My Cup of Tea

Det finns en del böcker som växer i ens sinne utan att man ens har läst dem: böcker som genom sin blotta ställning, eller tidigare upplevelser gör att man redan från början ger böckerna en särställning; de kan aldrig betraktas som bara en i raden. För mig är Stephen Donaldsons fantasyklassiker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever (I svensk översättning: Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne) just ett sådant verk. Min första fantasyupplevelse var som så många andras Tolkiens Sagan om Ringen (som vi kallade den på svenska på den tiden). Jag älskade den, men var fullständigt omedveten om att det faktiskt fanns en hel genre som den var en del av. Några år senare, i högstadieåldern, blev jag varse fantasygenrens existens, och det  var när jag började vilja leta mig vidare i fantasygenren som jag hörde talas om Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne. Kanske var dessa böcker ännu mer mytomspunna än Sagan om Ringen. Den senare kände i alla fall de flesta till, men den förra var för de insatta. Jag hade ungefär samtidigt börjat läsa böcker på engelska, men hade väl inte egentligen läst mer än en eller ett par, och även om jag även då talade en hygglig bruksengelska skulle det dröja ytterligare ett par år innan jag uppnått den nivån att jag med behållning kunde läsa långa texter med högtravande språk. Böckerna om Thomas Covenant är just sådana, skrivna på en blommig och högtravande prosa, och jag, som i min enfald fått för mig att jag skulle läsa dem i original, arbetade mig mödosamt igenom de första drygt hundra sidorna, innan boken tillslut blev stående i bokhyllan. Där har den sedan blivit kvar, som mitt stora samvetsprojekt. Tills nu. Igår avslutade jag äntligen den tredje och sista boken i serien (den första serien, det vill säga, ty det finns en uppföljande serie om tre böcker, och ytterligare en skrivs och publiceras just nu).

Jag vill verkligen tycka om de här böckerna. Min minnesbild från första försöket att läsa dem är av en dimhöljd fantasyvärld, med säregen känsla, helt olik den dussinfantasy jag tyvärr läst alldeles för mycket av. Böckerna ses ofta som högst originell fantasy, med ett helt nytt, och mörkare, grepp om genren. Kort sagt: detta är en av fantasyhistoriens milstenar. Men tyvärr, jag kan inte tycka att de här böckerna är särskilt fantastiska. Det är möjligt att jag hade gillat dem om jag läst dem på svenska och tagit mig igenom dem den där gången i tonåren, men nu läser jag dem istället med en 31-årings sinne, och med den kritiska blick man utvecklar genom allmän mognad och genom att ha läst tillräckligt mycket litteratur för att inte varje sagoäventyr ska vara en stor läsupplevelse genom sin blotta existens. Och tyvärr, Stephen Donaldsons fantasydebut, förmår inte på långa vägar fylla den kostym den tilldelades genom sitt klassikerskap.

Den vanligaste kritiken (för det är sannerligen inte ett enhälligt fantasyfandom som satt Donaldson på piedestal) mot Donaldson är att han plagierat Tolkien: att Landet (den parallellvärld den leprasjuke Thomas Covenant kastas in i) är en billig kopia av Tolkiens Midgård, att huvudantagonisten Furst Nid (Lord Foul) är samma karaktär som Sauron, att antingen Covenants ring eller Lagstaven (Staff of Law) är en kopia på Härskarringen, ja att själva berättelsen i grunden är densamma. Även om denna kritik är i grunden orättvis, och bygger på ett missförstånd av åtminstone ett av verken, ligger det ändå lite i den, för visst är det tydligt att Donaldson mer än bara inspirerats av Tolkiens sagovärld. Det som börjar som en nästan distanserad, mystisk och oförklarad fantasyvärld blir ganska snart allt mer lik Midgård, och när Donaldson introducerar de stora hästarna Ranyhyn och det hästfolk som följer och sköter dem är jag nära att rycka i nödbromsen. Till yttermera visso är det alldeles sant att Sauron och Furst Nid är helt parallella antagonister, låt vara med olika mytologisk status i sekundärvärlden, och visst är Ringen och Lagstaven åtminstone nästan parallella företeelser. Jag kunde önska att Donaldson hade varit lite mer självständig gentemot Tolkien, att Landet hade kunnat få bli den helt annorlunda värld det såg ut att kunna bli i berättelsens inledning, men nu är en gång för alla inte Landet, eller för den delen personernas äventyr däri, inte poängen med Donaldsons berättelse. Föremålet för Donaldsons berättelse är karaktären Thomas Covenant, bitter över sin stigmatiserande sjukdom, som kastas in i en parallellvärld han inte kan acceptera, där han begår brott, där hans handlingar, även när han försöker göra rätt, leder till plågor och förstörda liv, men där han ändå, och oförklarligt, blir betraktad som en stor hjälte på grund av den vigselring i vitt guld han inte förmått lägga ifrån sig trots skilsmässan. Allt annat är rekvisita. Och faktum är att Donaldsons jättar inte blir mindre intressanta av att de rent berättartekniskt får spela en roll som har sin närmaste motsvarighet i Tolkiens alver.

Men även med detta i beaktande håller inte böckerna riktigt, sin faktiskt nyskapande idé till trots. Berättelsen har tre grundproblem: Till att börja med Donaldsons högtravande och långrandiga blomserengelska, där varje mening tvångsmässigt förses med utbroderande adjektiv och adverb, och där Donaldson verkar ha ett nästan patologiskt behov att alltid välja det mer obskyra, högtravande eller krångliga ordet istället för en vanligare synonym. I en kort sagoberättelse av klassiskt snitt hade det möjligen kunnat fungera, men så fort Donaldson tar sin fantasyvärld ner på jorden blir språkbruket bara till en fånig kontrast mot de händelser och tankar som utspelas, och det gör läsningen långsam och mödosam alldeles i onödan. Jag misstänker att Donaldson vill vara poetisk och "legendberättande", men lyckas inte med någotdera, vilket blir särskilt tydligt i hans alltför många försök till poesi.

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Därmed är vi framme vid berättelsens tredje, och kanske allvarligaste problem: den är för lång. På tok för lång. Jag kommer inte ifrån tanken att Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne hade kunnat gå från medioker till briljant om Donaldson hade vågat ta fram stora kniven och skära ned berättelsen till kanske en tredjedel av längden. Större delen av berättelsen haltar fram på halvfart, med Donaldsons högtravande språk och de ständiga trovärdighetsproblemen som fotboja. Men så här och var kommer passager som är fullkomligt briljanta, där plötsligt allting stämmer, där Landet blir levande, där karaktärernas samspel blir intressant och trovärdigt, och där Donaldsons språk inte längre är i vägen för mystiken och dramatiken. Tack och lov är berättelsens slut en av dessa delar där nästan allting bara fungerar, och detta räddar sannolikt mitt slutliga intryck, för trots de långa transportsträckorna, och trots alla andra brister, är detta böcker värda att läsa, i alla fall för den som har ett intresse för fantasy som genre. De är allt annat än fantastiska, det finns gott om bättre böcker, men det är ändå i allt sitt mörker en befriande fantasy, där huvudpersonerna tillåts mänskliga svagheter, där mörkret tillåts vara kompakt, och, inte minst, där ont och gott (trots den personifierade onskan i Furst Nid) inte är så enkelt svart och vitt som i t.ex. Ringarnas herre eller mycken annan episk fantasy.

J.K. Rowling har meddelat att Albus Dumbledore — professor och rektor på magiskolan Hogwarts i Rowlings böcker om Harry Potter — är homosexuell. Att Rowling nu, när den sjunde och sista boken är utgiven, såld och och läst av miljoner fans över hela världen, njuter av att bada i hennes unga (och för all del även äldre) fans uppmärksamhet är uppenbart, och vi kommer säkert att få höra ännu mer om de olika karaktärernas bakgrund och vidare historia vad det lider. Jag tror inte att Rowling kommer att ha smak nog att sluta suga på den karamellen än på mycket länge.

Den stora bomben i Harry Potter-fandom denna helg är alltså fredagens avslöjande om att Albus Dumbledore är homosexuell, och en gång var olyckligt förälskad i en annan ung trollkarl som sedan blev hans stora rival. Visst. Gott så. Den slashfixerade fanfic-världen hade redan gjort den kopplingen för länge sedan, men nu har Rowling alltså gjort det till kanon. Och fanvärlden jublar. (Och naturligtvis finns det också ett gäng homofientliga idioter som tycker att det är stor skandal, som kan ses i bloggkomentarerna till DN-artikeln.)

Själv reagerar jag på det hela med en gäspning, och enda anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att jag vill ventilera min förundran över att denna icke-nyhet verkar väcka sådana känslor. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag kan inte släppa känslan av att det hela är i alla fall till del en efterhandskonstruktion, ett resultat som är en kombination av att HP-böckerna kritiseras för att vara heteronormativa och att Rowling mer eller mindre fick en pairing gratis av fandom. Det är bara det att Dumbledores homosexualitet är frånvarande i böckerna. Vid det enda tillfälle då det över huvud taget skulle kunna spela in (d.v.s. när vi får oss hans bakgrund till livs) är historien helt neutral. Den som vill läsa in en homosexuell realtion mellan raderna kan naturligtvis göra det, men vill man det inte fungerar alltihop precis likadant ändå. I fysiken talar vi i vissa sammahang om invarians under någon given transform. Vad det innebär är att om vi genomför transformen så ändras några av de siffror vi skriver på våra papper, men fysiken, det som händer i verkligheten, förändras inte alls. (Det spelar t.ex. ingen roll för bollens rörelse om jag låter den rulla nedför ett lutande plan hemma i min lägenhet, eller om jag gör det på kontoret. Detta kallas translationsinvarians och är anledningen till rörelsemängd är en bevarad storhet.) HP-böckerna är invarianta under transformer av Dumbledores sexualitet. Det spelar ingen roll alls för berättelsen, karaktärsutvecklingen eller någonting alls om vi låter Dumbledore vara hetero-, homo-, bi- eller asexuell. Detta till skillnad från karaktärer som Harry, Ron, Hermione m.fl. som skulle vända hela historien på ända om man gjorde dem något annat än heterosexuella.

Av dessa skäl är Dumbledores nyfunna homosexualitet en icke-händelse. Det ändrar ingenting i hur vi ser på historien (och i någon mening är väl detta tur, för nog bör det som är centralt i berättelsen och dess karaktärer i vilken bok som helst kunna förstås utan att man i efterhand sätter sig in i författarens fanträffar). Dumbledores homosexualitet är fullständigt harmlös, ett slag i luften. Ungefär som om vi nu i efterhand skulle få veta att Snape är vänsterhänt. Småkul, kanske, för oss som tycker att det är uselt att kortläsarna i kassan på Willy:s är hopplösa att använda med vänster hand, men egentligen av ingen betydelse.

Det som möjligen är positivt i sammanhanget är att det nu kommer att bli närmast omöjligt att filmatisera den sjunde boken utan att ge referens till Dumbledores homosexualitet (som nu alla vet ska finnas där), trots att sådana referenser saknas i boken. Därmed tvingas filmindustrin att göra en mainstreamproduktion med en homosexuell karaktär. Alltid något, även om jag inte tycker att det är varje boks eller films uppgift att gå till storms mot den s.k. heternormativiteten. Synd bara att det enda resultatet av den homosexuella kärleken är en tragedi.

Liksom Åka är jag inte så förtjust i så kallade memes och annat som andas kedjebrev, ibland dyker det upp något som är intressant och kort nog för att vara roligt att både besvara och läsa, så när nämnda Åka nu skickade tio frågor om böcker vidare till bland annat mig ska jag också passa på att svara. Och liksom Åka kommer jag att lista sex bloggare vars svar jag är intresserad av, men så klart inte begär annat än i mån av eget intresse hos dessa bloggare. Låt oss ge oss in i litteraturens värld!

1) En bok som förändrade ditt liv?

Det blir alltid svårt när frågorna är så stora. Mycket av det jag läser påverkar mitt liv på ett eller annat sätt. Borde jag nämna antologin "Ryssland — ett annat Europa", som fick mig att inse vilken rik och intressant historia Ryssland har? Borde jag nämna något av den populärvetenskap jag läst och som hållit mitt vetenskapsintresse vid liv bokstavligen genom hela mitt liv? Borde jag nämna Fem-böckerna jag läste när jag var liten, som trots att de egentligen inte är någon bra litteratur fick mig att fantisera om andra platser, människor och händelser? Borde jag nämna Graham Greenes "The Third Man", som var det första bok jag läste på Engelska, och som därmed öppnade dörren till det engelska språket för mig? Eller borde jag kanske välja Ayn Rands "The Fountainhead" som äntligen formulerade så många av de tankar jag tänkt, men inte riktigt lyckats samla, och därmed gav mig en grund för viktiga delar av min filosofi? Eller är kanske hennes "Atlas Shrugged" viktigare, den som genom sina brister fick mig att inse begränsningarna hos samma filosofi?

Listan kan göras lång, så lång, men när jag tänker efter är det nog en helt annan bok som haft mest inverkan på mitt dagliga liv, och även om det nog måste betraktas som en klassiker, kanske till och med lite som en kliché, är det inte någon av de filosofiska tungviktarna. Nej, den bok som mer än någon annan påverkat mitt liv är faktiskt J.R.R. Tolkiens "Lord of the Rings". Genom den boken har jag upptäckt intressen som jag inte var medveten om att jag hade. Utan "Lord of the Rings" hade jag kanske inte upptäckt mitt intresse för språk. Genom den boken har jag upptäckt mycket annan litteratur, inte minst fantasy och science fiction, litteratur som genom sitt hur-skulle-det-vara-om-perspektiv tilltalar mig alldeles särskilt, och därtill förmår ställa frågor som inte är möjliga under vår världs begränsningar. Jag skulle nog vilja sträcka mig så långt som att säga att det är den enskilda bok som betytt mest för mitt litteraturintresse. Sist men inte minst har jag tack vare "Lord of the Rings" mött flera av de människor som betyder allra mest för mig. Tack vare "Lord of the Rings" träffade jag min flickvän. Mycket mer livsförändrande än så blir nog inte en bok.

2) En bok du läst mer än en gång?

Det är tyvärr inte många böcker jag tar mig tid att läsa mer än en gång, och med tanke på hur lite jag läst överhuvudtaget de senast åren (ett sorgligt faktum som snarast måste ändras). Ovan nämnda "Lord of the Rings" har jag naturligtvis läst ett flertal gånger, liksom "Silmarillion" och "The Hobbit". Annars är det nog tyvärr så att det mesta av det jag läst flera gånger är litteratur som jag växt ifrån. Det som finns kvar hos mig, och som får bli mitt val för att undvika fullständig upprepning av svaret på fråga 1, är Astrid Lindgrens fantasy (jodå, fantasy är precis vad det är): "Ronja Rövardotter", "Bröderna Lejonhjärta" och "Mio, min mio".

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

Och så det obligatoriska "öde ö"-frågan, som jag tycker så hjärtligt illa om. Den öde ön är naturligtvis tänkt att symbolisera tanken att det bara finns en enda bok i hela världen. Men så är det ju inte, och det är ju det som är det roliga med litteratur, att det finns så många tankar att utforska att de omöjligt kan få plats i en enda bok, och att olika böcker erbjuder olika tillflyktsorter för en verklighetstrött fantasi. Nej, det blir inget svar på den här frågan, annat än att jag skulle vilja ha boken "Hur du fortast kommer bort från en öde ö när du tröttnat på den".

4) En bok som fick dig att skratta?

Många böcker har fått mig att skratta på många olika sätt, men få såsom vissa av Terry Pratchetts böcker, när han ger subtila referenser till vetenskap, kultur och litteratur. Den bok jag senast skrattade mest hjärtligt åt var nog hans "Wyrd Sisters", med alla dess skruvade Macbeth-referenser.

5) En bok som fick dig att gråta?

Nu måste jag tänka lite… Det händer oftare än jag misstänker att de flesta tror, och kanske lite oftare än jag gärna erkänner, att jag blir känslomässigt berörd av böcker, men vilka som fått mig att gråta, och av vilka skäl, har jag faktiskt svårt att minnas. Den starkaste känslomässiga beröringen har jag nog faktiskt inte känt av något skönlitterärt verk, utan av populärvetenskapliga observationer om kosmologi och astronomi. Storslagenheten hos det universum vi lever i berör mig oerhört djupt, och ger mig ett perspektiv på vad det innebär att vara människa som inget annat någonsin kunnat ge mig. Att uppleva hur denna djupt personliga fascination delas av någon annan, och som förmår sätta ord på den, det får mina ögon att tåras. Men för att återgå till skönlitteraturen minns jag att jag blev mycket djupt berörd av Jan Fridegårds trilogi om trälen Holme, "Trägudars land", "Gryningsfolket" och "Offerrök". Jag kan, så här 12, 13 år senare, inte riktigt minnas vad det var som rörde mig så djupt. Kanske var det insikten om frihetens värde, så storslaget förmedlad i en berättelse om en enkel träl i ett Sverige mellan Oden och Vite Krist?

6) En bok du önskar hade skrivits?

… eller kanske en bok jag önskar att jag hade upptäckt? Det hade i så fall antagligen varit en bok jag verkligen kunnat identifiera mig med när jag var i mellan- och högstadieåldern. En bok som fått mig att känna mig lite mindre som "the thing that should not be", som fått mina intressen att kännas legitima. Det är mycket möjligt att det finns en sådan bok, men ingen som jag då kände till. Annars, om vi ska tala om en bok jag skulle vilja läsa nu, så skulle det nog vara en low-fantasy, en fantasyhistoria i en värld som inte är förklarad, där vi inte vet vad magi är, om det är något som finns, eller något vi upplever, där vi inte vet om det finns gudar eller inte. En bok jag önskar kommer att skrivas är en riktigt bra och medryckande populärvetenskaplig bok om all den moderna fysik som inte är partikelfysik och strängteori, utan komplexa system, som Bose-Einstein-kondensat, supraledning, entanglement och en hel massa annat.

7) En bok som inte borde skrivits?

Det känns väldigt tveksamt att säga att en bok inte borde ha skrivits. Visst finns det böcker som är dåliga, böcker som är slöseri med tid och böcker som förmedlar tankar och idéer som jag anser är dåliga eller till och med direkt skadliga (socialism, till exempel). Men att säga att en bok inte borde ha skrivits överhuvudtaget, nej, det vill jag nog inte ge mig på. Men för att ändå exemplifiera mitt resonemang med några titlar, kan jag nämna att böcker jag läst eller försökt läsa och som jag funnit vara rent slöseri med tid är "Den hösten" av Stig Strömholm, "Ensam" av August Strindberg och "The Tangle Box" av Terry Brooks. Böcker världen antagligen hade kunnat vara utan är "Det kommunistiska partiets manifest" och "Mein Kampf".

8) En bok du just nu läser?

Jag har två böcker som jag läser just nu: Terry Pratchetts "Equal Rites" och Chet Raymos "Natthimlen — en upptäcktsfärd".
 "Equal Rites" går oväntat segt, medan "Natthimlen" är en riktigt trevlig liten populärastronomibok.

9) En bok du tänkt läsa?

En enda? Min lista är lång… Men ska jag nämna en blir det mitt lilla samvetsprojekt, nämligen Stephen Donaldsons "The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever". Detta är inte den bok jag har störst förväntningar på, och kanske inte heller den jag mest ser fram emot, men det är en bok jag är spänd på, och det är en bok jag tittat på med respekt ända sedan jag gav upp den för att dess engelska var för svår för mig när jag gav mig på den vid 14 års ålder. Idag är språket knappast någon begränsning, men under tiden boken har väntat i hyllan har den växt till något av ett monster som måste besegras.

10) Skicka vidare till fem personer!

Som sagt, jag gillar inte kedjebrev, men här följer hela sex bloggar vars svar jag är nyfiken på, och som i mån av eget intresse gärna får besvara dessa frågor. Om någon av er väljer att göra det, skriv gärna en kommentar här med länk till dina svar. Detsamma om du redan skrivit svar på dessa frågor utan att jag vet om det.

När det svenska kulturetablissemanget för en debatt lika het som sommaren i Lund angående ett förslag om att fastställa en svensk, litterär kanon — en lista över böcker som alla svenska skolelever bör läsa, som anses utgöra någon form av stomme i vårt litterära kulturarv — ska jag här passa på att dela med mig av en lista på fem böcker, vilken jag en gång skrev ihop när jag blev tillfrågad om vilka böcker man "måste läsa".

Egentligen tycker jag inte att det finns specifika böcker som alla "måste" ha läst. Man kan räkna upp hyllmeter av klassiker som på olika sätt varit betydelsefulla för litteraturhistorien, men som ändå kanske inte ger just dig som människa någonting alls. Jag kan räkna upp böcker som jag personligen tycker är bra, men vad säger det, annat än att jag fått en läsupplevelse av dem? Men det finns ändå böcker som jag tycker givit mig en på ett eller annat sätt bra läsupplevelse och som innehåller tankar som jag önskar att andra människor tänker. Jag väljer att räkna upp fem sådana böcker, utan att för den skull tycka att någon "måste" läsa dem. Utan inbördes rangordning: