My Cup of Tea

Det känns på något sätt passande att IPRED1 trädde ikraft just igår, den första april — lagen som är en stor långnäsa åt alla oss som en gång trodde att rättssäkerheten utgjorde en oomtvistad hörnsten i det vänsterländska, demokratiska civilisationsbygget. Ipredia är naturligtvis en fullständigt genial motkampanj — icke-våldsam, laglig och tydlig. En lysande idé, helt enkelt. Det finns bara två skäl till att jag själv inte deltar: jag bor inte i Sverige, och jag har inte det tekniska kunnande och intresse som krävs för att sätta upp ett nätverk som är både öppet och säkert.

Reaktionen från Myndighetssverige låter naturligtvis inte vänta på sig. På nyhetsplats i Svenska Dagbladet (vars nyhetsredaktion nyligen knep en föga hedervärd förstaplats i Mattias Svenssons tävling "Årets förmyndare") spelar polisen ut pedofilkortet:

Och så här ser ju diskussionen ut så fort friheten på internet diskuteras: sannolikheten att någon förbuds- och censurivrare försöker kleta ner motståndaren med associationer till barnporr och pedofili går mot 1. Mike Godwin säger så här om sin lag om Usenet-diskussioner:

Den som drar iväg nerför det sluttande planet i sin argumentation och försöker dra paralleller till, eller skrämmas med Hitler och nazismen begår både ett argumentationsfel och en intellektuell ohederlighet. Vad Nazityskland blivit för politiska diskussioner i allmänhet, har pedofili blivit för diskussioner om friheten på internet: det är ett kort som spelas ut för att skrämmas ("det kryllar av pedofiler som bara väntar på att använda just ditt nätverk" är antydningen, vilken nog är en bit från sanningen) och hota ("du kan bli misstänkt" — det är formulerat som information, men innebär de facto ett hot om att man inte tvekar att göra ditt liv obehagligt) och för att kleta ner meningsmotståndaren med skamlös guilt by association ("du vill väl inte stödja pedofilerna?"). Barnporr och andra sexuella övergrepp mot barn är fullständigt vidriga brott. Gör dem inte till slagträ i en diskussion som faktiskt handlar om något helt annat.

/Dr M

P.S. Hanna Wagenius gör samma associationer som jag.

"Det är trevligt att bo i ett land som faktiskt varit i krig", utbrast M häromdagen, när vi äntligen begripit varför alla springer omkring med en vallmo på kavajslaget. Jag höll med. Naturligtvis finns det ingenting bra med krig, och M menade naturligtvis heller inte att det hon sa skulle tolkas bokstavligt. Det det handlar om är att England, liksom flera andra länder, har något som saknas i Sverige: en närvarande medvetenhet om sin egen och samhällets sårbarhet, och att ett samhälle bygger på värden som i slutändan kan komma att försvaras med blod — ditt och mitt blod, våra fäders och farfäders blod. Vi svenskar ska naturligtvis vara oerhört tacksamma för att vårt land faktiskt inte varit i krig på många generationer, men ibland undrar jag om vi inte också lider av en historielöshet som kommer sig av att vi inte haft del i några av de skeenden som formade det moderna Europa. Därmed är vi också blinda för betydelsefull symbolism, även i det tjugoförsta århundradets kultur.

Särskilt det Första världskriget spelar en mycket undanskymd roll i svenskt historiskt medvetande. Som jag minns min egen historieundervisning i skolan behandlades Första världskriget som en mindre betydelsefull lillebror till det andra dito. I själva verket är det kanske precis tvärt om. The Great War här i England är Första världskriget. När kanonerna tystnade för precis 90 år sedan hade hisnande 20 miljoner människor, varav hälften civila, mist livet i "The War to End All Wars". Vart man än kommer i England finns minnesmärken över dem som stupade. Och på Remembrance Day hedras fortfarande veteranerna från The Great War, och denna minnesstund tjänar till att påminna oss om dem som offrat sitt liv, inte bara i Första världskriget, utan i alla krig, och om vikten av att minnas vår historia.

För det är nu bara en handfull personer kvar som kan säga "jag var där". Nu försvinner de allra sista, konstaterade Peter Englund häromåret. De allra sista veteranerna är långt över hundra år gamla nu, och när de är borta går Första världskriget in i historien på riktigt. Då är det upp till oss att minnas; att minnas dem som gav sitt liv, att minnas skyttegravarnas fasa, att minnas varför. Men vi var inte där. Vi kan inte säga "jag vet hur det var". Och det är då det är så lätt att förskjuta den mänskliga dimensionen av det som hänt, så lätt att glömma att de som stod för den tidens galenskap var människor precis som vi. Vårt ansvar är att med allt ansvar vi förmår uppbåda förvalta det arv som Harry Patch och Henry Allingham lämnar oss.

Jag bor i ett land som är en del av historien, inte en betraktare av den. Det är en upplevelse som manar till ödmjukhet, och det är en känsla och en erfarenhet som jag kommer att bära med mig. Och ett fält rött av vallmo kommer för alltid att ha en ny betydelse.

Läs också Peter Coles synnerligen välskrivna betraktelse över betydelsen av Remembrance Day: Statistics

Guy Fawkes och Barack Obama i all ära, men det är ett annat datum i november som verkligen är värt att komma ihåg. Och nej, jag tänker inte på min födelsedag, om nu någon trodde det. Den har jag för övrigt varit nära att missa själv en eller ett par gånger, vilket kanske säger någonting om hur bra jag är på det där med födelsedagar …

Dagens datum, den nionde november, är värt att lägga på minnet. Idag är det 70 år sedan Kristallnatten. Men det är också 19 år sedan som den östtyska kommunistregimen föll för folkets frihetsvilja och meddelade östtyskarna rätt att fritt besöka Västtyskland och Västberlin. För 19 år sedan förenades tyskar från var sin sida om järnridån vid själva symbolen för det delade Europa och började bokstavligen riva den med sina bara händer. Ett helt folk var inte längre fängslat i sitt eget land. För mig är Berlinmurens fall den nionde november 1989 den händelse som står som symbol för människans vilja och rätt att till sitt eget liv och sin egen frihet.

I The Land of the Free and the Home of the Brave står sonen till en invandrare från Afrika som segrare i presidentvalet:

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, går Engelsmännen man ur huse, fyrar av fyrverkerier och tänder bål till minne av en man som försökte spränga parlamentet i luften — Guy Fawkes, "the only man who ever went to parliament with honest intentions". Det är något nästan bisarrt med den karnivalsstämning som rådde när jag tog mig hem genom trafikkaoset.

P.S. Den som mot förmodan fortfarande inte sett V for Vendetta, gör det nu!

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

Allt är förgängligt, brukar en god vän till mig ofta påpeka. Allt förändras. En 46-åring har inte längre samma åsikter som han kämpade för som 17-årig elevrådsordförande. Stor sak. Otäckare spöken är de vars uppfattningar överhuvudtaget inte ändrats sedan tonåren, som inte omprövat en enda uppfattning, som inte tänkt en ny tanke. Mental död. Ty däri ligger tankens själva livsnerv, att den aldrig kan stå stilla. Den tanke som inte kan finna nya vägar tänks inte längre. Den har upphört att ha kraft och betydelse, och lägger sig på botten som ballast.

(Via Ingerö)

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

Det finns i svensk debatt — och förvisso inte bara där, men det är där jag upplever den särskilt tydligt — ett implicit antagande om att den som är ett offer alltid har rätt. Därför har vi också ett debattklimat där vi tävlar om att vara mest offer, mest förtryckta, mest missförstådda, och det mesta mobboffret. Se på vilken debatt som helst! Jämställdhet: Kvinnor är offer för patriarkala strukturer (och det är männens fel, som om kulturella mönster inte i hög grad även burits av kvinnor, och därför har feministerna rätt). Män försvarar sig med att de minsann också är offer för könsrollstänkande, och dessutom bortglömda när allt ljus är på kvinnorna (förvisso sant, åtminstone delvis, men det gör knappast att antifeministerna har rätt i sina egna idéer). Arbetsmarknaden: Facken framställer gärna alla arbetstagare som svaga offer för elaka arbetsgivare, och därför har facken rätt i allt de säger. Somliga självutnämnda företrädare för företagarna vill få oss att tro att facken är härsklystna demoner som inget hellre vill än förgöra alla företag och inte bryr sig det minsta om arbetstagares villkor (en delvis befogad kritik — se på den numera riksberömda salladsbaren — men den bortser gärna från det som facken gör bra).

Och så har vi religionsdiskussionen: Uttalat troende är en minoritet i Sverige, och därför är de så missförstådda, så missförstådda, trots att nära nog samtliga media svämmar över av livsåskådningsprogram som i varierande grad smeker religiositeten medhårs, och trots att präster fortfarande har i princip monopol på det offentliga själasörjande. De aktiva ateisterna å sin sida, är inte sena att påpeka just detta, hur spår av religion finns överallt i samhället, hur deras värderingar motarbetas av religiösa grupperingar, hur uttalad ateism alltid ifrågasätts o.s.v., allt för att visa hur man som uttalad ateist tillhör en liten minoritet som behandlas orättvist, som är offer för all religiositet. Återigen är det naturligtvis tramsigt från båda sidor. Det är knappast speciellt tungt att vara ateist i Sverige, och sticker man ut hakan genom att uttala starka åsikter, då får man också finnan sig i att korten synas. Och förvisso ser nog en del snett på frikyrkligt kristna, men trots allt är det ju sant att religiositet i olika former kommer undan ganska lindrigt, speciellt i medias behandling, där själva tron mycket sällan får ett kritiskt ifrågasättande på samma sätt som ateister nästan alltid får de få gånger de bjuds in till diskussion i media. Men ett offer är alltid vinnare. Den som är mest förtryckt har alltid rätt. Och så går tävlingen vidare, inte med argument mot argument, utan med en orgie i självömkan. Ömkan vinner över argument.

(Och just nu drar P1 igång sändningen av långfredagsgudstjänsten. Inget fel i det, men när tänker radion på motsvarande sätt låta t.ex. en humanist få lägga fram sin program utan att avbrytas?)

Nu senast är det Bitte Assarmo som i Svenska Dagbladet gör sig till självutnämnd representant för hela kristenheten och spikar upp den på offrets kors, för att sedan säga: Se! Vi är de förtryckta! Orättfärdigt blir vi korsfästa av det gudlösa samhället! I debattartikeln Kristna jagas i Sverige och utomlands gör hon Sveriges kristna till en förtryckt minoritet, till offrenas offer. Inte nog med att icke-troende elakt kritiserar kristna. Kristna kritiseras dessutom mer än Sveriges muslimer, buddister, hinduer och judar. Man är ynkligast av de ynkliga. Och därför har man rätt, i offermentalitetens Sverige.

Ta några exempel från artikeln:

Få se nu … Johansson och Pagrotsky har kritiserat det kristna motståndet mot aborträtten och stamcellsforskningen. Därmed har de gjort det "legalt att kränka kristna". Det här är på samma nivå som när muslimer är kränkta i tid och otid, så fort någon säger något ofördelaktigt om islam. Så vitt jag vet betyder "legalt" lagligt, och vad som är lagligt avgörs inte av vad en politiker säger, utan av vad som står i lagboken, och tack och lov har vi än så länge en rätt så god yttrandefrihet i Sverige. Om Assarmo känner sig kränkt av att någon kritiserar kristet motiverat motstånd mot stamcellsforskning, då är det faktiskt Assarmos problem, på samma sätt som jag som förespråkare för samma stamcellsforskning vackert får finnna mig att Assarmo och hennes trosfränder anser mig djupt omoralisk. 

Vidare är Assarmo upprörd över debatten kring kristenhetens problematiska förhållningssätt till homosexuella:

Nej, det är förvisso ingen som kräver något sådant, men Assarmo väljer att fullständigt ignorera det faktum att Svenska kyrkan har en särställning gentemot moskéer, tempel och synagogor som samhällsinstution i just den här frågan. Jag tycker förvisso att det är vansinne att tvinga kyrkan att viga homosexuella (trosfrågor ska inte avgöras genom politiska beslut), men faktum är att det är Svenska kyrkan som är intressant i den här debatten. Det handlar inte om att kristna skulle vara särskilt "förföljda". Att tala om förföljelse i detta sammanhang är för övrigt ett rent hån mot dem som verkligen är förföljda för sina övertygelsers skull runt om i världen och säger egentligen mest om Assarmos människosyn.

En viktig poäng har dock Assarmo i sin artikel: Medan det är accepterat att kritisera kristendomen i Sverige idag, är detta inte fallet när det gäller många andra religioner, och islam i synnerhet. Varför ska islam behandlas annorlunda än kristendomen? Om vi kan kritisera kristna företrädares problematiska inställning till abort, stamcellsforskning och en hel del annat, bör vi då inte också kunna kritisera islams problematiska inställning i samma frågor, de faktiska förföljelser av kristna och icke-troende som sker i islamistiska teokratier, och islams problematiska förhållande till kvinnors rättigheter? Ska vi inte kunna kritisera de åsikter som muslimer i Sverige hyser? Ska de vara frälsta från kritik bara för att de är muslimer?

Det hörs trots allt en hel del islamkritik i Sverige idag, men det är djupt problematiskt att den inte är politiskt rumsren. Detta, mer än någonting annat, gör att osaklig smutskastning kan härja fritt, eftersom även den berättigade kritiken stigmatiseras. Och det gör att muslimer kan fortsätta att utmåla sig själva som offer. Och ett offer har ju alltid rätt.

Men Assarmo skriver inte om behovet av en kritik av islam, jämställd med kritiken av kristendomen. Nej, Assarmo kan sin svenska debatt, och gör sig själv till offer. Problemet är inte att all kritik av islam är politiskt inkorrekt, utan problemet är att kristendomen kritiseras. Assarmo gör sig själv och alla kristna till offer. Därför har de kristna stamcellsforskningsmotståndarna rätt (de delar ju uppfattning med muslimer och andra, så när kristna kritiseras i den debatt i vilken de själva deltar, men inte muslimer, är de förföljda offer). Därför ska vi ge Assarmo rätt när hon kräver kritik av islam (hon är ju offer, så hennes rop på islamkritik är berättigat). Att det är inkonsekvent att kräva kritik av islam samtidigt som man anser att kritik mot den egna religionen är förföljelse bekymrar inte Assarmo. Hon är ju offer, så hon har ju rätt. Då behöver hon inte bekymra sig om att formulera sammanhängande, relevanta och sakliga argument för sina ståndpunkter. Så bekvämt. Och så tråkigt för en diskussion som behövs.

Men kanske måste vi först av allt göra upp med offermentaliteten. Så länge debattörer alltid kan spela trumfkortet att låtsas att moståndaren ropar "Korsfäst! Korsfäst!" kommer vi också att få en debatt därefter, där "mest synd om" alltid väger tyngre än sakliga och logiska argument. 

I’m slow on the posting to the blog these days. Writing on the thesis takes most of my time and energy, and will do so for about another month, after which follows preparations for the actual defence. Also, I’ve been writing less and less in English on this blog. Should it happen that I have any readers out there (if by now I have any at all, considering the infrequent posting) who don’t understand Swedish, please let me know, as I’m considering make this blog Swedish only, except for the few cases when I decide to post something that I’ve written in English elsewhere, which happens to be why this post is in English. This is a slightly modified version of a post I wrote somewhere else on the Internet a few days ago. And yes, it is about my experiences with thesis writing.

Quite possibly the worst, and at the same time the best, thing about writing the doctoral thesis is all the reading of various references. At present I have 54 references for the introduction*. I have read them all at one point or another, some thoroughly, others more sketchily. Still, most of the references are papers that I either read for the first time now (because they contain background material, the details of which there was never time for during the research work) or which I re-read because I really need to know the stuff.

*Side remark for non-academics: The normal doctoral thesis in physics at a Swedish university is a collected thesis (sammanläggningsavhandling), meaning that the body of the thesis is the research papers written during the Ph.D. studies. In addition to these the Ph.D. student writes what is referred to as "kappa" (coat), which is a rather thorough introduction to the subject, research material and methods used and presented in the papers, plus a bunch of other, semi-optional, things such as popular-science summary, acknowledgments etc.

Detta är den första i vad som är tänkt att bli en serie poster om etik. Hur många det blir har jag inte bestämt, utan det beror på när jag anser ämnet vara tillräckligt uttömt, och naturligtvis på om det uppstår en diskussion. Min utgångspunkt, och anledningen till att jag skriver detta just nu, är två intressanta diskussioner rörande etik som utspelats i två av de bloggar jag läser. Dessa diskussioner har helt olika primära frågeställningar, men det visar sig att det i båda fallen finns anledning att fundera kring etikens grunder — vad etik är, hur den uppkommer och vilka anspråk den kan göra. De två diskussionerna är dessa:

Det första fråga man måste ställa sig i formulerandet av en etik, en moralfilosofi, är: Vad är etik? Vilket är etikens syfte? Varför ska vi överhuvudtaget formulera en etik? Dessa frågor, eller egentligen aspekter av samma fråga, är etikens grund. En moralfilsofi som inte besvarar dessa frågor, som inte utgår från de svar de ger, kan utan vidare spisning förpassas till soptunnan.

En etik är en uppsättning principer eller regler som leder oss i vårt handlande, och vi behöver dem därför att vi har förmågan att välja. Betrakta en växt: En växt är genom sin natur programmerad att göra på ett visst sätt. Given rätt förutsättningar i fråga om växtplats, väder o.s.v. kommer växten att sätta en rot, producera en stam, blad och blommor. Den kommer att ta upp vatten och näringsämnen ur jorden, den kommer att ta upp andra ämnen ur luften, och den kommer att utföra fotosyntes och utifrån detta bygga sin kropp, sätta frö och föröka sig. (Det finns naturligtvis växter som skaffar sig näring på annat sätt, eller i andra avseenden utgör undantag från denna förenklade beskrivning, men det är principen som är det viktiga.) Växten har ingen möjlighet att välja ett annat sätt agera, och skulle fröet hamna på en ogynnsam växtplats, eller om väderförhållandena för tillfället råkar vara dåliga, finns det inget växten kan göra åt detta. Dess möjligheter att reagera på och forma sin omgivning är få eller inga, utöver det lilla som redan är fastlagt i dess biologiska funktion. En växt behöver ingen etik, ty dess handlingar är helt bestämda av dess biologi.

Betrakta istället ett djur: Ett djur kan förflytta sig. Ett djur har någon grad av medvetande. Ett djur har instinkter och det har en njutnings- och smärtmekanism som ger den återkoppling på dess handlingar. Även detta är naturligtvis en förenklad beskrivning, och olika djur besitter dessa egenskaper i myckt olika grad, men som stiliserad princip torde det i allt väsentligt vara korrekt. De här beskrivna mekanismerna avgör djurets handlingar. Det reagerar på genom sina instinkter på ett givet sätt på givna stimuli. Dess njutnings- och smärtmekanism talar om för djuret huruvida dess handling var rätt eller fel, enligt principen det som känns bra är rätt och det som gör ont är fel. Djuret kan därigenom anpassa sina handlingar till förändrade förutsättningar, och fatta beslut enligt rudimentära principer. Om djuret hamnar i en situation som dess instinkter och njutnings- och smärtmekanism inte är konstruerade för är risken stor att djuret fattar felaktiga beslut. (Ett flagrant exempel på detta är humlan som envist bankar huvudet mot glasrutan i timtal, trots att det stor fönstret är öppet tre decimeter bort — glasrutor finns ju inte i humlans instinktdrivna världsbild.) Ett djur kan endast med svårighet agera på ett sätt som strider mot dess grundläggande instinkter.

Människan är, så vitt vi vet, ensam om att besitta ett rationellt tänkande (möjligen finns det en del andra högt utvecklade djur som kan sägas ha någon form av rationell förmåga i likhet med människans — detta förändrar inte det följande resonemanget). Hon har, liksom växter och djur grundläggande biologiska funktioner, instinkter och en njutnings- och smärtmekanism (den som får oss att omedelbart rycka undan handen från en varm spisplatta). Men utöver detta har hon en rationell fakultet med vilken hon inte bara kan, utan måste, förstå sin omgivning och värdera sina handlingar. Medan växten alltid överlever, given rätt förutsättningar och i frånvaro av oförutsedda förändringar, och medan djuret styrs i sina handlingar (anskaffande av föda, undvikande av rovdjur, fortplantning) av sina instinkter och grundläggande medvetande, är människan utlämnad till sin rationella fakultet. Hon måste med denna själv förstå hur hon ska skaffa sig föda (hur växter ska samlas, bytsdjur dödas, faror undvikas o.s.v.). Hon har god hjälp av de mer basala funktionerna (utan dessa skulle hon inte överleva), men för att överleva som människa måste hon använda sin förmåga till rationellt tänkande — sin förmåga att medvetet värdera sina handlingar. Hon behöver en uppsättning värden, en måttstock mot vilken handlingar kan mätas. Hon behöver en etik.

Detta är etikens syfte, att vägleda människan i sina handlingar, vilkas grundläggande syfte i sin tur är hennes liv som människa.

Detta besvarar också omedelbart en annan av etikens grundläggande frågor, nämligen vem som är det moraliska objektet, för vems skull människan ska handla etiskt: Hon ska handla etiskt för sin egen skull. Varje människa är sitt eget primära etiska objekt. Detta är en grundläggande slutsats som de flesta etiska system inte tar hänsyn till, utan utgår från att den handlande människan bara är moraliskt subjekt, och endast andra människor är moraliska objekt, att människans etiska handlande enbart är till för andra, inte henne själv, och detta leder i sin tur till den felaktiga slutsatsen att människan inte behöver, ja till och med inte kan, ha en etik (etiska förpliktelser) gentemot sig själv.

I hela detta resonemang har jag inte sagt ett enda ord om hur etiken faktiskt ser ut, vilken uppsättning värden som ska ingå i etiken. Det jag har gjort är att lägga den grund som krävs för att utforma en etik. Att faktiskt utforma de etiska principerna är ämnen för många kommande reflektioner. 

I am not religious and therefore most of the holidays during the year feel more or less pointless for me, since they are intimately connected with important events in the Christian faith. Some holidays, like Christmas, have been successfully transformed into secular holidays. Christmas is the family holiday, the holiday I celebrate in honor of the people who are important to me. Other holidays, like Easter really serve no purpose at all, except as an excuse for getting a few days off. So a few years back I decided to start collecting a few holidays of my own, days that really signify something that I find worthy of a holiday. Of course, I don’t get time off, but at least I can have my own little private celebration and remind myself of some very important values. Today, November 9th, is one of those holidays:

I declare this day, November 9th, the World Freedom Day. Today we remember Kristallnacht, in Germany 1938. Today we also celebrate the anniversary of the fall of the Berlin wall, which marked the beginning of the downfall of one of the worst evils mankind has suffered: communism. It marks the end of the Cold War, of a world divided in two, with the divide going along an iron curtain through the heart of Europe.

Almost exactly five years ago, in the beginning of December 2001, I sang Beethoven’s 9th as a member of the UCLA Chorale in Los Angeles as part of a memorial concert for the victims of the 9/11 terrorist attacks in New York. That was one of the emotionally strongest moments of my musical career, as in my mind I substituted Freude with Freihet. I will never forget the feeling of standing in the huge choir on the stage in Royce Hall as we reached the climax of the 4th movement, where the Freude theme comes in an exulting forte in 6/8 beat. The conductor, a large, handsome, black man, spread his arms like a cross and turned his face upwards, expressing all the joy of freedom exploding in those bars of music. Tonight I will listen to the recording of that concert and recall once again the meaning of November 9th, 1989. Let us never forget how precious freedom is!

For those who read Swedish, an article about the Swedish double standards in relation to the Berlin Wall and the Cold War was published in Dagens Nyheter two years ago: "Festen vi missade" 

Over lunch the other day, in the company of three fellow graduate students in theoretical physics (one particle physicist, one solid state physicist and one quantum chaos theorist), the conversation as so often drifted into the subject of the various frustrations of being a grad student. Since one of us has just handed in his doctoral thesis for printing, and two others (one being myself) have their dissertations coming up in a few months’ time, we are all starting to become a bit retrospective. What have we actually accomplished in these four years? Do we really know anything about what we are doing?

My girlfriend has had to suffer quite a few complaints from me that I have really learned anything at all, that I have absolutely no clue about anything really fundamental underlying my own research, let alone other topics and models of condesed matter theory and many-body physics. Even Wikipedia knows about as much about density functional theory as I do, and I am after all supposed to defend a doctoral thesis pretty much based on this method a few months from now. Quite a depressing thought. To add inslut to injury, quite a bit of the software I have been using in my research was not written by me, but years ago by some of our collaborators (since modified back and forth). Did I actually learn anything at all in all these years? Sometimes I really have my doubts.

Well, it turns out I haven’t exactly cornered the market for such concerns. Quite to the contrary, they are probably shared to some extent by every theoretical physics grad student that ever set foot at a university. Our discussion started by the particle physicist wondering what strategy to use when reading up on things in preparation for his upcoming disertation, being increasingly frustrated by not having a clue about fundamental proofs in the dervation of the theory employed in his reasearch. Solid state physicist expressed similar concerns regarding her research, and let out a forceul "yes!" as I voiced my frustration at not knowing the first thing about anything even slightly outside my own research. Meanwhile, quantum chaos theorist (who still has some time to go to his disertation) revealed that he now spends evenings and weekends trying to understand a particularly obscure piece of mathematics related to his research (thereby adding to my own bad conscience about spending evenings and weekends on everything except physics, but also confirming my suspicion that grad students in general don’t feel they really know half the things they should).

Very likely, one of the greatest sources of frustration for grad students is this feeling of never ever being on top of anything. As an undergrad physics major, you take one class at a time, spending all your time mastering its specific contents. After the exam, you move on to master the next class, quickly forgetting everything except possibly the barest essentials of the previous class. In grad school, you have no such luck. No matter what you do, there is always an infinite amount of stuff you should master. You finish reading one paper, having hopefully understood something about the main points, only to find the next paper equally incomprehensible. At the same time, you’re supposed to work diligently on your own research, a constant frustration of its own as weeks and months go by and you still haven’t come up with one single really new idea (though it seems like everyone else produces a handful of them every day), and most of your concerns have nothing to do with the physics you’re supposed to study, but with programming that refuses work, with some pesky integral that looks like something out of calculus one but is impossible to work, or simply with the sheer boredom of collecting seemingly meaningless data from some piece of software. Every hour spent looking at the same twenty lines of old Fortran code feels like two hours wasted, that you could have used to actually read up on that advanced statistical physics class you never took as an undergrad, and every hour spent banging your head against the wall trying to understand some review paper about some other theory feels like two hours that could have been better used producing another few megabytes of data, or writing that piece of code that was supposed to be "just a simple modification." This not to mention the time wasted just looking out the window, or doing whatever else simply to try to clear your mind, or because you were again just too easily distracted from that exceedingly boring task you’re supposed to do, or because suddenly you don’t know what to do next, despite having four or five things that do need your attention — but you’re equally stuck on all problems.

This, perhaps more than anyting else, is where the thesis advisor has his/her most important task: To ease some of the shock of going from the ordered class environment of undergrad studies, to the great sea of disordered knowledge and petty tasks of everyday research work. What one most sorely needs as a grad student is someone to serve as a guide to what to study, what graduate classes to take, what to read up on, and to constantly show an interest in the work the student is doing. It is all to easy for a grad student, coming with a burning interest in physics into the world where neat theories belong to the textbooks in the library and actual research consists of getting a fortran code to calculate some matrix element somewhere that probably no-one in the world will ever be interested in, to lose interest and motivation.

And for the grad student, the most important lesson to learn is that you will always be frustrated about all the thing you’ll never find the time to learn, and that one will always have to look for inspiration, unless you are lucky enough to be the type who finds joy and inspiration in the details of computer programming, electronics or whatever your research tool may be.

I very clearly remember this day exactly five years ago. Well, who does not really? 9/11 quickly became one of these icons, a larger than life moment. Me, I had arrived in Los Angeles just days earlier and was staying at a half-shabby hotel in Westwood. My plans for the day included learning to find my way around UCLA and finding a place to live for the next few months. I got up early in the morning, took a quick shower and turned on the TV as I was getting dressed — just in time to see the second plane hit the Twin Towers. I went through the rest of the day in some kind of haze, as did the rest of the people in the research group I was visiting at the Physics department at UCLA.

At first, of course I wondered what was happening, and what the consequences would be. Was this "just" an awful event in New York? Was this the first of a series of attacks all over the US? What would US authorities do? What was I supposed to do if things escalated? These worries soon faded, however, and were replaced by amazement at seeing an entire country come to a complete stand-still.

In America certainly, and also in much of the rest of the world, this was the day that Islamistic terrorism became real. Like Pearl Harbor and several other events of probably very small actual military or civil significance, I believe that 9/11 will be remembered as a day of great symbolic value. One of the biggest challanges in the early 21st century will be militant Islam. After fascism and communism, islamism is the prime oppressive ideology in the world. We should remember that islamism is an ideology. It is not a reaction to an unjust world — it exploits unjustices, perceived and real. It is not a religion — it is based on a religion. Secularisation and democratization of the muslim world is what must be achieved. More than anything, the struggle against islamism will necessarily have to be a struggle within the Muslim community. This is going to mean upsetting a few cherished ideas, not least in the western world.

9/11 2001 was not a day that changed the world. It was not even a day that changed very many lives. It took only a week until life was back to normal, more or less, for all of us. (Ironically, however, I note that for Thanksgiving in November 2001, many Americans opted to travel by car, instead of flying. In the time since 9/11, more people had then been killed in traffic, than were actually killed in the attack.) 9/11 is becoming an icon, a mytholigical symbol. The mythology of 9/11 is bigger than the actual event.

Det började, åtminstone i Sverige, med ett helt nytt programkoncept 1997: Expedition Robinson. Nästan över en natt förvandlades underhållnings-TV i Sverige från frågelekar och mystävlingar till hård utslagningstävlan gränsande till psykolsocialt experiment. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig. Ganska snart hördes från alla håll debattörer, höga som låga, utgjuta sin indignation över "mobbningsprogrammet". En central del av programidén var att deltagarna skulle rösta ut varandra ur programmet. Mer precist fanns två lag som tävlade mot varandra, och det förlorande laget var tvunget att rösta ut en av de egna lagmedlemmarna. "Mobbning!" skrek de upprörda. "Moraliskt förkastligt" ansåg de mindre skrikiga. Och naturligtvis det vanliga: "Vilka värderingar förmedlar detta till tittarna?" Men den svenska TV-publiken älskade det. Expedition Robinson slog, och det rejält. "Dokusåpa" blev ett begrepp på var mans tunga, och programidén har använts i många länder.

Sedan dess har dokusåpegenren formligen exploderat. Jag undrar om det finns någon som har koll ens på vilka dokusåpor som nu sänds i de stora, svenska TV-kanalerna. Jag har det definitivt inte. Och trots att jag inte äger någon TV, och än mindre har något intresse för att se dokusåpor, kan jag inte låta bli att se hela fenomenet som ett intressant psykologiskt experiment. För vad har egentligen hänt? Jo, "mobbningsprogrammet" Expedition Robinson framstår som snällheten personifierad. För sedan dess har genren utvecklats bort från tävlings- och överlevnadsmomentet i Expedition Robinson, till att allt mer fokusera på att plåga och lämna ut deltagarna. Och naturligtvis den oundvikliga sexfixeringen.

Nu ska TV 3 börja sända en ny dokusåpa som skruvar konceptet ett varv till: "Unan1mous". Deltagarna spärras in tillsammans och deras uppgift är att gemensamt kora en vinnare. Alla deltagare måste vara överens om vem som ska vinna, annars fortsätter "tävlingen". Under tiden utsätts deltagarna för vad Aftonbladet kallar psykisk terror:

Inför varje omröstning avslöjas pinsamma detaljer från deras förflutna. Bland annat får gruppen veta att en av dem varit inspärrad på mentalsjukhus.

Man undrar om programmakarna lyssnat lite väl mycket på Viba Fembas samtidshumoristiska version av den söta lilla sången "Litet bo jag sätta vill":

Vad ska mer jag hitta på?
Lite prygel i en vrå
mor om kväll’n iordningställer,
lite björkris jag beställer.
För att lära barnen lag
liten visa sjunger jag.

Jag tror att det helt enkelt är så, att människor fascineras av det skruvade sociala spelet, och, faktiskt, av grymhet. "Unan1mous" är bara toppen av ett isberg. Ända från de tidigaste barnåren, hela vägen genom vuxenlivet, är några av de populäraste lekarna sådana som går ut på att utsätta någon för sociala pinsamheter och plågor. Och många av våra lekar som barn går ut på att etablera en rangordning. Jag minns från min egen skoltid i låg- och mellanstadiet att nästan varje vinterdag lektes "Herre på täppan" på skolgården. Leken, för den som händelsevis inte skulle känna till den, går ut på att alla ungarna klättrar på en stor snöhög och försöker kasta ner varandra därifrån. Det gäller att komma upp till toppen och hålla sig där, att ta toppen i besittning och hålla sig kvar, att ta makt och behålla den, att etablera sin plats i en rangordning, att vara herre på täppan. Längre upp i åren har lekarna övergått till lekar av mer psykosocial natur: Sanning och konsekvens, Snurra flaskan, och så vidare.

Människan är en social varelse, vare sig vi vill eller inte. Även inbitna enstöringar har någon form av socialt sammanhang, och alla lever vi i ett samhälle. Kanke är det därför vi är så mottagliga för psykisk tortyr, och kanske är det därför vi fascineras av den. Och det är därför tämligen vanliga människor kan upprätta bestialiska samhällen; en psykologi som skildras mästerligt i William Goldings klassiska "Flugornas herre".

Och det är intressant att se hur människor reagerar under psykiska och fysiska påfrestningar. Alla som gjort någon form av lite mer krävande militärtjänst vet att när tröttheten och stressen sätter in får vi se sidor av oss själva som vi inte varit medvetna om att vi har. Men som underhållning? Jag tror att det kommer att fungera, men jag gillar inte tanken. Det säger något djupt obehagligt om oss människor.

As I walked to the department this morning and the old water tower that forms part of the astronomy building appeared above the tree tops, I noticed that the dome had been lifted off the top. Today the mount for the new 1.5-meter telescope was hoisted to its perch above the roof tops of Lund by means of a giant crane. Unfortunately (or perhaps fortunately for my productivity) my office is on the opposite side of the theoretical physics wing of the physics building, but every now and then, I took the opportunity to watch the slow progress from the lunch-room windows.

As probably most people with an interest in physics, I find large science facilities like CERN, Fermilab, RHIC etc. way cool, but to me nothing beats a large mirror telescope being built (well, mounted) almost in my backyard. There is something imensely satisfying about seing man build his window to space right in front of you nose. A telescope this size is a big instrument, but unlike, say, the LHC at CERN, it is still small enough to grasp. Big science on an everyday scale.

"Hög konsumtion av kranvatten höjer risken för cancer i urinblåsan", läser jag på Svenska Dagbladets hemsida, och gör en mental notering om ytterligare ett smått bisarrt cancerlarm. Jag minns för några år sedan då tidningarna slog upp att champinjoner orsakar cancer. Till slut visade det sig att den undersökning man byggde larmrubrikerna på bestod i att man matade försöksråttor med enbart champinjoner under en längre tid, vilket naturligtvis inte har någonting med normalt, mänskligt födointag att göra, och många, många ämnen är skadliga i stora doser, även om de är ofarliga, eller till och med livsnödvändiga i små.

Som av en händelse läste jag precis här om dagen följande hos Olof Hallonsten:

Jag tänker inte utge mig för att kunna besvara dessa frågor, men jag vill understryka att det den viktiga roll som vetenskapsjournalistiken spelar. I universitetsvärlden talas det ibland om den s.k. "tredje uppgiften"*, som innebär att forskarna ska kommunicera med övriga samhället, för att den kunskap som forskas fram ska spridas utanför akademins korridorer. Det finns många sätt på vilka denna uppgift kan fullgöras, men massmedia är och förblir det främsta sättet att nå ut med budskap till allmänheten. I vetenskapliga sammanhang sker detta nästan alltid genom vetenskapsjournalistiken, och endast i undantagsfall genom att forskarna själva skriver om sina resultat i debattartiklar och kolumner. Därmed blir det vetenskapsjournalistens uppgift att sålla det vetenskapliga materialet — att finna det för allmänheten intressanta — och att förklara de vetenskapliga resultaten på ett för gemene man begripligt sätt. Här, menar jag, är det utan tvekan journalistikens uppgift att förmedla de vetenskapliga resultaten sådana de är. Det är måhända inte möjligt för en vetenskapsjournalist att "visa den ‘korrekta’ bilden" forskningen i dess helhet. Långt ifrån all forskning, hur vetenskapligt välmotiverad och god den än må vara, är av allmänt nyhetsintresse, och det urval journalisten gör färgas naturligtvis av vad han/hon bedömer som intressant. Så fungerar journalistik och det får vi nog leva med. Däremot är det journalistens uppgift, och detta tror jag är fullt möjligt och nödvändigt, att inte förvränga, överdriva eller förminska de vetenskapliga resultaten. Inte heller att ta dem ur sitt vetenskapliga sammanhang. Till exempel får vetenskapsjournalisten inte falla för frestelsen att utfärda än det ena, än det andra cancerlarmet, när det inte finns vetenskapligt underlag för att med säkerhet uttala sig. Inte heller ska vetenskapsrapporteringen presentera ett resultat om att "forskarna tror" det ena eller andra, när det finns flera motsägande undersökningar, eller när det de facto fortfarande pågår en livaktig diskussion i vetenskapssamhället. Det är också vetenskapsjournalistens uppgift att rapportera nya resultat som motsäger sådant man tidigare rapporterat om.

Vetenskapsjournalistikens uppgift är att ge en korrekt bild av de resultat som bedöms vara av allmänt intresse. Journalistens egna bedömningar och värderingar spelar en viktig roll i urvalet av vad som rapporteras (och detta ställer i sin tur sina egna krav på medvetenhet hos journalisten), men i själva rapporteringen får egna värderingar eller lystnad efter feta rubriker inte tillåtas förvränga de vetenskapliga resultaten.

* Fotnot: Första och andra uppgiften är forskning respektive undervisning.

Över mitt morgonkaffe läser jag i Danne Nordlings utomordentligt välskrivna och intressanta blogg Skattepolitik och Samhällsfilosofi en reflektion över politikens etik. Nordling ställer de klassiska etiska systemen pliktetik och utilitarism mot varandra, och visar varför utilitarismen är oanvändbar om etisk princip för ett politiskt system som respekterar den enskilda individens rättigheter. Nordling tar avstamp i det till synes pliktetiska "The Georgetown Mantra" från psykiatrins etik, applicerar dess principer (fyra grundregler med stark anknytning till den Hippokratiska eden) på politiken och frågar sig om detta implicerar att ett pliktetiskt synsätt är nödvändigt. Frågan lämnas obesvarad, klokt nog. För vad säger att vi måste välja just mellan Kantsk pliktetik och utilitarism?

Jag har för avsikt att skriva en lite längre post om etik så småningom. Denna fredagmorgon rekommenderar jag alla att läsa och begrunda Danne Nordlings skarpsinta iaktagelser — gärna över en kopp te för att inte hasta igenom ett av filosofins viktigaste områden.

Häromdagen hade jag anledning att ställa följande fråga till en god vän: "Behövde du sovplats, eller skulle du direkt ut till S?" Detta med anledning av att jag tidigare erbjudit henne sovplats i samband med en begivenhet här i Lund.

Jag var precis på väg att ändra texten till "Kommer du att behöva…", när jag insåg att det är fullständigt korrekt svenska att använda preteritumformerna (den verbform som beskriver något som hände i förfluten tid) "behövde" och "skulle", trots att det handlar om händelser som kommer att utspela sig först om ett tag. På svenska kan vi alltså använda preteritumformer på detta sätt för att uttrycka osäkerhet om något som har sagts i en konversation som utspelat sig tidigare. (I svenskan har vi ju också egenheten att vi gärna använder presensformer för att uttrycka framtid: "Kommer du imorgon?") Dåtidsformen markerar alltså inte att den handling som verbet beskriver skedde i förfluten tid (vilket vore det normala), utan att hanlingen omtalats i förfluten tid. Fascinerande! Jag undrar hur många andra språk som på detta sätt kan använda preteritum för att beskriva framtida händelser…

Språk är oändligt fascinerande, just för att det finns så många intressanta små finesser och egenheter att upptäcka.