My Cup of Tea

Bloggkollegan Olof lyfter på sin blogg Röda Nejlikan en intressant diskussion om vart Sveriges dagstidningar egentligen är på väg, eller rättare sagt, om bristen på svenska dagstidningar värda namnet. I stort sett delar jag hans bedömning av de svenska dagstidningarna, och tänker därmed inte upprepa det som redan sagts. Liksom Olof prenumerar jag på Sydsvenska dagbladet, om än av skäl som möjligen riskerar att få Olof att radera min blogg från RSS-flödet, då mitt fotbollsintresse är mycket svalt, och vikten av MFF-bevakning därmed är av synnerligen ringa vikt i mitt val av tidning. Nej, min anledning till att prenumera just på Sydsvenskan (bortsett från att jag, till skillnad, uppenbarligen, från min bloggkollega, hyser viss uppskattning för Per T Ohlssons krönikor — ehuru jag icke alltid delar Ohlssons åsikter är han alltjämt en god skribent som skriver både välformulerat och välargumenterat) är att denna tidning, till skillnad från de förment rikstäckande stockholmstidningarna DN och SvD har någon form av skåne- och danmarksbevakning. Jag vidhåller att SvD begick ett misstag av historiska proportioner när man valde att koncentrera sin bevakning till Stockholm istället för att satsa på öresundsregionen. Tyvärr innebär det att man får stå ut med att sagda lokalbevakning ofta nog håller en kvalitet långtifrån den man kan vänta sig, med reportage om att ungdomar blir kära och har sex på scoutläger och om professorer som smugglar med sig godis under sin tala som enda bevakning av Lunds universitets doktorspromovering.

Och någonstans här är vi problemen med svenska dagstidningar på spåren: De egna reportagen på nyhetsplats saknar ofta substans, och handlar oftare om att framställa människor som offer för någon stor ondska, eller om "vanligt folks" reaktioner på aktuella händelser. Hur illa detta sakernas tillstånd verkligen var blev för mig först uppenbart hösten 2001, då jag bodde i Los Angeles och hade nöjet att varje dag läsa LA Times. Just hösten 2001 var ju i nyhetshänseende särskilt dramatisk, med terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon 11 september och de händelser som följde därefter. I LA Times fanns så gott som dagligen djupt ingående artiklar som belyste olika aspekter på de aktuella händelserna, och journalisterna drog sig inte för tekniska redogörelser eller långa resonemang, eller för den delen olika sidors argument. Eventuella "mannen på gatan-reaktioner" fick på sin höjd en överbliven marginal. Det finns en fundamental skillnad i attityd mellan svenska och amerikanska tidningar, och den tar sig uttryck i ett mer vuxet tilltal, och i att nyhetsjournalisterna får utrymme, gott om utrymme, för att belysa nyheterna. Svenska tidningar klarar sällan av det ens i inrikesbevakningen. Utrikesbevakningen ska vi inte tala om. Det finns en eller annan utrikeskorrespondent här och var som gör ett så gott jobb han eller hon kan, men tyvärr är bevakningen alltför ofta friserade TT-telegram och plattityder. Kanske är det särskilt uppenbart just i bevakningen av USA och amerikansk politik. Här kunde det inte vara tydligare att de svenska tidningarna är erbarmerliga amatörer, som mest tycks intresserade av att appellera till läsarnas fördomar. Ofta nog finns till och med grundläggande faktafel och missförstånd kring hur amerikansk politik fungerar, som t.ex. när SvD mer än en gång inte tycks ha klart för sig en så grundläggande sak som att en amerikansk president inte får sitta mer än två mandatperioder, och att George W. Bush därmed möjligen är den minst intressanta personen i hela USA i de stundande valen.

Mer än något annat behövs i Sverige ett (åter)upprättande av nyhetsjournalistens och nyhetsjournalistikens status, och i samband med det ett erkännande av journalistens betydelse för nyhetsrapportering och analyser. De journalister som åtnjuter anseende i Sverige idag, vilket syns i att vi känner till deras namn, är undantagslöst åsiktsjournalister, som verkar antingen på ledarsidorna, eller, oftare ändå, på kultursidorna, där åsikter kan framföras utan att budbäraren samtidigt tvingas erkänna färg. Svensk dagspress måste åter börja betrakta läsaren med respekt, ja att förvänta sig att läsaren har en aktiv roll att spela och inte är en passiv konsument. Bra journalistik är inte sondmatning som kan absorberas med ett platt EKG, bra journalistik ställer krav på läsarens engagemang, allmänbildning och vilja att sätta sig in i nya resonemang och omständigheter.

Det finns i svensk debatt — och förvisso inte bara där, men det är där jag upplever den särskilt tydligt — ett implicit antagande om att den som är ett offer alltid har rätt. Därför har vi också ett debattklimat där vi tävlar om att vara mest offer, mest förtryckta, mest missförstådda, och det mesta mobboffret. Se på vilken debatt som helst! Jämställdhet: Kvinnor är offer för patriarkala strukturer (och det är männens fel, som om kulturella mönster inte i hög grad även burits av kvinnor, och därför har feministerna rätt). Män försvarar sig med att de minsann också är offer för könsrollstänkande, och dessutom bortglömda när allt ljus är på kvinnorna (förvisso sant, åtminstone delvis, men det gör knappast att antifeministerna har rätt i sina egna idéer). Arbetsmarknaden: Facken framställer gärna alla arbetstagare som svaga offer för elaka arbetsgivare, och därför har facken rätt i allt de säger. Somliga självutnämnda företrädare för företagarna vill få oss att tro att facken är härsklystna demoner som inget hellre vill än förgöra alla företag och inte bryr sig det minsta om arbetstagares villkor (en delvis befogad kritik — se på den numera riksberömda salladsbaren — men den bortser gärna från det som facken gör bra).

Och så har vi religionsdiskussionen: Uttalat troende är en minoritet i Sverige, och därför är de så missförstådda, så missförstådda, trots att nära nog samtliga media svämmar över av livsåskådningsprogram som i varierande grad smeker religiositeten medhårs, och trots att präster fortfarande har i princip monopol på det offentliga själasörjande. De aktiva ateisterna å sin sida, är inte sena att påpeka just detta, hur spår av religion finns överallt i samhället, hur deras värderingar motarbetas av religiösa grupperingar, hur uttalad ateism alltid ifrågasätts o.s.v., allt för att visa hur man som uttalad ateist tillhör en liten minoritet som behandlas orättvist, som är offer för all religiositet. Återigen är det naturligtvis tramsigt från båda sidor. Det är knappast speciellt tungt att vara ateist i Sverige, och sticker man ut hakan genom att uttala starka åsikter, då får man också finnan sig i att korten synas. Och förvisso ser nog en del snett på frikyrkligt kristna, men trots allt är det ju sant att religiositet i olika former kommer undan ganska lindrigt, speciellt i medias behandling, där själva tron mycket sällan får ett kritiskt ifrågasättande på samma sätt som ateister nästan alltid får de få gånger de bjuds in till diskussion i media. Men ett offer är alltid vinnare. Den som är mest förtryckt har alltid rätt. Och så går tävlingen vidare, inte med argument mot argument, utan med en orgie i självömkan. Ömkan vinner över argument.

(Och just nu drar P1 igång sändningen av långfredagsgudstjänsten. Inget fel i det, men när tänker radion på motsvarande sätt låta t.ex. en humanist få lägga fram sin program utan att avbrytas?)

Nu senast är det Bitte Assarmo som i Svenska Dagbladet gör sig till självutnämnd representant för hela kristenheten och spikar upp den på offrets kors, för att sedan säga: Se! Vi är de förtryckta! Orättfärdigt blir vi korsfästa av det gudlösa samhället! I debattartikeln Kristna jagas i Sverige och utomlands gör hon Sveriges kristna till en förtryckt minoritet, till offrenas offer. Inte nog med att icke-troende elakt kritiserar kristna. Kristna kritiseras dessutom mer än Sveriges muslimer, buddister, hinduer och judar. Man är ynkligast av de ynkliga. Och därför har man rätt, i offermentalitetens Sverige.

Ta några exempel från artikeln:

Få se nu … Johansson och Pagrotsky har kritiserat det kristna motståndet mot aborträtten och stamcellsforskningen. Därmed har de gjort det "legalt att kränka kristna". Det här är på samma nivå som när muslimer är kränkta i tid och otid, så fort någon säger något ofördelaktigt om islam. Så vitt jag vet betyder "legalt" lagligt, och vad som är lagligt avgörs inte av vad en politiker säger, utan av vad som står i lagboken, och tack och lov har vi än så länge en rätt så god yttrandefrihet i Sverige. Om Assarmo känner sig kränkt av att någon kritiserar kristet motiverat motstånd mot stamcellsforskning, då är det faktiskt Assarmos problem, på samma sätt som jag som förespråkare för samma stamcellsforskning vackert får finnna mig att Assarmo och hennes trosfränder anser mig djupt omoralisk. 

Vidare är Assarmo upprörd över debatten kring kristenhetens problematiska förhållningssätt till homosexuella:

Nej, det är förvisso ingen som kräver något sådant, men Assarmo väljer att fullständigt ignorera det faktum att Svenska kyrkan har en särställning gentemot moskéer, tempel och synagogor som samhällsinstution i just den här frågan. Jag tycker förvisso att det är vansinne att tvinga kyrkan att viga homosexuella (trosfrågor ska inte avgöras genom politiska beslut), men faktum är att det är Svenska kyrkan som är intressant i den här debatten. Det handlar inte om att kristna skulle vara särskilt "förföljda". Att tala om förföljelse i detta sammanhang är för övrigt ett rent hån mot dem som verkligen är förföljda för sina övertygelsers skull runt om i världen och säger egentligen mest om Assarmos människosyn.

En viktig poäng har dock Assarmo i sin artikel: Medan det är accepterat att kritisera kristendomen i Sverige idag, är detta inte fallet när det gäller många andra religioner, och islam i synnerhet. Varför ska islam behandlas annorlunda än kristendomen? Om vi kan kritisera kristna företrädares problematiska inställning till abort, stamcellsforskning och en hel del annat, bör vi då inte också kunna kritisera islams problematiska inställning i samma frågor, de faktiska förföljelser av kristna och icke-troende som sker i islamistiska teokratier, och islams problematiska förhållande till kvinnors rättigheter? Ska vi inte kunna kritisera de åsikter som muslimer i Sverige hyser? Ska de vara frälsta från kritik bara för att de är muslimer?

Det hörs trots allt en hel del islamkritik i Sverige idag, men det är djupt problematiskt att den inte är politiskt rumsren. Detta, mer än någonting annat, gör att osaklig smutskastning kan härja fritt, eftersom även den berättigade kritiken stigmatiseras. Och det gör att muslimer kan fortsätta att utmåla sig själva som offer. Och ett offer har ju alltid rätt.

Men Assarmo skriver inte om behovet av en kritik av islam, jämställd med kritiken av kristendomen. Nej, Assarmo kan sin svenska debatt, och gör sig själv till offer. Problemet är inte att all kritik av islam är politiskt inkorrekt, utan problemet är att kristendomen kritiseras. Assarmo gör sig själv och alla kristna till offer. Därför har de kristna stamcellsforskningsmotståndarna rätt (de delar ju uppfattning med muslimer och andra, så när kristna kritiseras i den debatt i vilken de själva deltar, men inte muslimer, är de förföljda offer). Därför ska vi ge Assarmo rätt när hon kräver kritik av islam (hon är ju offer, så hennes rop på islamkritik är berättigat). Att det är inkonsekvent att kräva kritik av islam samtidigt som man anser att kritik mot den egna religionen är förföljelse bekymrar inte Assarmo. Hon är ju offer, så hon har ju rätt. Då behöver hon inte bekymra sig om att formulera sammanhängande, relevanta och sakliga argument för sina ståndpunkter. Så bekvämt. Och så tråkigt för en diskussion som behövs.

Men kanske måste vi först av allt göra upp med offermentaliteten. Så länge debattörer alltid kan spela trumfkortet att låtsas att moståndaren ropar "Korsfäst! Korsfäst!" kommer vi också att få en debatt därefter, där "mest synd om" alltid väger tyngre än sakliga och logiska argument. 

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig "Sveriges största tyckeri".

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället - en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. "Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta", brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter! 

Jag tittade faktiskt på SvT:s debatt mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt igår kväll. Jag har ingen TV själv, men hade tillsammans med en god vän bänkat mig i bästa sport-anda i hans TV-soffa med godis, ost, kex och alkoholhaltig dryck. Duellen blev mer underhållande än jag väntat mig, och dessutom mer upplysande. Upplägget var enkelt, lättfattligt och välstrukturerat, och debattledaren skötte sitt jobb mycket snyggt, genom att fördela ordet lugnt och säkert, och låta debattörerna tala till punkt. (Att hon sedan lade upp sina frågor från ett vänsterperspektiv snarare än ett högerdito var för en gångs skull inget som störde.)

Den som däremot hade problem med att låta motdebattören tala till punkt var Göran Persson. Ju mer Persson blev pressad i sakfrågorna, desto mer av buffeln Över-Göran fick vi se. Han försökte avbryta Reinfeldt, och han använde sig av de vanliga fulknepen att vända ryggen mot Reinfeldt, tala nedlåtande och visa upp sitt överlägsna sneda leende. Så beter sig den som vet att argumenten tryter. Reinfeldt å sin sida var lugn och saklig. Endast på ett par punkter kunde Persson slå Reinfeldt på fingrarna. I övrigt var Reinfeldt den som förde ett konkret, sammanhängade och sakligt resonemang, och Persson den som blev svaret skyldig, och istället kom med buffligheter och halvt osakliga angrepp på den borgerliga politiken. Avsikten var säkert att vi ska få intrycket att Persson vet hur man rattar ett land, medan spolingen Reinfeldt inte är uppgiften mogen. Intrycket blev det motsatta.

Denna bedömning delas uppenbarligen av de större tidningarnas läsare, där Reinfeldt utsågs till överlägsen vinnare i alla mätningar (med ett undantag). Detta hindrade nu inte (S)vT:s partimegafon KG Bergström i Rapport att endast en dryg timme efter debatten utse Göran Persson till klar vinnare. Enligt Bergström hade Persson varit den mer konkreta av dem (med hänvisning om löftet om tandvård upp till 24 år ålder — närmast en bisak i denna debatt, som mycket mer blev en principdebatt kring valets stora fråga, arbetsmarknaden), medan Reinfeldt haft problem att formulera sin politik. Jag undrar om jag och Bergström såg samma debatt… Det finns bara en rimlig tolkning, och det är att Bergström redan i förväg bestämt sig för att utse Persson till vinnare om han bara kunde skjuta in sig på en enda punkt som kunde stödja den tesen. Partiet tackar för din insats, KG.

Uppdatering: Fader Jonatan har bra analyser av debatten, inklusive en kritik av det som Reinfeldt borde ha gjort bättre här och här. Jag kan bara instämma, men det förtar inte mitt intryck av att Perssons bufflighet blev hans fall denna gång.

Titta på rökplymerna i bilden. Vad ser du? Ett upprepat, cirkelformat mönster! Men rök bildar inte sådana mönster: Rök som stiger uppåt är ett kaotiskt, turbulent system. Där finns inga upprepade mönster. Däremot uppstår sådana mönster när man använder det så kallade klonverktyget i Photoshop (eller liknande bildredigeringsprogram), speciellt om man gör det slarvigt. Här har jag tagit ett av mina egna foton och med samma slarviga teknik på ett par minuter "satt eld" på ett nybyggt hus på Norra Fäladen i Lund (notera cirkelmönstren i röken):

Det här har inget att göra med vad man tycker om Israels agerande i kriget mot Hizbollah. Det här handlar om det ansvar man har som nyhetsförmedlare — och alldeles särskilt som fotograf — att förmedla en korrekt bild av händleseförlopp. Reuters, liksom SR den där morgonen, överger denna grundläggande pricnip och gör sig istället till propagandamaskiner. Varför? Det här handlar om det ansvar man har som fotograf och journalist, och om den trovärdighet som betraktaren bör kunna förvänta sig. Idag är det verkningarna av Israels bombningar av Beirut man anser sig vilja överdriva. Vad är det som förfalskas nästa gång?

Lögn är sanning. Krig är fred.

Det började, åtminstone i Sverige, med ett helt nytt programkoncept 1997: Expedition Robinson. Nästan över en natt förvandlades underhållnings-TV i Sverige från frågelekar och mystävlingar till hård utslagningstävlan gränsande till psykolsocialt experiment. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig. Ganska snart hördes från alla håll debattörer, höga som låga, utgjuta sin indignation över "mobbningsprogrammet". En central del av programidén var att deltagarna skulle rösta ut varandra ur programmet. Mer precist fanns två lag som tävlade mot varandra, och det förlorande laget var tvunget att rösta ut en av de egna lagmedlemmarna. "Mobbning!" skrek de upprörda. "Moraliskt förkastligt" ansåg de mindre skrikiga. Och naturligtvis det vanliga: "Vilka värderingar förmedlar detta till tittarna?" Men den svenska TV-publiken älskade det. Expedition Robinson slog, och det rejält. "Dokusåpa" blev ett begrepp på var mans tunga, och programidén har använts i många länder.

Sedan dess har dokusåpegenren formligen exploderat. Jag undrar om det finns någon som har koll ens på vilka dokusåpor som nu sänds i de stora, svenska TV-kanalerna. Jag har det definitivt inte. Och trots att jag inte äger någon TV, och än mindre har något intresse för att se dokusåpor, kan jag inte låta bli att se hela fenomenet som ett intressant psykologiskt experiment. För vad har egentligen hänt? Jo, "mobbningsprogrammet" Expedition Robinson framstår som snällheten personifierad. För sedan dess har genren utvecklats bort från tävlings- och överlevnadsmomentet i Expedition Robinson, till att allt mer fokusera på att plåga och lämna ut deltagarna. Och naturligtvis den oundvikliga sexfixeringen.

Nu ska TV 3 börja sända en ny dokusåpa som skruvar konceptet ett varv till: "Unan1mous". Deltagarna spärras in tillsammans och deras uppgift är att gemensamt kora en vinnare. Alla deltagare måste vara överens om vem som ska vinna, annars fortsätter "tävlingen". Under tiden utsätts deltagarna för vad Aftonbladet kallar psykisk terror:

Inför varje omröstning avslöjas pinsamma detaljer från deras förflutna. Bland annat får gruppen veta att en av dem varit inspärrad på mentalsjukhus.

Man undrar om programmakarna lyssnat lite väl mycket på Viba Fembas samtidshumoristiska version av den söta lilla sången "Litet bo jag sätta vill":

Vad ska mer jag hitta på?
Lite prygel i en vrå
mor om kväll’n iordningställer,
lite björkris jag beställer.
För att lära barnen lag
liten visa sjunger jag.

Jag tror att det helt enkelt är så, att människor fascineras av det skruvade sociala spelet, och, faktiskt, av grymhet. "Unan1mous" är bara toppen av ett isberg. Ända från de tidigaste barnåren, hela vägen genom vuxenlivet, är några av de populäraste lekarna sådana som går ut på att utsätta någon för sociala pinsamheter och plågor. Och många av våra lekar som barn går ut på att etablera en rangordning. Jag minns från min egen skoltid i låg- och mellanstadiet att nästan varje vinterdag lektes "Herre på täppan" på skolgården. Leken, för den som händelsevis inte skulle känna till den, går ut på att alla ungarna klättrar på en stor snöhög och försöker kasta ner varandra därifrån. Det gäller att komma upp till toppen och hålla sig där, att ta toppen i besittning och hålla sig kvar, att ta makt och behålla den, att etablera sin plats i en rangordning, att vara herre på täppan. Längre upp i åren har lekarna övergått till lekar av mer psykosocial natur: Sanning och konsekvens, Snurra flaskan, och så vidare.

Människan är en social varelse, vare sig vi vill eller inte. Även inbitna enstöringar har någon form av socialt sammanhang, och alla lever vi i ett samhälle. Kanke är det därför vi är så mottagliga för psykisk tortyr, och kanske är det därför vi fascineras av den. Och det är därför tämligen vanliga människor kan upprätta bestialiska samhällen; en psykologi som skildras mästerligt i William Goldings klassiska "Flugornas herre".

Och det är intressant att se hur människor reagerar under psykiska och fysiska påfrestningar. Alla som gjort någon form av lite mer krävande militärtjänst vet att när tröttheten och stressen sätter in får vi se sidor av oss själva som vi inte varit medvetna om att vi har. Men som underhållning? Jag tror att det kommer att fungera, men jag gillar inte tanken. Det säger något djupt obehagligt om oss människor.

"Hög konsumtion av kranvatten höjer risken för cancer i urinblåsan", läser jag på Svenska Dagbladets hemsida, och gör en mental notering om ytterligare ett smått bisarrt cancerlarm. Jag minns för några år sedan då tidningarna slog upp att champinjoner orsakar cancer. Till slut visade det sig att den undersökning man byggde larmrubrikerna på bestod i att man matade försöksråttor med enbart champinjoner under en längre tid, vilket naturligtvis inte har någonting med normalt, mänskligt födointag att göra, och många, många ämnen är skadliga i stora doser, även om de är ofarliga, eller till och med livsnödvändiga i små.

Som av en händelse läste jag precis här om dagen följande hos Olof Hallonsten:

Jag tänker inte utge mig för att kunna besvara dessa frågor, men jag vill understryka att det den viktiga roll som vetenskapsjournalistiken spelar. I universitetsvärlden talas det ibland om den s.k. "tredje uppgiften"*, som innebär att forskarna ska kommunicera med övriga samhället, för att den kunskap som forskas fram ska spridas utanför akademins korridorer. Det finns många sätt på vilka denna uppgift kan fullgöras, men massmedia är och förblir det främsta sättet att nå ut med budskap till allmänheten. I vetenskapliga sammanhang sker detta nästan alltid genom vetenskapsjournalistiken, och endast i undantagsfall genom att forskarna själva skriver om sina resultat i debattartiklar och kolumner. Därmed blir det vetenskapsjournalistens uppgift att sålla det vetenskapliga materialet — att finna det för allmänheten intressanta — och att förklara de vetenskapliga resultaten på ett för gemene man begripligt sätt. Här, menar jag, är det utan tvekan journalistikens uppgift att förmedla de vetenskapliga resultaten sådana de är. Det är måhända inte möjligt för en vetenskapsjournalist att "visa den ‘korrekta’ bilden" forskningen i dess helhet. Långt ifrån all forskning, hur vetenskapligt välmotiverad och god den än må vara, är av allmänt nyhetsintresse, och det urval journalisten gör färgas naturligtvis av vad han/hon bedömer som intressant. Så fungerar journalistik och det får vi nog leva med. Däremot är det journalistens uppgift, och detta tror jag är fullt möjligt och nödvändigt, att inte förvränga, överdriva eller förminska de vetenskapliga resultaten. Inte heller att ta dem ur sitt vetenskapliga sammanhang. Till exempel får vetenskapsjournalisten inte falla för frestelsen att utfärda än det ena, än det andra cancerlarmet, när det inte finns vetenskapligt underlag för att med säkerhet uttala sig. Inte heller ska vetenskapsrapporteringen presentera ett resultat om att "forskarna tror" det ena eller andra, när det finns flera motsägande undersökningar, eller när det de facto fortfarande pågår en livaktig diskussion i vetenskapssamhället. Det är också vetenskapsjournalistens uppgift att rapportera nya resultat som motsäger sådant man tidigare rapporterat om.

Vetenskapsjournalistikens uppgift är att ge en korrekt bild av de resultat som bedöms vara av allmänt intresse. Journalistens egna bedömningar och värderingar spelar en viktig roll i urvalet av vad som rapporteras (och detta ställer i sin tur sina egna krav på medvetenhet hos journalisten), men i själva rapporteringen får egna värderingar eller lystnad efter feta rubriker inte tillåtas förvränga de vetenskapliga resultaten.

* Fotnot: Första och andra uppgiften är forskning respektive undervisning.

Jag satte precis igång radion och ramlade rakt in i "Ring P1" (som jag för övrigt tidigare kommenterat här). I vanliga fall är detta program inte precis någon källa till klokskaper, men denna 1 maj visade sig vara ett undantag: Precis efter att jag slagit på radion ringde en man från Onsala för att prata energipolitik. Hans budskap kan sammanfattas i två punkter:

Denna tisdag bjöd på två mycket talande debattartiklar i våra två stora tidningar. På DN debatt redogjorde professor Kent Asp för en undersökning av de politiska sympatierna i journalistkåren. Artikeln är talande på två punkter: För det första visar Asp det som de flesta av oss redan visste, nämligen att journalistkåren som helhet tippar starkt åt vänster. Detta är vad som borde vara huvudnumret i artikeln, eftersom det dels visar på en snedfördelning inom den yrkesgrupp som granskar makthavare och förser allmänheten med information, dels visar att journalistkåren har en fördelning av politiska sympatier som avviker från befolkningen i genomsnitt. För det andra blir det närmast parodiskt när DN sätter rubrik och ingress på artikeln. Så här lyder den första meningarna ur ingressen:

Den som läser artikeln får veta att bland ekonomi- och politikreportrar (varför dessa två grupper ska bakas samman till en…) är opinionsfördelningen ungefär densamma som bland befolkningen i övrigt. Slutsatsen är alltså än en gång att det är journalistkåren i övrigt och i sin helhet som tippar åt vänster, inte att ekonomi- och politikjournalisterna tippar över åt höger (vilket de alltså inte gör). Men DN:s redaktion är uppenbart mer intresserad av att få oss att tro detta, än att först peka på den stora slutsatsen av undersökningen. Man kan ju hoppas att detta billiga trick genomskådas, men jag gissar att vi snarare nu kommer att få se en massa påståenden om högervriden journalistik med denna debattartikel som huvudargument. Se Johan Norberg och PJ Anders Linder för vidare analys.

Den andra mycket talande debattartikeln finner vi på SvD Brännpunkt. Här ger docent Gunnar Jervas en makalös uppvisning i moralrelativism när han frågar sig varför USA och Storbrittanien får ha kärnvapen medan Irans kärnprogram ska stoppas. Bortsett från  Jervas historielöshet och det faktum att Jervas uppenbarligen inte inser att det är skillnad på att ett land redan har kärnvapen sedan länge och att ett land utvecklar kärnvapen visar Jervas här den politiska och moraliska relativismen i hela sin förfärlighet när han inte förmår se skillnad på demokratier (låt vara imperfekta och studtals klandervärda) och en aggressiv teokratisk diktatur:

Iran förefaller att ha ett reellt behov av nukleär avskräckning. Jämför gärna med till exempel Storbritannien - att måla upp ett trovärdigt kärnvapenhot mot detta land är inte lätt.

[…]

Ett iranskt kärnvapenprogram behöver inte vara alltigenom negativt. Om Israel tvingades se fram emot en terrorbalans i Mellanöstern borde det gå lättare att etablera en kärnvapenfri zon i området.

Där har vi det! Den Iranska teokratin är lika pålitlig som det stabilt demokratiska Storbrittanien och en kärnvapenfri zon i Mellanöstern uppnås genom att en av de stater som förnekar Israels rätt att existera förses med kärnvapen. Strålande. Tack, men personligen ser jag helst att inga fler länder utvecklar kärnvapen. I synnerhet inte religiösa diktaturer.

Det snällaste som kan sägas om Jervas artikel är att han åtminstone är intellektuellt hederlig, såtillvida att han ställer upp på sitt eget relativistiska resonemang till dess logiska konsekvens (likställandet av parlamentariska demokratier med vapenviftande diktaturer och ett fullständigt moraliskt likställande av alla politiska regimer — vi får anta att Jervas inte heller hade några invändningar mot t.ex. Sovjetunionens fångläger) så att vi andra kan se den moraliska relativismen för vad den är. Dick Erixon bjuder på en mer djupgående analys av Jervas artikel.

Som Henrik Alexandersson uttrycker saken: Äntligen! Nu är den igång, Näringslivets Medieinstituts hemsida, där våra svenska media granskas. Vi har en tendens att vilja ta det som skrivs i seriösa media (och i många fall även mindre seriösa) som oantastlig sanning. Men som en oppositionell radio i Belgrad hade som motto: "Lita inte på någon, inte ens på oss". Mediernas uppgift är att granska — granska såväl statsmakt som näringsliv och alla andra delar av samhällslivet. Men även granskarna behöver granskas. NMI är en frisk fläkt just därför. Just därför är NMI:s hemsida värd ett bokmärke att besöka regelbundet. Förhoppningsvis kommer NMI att bli både älskat och hatat, då har de lyckats i sitt uppsåt. NMI säger själva:

Just så. NMI kommer inte heller att vara en fullständig sanningssägare — de har ett budskap som alla andra — men just därför behövs den debatt man är ute efter att bidra till att skapa. Jag kan bara applådera initivativet och önska NMI lycka till!

Besök NMI:s webplats på http://www.nmi.se/

The Libertarian in Room 101 har också kommenterat Nima Sanandajis artikel i Aftonbladet (som jag kommenterade häromdagen) och fyllt ut den med en hel del intressanta observationer om USA. Mycket läsvärt, och en intressant diskussion i kommentarerna. Min spontana tanke är: Det finns så mycket som kan kritiseras i USA, men varför fokuserar kritiken aldrig på det, utan på sådant som är osant eller överdrivet?

Det finns mycket gott som vi kan lära oss av det amerikanska samhället. Även en del dåligt. Men det är viktigt att skapa förståelse i Sverige för att det amerikanska samhällssystemet inte är nämnvärt mer olikt det svenska än till exempel det i Irland.

Det finns ingen rimlig anledning till att samhällsdebatten i Sverige ska ha ett så stort fokus på USA medan vi endast i undantagsfall berör politiken i de stora europeiska länderna som Italien, Tyskland och Frankrike. En konstruktiv samhällsdebatt borde fokusera mer på verkligheten än ideologiska konstruktioner om det amerikanska systemet.