmäla avvikande uppfattning, och i synnerhet inte den principiella fråga Rothstein tar upp som skäl för sin åsikt.

Över porten till Uppsala universitets aula står devisen "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." För denna lätt pinsamma devis* har Uppsala universitet häcklats åtskilliga gånger, inte minst internt, och självklart dras den med viss rätt och stor humor upp varje gång debatten handlar om den så kallade akademiska friheten, d.v.s. universitetsforskarnas frihet att själva välja sina forskningsfrågor, att publicera sina resultat, och inte minst, delta i den offentliga debatten. Det är på denna punkt Rothstein nu kritiserar Uppsala universitet, då han menar att universitetets ledning utövar otillbörligt inflytande ifråga om enskilda forskares forskningsriktningar. Så långt är jag med. Uppsala universitet är knappast någon lysande stjärna vad akademisk frihet beträffar, men om det är så mycket sämre än övriga lärosäten i landet är jag mer tveksam till. Om ett lärosäte allvarligt åsidosätter den akademiska friheten måste det rimligen anses ligga universitetet ifråga till last i den pågående debatten.

Om Uppsala universitet kan beslås med att allvarligt kringskära den akademiska friheten har Rothstein alltså en tung och viktig poäng. Och det är här jag börjar undra hur det är ställt med Rothsteins insikter om krav på belägg för de påståenden man framför. Rothstein bygger nämligen sin argumentation på två specifika händelser: Granskningen av Eva Lundgrens forskning, samt det spektakulära avskedandet av två professorer i matematik (eller rättare sagt, professorerna behövde aldrig formellt avskedas, eftersom de mot en ersättning om över två miljoner kronor förmåddes säga upp sig).

Rothstein påstår att det är oenighet med universitetsledningen om forskningens inriktning som ledde till att matematikprofessorerna tvingades avgå. Jag har frågat honom om vilka belägg han har för detta, och han svarar att detta är den slutsats man måste komma till om man (som han har gjort) granskar det tillgängliga materialet i ärendet, eftersom detta material i sin tur presenterar britsfälliga belägg för att det fanns arbetsmiljöproblem beroende på dessa två personer. Det hela är ett logiskt felslut som kallas "uteslutna tredje". Rothstein menar att eftersom universitetsledningen inte förmår presentera belägg för sin sak måste slutsatsen bli just den som Rothstein drar. Varför alla andra förklaringar skulle vara uteslutna förklaras icke. Rothstein hävdar att det inte är han som ska presentera belägg, utan universitetsledningen som sak styrka sin version av historien. Varför det ena skulle utesluta det andra förklaras återigen icke. Juridiken lär, så vitt jag känner till, att det åvilar den som framför en anklagelse att presentera belägg för denna, och så vitt jag kan se gäller detta både Uppsala universitets ledning och professor Rothstein.

Mina egna, förvisso avsevärt mindre efterforskningar i ärendet, tyder snarast på att det rör sig om ytterligare en av de många allvarliga personkonflikter som leder till märkligheter på snart sagt alla universitet. Universitetsledningens fel tycks snarare vara att man inte satt sig in i ärendet ordentligt, och att man valde att krypa med det av förment hänsyn till de inblandade, än att man ville styra forskningens inriktning. Personkonflikter, inte sällan av det mer såväl allvarliga som besynnerliga slaget, är tyvärr inte något ovanligt i de akademiska korridorerna. Tvärtom är institutionsstrukturen vid våra lärosäten ibland nästan lika mycket en produkt av personkonflikter och politik som av ämnesgränser.

Sedan då Eva Lundgren: Lundgrens forskning blev (med rätta) starkt ifrågasatt efter att hon fört fram fullständigt bisarra påståenden gällande mäns våld mot kvinnor och barn. En utredning blev följden, men ärendet överlämnades inte till granskning utanför Uppsala universitets ram. Rothstein menar, och jag håller med, att det var fel. Sedan påstår Rothstein att universitetet istället för att avpolettera Eva Lundgren istället satsat på hennes forskning, så mycket att hon nu närmast befinner sig i en lyxsits jämfört med akademiska forskare i övrigt. Detta skulle ha skett, hävdar Rothstein, för att Lundgrens idéer är politiskt opportuna, och därmed skulle det vara ännu ett exempel på att Uppsala universitet åsidosätter lärofriheten. Själv tycker jag väl snarare att universitetet i detta fall möjligen i så fall försvarat lärofriheten in absurdum, så tillvida att forskningens kvalitet inte tycks spela någon roll. Det som hände var dock att Lundgren fick en egen avdelning att styra och ställa med som hon ville på universitetet. Till skillnad från Rothstein tar jag inte det till intäkt för att universitetet garanterat Lundgren villkor utöver det vanliga. Snarare tolkar jag det som ett sätt att stoppa undan Lundgren i ett hörn där hon kan få hållas, och förhoppningsvis inte ställa till så mycket skada, och heller inte råka i gräl med andra personer (även här finns det nämligen personkonflikter med i spelet, om man ska tro de källor jag har i de upsaliensiska institutionskorridorerna).

Detta är inget helt ovanligt förfarande i akademiska sammanhang. Man må ha åsikter såväl om detta sätt att hantera personkonflikter som om det faktum att Uppsala universitet inte hade modet att stå upp för forskningskvalitet och granskning, men att härav dra slutsatsen, som Rothstein gör, att Uppsala universitet helt åsido satt de grundläggande principerna för akademisk verksamhet och istället "har […] valt att anamma de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet där ledningen bestämmer vad som är sant och rätt och där de anställda förväntas vara lojala och lyda överhetens påbud", och det i sådan grad att hela lärosätets existensberättigande måste ifrågasättas, förefaller mig vara att extrapolera och överdriva mer än bara lite. Jag vågar till och med påstå att det här är Rothstein som, för att parafrasera honom själv, övergivit den grundläggande akademiska principen att vara mycket restriktiv med att dra slutsatser utifrån begränsat material, till förmån för de principer som gäller i kommersiell och politisk verksamhet, där det minsta som talar i samma riktning som den uppfattning man själv vill förfäkta tas till intäkt för vetskap om hur hela samhället fungerar, och för att hela det åsiktpaket man önskar framlägga är i alla avseenden riktigt.

Rothstein är ofta en mycket uppfriskande röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller den akademiska forskningens förhållande till det politiskt opportuna, men här undrar jag vad han egentligen vill åstadkomma. Rothstein torde inse att han drar slutsatser betydligt mer långtgående än vad hans underlag — de två ovan beskrivna skandalerna vid Uppsala universitet — tillåter. Är avsikten att kasta en brandfakla i debatten, bara för sakens skull? Kanske vill Rothstein genom att ge sig på det äldsta av våra lärosäten visa att gammal historia i sig inte är någon garant för en stor framtid? Eller kanske vill Rothstein bara mucka gräl? Att Rothstein är starkt kritisk till hanteringen av de två aktuella ärendena är bra, men kritiken biter inte riktigt när han samtidigt använder den för att föra en viktig och aktuell debatt till sandlådestadiet nästan innan den ens kommit igång. Olof på röda nejlikan förutspår att Rothsteins artikel kommer att vara glömd inom en vecka. Tack och lov tror jag att han har rätt, även om det i sig också tyder på att vi inte har en levande forskningspolitisk debatt.

*När devisen över aulans entrédörrar i universitetshuset skrevs skulle den förstås i samma anda som senare Carl Sagans berömda uttalande att "it is good to keep an open mind, but not so open that your brains fall out", d.v.s. att i akademin skulle man inte bara beredas möjlighet att fritt utvekla sina tankar, utan också få med sig principer och kunskaper för att göra det väl, vilket naturligtvis är något helt annat än det häcklande talets tolkning att tanken är underställd det politiskt korrekta.

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

Dagens dumstrut i den svenska välfärdsstaten tillfaller klassningen av en viss musiksmak som handikapp (Sydsvenskan, SVD). Roger Tullgren är strålande glad för att hans livsstil som hårdrockare klassas som arbetshandikapp. Som skattebetalare i Skåne är jag avsevärt mindre upphetsad. Ska alla hårdrockare klassas som handikappade och garanteras försörjning och förmåner som vi synthare inte får? Eller är det vi som lyssnar på klassisk musik som borde klassas som handikappade?

Saken är följande: Roger blev biten av hårdrocken i unga år, och har verkligen gått in för sin musikstil. Han lever ut den. Han går på massor av konserter, han klär och smyckar sig stilenligt, och han lyssnar på musik jämt. Faktum är att han går in så mycket för sin musik att han inte sköter sina jobb, eller i förekommande fall inte får ett sökt jobb. Detta har några "välvilliga" psykologer nu klassat som arbetshandikapp, vilket innebär att vi skattebetalar ska ordna med den försörjning som han själv uppenbarligen inte har något intresse av att ordna själv. För här är kruxet: Killen är inte oförmögen att göra ett arbete. Han har inte någon skada eller utvecklingsstörning som gör det omöjligt för honom att leva som vilken annan 43-åring som helst. Jag kan mycket väl tänka mig att han orättvist nekats jobb av självutnämnda stilpoliser till arbetsgivare. Jag har själv lite av en s.k. alternativ klädstil som säkert inte skulle tilltala somliga konformistiska slipskramare, och har inga problem att föreställa mig att det kan leda till diskriminering. Faktum kvarstår dock: Killen har haft jobb, och han har sumpat dem genom att utnyttja arbetsplatsens resurser och genom att strunta i jobbet för att gå på konserter. Vissa arbeten innebär att man inte kan klä sig hur som helst, men det anser inte Roger att det ska gälla honom, bara andra, som i sin tur ska betala för att han ska få hållas. Detta kallas nu handikapp. Jag är den första att applådera Rogers bejakande av den stil han har valt, jag uppskattar människor som har en stil, men att ha en stil är något som man får klara av på egen hand. Det är en rättighet att välja sin stil, men med den rättigheten följer att man får ta konsekvenserna av det valet. Det innebär t.ex. att man inte har rätt att tvinga andra att betala för livsstilen.

Är det alltså till detta den svenska välfärdsmodellen har kommit till; en mentalitet av att "samhället ska ta hand om dig" dragen så till sin spets att egna medvetna val klassas som medicinska handikapp, att det personliga ansvaret helt suddats ut? Det är det som skrämmer mig i den här historien.

Jag tycker inte att skattemedel ska finansiera mitt musikintresse, och jag tycker inte att mina skattepengar ska gå till att finansiera andras. 

Det finns i svensk debatt — och förvisso inte bara där, men det är där jag upplever den särskilt tydligt — ett implicit antagande om att den som är ett offer alltid har rätt. Därför har vi också ett debattklimat där vi tävlar om att vara mest offer, mest förtryckta, mest missförstådda, och det mesta mobboffret. Se på vilken debatt som helst! Jämställdhet: Kvinnor är offer för patriarkala strukturer (och det är männens fel, som om kulturella mönster inte i hög grad även burits av kvinnor, och därför har feministerna rätt). Män försvarar sig med att de minsann också är offer för könsrollstänkande, och dessutom bortglömda när allt ljus är på kvinnorna (förvisso sant, åtminstone delvis, men det gör knappast att antifeministerna har rätt i sina egna idéer). Arbetsmarknaden: Facken framställer gärna alla arbetstagare som svaga offer för elaka arbetsgivare, och därför har facken rätt i allt de säger. Somliga självutnämnda företrädare för företagarna vill få oss att tro att facken är härsklystna demoner som inget hellre vill än förgöra alla företag och inte bryr sig det minsta om arbetstagares villkor (en delvis befogad kritik — se på den numera riksberömda salladsbaren — men den bortser gärna från det som facken gör bra).

Och så har vi religionsdiskussionen: Uttalat troende är en minoritet i Sverige, och därför är de så missförstådda, så missförstådda, trots att nära nog samtliga media svämmar över av livsåskådningsprogram som i varierande grad smeker religiositeten medhårs, och trots att präster fortfarande har i princip monopol på det offentliga själasörjande. De aktiva ateisterna å sin sida, är inte sena att påpeka just detta, hur spår av religion finns överallt i samhället, hur deras värderingar motarbetas av religiösa grupperingar, hur uttalad ateism alltid ifrågasätts o.s.v., allt för att visa hur man som uttalad ateist tillhör en liten minoritet som behandlas orättvist, som är offer för all religiositet. Återigen är det naturligtvis tramsigt från båda sidor. Det är knappast speciellt tungt att vara ateist i Sverige, och sticker man ut hakan genom att uttala starka åsikter, då får man också finnan sig i att korten synas. Och förvisso ser nog en del snett på frikyrkligt kristna, men trots allt är det ju sant att religiositet i olika former kommer undan ganska lindrigt, speciellt i medias behandling, där själva tron mycket sällan får ett kritiskt ifrågasättande på samma sätt som ateister nästan alltid får de få gånger de bjuds in till diskussion i media. Men ett offer är alltid vinnare. Den som är mest förtryckt har alltid rätt. Och så går tävlingen vidare, inte med argument mot argument, utan med en orgie i självömkan. Ömkan vinner över argument.

(Och just nu drar P1 igång sändningen av långfredagsgudstjänsten. Inget fel i det, men när tänker radion på motsvarande sätt låta t.ex. en humanist få lägga fram sin program utan att avbrytas?)

Nu senast är det Bitte Assarmo som i Svenska Dagbladet gör sig till självutnämnd representant för hela kristenheten och spikar upp den på offrets kors, för att sedan säga: Se! Vi är de förtryckta! Orättfärdigt blir vi korsfästa av det gudlösa samhället! I debattartikeln Kristna jagas i Sverige och utomlands gör hon Sveriges kristna till en förtryckt minoritet, till offrenas offer. Inte nog med att icke-troende elakt kritiserar kristna. Kristna kritiseras dessutom mer än Sveriges muslimer, buddister, hinduer och judar. Man är ynkligast av de ynkliga. Och därför har man rätt, i offermentalitetens Sverige.

Ta några exempel från artikeln:

Få se nu … Johansson och Pagrotsky har kritiserat det kristna motståndet mot aborträtten och stamcellsforskningen. Därmed har de gjort det "legalt att kränka kristna". Det här är på samma nivå som när muslimer är kränkta i tid och otid, så fort någon säger något ofördelaktigt om islam. Så vitt jag vet betyder "legalt" lagligt, och vad som är lagligt avgörs inte av vad en politiker säger, utan av vad som står i lagboken, och tack och lov har vi än så länge en rätt så god yttrandefrihet i Sverige. Om Assarmo känner sig kränkt av att någon kritiserar kristet motiverat motstånd mot stamcellsforskning, då är det faktiskt Assarmos problem, på samma sätt som jag som förespråkare för samma stamcellsforskning vackert får finnna mig att Assarmo och hennes trosfränder anser mig djupt omoralisk. 

Vidare är Assarmo upprörd över debatten kring kristenhetens problematiska förhållningssätt till homosexuella:

Nej, det är förvisso ingen som kräver något sådant, men Assarmo väljer att fullständigt ignorera det faktum att Svenska kyrkan har en särställning gentemot moskéer, tempel och synagogor som samhällsinstution i just den här frågan. Jag tycker förvisso att det är vansinne att tvinga kyrkan att viga homosexuella (trosfrågor ska inte avgöras genom politiska beslut), men faktum är att det är Svenska kyrkan som är intressant i den här debatten. Det handlar inte om att kristna skulle vara särskilt "förföljda". Att tala om förföljelse i detta sammanhang är för övrigt ett rent hån mot dem som verkligen är förföljda för sina övertygelsers skull runt om i världen och säger egentligen mest om Assarmos människosyn.

En viktig poäng har dock Assarmo i sin artikel: Medan det är accepterat att kritisera kristendomen i Sverige idag, är detta inte fallet när det gäller många andra religioner, och islam i synnerhet. Varför ska islam behandlas annorlunda än kristendomen? Om vi kan kritisera kristna företrädares problematiska inställning till abort, stamcellsforskning och en hel del annat, bör vi då inte också kunna kritisera islams problematiska inställning i samma frågor, de faktiska förföljelser av kristna och icke-troende som sker i islamistiska teokratier, och islams problematiska förhållande till kvinnors rättigheter? Ska vi inte kunna kritisera de åsikter som muslimer i Sverige hyser? Ska de vara frälsta från kritik bara för att de är muslimer?

Det hörs trots allt en hel del islamkritik i Sverige idag, men det är djupt problematiskt att den inte är politiskt rumsren. Detta, mer än någonting annat, gör att osaklig smutskastning kan härja fritt, eftersom även den berättigade kritiken stigmatiseras. Och det gör att muslimer kan fortsätta att utmåla sig själva som offer. Och ett offer har ju alltid rätt.

Men Assarmo skriver inte om behovet av en kritik av islam, jämställd med kritiken av kristendomen. Nej, Assarmo kan sin svenska debatt, och gör sig själv till offer. Problemet är inte att all kritik av islam är politiskt inkorrekt, utan problemet är att kristendomen kritiseras. Assarmo gör sig själv och alla kristna till offer. Därför har de kristna stamcellsforskningsmotståndarna rätt (de delar ju uppfattning med muslimer och andra, så när kristna kritiseras i den debatt i vilken de själva deltar, men inte muslimer, är de förföljda offer). Därför ska vi ge Assarmo rätt när hon kräver kritik av islam (hon är ju offer, så hennes rop på islamkritik är berättigat). Att det är inkonsekvent att kräva kritik av islam samtidigt som man anser att kritik mot den egna religionen är förföljelse bekymrar inte Assarmo. Hon är ju offer, så hon har ju rätt. Då behöver hon inte bekymra sig om att formulera sammanhängande, relevanta och sakliga argument för sina ståndpunkter. Så bekvämt. Och så tråkigt för en diskussion som behövs.

Men kanske måste vi först av allt göra upp med offermentaliteten. Så länge debattörer alltid kan spela trumfkortet att låtsas att moståndaren ropar "Korsfäst! Korsfäst!" kommer vi också att få en debatt därefter, där "mest synd om" alltid väger tyngre än sakliga och logiska argument. 

Hörde just på radion att Sofia Appelgren, som driver den av facket blockerade salladsbaren Wild’n'Fresh i Göteborg, säljer sin verksamhet. Fackets maffiaaktion blev till slut för mycket. Därmed vinns en seger för dem som anser att LO ska vara överregering, extrariksdag, polis, åklagare och domare, allt på en gång. Denna konflikt har handlad enbart om fackets rätt att ta sig makt utanför de områden där de har medlemmar att representera.

På radio intervjuades Göran Hägglund och en facklig företrädare. Hägglund ansåg uppenbarligen att facket agerat utanför det rimligas gräns, men kunde eller vågade inte tala klarspråk. Desto tydligare var fackets representant, som rakt ut förklarade att fackets makt ska vara absolut, utan att visa någon som helst förståelse för att medlemskap i såväl fack som arbetsgivarorganisationer är frivilligt och att grunden för den svenska modellen är avtal mellan parterna på arbetsmarknaden, och att detta innebär att avtalen måste ingås frivilligt. Föraktet för den enskilda människan var inte att ta miste på.

De må finnas taktiska skäl för regeringen att ta frågan om fackets rättigheter varligt, men det är oförlåtligt att man fullständigt lägger sig platt, att man inte kan ta en principdiskussion om vilka tvångsmetoder facket ska få ta till, speciellt mot företag där facket inte har några medlemmar. Vi som röstade för förändring i höstas röstade inte för fortsatt maffiavälde, utan för en återgång till ett värdigt förhandlingsklimat. Bytte vi inte regering i höstas? 

Sofia Appelgren är, trots att det inte räckte ända fram, en sann hjältinna för att hon stått upp för moralen mot LO:s mobbningsaktion. 

Nej, jag har inte dött bloggdöden, om det nu händelsevis var någon som undrade, men det har varit väldigt mycket annat än bloggande som tagit tid och energi, arbete inte minst. Det märks att det drar ihop sig till disputation. Forskningsprojekt ska avslutas och avhandling skrivas. Samtidigt har jultiden som vanligt inneburit att mycket tid gått till kören.

Idag har jag helgat vilodagen genom att tänka på den, d.v.s. jag har varit på institutionen och arbetat. Jag belönade mig själv nyss med en timme i soffan tillsammans med Martin Borgs provocerande film "1200 miljarder", som går att ladda ner gratis från Skattebetalarnas hemsida (tack Olof för tipset!). Det här är en film om vad våra skattepengar går till, men ändå inte. För det handlar inte om hur skattepengar används till vård och skola, till försvar och till polis och rättsväsende. Och det handlar heller inte om hur skattepengar går åt till olika typer av socialförsäkringar. Nej, den handlar om allt det där andra som skattepengarna går till, som vi ofta inte tänker på, och som politikerna i förekommande fall nog gärna ser att vi glömmer — och framför allt, det som vi så gärna vill tycka är bra när det är vi själva som får en bit av kakan, men som vi inte är så pigga på att betala för när det är någon annan som vill ha pengar till sin spetsknyppling. "1200 miljarder" är inte någon radikalliberal agitationsfilm. Det är inte ens en film som tar strid med några särskilt omhuldade funktioner i det svenska samhället såsom det ser ut idag. Det är, på det hela taget, inte egentligen en ideologisk film överhuvudtaget. Tvärtom är det en film som angriper den svenska högskattepolitiken utifrån tämligen allmänt omfattade värderingar, sådana som de flesta av oss, från höger till vänster, i större eller mindre utsträckning kan ställa upp på. Däri ligger dess styrka.

Det är detta vi ska komma ihåg nästa gång vi får höra att "lägre skatt innebär att vi river ner vård, skola och omsorg". Det är då vi ska ta en titt på "1200 miljarder" igen och komma ihåg vilka andra saker dina och mina skattepengar går till. För ärligt talat, så länge vi har statliga myndigheter för hemslöjd, då kan man inte hävda att offentlig vård, skola och omsorg är det som måste avskaffas först om skatten sänks.

Nu väntar jag bara på att någon gör en liknande film om fackföreningsrörelsen; hur den blivit en maktapparat som inte skyr några medel för att säkra sin egen makt, istället för att vara sina medlemmars representanter gentemot medlemmarnas arbetsgivare. 

Jag kom precis tillbaka till mitt skrivbord efter en kopp kaffe i lunchrummet. Där kom diskussionen in på skolämnen och deras relevans. En av deltagarna i diskussionen, en professor jag på många sätt har mycket stor respekt för, och som är en av de mest intelligenta och intressanta människorna i min omedelbara omgivning, rynkade på näsan och konstaterade att "nu vill de ju göra historia till kärnämne också." Jag påpekade sakligt att jag nog tycker att det är en mycket klok idé, med tanke på hur dåliga kunskaperna om gångna tiders händelser och orsakssamband är. Professorns ansikte skrynklades ihop som ett russin och nästippen åkte upp i höjd med ögonbrynen medan hon fnysde: "Det är bara lögner alltihop!"

Detta följdes av att jag indignerat konstaterade att det uttalande faktiskt är direkt osant, samt att det inte torde vara så svårt att se att det finns mycket vi borde lära oss av historien. Professorn fortsatte med en utläggning om hur läroböcker i fysik är fulla av osanna anekdoter om Einstein, samt andra exempel på undermålig biografisk historieskrivning, och som krona på verket ett konstaterande av att Gustav Vasa inte kunde åka skidor och att det barnen får lära sig om Vasaloppet därför är fel.

Jag borde ha vant mig vid det här laget, men jag blir alltid lika fullständigt förvånad när uppenbart intelligenta och tänkande människor uppvisar en sådan total okunskap och brist på analys, och, tyvärr, till och med förakt för andra ämnen än det egna (något som förvisso är vanligare riktat mot naturvetenskapen än från densamma, men tyvärr alltför ymnigt förekommande i bägge riktningar).

Så här stor är historielösheten. Så här stor är okunskapen. Man kan bli mörkrädd för mindre. 

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig "Sveriges största tyckeri".

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället - en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. "Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta", brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter! 

I am not religious and therefore most of the holidays during the year feel more or less pointless for me, since they are intimately connected with important events in the Christian faith. Some holidays, like Christmas, have been successfully transformed into secular holidays. Christmas is the family holiday, the holiday I celebrate in honor of the people who are important to me. Other holidays, like Easter really serve no purpose at all, except as an excuse for getting a few days off. So a few years back I decided to start collecting a few holidays of my own, days that really signify something that I find worthy of a holiday. Of course, I don’t get time off, but at least I can have my own little private celebration and remind myself of some very important values. Today, November 9th, is one of those holidays:

I declare this day, November 9th, the World Freedom Day. Today we remember Kristallnacht, in Germany 1938. Today we also celebrate the anniversary of the fall of the Berlin wall, which marked the beginning of the downfall of one of the worst evils mankind has suffered: communism. It marks the end of the Cold War, of a world divided in two, with the divide going along an iron curtain through the heart of Europe.

Almost exactly five years ago, in the beginning of December 2001, I sang Beethoven’s 9th as a member of the UCLA Chorale in Los Angeles as part of a memorial concert for the victims of the 9/11 terrorist attacks in New York. That was one of the emotionally strongest moments of my musical career, as in my mind I substituted Freude with Freihet. I will never forget the feeling of standing in the huge choir on the stage in Royce Hall as we reached the climax of the 4th movement, where the Freude theme comes in an exulting forte in 6/8 beat. The conductor, a large, handsome, black man, spread his arms like a cross and turned his face upwards, expressing all the joy of freedom exploding in those bars of music. Tonight I will listen to the recording of that concert and recall once again the meaning of November 9th, 1989. Let us never forget how precious freedom is!

For those who read Swedish, an article about the Swedish double standards in relation to the Berlin Wall and the Cold War was published in Dagens Nyheter two years ago: "Festen vi missade" 

Jag kan inte låta bli att dela med mig av en av de mer träffande kommentarerna från gårdagens konferensmiddag, då jag hade nöjet att sitta tillsammans med några intressanta namn inom kondenserade materiens fysik. Diskussionen gällde både det ena och det andra, mer eller mindre kopplat till fysik och forskningens villkor. Självklart kom vi in på forskningsfinansiering — detta eviga problem — och bedömning av vetenskaplig produktivitet. En av herrarna professorer konstaterade då att (ungefärligt återgivet, och i översättning):

"Politikerna vill att vi ska ha kvartalsekonomi, precis som företagen, där man varje kvartal redovisar sin produktion och jämför med tidigare kvartal. Det är ju bara det att "kvartalet" i forskningssammanhang är ett kvartssekel."

Så sant. De nuvarande finansierings- och redovisningssystemen, där antalet publikationer är den tyngsta parametern, riskerar på sikt att driva ner forskningskvaliteten, på samma sätt som genomströmningskraven i grundutbildningen tyvärr inneburit att den vetenskapliga kvaliteten har sjunkit. Månader och halvår är inte lämpliga tidsskalor för att bedöma forskningskvalitet. Ofta dröjer det tio år innan värdet av en viss vetenskaplig publikation verkligen kan bedömas. Man skulle önska att denna insikt också nådde de administrativa leden. 

Det var fan! Carl Bildt blir utrikesminister. Det hade jag inte för mitt liv kunnat tro. Faktum är att jag redan tidigare talade om det som en omöjlighet. Jag trodde definitivt inte att han skulle vara intresserad. Ingen tvekan om att vi nu får en utrikesminister med ovanligt stor sakkompetens. Det är bra. Däremot är jag fortfarande inte övertygad om att det är politiskt helt lyckat att en person som tidigare dominerat politiken på det sätt Bildt faktiskt gjorde tar plats i en regering som måste stå för förnyelse, inte bra i förhållande till socialdemokratin, utan också i förhållande till tidigare borgerlighet. Jag måste också erkänna att jag inte är övertygad om att Bildt inte är lite för insyltad i EU-byråkratin. Vad EU behöver politiker som står emot när andra vill reglera mer och mer på EU-nivå (och de facto överge subsidiaritetsprincipen). Kommer Bildt att göra det? Det återstår att se.

Annars noterar jag följande i ministerlistan: Maud Olofsson blir näringsminister, precis som jag förutspådde. Jag tror att det är bra. Låt oss bara hoppas att hon även i regeringsställning nu tänker fortsätta den liberala politik som gav centerpartiet röster. Jag fick också rätt i att utbildningsdepartementet blir folkpartistiskt (medan partiet tack och lov håll borta från justitieministerposten), med Lars Leijonborg som utbildningsminister och Jan Björklund som skolminister. Bra! Folkpartiet är det aliansparti som tydligast drivit utbildnings- och skolfrågor och har initiativet. Sedan kan man när det gäller både Olofsson och Leijonborg invända att det egentligen är bra om partiledarna inte har departementsansvar (se Hans Bergströms kloka DN-kolumn), utan istället har som huvuduppgift att samla koalitionsregeringen.

Bland de negativa överraskningarna noterar jag Anders Borg (m) som finansminister. Borg är en av de drivande i sossefieringen av moderaterna, och jag är alls inte övertygad om att han har det kurage och den integritet som krävs av en finansminister. Sedan noterar jag även att man sätter Mats Odell (kd) som finansmarknadsminister. Inte för att jag har några allvarligare invändningar mot Odell, men varför behöver vi en finansmarknadsminister? Varje gång specialministrar utses för någon specifik marknad, eller för uppgifter som inte uppenbart är ett helt eget politikområde, eller för något odefinierat, börjar det lukta regleringsrisk och belöningspolitik. Sådant ska man se med misstänksamhet på. Bra dock i det sammanhanget att den lätt sovjetdoftande samhällsbyggnadsministerposten har strukits helt.

22,3% av rösterna i Landskrona, 3% av rösterna i riket, mandat i en majoritet av kommunerna i Skåne. Vi talar om Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga lilla missnöjespartiet, som plötsligt blivit en politisk realitet i många kommuner, och som genom valresultatet nu gjort sig berättigade till partistöd. Spaltmeter skrivs om den katastrof det innebär att ett främlingsfientligt parti växer sig starkt, om hur (sd) ska hållas borta från inflytande, och om vikten av att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.

Jag är fullt och fast övertygad om att nära nog samtliga debattörer missar den verkliga poängen. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att man mer eller mindre medvetet ignorerar det egentliga problemet, för jag kan inte tänka mig att alla dessa debattörer, som i de flesta fall varken är dumma eller blinda, inte kan se hur verkligheten seri ut.

Att tiga ihjäl (sd) kommer aldrig att fungera, det visar all erfarenhet från andra länder i Europa. Att forma blocköverskridande allianser för att hålla (sd) utanför besluten i kommunfullmäktige och landsting där partiet tagit mandat är en tilltalande tanke — det vore förfärande om etablerade demokratiska partier inte tvekade att ta i (sd) med tång — men i längden kontraproduktivt. Det stärker deras roll som outsider-partiet, en roll som (sd) utnyttjar väl. Och ytterligare upplysningskampanjer mot rasism och främlingsfientlighet är förmodligen det mest dödfödda förslaget av alla. Inte så att det är något fel på sådana kampanjer, de är tvärtom bra och nödvändiga, men inte för att bekämpa mellanmjölksrasisterna i Sverigedemokraternas väljarkrets. De flesta som röstar på (sd) har förmodligen ingenting till övers för rasistiska och nationalistiska våldsideologier, och de flesta ser sig förmodligen inte som rasister överhuvudtaget. Det är inte där problemet ligger.

Nej, det viktiga är att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Verkligheten är att i städer som Landskrona finns enorma problem, som är direkt kopplade till grupper av invandrare, till invandrare som lever i utanförskap, och den misslyckade integrationspolitikens ghetton. Detta är en problematik som etablerade partier nästan helt vägrar att tala om; man vill inte, varken från höger eller vänster, tala om att den Svenska integrationspolitiken misslyckats, att den skapat segregation och utanförskap, och att detta i förlängningen leder till problemområden och brottslighet, och till att människor inte känner sig trygga i sin vardag. När etablerade politiker av rädsla för rasiststämpeln inte vågar tala om dessa problem, och var de finns, då är det en fullt naturlig reaktion att känna att man inte blir tagen på allvar. Då kommer till slut missnöjesrösterna, och de hamnar hos det parti som vågar tala om det som känns angeläget: Sverigedemokraterna. (sd) har i princip inte drivit någon egentlig valkampanj, men ändå får de röster. Anledningen är att de etablerade partierna driver kampanjen åt dem, genom att fjärma sig från det som är viktigt för väljarna.

Olof på Röda Nejlikan skriver klokt:

Det är inte Sverigedemokraterna som är det verkliga problemet, och jag tror inte att det är någon djupt rotad rasism — nej, det verkliga problemet är att de etablerade demokratiska partierna silar mygg och sväljer kameler, att man inte tar människor problem och farhågor på allvar. Vi behöver inte minska någon invandring, vi behöver bekämpa segregationen och utanförskapet. Bland det viktigaste i det sammanhanget är att människor måste ha en vettig chans att få jobb.