My Cup of Tea

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Dagens dumstrut i den svenska välfärdsstaten tillfaller klassningen av en viss musiksmak som handikapp (Sydsvenskan, SVD). Roger Tullgren är strålande glad för att hans livsstil som hårdrockare klassas som arbetshandikapp. Som skattebetalare i Skåne är jag avsevärt mindre upphetsad. Ska alla hårdrockare klassas som handikappade och garanteras försörjning och förmåner som vi synthare inte får? Eller är det vi som lyssnar på klassisk musik som borde klassas som handikappade?

Saken är följande: Roger blev biten av hårdrocken i unga år, och har verkligen gått in för sin musikstil. Han lever ut den. Han går på massor av konserter, han klär och smyckar sig stilenligt, och han lyssnar på musik jämt. Faktum är att han går in så mycket för sin musik att han inte sköter sina jobb, eller i förekommande fall inte får ett sökt jobb. Detta har några "välvilliga" psykologer nu klassat som arbetshandikapp, vilket innebär att vi skattebetalar ska ordna med den försörjning som han själv uppenbarligen inte har något intresse av att ordna själv. För här är kruxet: Killen är inte oförmögen att göra ett arbete. Han har inte någon skada eller utvecklingsstörning som gör det omöjligt för honom att leva som vilken annan 43-åring som helst. Jag kan mycket väl tänka mig att han orättvist nekats jobb av självutnämnda stilpoliser till arbetsgivare. Jag har själv lite av en s.k. alternativ klädstil som säkert inte skulle tilltala somliga konformistiska slipskramare, och har inga problem att föreställa mig att det kan leda till diskriminering. Faktum kvarstår dock: Killen har haft jobb, och han har sumpat dem genom att utnyttja arbetsplatsens resurser och genom att strunta i jobbet för att gå på konserter. Vissa arbeten innebär att man inte kan klä sig hur som helst, men det anser inte Roger att det ska gälla honom, bara andra, som i sin tur ska betala för att han ska få hållas. Detta kallas nu handikapp. Jag är den första att applådera Rogers bejakande av den stil han har valt, jag uppskattar människor som har en stil, men att ha en stil är något som man får klara av på egen hand. Det är en rättighet att välja sin stil, men med den rättigheten följer att man får ta konsekvenserna av det valet. Det innebär t.ex. att man inte har rätt att tvinga andra att betala för livsstilen.

Är det alltså till detta den svenska välfärdsmodellen har kommit till; en mentalitet av att "samhället ska ta hand om dig" dragen så till sin spets att egna medvetna val klassas som medicinska handikapp, att det personliga ansvaret helt suddats ut? Det är det som skrämmer mig i den här historien.

Jag tycker inte att skattemedel ska finansiera mitt musikintresse, och jag tycker inte att mina skattepengar ska gå till att finansiera andras. 

På ett forum där jag av och till deltar ställdes frågan om hur den ultimata synthklubben ser, d.v.s. hur vi forumsdeltagare skulle vilja att en synthklubb var för att passa oss perfekt. Eftersom det naturligtvis är fullständigt ointressant exakt vilket val av inredning och låtar jag personligen skulle välja just nu, valde jag att tolka frågan en smula vidare och försökte fundera ut vad som utmärker en riktigt lyckad synthklubb (eller för den delen gothklubb, eller vilken klubb som helst, mutatis mutandis, men nu råkade det vara synth det handlade om). 

Den absolut trevligaste synthklubb jag varit på de senaste åren är Tanzmusik i Uppsala, och anledningen till att den var lyckad är att man uppfyllde min punkt 1 på listan över saker som gör en klubb bra. Efter lite tänkande har jag samlat ihop sju punkter som för mig är sådana som på ett fundamentalt sätt påverkar mitt intryck av en klubb.

1. Det är en klubb. Det är inte en konsert och det är inte ett disko, utan en klubb. På en klubb ska man samlas kring ett tema, och man ska kunna träffa människor där, och man ska kunna umgås med dem man går dit med. Det förutsätter att klubben är mer än bara ett dansgolv, och det förutsätter att det finns ställen att stå och sitta på där man faktisk kan höra sig själv tänka, och till och med prata med folk. En bra klubb har därför mer än ett rum, så att dansgolv/scenframträdande kan köras på ett ställe, med bra volym (dock inte nödvändigtvis så hög att man får en oombedd hjärtmassage, vilket alltför ofta är fallet), samtidigt som man kan ha bar och sittplatser i ett rum där volymen på musiken är på en sådan nivå att samtal kan föras. I bästa fall kan man till och med spela annan musik i baren än på dansgolvet (d.v.s. att det inte är dansgolvets musik som utgör bakgrundsmusik i baren).
2. Livemusik! Dansgolv och DJ i all ära, men låt klubbscenen leva! Det är alltid mycket roligare att gå på klubb om det är ett band som spelar. Det är dessutom ett utmärkt sätt att låta icke etablerade band få höras. Lyssna på skivor kan jag göra hemma, men på klubb kan jag uppleva musik live som jag annars kanske inte hade upptäckt.
Ett band på en klubb spelar ju sällan mer än någon halvtimme, trekvart, så det finns gott om tid för dansgolv också. (På den här punkten måste jag säga att relativt nya Undercut här i Lund varit ett ljus i mörkret. Där har det varit band som uppträtt på alla klubbkvällar hittills, även om det blir bandlöst nästa gång. Jag kan bara beklaga att jag inte lyckats ta mig dit mer än ett par gånger.)

3. DJs som inte är konforma. Det är trist om varje DJ spelar samma 90-talsmusik. Jag lyssnar själv villigt och gärna på en hel del synth som gjordes på 90-talet, som t.ex. en hel del av Front Line Assemblys bättre album, eller för den delen en del av Das Ich och :Wumpscut:, eller en del av vår egen svenska synthpop, som t.ex. Elegant Machinery. Dock, det är väldigt trist när alla DJs på en klubb har ett närmast fetischistiskt förhållande till 90-talets musik. En bra klubb har DJs med personlighet, och som har kunnande nog att lyfta fram både den senaste musiken och det som halvt fallit glömska.

4. Dekor! Man behöver inte göra något vansinnigt avancerat som tar en vecka att rigga och lika lång tid att plocka ner, men med rätt enkla medel kan man ge klubben en personlighet i den visuella estetiken. Gör banér med klubbens logotyp och häng på väggarna, ordna en videokanon på någon vägg, gör vad sjutton som helst, som skapar lite stämning och markerar att det inte är vilken nattklubb som helst. Även på denna punkt var Tanzmusik faktiskt föredömligt.

5. Bra bar! Man behöver inte ha en bartender i VM-klass, men baren bör bemannas av någon som vet hur man svänger ihop i alla fall de vanligaste drinkarna med gott resultat. Utbudet behöver inte vara stort, men det ska vara lite kvalitet på det. Priserna bör gärna vara humana; man går inte på synthklubb för att betala 90 spänn för en fyra White Russian. Tyvärr får man finna sig att det inte är studentnationspriser som gäller på synthklubbar utanför studentvärlden, men en klubb är en klubb, inte Grand Hotel. Att gå på klubb ska inte kosta hela månadens nöjesbudget.

6. Vettiga öppettider. I motsats till vad folk verkar tro i Malmö blir en klubb inte bättre ju senare den öppnar, utan snarare tvärtom. Om man måste offra hela nästa dag för att gå på klubb, och dessutom måste navigera morgontimmarnas icke-existerande kollektivtrafik för att ta sig hem från klubben blir man inte precis mer sugen på att gå ut. 22 är en helt okej tid att öppna. Har man bra barverksamhet kan man mycket väl öppna tidigare, och ge folk möjligheten att inleda klubbkvällen med en öl och en tallrik nachos. Det är finfint att ha öppet till 05:00 för dem som vill festa loss hela natten, men man bör kunna lämna klubben i alla fall vid 02:00 utan att missa huvudattraktionen (vilket tyvärr aldrig är möjligt om klubben inte slår upp portarna förrän framåt midnatt). Efter att Neostalgia flyttade till Malmö och började med Malmöitiska öppettider har jag nära nog slutat gå på synthklubbar. Inte för att jag inte vill gå på klubb, men för att det helt enkelt är för mycket besvär för en klubb som inte är något utöver det vanliga. Tanzmusik, återigen, öppnade redan klockan 20 och hade fullt drag när klockan passerade 23.

7. Det viktigaste av allt: Musiken i centrum. Bra ljudanläggning, bra DJ, bra dansgolv/scenutrymme. Trots allt är man där för att höra bra musik, och uppfyller man inte det, är det ingen större vits att bemöda sig om punkterna ovan heller.

"Det är gjort," sa Den Lärde och lyfte sin tunga guldring från vaxet så att Lejonsigillet blev synligt, det som för evigt skulle binda besvärjelsen vid boken.

Nu är avhandlingen i tryckeriets händer. Mitt öde är beseglat, nu finns ingen återvändo, det som är är och skall för evigt vara. Åtminstone för en tid är det ur mina händer. Det är gjort.

Min doktorsavhandling, "Gaps, Traps and Lattices—Correlations in Small Quantum Systems", är nu lämnad till tryck. Nu är den som den är, och inget mer finns att göra med den. De fel som finns, de formuleringar som kan missuppfattas, och de eventuella uttalanden opponenten kan skjuta mig för får nu vara som de är. Det känns skönt. Det är en märklig känsla att gå för fullt, vecka efter vecka, och sedan, plötsligt, ett kort besök på tryckeriet senare finns det inget mer att göra. Min kropp och hjärna, trots viss trötthet, famlar fortfarande efter saker att göra. Det kommer att ta ett par dagar att gå ner till normalt tempo. Visst finns det massor av andra saker som ska göras; det ska ordnas med disputationsfest, och jag ska läsa in mig på både min egen forskning, på opponentens forskning, och på intilliggande och relaterad forskning. Men inte idag. Först ska jag ha min första arbetsfria helg sedan någon gång i januari.

Den 27 april får jag stå till svars för allt.

I am not religious and therefore most of the holidays during the year feel more or less pointless for me, since they are intimately connected with important events in the Christian faith. Some holidays, like Christmas, have been successfully transformed into secular holidays. Christmas is the family holiday, the holiday I celebrate in honor of the people who are important to me. Other holidays, like Easter really serve no purpose at all, except as an excuse for getting a few days off. So a few years back I decided to start collecting a few holidays of my own, days that really signify something that I find worthy of a holiday. Of course, I don’t get time off, but at least I can have my own little private celebration and remind myself of some very important values. Today, November 9th, is one of those holidays:

I declare this day, November 9th, the World Freedom Day. Today we remember Kristallnacht, in Germany 1938. Today we also celebrate the anniversary of the fall of the Berlin wall, which marked the beginning of the downfall of one of the worst evils mankind has suffered: communism. It marks the end of the Cold War, of a world divided in two, with the divide going along an iron curtain through the heart of Europe.

Almost exactly five years ago, in the beginning of December 2001, I sang Beethoven’s 9th as a member of the UCLA Chorale in Los Angeles as part of a memorial concert for the victims of the 9/11 terrorist attacks in New York. That was one of the emotionally strongest moments of my musical career, as in my mind I substituted Freude with Freihet. I will never forget the feeling of standing in the huge choir on the stage in Royce Hall as we reached the climax of the 4th movement, where the Freude theme comes in an exulting forte in 6/8 beat. The conductor, a large, handsome, black man, spread his arms like a cross and turned his face upwards, expressing all the joy of freedom exploding in those bars of music. Tonight I will listen to the recording of that concert and recall once again the meaning of November 9th, 1989. Let us never forget how precious freedom is!

For those who read Swedish, an article about the Swedish double standards in relation to the Berlin Wall and the Cold War was published in Dagens Nyheter two years ago: "Festen vi missade" 

Lunds internationella körfestival är nu i full gång, med många intressanta punkter på programmet. En av, som jag hoppats, höjdpunkterna på programmet inföll igår kväll, så Eric Ericssons kammarkör gav konsert i Domkyrkan, med min egen kör, Lunds Akademiska Kör, som förband.

Vi inledde konserten med ett program om cirka 15 minuter och sjöng fyra stycken som på olika sätt fokuserar på människans gudsbild och behov av tro. Centralpunkten var uruppförandet av Axel Englunds komposition "Abu Ghraib" för kör och recitatör. Englund själv har uttryckt det som att han vill undersöka vad som händer när människans gusbild och behov av tro används av politiska ledare för att rättfärdiga övergrepp. Visst finns där en udd riktad mot USA och den amerikanska politiken i Mellanöstern, men själv tolkar jag det i första hand som en kritik av politisk, religiös fundamentalism som fenomen. Ett intressant stycke att framföra var det hur som helst, med dess blandning av modernistiska uttryckssätt och polyfoni i palestrinastil.

Eric Ericssons kammarkör är utan tvekan en av världens bästa körer, och som sådan är den alltid rolig att höra. Det är imponerande med en kör som sjunger med sådan klang och intonation, och på den punkten blev nog ingen besviken. Men Sveriges körnestor, en kör i världsklass och stycken i övre svårighetsklassen i all ära. Tyvärr gör det inte en konsert. Kammarkören framförde ett program bestående av huvudsakligen moderna, svåra, långa och långsamma stycken, som t.ex. Ligetis "Lux Aeterna" och Schönbergs "Friede auf Erden". Vart och ett för sig var alla stycken på programmet fantastiska körverk, men sammantaget, som konsertprogram, var det faktiskt nästan en katastrof. Även en relativt inbiten körfanatiker som jag, som med förtjusning lyssnar på svår, modern musik (som t.ex. Veljo Tormis "Järnets förbannelse" som Svanholm Singers framför på söndag), fann detta program nästan olidligt tråkigt. Musiken smälte ihop till en enda alltför lång klangmatta, där inget av styckena fick komma till sin rätt. Jag vill inte tänka på hur detta program upplevdes av dem i publiken som inte har år av modern körmusik i bagaget. Det fungerar helt enkelt inte att sätta samman ett en och en halv timme långt program bestående enbart av långa, långa, långsamma och svårsmälta stycken, inte för en insatt publik, och i synnerhet inte för den breda publik som körfestivalen förhoppningsvis riktar sig till. Det som borde ha varit ett exempel på svensk körkonst när den är som bäst blev i stället långt, långsamt och pretentiöst. Synd, inte minst för att en så fantastisk kör som Eric Ericssons kammarkör, och en sådan legend som Eric Ericsson själv, är värda att lämna ett bättre intryck.

Nu ser jag istället fram emot midnattskonserten In C — American minimalism ikväll. En chansning; modern minimalistisk riskerar att bli ytterligare en lång uppvisning i pretentioner, men den här gången är jag beredd på det.

Och när jag alldeles nyss skrivit om hur dåligt musikbranchen hanterat musikdistribution via internet, och varför det är nödvändigt att man tar till sig och använder den nya tekniken istället för att bekämpa den, då händer det: Musikjätten Universal släpper all sin musik för gratis, laglig nerladdning i USA och Kanada via Spiralfrog. IDG.se väljer att rapportera om detta som "dödstöten för småbutiker", och det må i förekommande fall vara sant, men den större nyheten är att en stor aktör i musikbranchen äntligen gör något konstruktivt i musiknedladdningsfrågan. Att nya försäljningskoncept konkurrerar ut gamla är ingenting nytt, och i grund och botten inte något dåligt. Visserligen innehåller Universals nedladdningskoncept en lång rad fåniga, otrevliga och i längden ohållbara begränsningar (som åtminstone jag hellre skulle betala en liten slant för att slippa), som t.ex. att användaren tvingas att logga in på Spiralfrog minst en gång i månaden för att kunna behålla sin musik, men det är lika fullt ett litet, men nog så viktigt, steg i rätt riktning.

(Via HAX) 

Kulturdelen i fredagens Sydsvenskan innehöll en artikel om Andreas Carlsson (ej tillgänglig på nätet), den svenske låtskrivaren som flyttade till Los Angeles och med framgång skrivit låtar åt bland andra Britney Spears, Céline Dion, N’SYNC och Paul Stanley. Denna musik är inte riktigt min grej, men artikeln innehåller en intressant reflektion från Carlssons sida:

- I långa loppet tror jag nedladdningen är bra, det försvinner en massa mellanled och det blir lättare för artister att nå ut med sina låtar. När det blir lättare att ladda ner, när man inte behöver krångla med kreditkort utan bara kan trycka på en knapp på telefonen och betala genom telefonräkningen, kommer de lagliga nedladdningarna att öka. Då kan man få ut mer pengar per låt.

Huvudet på spiken, Carlsson! Jag tillhör dem som försvarar upphovsrätten och anser att den som skapar ett konstverk, ett foto eller ett stycke musik också har rätt till det, och har rätt att bestäma över hur det sprids — och har rätt att ta betalt för det. Men jag anser inte att musik för nedladdning via nätet är något dåligt. Det finns ett fundamentalt problem i nedladdningsdebatten, nämligen en total polarisering, där man antingen vill skrota upphovsrätten helt, eller med näbbar och klor bekämpa allt som andas nedladdning. Men så är det ju inte — det är det argumentationstekniska fel som kallas "det uteslutna tredje". Jag anser att upphovsrätten är viktig och värd att försvara, men jag tycker att musik- och filmbrancherna väljer fel angreppssätt. Istället för att göra tekniska framsteg till sina försöker man fåfängt bekämpa dem. Det kommer inte att lyckas, och det kommer i värsta fall att leda till att upphovsrätten undermineras. Andreas Carlsson har rätt: Möjligheten att ladda ner musik är ett fantastiskt framsteg, inte minst för alla band som annars kanske aldrig skulle nå ut med sin musik, men även för större artister, som kan tjäna pengar på laglig nedladdning. Det som krävs är att nedladdningen görs tillgänglig och får en vettig prissättning. Det är detta musikbranchen borde arbeta på, inte att bekämpa den nya tekniken. Det lyckades inte med kassettbanden, och det kommer inte att lyckas med nedladdning. Som Carlsson säger vidare:

- Det är hälsosamt att musikbranchen förändras, jag tror att folk har tröttnat på att betala för cd-skivor. Visst, det var lite deppigt när vinylskivorna försvann men det är ju ändå musiken som är viktigast. Nu är det marknaden som styr, det blir lite "survival of the fittest" och det tycker jag är bra.

Jag tror förvisso att ryktet om cd-skivans död är betydligt överdrivet, men Carlsson grundpoäng är helt riktig: Det är musiken det handlar om. 

The electronic-music scene in Lund seemed to slow down almost to a complete stop when Scania’s largest electronica club Neostalgia decided to leave town and open up in Malmö instead. Granted, Neostalgia is now a better club with better facilities than I ever experienced whilw they were in Lund. However it is still a pity for the Lund scene. Malmö may be close, but communications being what they are, and with typical opeing hours of clubs in Malmo, it does not quite suffice. It was therefore with great pleasure that I learned that a new electronica club opened in Lund a couple of months ago: Club Undercut. Open only for university students, unfortunately, but it is far better than nothing.

So, I decided to go to the final club night of this semester yesterday night. The basement of Wermlands nation was not exactly crowded, but when the hour drew close to midnight, the place didn’t feel empty anymore. This night, the club offered a large but depopulated dance floor, two bars and a scene for the live performances. Two bands played this night. I applaud this start up for its courage to bring in bands to play live, something much larger clubs often do not do. Personally, I think live performances is more than half the point of the club scene. Espescially, the club scene is where new bands can make their entry, and win an audience.

The first band on stage yesterday was the young start-up 29:92, who made their third live performance ever. Unfortunately they had to perform with just keyboards and vocals, since the guitarist could not make it. Then again, the duo on stage certainly did well enough on their own. I am pleased to say that I was very impressed by the young musicians of 29:92. The music is a dark and somewhat heavy darkwave electronica, with more than a nod to the more melodic goth music. It is refreshing to hear dark electronica done without heavy noice, screaming and distorsion effects, but with melodic lead and unaltered singing. 29:92 could certainly spend some time practicing singing i key, but I have heard worse, a lot worse. The music itself was certainly very enjoyable, with a personal note that sets it apart from the main-stream electronica, and with its combination of heavy and almost brittle sounds has something interesting to add to the scene. 29:92 still has a long way to go, but if they keep up the good work done this far, I am sure we will see much more of 29:92.

The second act, and main attraction, of the night was Basswood Dollies (website down temporarily). This is much closer to todays main-stream heavy electronic music. I enjoyed the gig, but to be honest, it really is not anything I am likely to remember. Basswood Dollies have a few things to learn from their younger colleagues in 29:92, singing being one of them. 29:92 on the other hand, could learn some feeling for the art of on-stage performing from Basswood Dollies

My congratulations to Undercut for a successful first season! Thank you for an enjoyable night, and keep on bringing the interesting new bands on stage! And good luck in the future to 29:92!

Natten till lördag innebar mitt enda besök den här terminen på synthklubben Neostalgia, som den här klubbkvällen ståtade med inte mindre än tre band på scen: Syntral, Sista Mannen På Jorden och Blipp!. Det var skönt att äntligen komma ut i synthsvängen igen, och att det bjöds på live-framträdande, istället för enbart DJ, är ett stort plus. Vi har alla våra olika anledningar att gå ut på klubb. För mig är möjligheten att i liten skala se och höra band live en av de stora anledningarna och därför var denna klubbkväll extra välkommen. Tyvärr kör klubben 23:00 - 05:00, en tid som dels förstör efterföljande dag, dels gör det rent besvärligt att med kollektiva färdmedel ta sig hem till Lund från Malmö om man inte råkar bo tillräckligt centralt för att inte ha något emot att bli strandad på Bankgatan på morgontimmarna. Alltså såg jag mig tvungen att avvika redan vid två-tiden, och missade därför Blipp!:s framträdande.

Syntral och Sista Mannen På Jorden hann jag dock se. Det är alltid kul att se band live, så visst var det värt mödan att ta sig dit, och visst hade jag roligt, men musikaliskt var det inte någon större upplevelse, tyvärr. Dessa två band är lite av synthvärldens svar på Gyllene tider. Syntral gjorde ett tämligen tafatt intryck och verkade stundtals nästan be om ursäkt för sin existens. Ett band utan scenvana (för jag åtminstone intryck av), och med ett ganska tunt låtmaterial. Det är talande när framträdandets starkaste låt är en Noise-cover. Bandet har mina allra bästa lyckönskningar och jag hoppas få se dem i framtiden med ett starkare låtmaterial, mer scennärvaro och mer självförtroende — och gärna lite renare sång — men det är långt kvar dit.

Sista Mannen På Jorden är desto mer rutinerade på scen — fattas bara annat med två av Synthpopsveriges mer namnkunniga medlemmar — eoch gjorde en riktigt hygglig spelning efter förutsättningarna (en sångare med stämbandsproblem är inte ett bra utgångsläge för någon spelning med något band), men varken publiken eller bandet tände till riktigt. Jag får erkänna: Det här är inte min musik. För mycket pop, för mycket småfåniga rymdtexter. Sandstrandsmusik för veloursynthare, helt enkelt, och det funkar inte för mig. Nej, vill man ha gladsynth, då finns det betydligt bättre band att ta till, tycker jag.

Det tycks mig onekligen att kvällens huvudnummer och enda riktigt intressanta band var det jag tyvärr missade. En stilla önskan från lärdomsstaden strax nordost är lite trevligare tider, så att även vi har en chans att vara med större delen av tiden, utan komma hem när andra människor brygger sitt morgonkaffe.

Min lätta besvikelse över banden till trots, en stor eloge till Neostalgias arrangörer som satsar på en klubbkväll med band på scenen. Klubbarna blir mer och mer disco och mindre och mindre musik och band. Klubbscenen behövs, inte minst för att ge nya band chansen, och för att ge oss musikintresserade lättillgängliga tillfällen att höra och se olika band, även utanför de stora konserterna och festivalerna.

Via Stravinsky får jag veta att Deutsche Grammophon har ett högintressant skivsläpp på gång. Nej, det är inte någon ny inspelning av något av de stora symfoniska verken, inte heller är det någon av de stora orkestrarna som har projekt på gång, och inte heller någon av de stora klassiska solisterna som ska exponeras med soloprojekt. Nej, det som ska ges ut är en samling av John Dowlands sånger för soloröst och luta — adlig trubadurmusik från 1500-talet, helt enkelt. Johannes Nebel skriver:

Att hitta inspelningar av Dowlandsånger är sannerligen inte svårt, de har sjungits in i parti och minut av sångare med faibless för tidig musik, men att hitta bra inspelningar, det är värre. Varför? Jo, just för att de steriliserats och berövats sitt innehåll av "äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer", som måhända är tekniskt skickliga, men inte alls lyckas förmedla det intima och känslofylda i Dowlands sånger. Visst kan man sjunga "Come again" (som nog varenda klassisk körsångare sjungit otaliga gånger) som vilket fint litet klassiskt stycke som helst, men så mycket mer det blir om den sjungs med medvetenhet om sångens innebörd. Det är inte hissmusik, det handlar om, det är erotik — erotik beskriven och omsjungen på ett sätt som nästan inte finns längre. Smaka på första versens ord:

Come again, sweet love doth now invite,
Thy graces that refrain,
To do me due delight.
To see, to hear, to touch, to kiss, to die
With thee again,
In sweetest sympathy.

Döden var en vanlig omskrivning för sexaktens höjdpunkt i det 1500-talssamhälle där det naturligtvis var helt otänkbart att tala explicit om sex.

Eller, för att ta ett annat exempel, "Flow my teares", en av mina personliga favoritsånger:

Flow, my tears
Fall from your springs.
Exiled, for ever let me mourn.
Where night’s black bird her sad infamy sings,
There let me live forlorn.

Jodå, visst kan man sjunga det skolat och välkammat, men det här är musik som åtminstone för mig fordrar en känsla och inlevelse som ingen vattenkammad falsettsångare i världen kan förmedla. Nej, Dowlands sånger kräver en finstämd och känslig röst, med känsla för viskaraktär, texttolkning och det intima formatet. Kanske har rockräven Sting större förutsättningar att förmedla just denna aspekt av musiken än många klassiska sångare? Det behöver inte bli bra, men det ska definitivt bli spännande att höra. Jag, för min del är iallafall beredd att ge honom chansen.

Och här har vi nästa musikinköp för min del: "Thy Kiss of a Divine Nature", som DN recenserar. Som Martin Nyström konstaterar i sin inledning i DN:

Inom Notre Dame-skolan i Paris i slutet av elvahundratalet sker ett av den europeiska musikhistoriens mest dramatiska och samtidigt mytiskt gåtfulla språng: utvecklandet av en polyfon, eller flerstämmig sjungen kyrkomusik, där stämmorna rör sig självständigt i förhållande till varandra.

Denna period brukar kallas Ars Nova och är musikhistoriskt oerhört fascinerande. Här läggs grunden till mycket av det som kommer under flera hundra års senare musikhistoria. Musiken i sig under denna period är tillhör inte mina absoluta favoriter, då finner jag renässansen avsevärt intressantare, men den är ändå oupphörligt fascinerande. Utan Perotinus och Josquin DePrez, hade vi då fått njuta av Ockeghem, Palestrina, di Lasso med flera? Och jag kan inte tänka mig någon värdigare uttolkare av Perotinus samtidigt nakna och enkla, men samtidigt så komplexa musik än The Hilliard Ensemble, vars inspelningar av finstämd och välintonerad vokalmusik alltid imponerat på mig.

Den briljanta Hilliardensemblen, som är specialiserade på tidig vokalmusik, har nu tillsammans med filmaren Uli Aumüller, tre musikhistoriker och en kulturhistoriker gjort en box på tre dvd:er (en föreställning, en akademisk diskussion och ett soundtrack) som nu försöker göra oss sömnlösa av undran inför polyfonins ursprung.

Ja tack!