My Cup of Tea

En viktig del av det som gör Terry Pratchetts romaner om Discworld (Skivvärlden) till en intressant bokserie är hans lek med att ta idéer på allvar, i mycket bokstavlig mening. Följaktligen är Döden, Liemannen, vår invanda antropomorfa personifiering av döden som tanke, en helt verklig och existernade person på Skivvärlden. Pratchett tycks gilla att utforska och påminna oss om de kulturella tankefigurer vi annars tar för givna genom att visa dem för oss som genom en skrattspegel. På det sättet tvingar han oss att titta på dem och se dem, och inte bara undermedvetet känna igen dem. Dödens karaktär är ett utmärkt exempel på denna teknik i Pratchetts verk. Skivvärldens Döden blir en verklig person, ja faktiskt en rätt sympatisk typ.

I Reaper Man (Döden ligger lågt, i svensk översättning), drar sig Döden oväntat tillbaka efter att ha fått sparken för att ha utvecklat en personlighet. Detta lämnar Skivvärlden utan någon som tar hand om det viktiga jobbet att ta hand om alla avslutade liv, och därför blir  bokstavligen en massa Liv liggande i drivor på Ankh-Morporks gator. Under tiden lär sig Döden att det där med att vara människa är något mycket mer än att bara ha en massa tid att göra av med, men också att den utmätta tiden är något mycket grundläggande för vad det innebär att vara människa.

Idén är lysande. Om någon bok i Skivvärlden-serien verkligen har potential att vara både rolig och djupsinnig bara genom berättelsens själva premiss så är det den här. Tyvärr misslyckas Pratchett fenomenalt med att lösa in den checken. Hela boken är en blindgångare, full av plattfall. Ingen idé bär egentligen frukt. Boken innehåller två parallella berättelser: en om Döden och en om en salig blandning karaktärer i Ankh-Morprok som upplever det kaos som orsakas av allt Liv som inte blir omhändertaget efter att det upphört. Berättelsen om Döden rullar på rätt fint, och det är den som håller boken vid liv, men den lyfter aldrig riktigt, mycket på grund av att den hela tiden avbryts av den kaotiska historien om Ankh-Morpork.

Den del av berättelsen som utspelar sig i Ankh-Morpork påminner mest om en sådan där gammal komedi som tycks bestå enbart av folk som springer omkring utan mål och mening, allt medan de halkar på bananskal som råkar vara där endast i syfte att någon ska halka på det, och så förväntas vi skratta åt dråpligheterna. Anledningen till att det inte fungerar är att folk som halkar och ramlar är i sig inte särskilt roligt. När alla ramlar hela tiden, utan synbar anledning, och utan att det finns någon mening med det, slutar det med att vi blir uttråkade istället för roade. Den substans som finns i Reaper Man, till exempel en välförtjänt drift med vissa aspekter av minoritetsrättsrörelser, och en skildring av köpcentra som en egen livsform, drunknar under en flod av slapstick, något som Pratchett egentligen aldrig varit särskilt bra på.

Läs Reaper Man för Döden, som är en av Pratchetts riktigt geniala karaktärer, eller för den delen för de skämt som faktiskt är roliga, eller för den antydan till djupare filosofisk satir som präglar en del av de senare Skivvärlden-böckerna. Men det är för lite av dessa varor för att helheten ska bli särskilt bra.

Tapetseras dagens pojk- och flickrum fortfarande med glättade planscher med färgmättade bilder på musikidoler? Jag har fortfarande traumatiska minnen av 80-talets affischer av Europe, Twisted Sisters, Michael Jackson, Samantha Fox, Kiss och gud vet allt. Om den fantasyläsande ungdomen ikoniserade författare på samma sätt så här tjugo år senare skulle det kunna vara Neil Gaimans nuna som tittade ner från väggarna på trängtande tonårsflickor och dito pojkar med coolhetskomplex.

Det är minst tjugo år sedan fantasy var mer eller mindre synonymt med sagoäventyr i post-Tolkiensk anda, även om svensk bokhandel fortfarande inte släppt sargen. Visst skrivs det gott om sådant fortfarande, en del av det rätt bra, men det riktigt heta modet de senaste fem, tio åren har varit "urban fantasy" (som symptomatiskt nog inte fått någon svensk benämning, så vitt jag vet). Huruvida man ska beteckna Gaiman som pionjär i genren eller inte ska jag kanske låta vara osagt: han var knappast först, men det torde knappast heller vara ett särskilt kontroversiellt påstående att Neverwhere från 1996 var ett av de verk som gjorde genren populär bland fantasyläsare i gemen.

Neverwhere är Gaimans version av Alice i Underlandet. Men det är en vuxnare och mörkare Alice i Underlandet, och intressant nog just därför mindre rubbat, omtumlande och tankeväckande. Därmed inte sagt att boken lider brist på intressanta idéer, förstås: det London Below som Gaiman tar med oss till är tvärtom en färgstark och fantasieggande skuggvärld. Gaiman spelar på referenser till en lång rad klassiska sagor, myter och sägner, och en hel del folktro i anpassad till det sena 1900-talets London. Bokens störtsta styrka är dess underhållningsvärde och den sprakande, magiska, urbana skuggvärld Gaiman målar. Resan genom boken ger en kalejdoskopisk känsla av scener som kastas i ansiktet på oss och bildar en berättelse, men där vi, likt bokens huvudperson, snart är helt vilse i labyrinten och bara kan hålla i oss och hänga med på åkturen. I andra hand blir Neverwhere också en levande kommentar till en del av vår kulturhistoria, där gammal folktro integreras med moderna myter.

När jag på min dödsbädd listar mina tio största läsupplevelser finns nog inte Neverwhere med på listan, men det är en läsvärd, och lättläst, bok som jag gärna rekommenderar, och som jag gärna sätter i händerna på min hypotetiska, framtida son eller dotter någonstans i trettonårsåldern eller så. Risken är förstås att ungen tycker att det är hopplöst mossigt med skräckkabinett i Londons tunnelbana då.

Science fiction? Fantasy? Science fantasy? Varm choklad? Ibland känns genrebeteckningar som att försöka stoppa ner pappas slipmaskin i det stjärnformade hålet i lillebrors leklåda. För mig är Ursula K. Le Guin i första hand en förstklassig fantasyförfattare — mest, naturligtvis, beroende på att jag utöver ett par novellsamlingar egentligen inte läst något av hennes science fiction, vilket en majoritet av hennes böcker trots allt klassificeras som. Men när jag nu ger mig på att läsa den klassiska Haincykeln slås jag ständigt, liksom när jag läste flera av hennes noveller, av hur mycket fantasykänsla det är över Le Guins tidiga science-fiction, och för all del en del av den senare också.

Om Rocannon’s World och Planet of Exile flörtade med fantasygenrens troper hånglar City of Illusions upp dem, tar med dem på parmiddag, friar till dem och gifter sig med dem. Och trots detta är det också den av dessa tre böcker som tydligast känns som science fiction. Det är också den klart bästa av dem.

Vi är nu långt in i en avlägsen framtid, många hundratals år efter Planet of Exile, på vår egen jord. Miljön är postapokalyptisk, men långt ifrån den mörka, skövlade värld vi vanligtvis associerar med postapokalyptiska scenarier. The League of All Worlds finns inte längre, utan har splittrats av en yttre fiende. Jorden har erövrats av de mystiska Shing som påstås ha den kusliga förmågan att ljuga telepatiskt, något som enligt allmänt accepterad kunskap är omöjligt. Endast en spillra finns kvar av mänskligheten, tunnt utspridd i små, små samhällen — hus, motsvarande ungefär en gammaldags storfamilj — som ligger många mil isär och i stort sett är självförsörjande. Jorden själv bär enstaka spår av forna tiders civilisation, men naturen har återhämtat sig, och planeten tillhör än en gång växterna, djuren och naturens krafter. Le Guins vision of den postapokalyptiska jorden känns befriande originell och är den klart intressantaste spelplatsen hittills i Haincykeln. Jag tilltalas mycket av det faktum att den inte är entydigt dystopisk.

Mitt ute i skogen, nära ett av dessa hus, vaknar Falk till sans. Han tas om hand av människorna, och "uppfostras" från ett metalt spädbarn till vuxen man inom loppet av några år. Av dessa får han lära sig hur livet fungerar, och hur människorna hålls utspridda och förhindras av Shing både att bilda större samhällen och att utveckla mer avancerad teknik. Men Falk är alldeles uppenbart inte en vanlig människa: han har gula, kattlika ögon. Ingen, allra minst han själv, vet vem eller vad han är, och människorna kan aldrig riktigt lita på att inte är en Shing, eller en av deras spioner. Till slut måste han ge sig iväg för att ta reda på vem han egentligen är, och varifrån han kommer. Han måste ge sig till staden Es Toch och han måste möta Shing, om vilka han inte vet mer än legenderna från huset: att de är erövrare som håller jordens människor förtryckta — även om de tycks leva ganska gott i sina hus — och att de ljuger. De är ondskan personifierad. Eller är de verkligen det?

Ingenting i City of Illusions är så enkelt som det tycks, och inget är vad det förefaller vara, och inte ens när vi har prövat och omprövat våra slutsatser kan vi lita på dem. Illusioner, vanföreställningar, fördomar och förutfattade meningar är bokens tema. Den som är så lagd kan också läsa in tydliga referenser till, och kritik av idén om den upplysta depoten.

Än en gång använder sig Le Guin alltså av fantasygenrens berättartekniska verktyg och vänder dem efter sitt eget syfte. Mindspeech kändes redan i de inledande två böckerna mer som fantasymässig magi än som förklarat science fiction-fenomen, och här blir det nästan övertydligt. Nu har mindspeech också utvecklats till att inte bara innefatta telepatisk kommunikation, utan till betydligt mer omfattande paramentala förmågor, inklusive förmågan att skydda sitt sinne, att blockera och skärma av sina egna mentala processer och att göra intrång i andras. Och det är inte bara livsformer med högre intelligens som kan sända mindspeech. Flera bärande idéer från City of Illusions påminner mer än bara lite om det som skulle bli de bärande idéerna för Övärlden, där Le Guins kanske mest kända, renodlade och uttalade, fantasy utspelar sig.

Vidare bygger händelseutvecklingen i City of Illusions mycket tydligt på monomyten, som Le Guin skickligt använder till sin fördel, genom att utnyttja dess klassiska vändningar till att bygga upp och riva ner våra och karaktärernas illusioner.

Det här är snyggt, det är underhållande, det är njutbart och det är intressant — kanske inte så mycket ur ett filosofiskt perspektiv (taoism figurerar ganska tydligt boken igenom, inte minst genom den viktiga biroll som spelas av ett exemplar av Tao Te Ching, men jag ger för egen del inte mycket för den filosofin, men den stör å andra sidan inte heller) som ur ett litterärt. Här är Le Guin på hemmaplan igen berättartekniskt. Det här är en berättelse som passar hennes stil som hand i handske, där hon får tid på sig att bygga stämningar och karaktärer och där hennes språk kan flöda fritt.

City of Illusions är med god marginal bättre än föregångarna i Haincykeln, och är på det hela taget en riktigt bra och läsvärd bok, om än inte fantastisk. Min enda allvarliga invändning är att slutet känns väldigt deus ex machina, vilket förtar en hel del av glädjen. Dessförinnan har Le Guin ganska klumpigt släppt en tråd som jag sett fram emot att få se knytas ihop till något intressant. På minuskontot kommer jag heller inte ifrån att jag personligen fortfarande har lite svårt för mindspeech, såsom det används här. Berättelsen är uppenbart inte fantasy, men jag har samtidigt lite svårt att ta det på allvar som science fiction. Ett par andra mindre invändningar är att boken har nästan all riktig händelseutveckling förlagd till slutet, och mitten av boken blir väl mycket transportsträcka. Att bygga berättelsen långsamt är en nödvändighet för den effekt som är bokens poäng, men det är en svårt balansgång att inte tappa läsarens intresse på vägen. Le Guin är nära, men klarar sig kvar på linan.

Det är roligt att läsa dessa tidiga böcker och se hur Le Guin utvecklas som romanförfattare och utvecklar sina idéer och verktyg över en så kort period som något år (Rocannon’s World och Planet of Exile kom båda ut 1966, och City of Illusions året därefter). Nästa roman i Haincykeln är den nära nog universellt hyllade The Left Hand of Darkness som gavs ut 1969 och är den första som utan tvekan måste anses uppnå full romanlängd.

Planet of Exile är den andra boken i Ursula K. Le Guins Haincykel, och den har ett allt överskuggande problem: den är för lång. Jo, alltså, jag vet att det är en kortroman om cirka 100 sidor*; det är inte längden i sig som är problemet, givetvis, utan att berättelsen känns på tok för lång för sitt innehåll. Om Rocannon’s World hade lite känsla av förväxt novell är detta ställt bortom allt tvivel här, och för mig blir det bokens fall. Som lång novell om femtio till sjuttio sidor hade den här lilla berättelsen kunnat bli riktigt trevlig.

Vi befinner oss några hundra år in i framtiden efter händelserna i Rocannon’s World. På planeten Werel är vintern i antågande. Planetens bana är kraftigt elliptisk och året är en mansålder långt, cirka sextio jordiska år. Invånarna på Werel upplever alltså normalt bara en vinter under hela sin livstid. För de nomadiserande "urinvånarna" på planeten går kunskapen om hur man klarar vintern i arv genom legender och berättelser från en generation till nästa. En av utmaningarna för tevarfolket är att stå emot det barbarfolk som tillbringar somrarna längre norrut, men vid vinterns ankomst  drar söderut och plundrar tevarfolkets vinterstäder på vägen. Det här året verkar de dessutom ha slutit sig samman i en enda stor vandring istället för att gå i utspridda grupper. Det gör dem plötsligt till ett reellt hot mot tevarfolkets chanser att klara vintern.

… men också mot den tynande kolonin av människor som bor i en liten stad vid kusten och var förhållande till nomadfolken präglas av begränsad kontakt och ömsesidig misstänksamhet. Kolonisatörer från The League of All Worlds anlände till Werel ett halvt milennium tidigare, för tio Werel-år sedan och hade med sig avancerad teknologi som ansiblen och ljushastighetsskepp. På grund av omständigheter inom The League delas kolonisatörerna och en del av dem tar skeppet och lämnar Werel. De som blir kvar är därmed strandsatta utan möjlighet att lämna planeten, och utan möjlighet att kommunicera. På grund av ett kulturellt embargo är de dessutom enligt sin egen lag förbjudna att använda avancerad teknologi på ett sätt som kan påverka ursprungsbefolkningen. Dessutom tycks miljön på Werel påverka människornas reproduktion negativt. Artblandning med ursprungsbefolkningen förekommer inte, eftersom de genetiska skillnaderna, ehuru små, tycks omöjliggöra livsdugliga hybrider. När Planet of Exile tar sin början återstår bara en spillra av den forna kolonin, och med det nya hotet från norr inser Jakob Agat att ett "militärt" samarbete med tevarfolket är nödvändigt. Men den bräckliga tillit han initialt bygger upp kompliceras av den relation han samtidigt bygger upp med en tevarkvinna.

Vad som sedan följer är i stort sett en enda lång följd av action-scener. Tevarfolk och människor slåss för sin överlevnad i den belägrade staden Alterra. Liksom i Rocannon’s World för berättelsens element tankarna till fantasy snarare än science fiction, med huvudsakligen lågteknologisk strid. Jag har tidigare uttryckt mig lyriskt om Le Guins språk och förmåga att berätta, men Planet of Exile exponerar på ett nästan plågsamt sätt hennes akilleshäl: hon är inte särskilt bra på att skriva action. Hennes stil är långsam och subtil, och det fungerar inte när strider pågår sida upp och sida ner. Om hennes böcker ibland kan upplevas som en smula långsamma (det är en invändning jag har hört mot Le Guin mer än en gång, även om jag själv tycker att hon, till exempel i böckerna om Övärlden, använder detta till sin fördel genom att bygga stämning och måla upp karaktärer) blir Planet of Exile efter ett tag direkt seg. Bokens stora behållning är hur Le Guin beskriver och utvecklar Jakob Agats och Rolerys samspel.

*Varierande lite beroende på utgåva; själv läser jag Haincykelns första tre böcker i samlingsvolymen World’s of Exile and Illusion, i vilken texten är en smula komprimerad, men fortfarande med hög tryckkvalitet och tillräckligt stor teckenstorlek för att inte vara i vägen för läsningen. Där är den ganska exakt hundra sidor lång.

Kommer människans möte med en utomjordisk kultur nödvändigtvis att vara ömsesidigt högteknologiskt? Hur påverkas "människor" som kulturellt och teknologiskt befinner sig någonstans mellan sen bronsålder och tidig medeltid av möte upptäcktsresande från en rymdfarande civilisation? Och hur påverkas upptäckarna av den kultur de besöker — i en situation där transporter måste ske över ljusår, till priset av förlorade år på grund av relativistiska effekter, där varje resa är ett livsavgörande beslut och det inte bara är att vända båten hemåt igen?

Den filosofiska inramningen till Ursula K. Le Guins debutroman Rocannon’s World är högintressant, och mycket typisk för Le Guins science fiction, så mycket jag nu har läst av den. Det är science fiction, om än kanske inte enligt kliché 1A. Etnologen Rocannon leder en expedition till en anspråkslös planet i galaxens bakvatten, där det finns intelligent liv, med teknologi och kultur på sen bronsåldersnivå. Rocannons expedition är inte första kontakten med en högteknologisk civilisation. Le Guin sätter stämningen direkt i prologens inledande stycke:

Men om inramningen tveklöst gör berättelsen till science fiction är handlingens element, världsbyggnaden och berättartekniken direkt hämtad från fantasyn. I prologen får vi möta de tre kända intelligenta livsformerna på planeten, som alla har sina direkta motsvarigheter i den post-Tolkienska fantasyn. Utöver liuar, i praktiken människor som lever i en feodal bronsålderskultur, har vi gdemiar, som bor i grottor och har viss teknologi och direkt motsvarar dvärgar i Tolkiens anda, samt fiia, som mytologiskt befinner sig någonstans mellan folksagornas älvor och Tolkiens alver och som har förmågan att kommunicera telepatiskt.

Efter prologen — skriven några år tidigare och publicerad separat som novellen Semley’s Necklace, vilken också återfinns i den utmärkta novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters — som berättar den historia som föranleder Rocannon att resa till planeten, vidtar en berättelse som bara kan karakteriseras som en ganska klassisk äventyrsfantasy med science fiction-inramning. Äventyret inleds när expeditionens rymdskepp plötsligt sprängs av fiender till The League of All Worlds, en sammanslutning av bebodda planeter med intelligent liv. Rocannon är nu inte bara strandsatt på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån på egen hand, han vet också att fienden finns där och använder planeten som bas. Nu gäller det att hitta fienden och hejda hans framfart. Berövad större delen av sin högteknoligiska utrustning går äventyret med det som finns att tillgå i liuars bronsålderssamhälle: svärd som vapen, och de egna fötterna samt tämjda, flygande, kattlika "windsteeds" som transportmedel.

Som äventyrsberättelse är Rocannon’s World alls inte oäven. Tvärtom är den riktigt underhållande på sina ställen, men den lever aldrig riktigt upp till prologens idemässiga potential. Prologen är utan tvekan den bästa delen av boken. Handlingen därefter är ganska enkel och ganska förutsägbar. Le Guin skisserar intressanta karaktärer, men lyckas inte riktigt utveckla dem, och lämnar flera hål öppna (om nu vänskapen mellan Rocannon och Mogien är så central, varför får vi inte se mer av den?). Jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan av förvuxen novell när jag läser denna kortroman. Och så får jag väl erkänna att jag har vissa problem med förekomsten av telepatisk kommunikation. Om boken saknar uttalade fantasyelement i övrigt (men alltså har gott om antydningar, paralleller och öppna tolkningar) kommer jag aldrig riktigt runt att "mindspeech" helt enkelt känns som magi (en känsla som mest är antydd här, men som växer sig starkare i de två följande böckerna i Haincykeln), trots att jag är medveten om att telepatisk kommunikation är accepterat enligt science fictions genrekonventioner.

Le Guin har ännu inte nått sin fulla potential i Rocannon’s World men hennes främsta tillgångar som författare är redan uppenbara och de är i slutändan det som gör boken inte bara okej, utan läsvärd: språket och stämningen. Jag har sagt det förr om Le Guin, men det förtjänar att sägas även här: Le Guins språk är en sann njutning att läsa. Det är enkelt och rent, ibland nästan avskalat, men uppnår stor effekt. Att läsa hennes prosa är som att sjunka ned i strömmande vatten. Hon har också ett nästan otäckt je ne sais quoi när det gäller att väva magi, att måla upp en värld och en stämning.

En bok som inleds med flygande träd kommer alltid att få kämpa i uppförsbacke med mig. Raft klarar till min överraskning och glädje detta förvånansvärt bra, men Stephen Baxter har givit sig i kast med en svår uppgift i denna den första boken i Xeelee-sekvensen. Premissen är följande: Långt in i framtiden har ett rymdskepp från jorden av misstag passerat igenom en port till ett annat universum — ett där Newtons gravitationskonstant är en miljard gånger större än i vårt. (Med tanke på de tankar om strängteorilandskap, multiversum och olika naturkonstanter i olika universa som är på modet i vissa delar av den moderna teoretiska fysiken idag är detta en idé som inte är helt ointressant). Utan möjlighet att ta sig tillbaka var utforskarna tvungna att lära sig att leva och bo i detta nya universum och att hantera dess hårda villkor.

Händelserna i Raft utspelar sig flera generationer senare. Ett nytt samhälle har växt fram på The Raft, en stor "flotte" byggd av delar från det gamla rymdskeppet, inuti en nebulosa vars "atmosfär" är möjlig att andas för människor. (Eftersom gravitationen är så stark finns inte beboeliga planeter i den mening vi är vana vid. En kropp har en ansenlig ytgravitation redan vid några tiotals meters diameter.) Förutom The Raft finns också The Belt, som är en sorts kombination av bostadsbaracker och fabriker sammakopplade i ett långt bälte som omsluter resterna av en slocknad stjärna där man bedriver gruvdrift för att få järn. Den verkliga historien om hur människorna kom dit, och hur The Raft kom till har för länge sedan nötts ner till legender med mytologisk snarare än historisk status, och vetenskapsmännen på The Raft kämpar med att försöka förstå och bevara ärvd teknologi och kunskap som sakta men säkert riskerar att gå förlorad.

Baxter målar upp en bild av ett hårt samhälle som officiellt är klasslöst, men där social status i praktiken är strikt bestämd utifrån ett antal samhällsklasser baserade på yrkeskategorier ärvda från de olika uppgifterna besättningen på det ursprungliga skeppet hade. Rees kommer från de lägsta av de lägsta, gruvarbetarna på The Belt. Men han inser att någonting håller på att hända i nebulosan och bestämmer sig för att göra det oerhörda och lämna bältet för att ta reda på vad.

Raft är hård science fiction. Baxter utforskar ett universum med naturlagar som är mycket olika dem vi är vana vid. Han är visionär och har en slående livfull fantasi. Samtidigt utforskar Raft också samhällsfilosofiska och politiska teman. Baxter har en olycklig tendens att att ta i lite för mycket och låta sin fantasti ta honom och hans läsare lite för långt ut i det extrema när han skapar platser och situationer. Hans supergravitationsuniversum är onekligen färgstarkt, men inte alltid helt trovärdigt, och detsamma gäller ett par av handlingens vändningar. Tyvärr är det svårt att ge konkreta exempel utan att avslöja för mycket av handlingen. En styrka hos Baxter, och en del av spänningen i boken är trots allt de små mysterier han bygger upp.

Vid flera tillfällen får jag en känsla av att Baxter inte riktigt vet vad han vill med sin berättelse; han presenterar flera idéer, men driver inte riktigt hem någon av dem. En annan svaghet är Baxters karaktärer. Ha skissar upp flera potentiellt intressanta karaktärer, men bara en av dem — Rees — känns som en hel människa, och karaktärsutveckling är det överhuvudtaget väldigt lite av. Det är kanske inte någon avgörande förlust in en relativt kort (250 sidor) hård science fiction-berättelse, men det är klart att det har betydelse för läsupplevelsen som helhet.

Men Raft är tveklöst en mycket läsvärd bok. Dess största styrka, mina reservationer till trots, är Baxters fenomenala fantasi och förmåga att placera människan i ett fullständigt främmande universum. Baxter har en märklig förmåga att förmedla stämningen av en hård rest av mänskligheten strandad i en främmande och ogästvänlig, men samtidigt mycket fascinerande miljö. En annan starkt bidragande styrka hos boken är det lätt dystopiska samhällsporträttet som är mycket skickligt förmedlat. Det är förmodligen inte meningen att vi någonsin ska känna oss helt bekväma.

Ursula K. Le Guins böcker om Övärlden (Earthsea, i det engelska originalet) är en av de klarast lysande konstellationerna på fantasyhimlen, och precis som Tolkiens Ringarnas Herre är de böcker som läses och uppskattas av en bredare publik än bara inbitna fantasyfans. Möjligen har det att göra med att de, i alla fall till namnet, är ungdomsböcker. Men i likhet med till exempel Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Tove Janssons Mumin-böcker är de närmast vuxenlitteratur förklädd till barnböcker, och läsupplevelsen är ofta minst lika stor när man läser dessa böcker i vuxen ålder. Själv läste jag inte böckerna om Övärlden förrän härom året, och Tales from Earthsea först för ett par veckor sedan.

Tales from Earthsea är nominellt den femte boken av totalt sex i Övärlden-serien. Med sina fem noveller (varav en eller två långa nog att kallas kortromaner) är den avsedd att ge oss en inblick i Övärldens historia och skolan på Roke. Därtill bildar den brygga mellan Tehanu (bok fyra) och The Other Wind (bok sex) i form av bokens sista berättelse, Dragonfly.

För mig framstår det som lite lustigt att placera en novellsamling, vars berättelser bara är marginellt relaterade till den övergripande berättelsen, mitt i en sammanhängande romanserie, och när jag läste de övriga fem böckerna visste jag inte att det faktiskt var så Le Guin ville ha det. Jag läste alltså inte den här boken på sin rätta plats i ordningen. Nu har det gått ett tag sedan jag läste de andra böckerna så det kan mycket väl hända att jag missar någon finare poäng, men som jag ser det är det verkligen inte nödvändigt att läsa Tales from Earthsea före The Other Wind, men den utgår från att man har läst de fyra första romanerna.

Däremot ser jag åtminstone två anledning att bryta Le Guins avsedda läsordning och istället lämna Tales from Earthsea till sist. För det första ingår bara en av novellerna i romanseriens övergripande berättelse (och det bara i utkanten av densamma), vilket gör Tales from Earthsea till ett onödigt avbrott i historien. För det andra är boken den svagaste länken i Övärldskedjan.

Le Guin står fortfarande i sin feministiska predikstol från Tehanu, och precis som där trumfar hon igenom sitt budskap så hårt att det dränker de faktiska berättelserna. Särskilt den inledande kortromanen känns som om Le Guin försöker pressa in kvinnor i Övärldens historia, och i sin egen berättelse, med skohorn. Och bara för att vara tydlig: det är inte kvinnorna jag har problem med, utan skohornet. Det är en bra idé att låta kvinnor spela viktiga roller i Övärldens historia, men Le Guin gör inte särskilt mycket av den, som om kvinnliga karaktärers blotta närvaro vore nog för att göra berättelserna bra. Precis som i Tehanu övergår dessutom Le Guins feminism tyvärr nära nog i misandri vid ett eller ett par tillfällen, och det är inte ett dugg mer attraktivt än den misogyni hon med all rätt kritiserar.

Berättelserna i sig är ganska svaga. Le Guin är en suverän berättare, så berättelserna är fortfarande trevlig läsning, men de är alla ganska förutsägbara och egentligen inte särskilt intressanta. Bara två av dem, The Bones of the Earth och On the High Marsh har den där speciella Övärlden-känslan. Det i sig gör dem förvisso trevliga, men de har inte mycket mer än så att ge.

Det alla fem berättelserna har gemensamt är Le Guins utsökta engelska. Som vanligt använder hon mycket små medel för att uppnå stor effekt, och bara det är en konstform som inte är att förakta i en tid då somliga populära fantasyförfattare har en tendens att mala på i hundratals plågsamt detaljerade sidor. Om inte annat är de här berättelserna väl värda att läsa bara för den njutning som ligger i att kunna sjunka in i Le Guins flödande prosa. Lägg därtill hennes förmåga att väva magi och hennes fina karaktärsporträtt så blir till och med en begränsat intressant historia ganska bra.

De anteckningar om Övärlden som finns efter själva berättelserna är förmodligen mest intressanta för den som verkligen intresserar sig för Övärlden som fantasyvärld. Å andra sidan, om man läser den här boken gör man förmodligen det. Anteckningarna känns mest som en skiss av den värld vari Le Guin skapar sina berättelser och mindre som levande historia. Ändå finns där så mycket potential, och jag kan inte låta bli att önska att Le Guin hade använt en del av de berättelser bara väntar på att bli berättade. Det finns så många händelser i Le Guins skissartade historia som skulle ha blivit fantastiska i en samling som Tales from Earthsea. Ja, hade gjort boken till en Övärldens Silmarillion, men det hade å andra sidan kanske blivit rätt så bra.

/Dr M

"Man tycker om därför att, men älskar trots att." Av alla gamla klyschor är detta en av dem jag har svårast för. Dels för att det är fel i sak, men framför allt för att för att den alltid tycks användas för att antyda att kärlek är ovillkorlig och att det inte finns någon egentlig anledning till att man älskar just den eller det man älskar.

Nåja, ingen rök utan eld, heter det ju också, och ibland kommer även de mest slitna av klyschor till användning. Det finns gott om brister att kritisera Robert A. Heinleins klassiska The Moon is a Harsh Mistress för. Till exempel: karaktärer som i de flesta fall inte utvecklas nämnvärt, en i överkant simpel intrig och med några få undantag förutsägbar handling, en framtidsvision som är daterad bortom all räddning, bristande respekt för vissa fysikaliska fakta och matematiska lagar, gapande hål i logiken, vissa tveksamma filosofiska slutsatser, en närmast total avsaknad av spänning, några utslag av sexism, samt brott mot den gyllene principen för engagerande berättande "berätta inte, visa!" på en nivå normalt reserverad för svenska kommunalpolitiker. Ändå är det här en bok som jag verkligen älskade nära nog från första sidan.

Samhället på månen är en tidigare straffkoloni, dit brottslingar och subversiva personer deporterats från jorden (en direkt kopia Australien några hundra år tidigare, med andra ord). År 2075 är större delen av befolkningen inte längre straffångar, utan frigivna deporterade och deras barn och barnbarn. Ändå står Luna under hård kontroll från Lunar Authority på jorden och fungerar i praktiken som livegen mjölkko som sakta bestjäls på sina resurser genom att tvingas skeppa spannmål till den överbefolkade jordens massor som svälter under en inkompetent politisk ledning.

En liten grupp revolutionärer hamnar fortare än de tänkt sig som ledare för en revolt mot förtryckarna från jorden. Historien om revolutionen på månen berättas av Mannie, en datorreparatör och allkonstnär som närmast av en slump hamnar tillsammans med en ung revolutionär och en gammal filosof och politisk tänkare som organiserar ett revolutionärt nätverk med mål att störta Lunar Authority och upprätta det perfekta anarkistisk-kapitalistiska/klassiskt liberala samhället. Till sin hjälp har de månens kraftigaste superdator, som blivit självmedveten och utvecklat en intelligens som äter Turingtestet till frukost.

Gemensamt för alla böcker jag verkligen älskar är att de har personlighet. Och det har The Moon is a Harsh Mistress. Den når inte samma höjder som Heinleins mest kända bok, Stranger in a Strange Land, som är en av de mest udda och intressanta berättelser jag har läst, men i likhet med den lyckas The Moon is a Harsh Mistress mana fram en unik kombination av minnesvärda karaktärer, en bra berättelse och tänkvärda observationer. Båda böckerna har för övrigt varsin karaktär som inte förstår vad humor är. Båda heter Mike, och båda upptäcker att skratt och sinne för humor är något centralt för vad det innebär att vara människa.

Heinlein var en mästerlig berättare, och sannolikt fullständigt medveten om de inneboende paradoxerna i att försöka bygga ett pacifistiskt och fritt samhälle genom terrorism och krig, eller för den delen i att upprätta ett samhälle utan politisk styrning genom en handfull individer som litar på en medveten superdators bedömningar. Heinlein tvingar oss att tänka efter. Det är ett misstag med alla författare, men kanske med Heinlein i synnerhet, att tro att protagonisterna i alla stycken för fram idéer han själv helt ställer upp på. Ändå känns det idag kanske mer angeläget än någonsin när Prof de la Paz manar till eftertanke i lagstiftningen:

Inte heller är det någonsin tråkigt. Även när karaktärerna ägnar sidor åt att diskutera politik är det oupphörligt fängslande. Heinlein bygger upp ett intressant samhälle på månen, med nya sociala strukturer — flera olika polygama äktenskapsformer som kan sträcka sig över generationer — och med ett eget talspråk, som påminner mycket om engelska med rysk brytning och med insprängda ord från olika språk, huvudsakligen ryska (tyvärr skrivna med en hopplös translitteration som knappast gör livet lättare för läsare som inte talar ryska, och bara tjänar till att förvirra och irritera oss som gör det). Det tar ett tag att komma in i språket, eftersom Mannie återger berättelsen på loonie-engelska, men efter något kapitel flyter det på. I detta samhälle skapar Heinlein karaktärer med stor personlighet som i många fall inte hade kunnat finnas någon annanstans.

Ni missar väl inte Mattias Svenssons omröstning "Årets förmyndare 2008", där några av dem som under 2008 gjort sitt allra bästa för att lägga sina näsor i blöt angående hur vi väljer att leva våra liv tävlar om denna inte alltigenom hedrande titel? Även om ni inte läser politiska eller radikalt liberala bloggar annars, surfa dit och läs årets nomineringar: otroligt underhållande och obehagligt skrämmande på samma gång.

Av en ren händelse råkar jag just nu läsa Robert A. Heinleins klassiker The Moon is a Harsh Mistress, för vilken han välförtjänt vann en Hugo Award (och säkerligen hade vunnit Prometheus Award om det priset varit instiftat när boken kom ut 1966). Jag har ännu inte hunnit igenom hela romanen, men Heinlein har redan hunnit med några synnerligen skarpsynta observationer. Apropå politiskt förmynderi noterar  Heinlein genom huvudpersonen Manuel Garcia O’Kelly Davis:

Precis detta är det statliga förmynderiets förbannelse. Problemet är inte alla som kommer på saker de vill förbjuda för att de tycker illa om dem, även om det är illa nog, utan just detta att människor så beredvilligt och okritiskt ställer upp på allehanda förbud och pekpinnar "för deras eget bästa", eller "av hänsyn till". Just därför faller min röst i Svenssons tävling inte på de galnaste förbudsförslagen, utan på dem som underblåser förmyndarmentaliteten.

För er som ännu inte läst The Moon is a Harsh Mistress vill jag gärna rekommendera den. Den har visserligen dryga 40 år på nacken, och det är inte utan att det märks (science fiction lider ju kanske mer än någon annan litteraturgenre av risken att ganska snart bli daterad), men mycket av dess idématerial är minst lika aktuellt idag. Och så är det, dess rätt uppenbara såväl litterära som filosofiska brister till trots, en riktigt bra bok.

/Dr M

Topologi är den del av matematiken som studerar vad som alltid är konstant hos en yta: vilka egenskaper ytan alltid har kvar oavsett hur den förvrids, töjs och förändras. Exquisite Corpse av Poppy Z. Brite är en extrem studie i människans topologi.

I Exquisite Corpse låter Brite oss följa med in i huvudet på Andrew Compton som gjort dödandet till en konstform. När berättelsen börjar sitter han i fängelse för 23 mord han begått i London under sent 70- och tidigt 80-tal. Comptons offer är socialt utslagna unga män, som han tar med hem och lockar till sex för att sedan döda dem. Men det är inte där det slutar för Andrew: för honom är det här den verkliga "kärleken" börjar, när han kan njuta av den döda kroppens köttsliga sällskap. I Andrews perverterade värld är mordet en kärlekshandling: det är viktigt att ge älskaren en vacker död. Vacker som Andrew ser det, vill säga.

Samtidigt utspelar sig helt andra dramer i New Orleans sjudande gaykvarter. Här finns den unga och osäkra Tran på väg ut i en hård verklighet, bortstött av en familj som inte kan acceptera att han inte vill serveras en fin flicka av hans egen etnicitet och ta över familjeföretaget. Istället finner han liv i en värld av droger, ravefester och nyupptäckt sexualitet. Här finns Luke, författare på dekis som tillhör den generation homosexuella som njöt den ohämmade sexualiteten i San Fransisco innan HIV för evigt förändrade gayvärlden … och Luke, som ägnar sina sista år i livet åt att förtvivlat söka mening men istället gräver sig djupare ner i sin egen misär. Och här finns Jay, överklassonen som lever ett liv i lyxig dekadens på ärvda pengar från föräldrar han avskydde och som avskydde honom, och som gömmer en fruktansvärd hemlighet på bakgården, bland de vänner han aldrig haft. Så dyker Andrew upp på Mississippiflodens stinkande strand …

Att mer än så beskriva handlingen låter sig inte göras utan att avslöja alltför mycket. Handlingen i Exquisite Corpse är varken lång eller komplicerad, men det är heller inte handlingen i sig som gör den här boken till vad den är. För den som läser Exquisite Corpse för handlingen torde boken mest framstå som smaklös, brutal, homosexuell våldspornografi (det där lär nog ge mig ett antal intressanta träffar på Google …).  En snabb titt bland recensionerna på Goodreads bekräftar denna misstanke. Och den som tror att det rör sig om "gaylitteratur" därför att samtliga karaktärer är manliga homosexuella tar gruvligen miste. Minst av allt är Exquisite Corpse en skildring av homosexualitet, homosexuell kärlek och homosexuellt sex.

Exquisite Corpse är inte så mycket en berättelse om händelser, som en berättelse om personer, och, i ännu högre grad om läsarens egen psykologi. Hos de personer Brite presenterar är homosexualiteten det minsta normbrottet. Det redan i sig normbrytande gaysamhället får tjänstgöra som den normala bakgrund mot vilken bokens personligheter står ut i bjärt kontrast genom sina avvikelser, böjelser och perversioner. Deras personligheter och handlingar varierar från det extremt avvikande och tveksamma till det direkt äcklande och mest avskyvärda — och Andrew är inte värst! Brite erbjuder oss aldrig några förmildrande nyanser. Tvärtom är hennes karaktärer mycket endimensionella, men vad som skulle ha varit en brist i vilken annan bok som helst blir här en styrka. Brite har ett nästan magiskt sätt att framkalla läsarens sympati för personer som med alla rimliga mått mätt är fullständigt vidriga i alla avseenden, just genom att hon kompromisslöst tvingar oss att se världen med deras förvridna tunnelseende. Det är i våra egna reaktioner när vi tillåter oss att spela på deras premisser som bokens verkliga effekt ligger. Det säger sig självt att detta inte fungerar för alla, eller kanske ens de flesta, läsare, men för den som klarar denna övning blir Exquisite Corpse en mycket djupsinnig studie av vad som gör en människa till en människa — hennes mest basala behov, instinkter och upplevelser — det som alltid finns kvar oförändrat hur skruvad, förstörd och förkastlig människan än har blivit.

Brites stora styrka är hennes språk och berättarteknik. Ni vet hur skickliga fotokonstnärer kan göra en intressant och tilltalande bild av nästan vad som helst? Sådant är Brites språk när hon är som bäst i Exquisite Corpse. Särskilt skickligt målar hon med orden när hon skriver i första person, direkt ur Andrews perspektiv, men även när hon berättar i tredje person flyter texten på och drar med läsaren som strömmande vatten. Just det, första och tredje person: Brite växlar inte bara berättarperspektiv mellan olika personer i olika kapitel och avsnitt, hon byter även språkligt perspektiv. I början är jag tveksam, känner mig villrådig som läsare inför en text som inte verkar veta hur den ska förhålla sig till sin historia och till sina karaktärer, men ganska snart är jag omvänd och övertygad. Vi upplever samma berättelse på två olika sätt: på lite avstånd när berättelsen skildras ur Jays, Trans och Lukes perspektiv, och med brutal och intensiv intimitet i de avsnitt som berättas med Andrews röst. Det är i mötet mellan de två perspektiven som dessa människors totala nakenhet blir som starkast.

Bokens brist är dess ibland väl simpla och korta handling. Det är förvisso en dygd att inte skriva mer text än vad berättelsen kräver, men den här berättelsen hade gärna fått vara ha en eller annan vändning till och vara femtio sidor längre. Jag insåg med bestörtning att när Brite på allvar börjat knyta ihop de från början lösa trådarna har redan två tredjedelar av boken passerat. Därefter känns berättelsen en smula stressad och slutet abrupt.

Jag undrar om jag egentligen vill veta vad det säger om mig att en av de böcker som både fascinerat mig mest och väckt störst sympati på senare tid är en brutalt explicit historia om en homosexuell, nekrofil seriemördare. I den lilla texten om författaren på bokens allra sista sida står att läsa att Exquisite Corpse publicerades 1996 efter att Brites förläggare bedömt den som otryckbar för att den var för extrem. Det är lätt att förstå varför, men onekligen är vi en litterär ädelsten — låt vara kantig, smutsig och ful — rikare tack vare att Touchstone till slut gav ut denna bok.

Exquisite Corpse är en bok jag varmt vill rekommendera, men det är en rekommendation utan garantier för att just du kommer att tycka om den, eller ens stå ut med den.

———————-

P.S. Det är alltid en avvägning hur mycket man ska avslöja om en bok i en text som riktar sig till dem som ännu inte läst den. För egen del tyckte jag att det var mycket effektfullt att först i efterhand få veta den lilla information om bokens bakgrund som jag nu ska dela med mig av. Jag kan inte tänka mig att det på något sätt förminskar läsupplevelsen att känna till detta från början, men är du fobiskt rädd för all information om en bok du tänkt läsa, eller vill bevara överraskningsmomentet ska du kanske inte läsa nästa mening. Det jag inte visste när jag läste Exquisite Corspe med dess fullständigt sinnesjuka huvudpersoner som begår de mest bestialiska brott drivna av de mest perverterade lustar är att de bygger på seriemördare som funnits i verkligheten (Dennis Nilsen och Jeffrey Dahmer), och vad jag kan utläsa av Wikipedia-artiklarna har Brite inte behövt överdriva särskilt mycket.

Idag offentliggjordes alltså Nobelpriset i litteratur, till ackompanjemang av den vanliga refrängen: "Vem fan är det?" Om det senare tänker jag inte säga så mycket; jag tillhör inte dem som blandar ihop Nobelpriset med schlagerfestivalen, och jag är sannerligen inte kvalificerad att uttala mig om Jean-Marie Gustave Le Clézio, som jag mycket riktigt inte heller har hört talas om, än mindre läst. (Däremot ska jag gärna ta en titt på hans böcker och se om någon av dem lockar till läsning.)

Svenska akademiens prismotivering måste däremot tas upp till behandling. Jag inser att det gränsar till lyteskomik att ge sig på Svenska akademien i Nobelprissammanhang, men i år tror jag att man faktiskt har lyckats överträffa sig själva i grenen "högtravande innehållslöshet". Så här motiverar Akademien priset till Le Clézio:

Okej, fint, men vad var det som gjorde honom så bra och prisvärd, sa du, Horace? Förstå mig rätt här, Le Clézio är säkert värd sitt Nobelpris, men som oinvigd hade jag uppskattat en motivering som talade om vad det är som gör hans författarskap så extra bra i förhållande till alla andra. För ärligt talat, citatet ovan hade lika gärna kunnat handla om Dan Brown (inte precis Nobelprismaterial, kan vi nog vara överens om). Nu gör det inte det, så vi får förmoda att poängen är att Le Clézio behandlar sina ämnen med särskild insiktsfullhet och skicklighet, men det står inget om vad dessa ämnen är, utöver "uppbrott", "äventyr" och "sinnlig njutning", och, med en välvillig tolkning av den sista delen av meningen, "människor på samhällets botten" — med förlov sagt inte så originellt– eller hur han behandlar dem. Säger den här motiveringen egentligen någonting, och i så fall vad?

Eller vad sägs om följande, från den kombinerade biografin och bibliografin?

Och så säger folk att Nobelpris för djupsinniga detaljer i teoretisk partikelfysik är svåra att förstå för en oinvigd … En uppriktig och ärligt menad fråga: Vad fan betyder det där? Vad skiljer en essentiell verklighet från … ja…, vad då för annan verklighet, egentligen? Och vad var det för svartkonst han ägnade sig åt, sa du? Finns det något i den här meningen som har en faktiskt betydelse? Om jag gör ett allvarligt försök att vaska fram det faktiska informationsinnehållet i den här meningen blir det så här: han gjorde något annat än existensialisterna och den nya romanen-författarna. Det känns som den där nidbilden av det franska köket: väldigt lite mat, väldigt snyggt upplagd.

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

Det finns en del böcker som växer i ens sinne utan att man ens har läst dem: böcker som genom sin blotta ställning, eller tidigare upplevelser gör att man redan från början ger böckerna en särställning; de kan aldrig betraktas som bara en i raden. För mig är Stephen Donaldsons fantasyklassiker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever (I svensk översättning: Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne) just ett sådant verk. Min första fantasyupplevelse var som så många andras Tolkiens Sagan om Ringen (som vi kallade den på svenska på den tiden). Jag älskade den, men var fullständigt omedveten om att det faktiskt fanns en hel genre som den var en del av. Några år senare, i högstadieåldern, blev jag varse fantasygenrens existens, och det  var när jag började vilja leta mig vidare i fantasygenren som jag hörde talas om Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne. Kanske var dessa böcker ännu mer mytomspunna än Sagan om Ringen. Den senare kände i alla fall de flesta till, men den förra var för de insatta. Jag hade ungefär samtidigt börjat läsa böcker på engelska, men hade väl inte egentligen läst mer än en eller ett par, och även om jag även då talade en hygglig bruksengelska skulle det dröja ytterligare ett par år innan jag uppnått den nivån att jag med behållning kunde läsa långa texter med högtravande språk. Böckerna om Thomas Covenant är just sådana, skrivna på en blommig och högtravande prosa, och jag, som i min enfald fått för mig att jag skulle läsa dem i original, arbetade mig mödosamt igenom de första drygt hundra sidorna, innan boken tillslut blev stående i bokhyllan. Där har den sedan blivit kvar, som mitt stora samvetsprojekt. Tills nu. Igår avslutade jag äntligen den tredje och sista boken i serien (den första serien, det vill säga, ty det finns en uppföljande serie om tre böcker, och ytterligare en skrivs och publiceras just nu).

Jag vill verkligen tycka om de här böckerna. Min minnesbild från första försöket att läsa dem är av en dimhöljd fantasyvärld, med säregen känsla, helt olik den dussinfantasy jag tyvärr läst alldeles för mycket av. Böckerna ses ofta som högst originell fantasy, med ett helt nytt, och mörkare, grepp om genren. Kort sagt: detta är en av fantasyhistoriens milstenar. Men tyvärr, jag kan inte tycka att de här böckerna är särskilt fantastiska. Det är möjligt att jag hade gillat dem om jag läst dem på svenska och tagit mig igenom dem den där gången i tonåren, men nu läser jag dem istället med en 31-årings sinne, och med den kritiska blick man utvecklar genom allmän mognad och genom att ha läst tillräckligt mycket litteratur för att inte varje sagoäventyr ska vara en stor läsupplevelse genom sin blotta existens. Och tyvärr, Stephen Donaldsons fantasydebut, förmår inte på långa vägar fylla den kostym den tilldelades genom sitt klassikerskap.

Den vanligaste kritiken (för det är sannerligen inte ett enhälligt fantasyfandom som satt Donaldson på piedestal) mot Donaldson är att han plagierat Tolkien: att Landet (den parallellvärld den leprasjuke Thomas Covenant kastas in i) är en billig kopia av Tolkiens Midgård, att huvudantagonisten Furst Nid (Lord Foul) är samma karaktär som Sauron, att antingen Covenants ring eller Lagstaven (Staff of Law) är en kopia på Härskarringen, ja att själva berättelsen i grunden är densamma. Även om denna kritik är i grunden orättvis, och bygger på ett missförstånd av åtminstone ett av verken, ligger det ändå lite i den, för visst är det tydligt att Donaldson mer än bara inspirerats av Tolkiens sagovärld. Det som börjar som en nästan distanserad, mystisk och oförklarad fantasyvärld blir ganska snart allt mer lik Midgård, och när Donaldson introducerar de stora hästarna Ranyhyn och det hästfolk som följer och sköter dem är jag nära att rycka i nödbromsen. Till yttermera visso är det alldeles sant att Sauron och Furst Nid är helt parallella antagonister, låt vara med olika mytologisk status i sekundärvärlden, och visst är Ringen och Lagstaven åtminstone nästan parallella företeelser. Jag kunde önska att Donaldson hade varit lite mer självständig gentemot Tolkien, att Landet hade kunnat få bli den helt annorlunda värld det såg ut att kunna bli i berättelsens inledning, men nu är en gång för alla inte Landet, eller för den delen personernas äventyr däri, inte poängen med Donaldsons berättelse. Föremålet för Donaldsons berättelse är karaktären Thomas Covenant, bitter över sin stigmatiserande sjukdom, som kastas in i en parallellvärld han inte kan acceptera, där han begår brott, där hans handlingar, även när han försöker göra rätt, leder till plågor och förstörda liv, men där han ändå, och oförklarligt, blir betraktad som en stor hjälte på grund av den vigselring i vitt guld han inte förmått lägga ifrån sig trots skilsmässan. Allt annat är rekvisita. Och faktum är att Donaldsons jättar inte blir mindre intressanta av att de rent berättartekniskt får spela en roll som har sin närmaste motsvarighet i Tolkiens alver.

Men även med detta i beaktande håller inte böckerna riktigt, sin faktiskt nyskapande idé till trots. Berättelsen har tre grundproblem: Till att börja med Donaldsons högtravande och långrandiga blomserengelska, där varje mening tvångsmässigt förses med utbroderande adjektiv och adverb, och där Donaldson verkar ha ett nästan patologiskt behov att alltid välja det mer obskyra, högtravande eller krångliga ordet istället för en vanligare synonym. I en kort sagoberättelse av klassiskt snitt hade det möjligen kunnat fungera, men så fort Donaldson tar sin fantasyvärld ner på jorden blir språkbruket bara till en fånig kontrast mot de händelser och tankar som utspelas, och det gör läsningen långsam och mödosam alldeles i onödan. Jag misstänker att Donaldson vill vara poetisk och "legendberättande", men lyckas inte med någotdera, vilket blir särskilt tydligt i hans alltför många försök till poesi.

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Därmed är vi framme vid berättelsens tredje, och kanske allvarligaste problem: den är för lång. På tok för lång. Jag kommer inte ifrån tanken att Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne hade kunnat gå från medioker till briljant om Donaldson hade vågat ta fram stora kniven och skära ned berättelsen till kanske en tredjedel av längden. Större delen av berättelsen haltar fram på halvfart, med Donaldsons högtravande språk och de ständiga trovärdighetsproblemen som fotboja. Men så här och var kommer passager som är fullkomligt briljanta, där plötsligt allting stämmer, där Landet blir levande, där karaktärernas samspel blir intressant och trovärdigt, och där Donaldsons språk inte längre är i vägen för mystiken och dramatiken. Tack och lov är berättelsens slut en av dessa delar där nästan allting bara fungerar, och detta räddar sannolikt mitt slutliga intryck, för trots de långa transportsträckorna, och trots alla andra brister, är detta böcker värda att läsa, i alla fall för den som har ett intresse för fantasy som genre. De är allt annat än fantastiska, det finns gott om bättre böcker, men det är ändå i allt sitt mörker en befriande fantasy, där huvudpersonerna tillåts mänskliga svagheter, där mörkret tillåts vara kompakt, och, inte minst, där ont och gott (trots den personifierade onskan i Furst Nid) inte är så enkelt svart och vitt som i t.ex. Ringarnas herre eller mycken annan episk fantasy.

J.K. Rowling har meddelat att Albus Dumbledore — professor och rektor på magiskolan Hogwarts i Rowlings böcker om Harry Potter — är homosexuell. Att Rowling nu, när den sjunde och sista boken är utgiven, såld och och läst av miljoner fans över hela världen, njuter av att bada i hennes unga (och för all del även äldre) fans uppmärksamhet är uppenbart, och vi kommer säkert att få höra ännu mer om de olika karaktärernas bakgrund och vidare historia vad det lider. Jag tror inte att Rowling kommer att ha smak nog att sluta suga på den karamellen än på mycket länge.

Den stora bomben i Harry Potter-fandom denna helg är alltså fredagens avslöjande om att Albus Dumbledore är homosexuell, och en gång var olyckligt förälskad i en annan ung trollkarl som sedan blev hans stora rival. Visst. Gott så. Den slashfixerade fanfic-världen hade redan gjort den kopplingen för länge sedan, men nu har Rowling alltså gjort det till kanon. Och fanvärlden jublar. (Och naturligtvis finns det också ett gäng homofientliga idioter som tycker att det är stor skandal, som kan ses i bloggkomentarerna till DN-artikeln.)

Själv reagerar jag på det hela med en gäspning, och enda anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att jag vill ventilera min förundran över att denna icke-nyhet verkar väcka sådana känslor. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag kan inte släppa känslan av att det hela är i alla fall till del en efterhandskonstruktion, ett resultat som är en kombination av att HP-böckerna kritiseras för att vara heteronormativa och att Rowling mer eller mindre fick en pairing gratis av fandom. Det är bara det att Dumbledores homosexualitet är frånvarande i böckerna. Vid det enda tillfälle då det över huvud taget skulle kunna spela in (d.v.s. när vi får oss hans bakgrund till livs) är historien helt neutral. Den som vill läsa in en homosexuell realtion mellan raderna kan naturligtvis göra det, men vill man det inte fungerar alltihop precis likadant ändå. I fysiken talar vi i vissa sammahang om invarians under någon given transform. Vad det innebär är att om vi genomför transformen så ändras några av de siffror vi skriver på våra papper, men fysiken, det som händer i verkligheten, förändras inte alls. (Det spelar t.ex. ingen roll för bollens rörelse om jag låter den rulla nedför ett lutande plan hemma i min lägenhet, eller om jag gör det på kontoret. Detta kallas translationsinvarians och är anledningen till rörelsemängd är en bevarad storhet.) HP-böckerna är invarianta under transformer av Dumbledores sexualitet. Det spelar ingen roll alls för berättelsen, karaktärsutvecklingen eller någonting alls om vi låter Dumbledore vara hetero-, homo-, bi- eller asexuell. Detta till skillnad från karaktärer som Harry, Ron, Hermione m.fl. som skulle vända hela historien på ända om man gjorde dem något annat än heterosexuella.

Av dessa skäl är Dumbledores nyfunna homosexualitet en icke-händelse. Det ändrar ingenting i hur vi ser på historien (och i någon mening är väl detta tur, för nog bör det som är centralt i berättelsen och dess karaktärer i vilken bok som helst kunna förstås utan att man i efterhand sätter sig in i författarens fanträffar). Dumbledores homosexualitet är fullständigt harmlös, ett slag i luften. Ungefär som om vi nu i efterhand skulle få veta att Snape är vänsterhänt. Småkul, kanske, för oss som tycker att det är uselt att kortläsarna i kassan på Willy:s är hopplösa att använda med vänster hand, men egentligen av ingen betydelse.

Det som möjligen är positivt i sammanhanget är att det nu kommer att bli närmast omöjligt att filmatisera den sjunde boken utan att ge referens till Dumbledores homosexualitet (som nu alla vet ska finnas där), trots att sådana referenser saknas i boken. Därmed tvingas filmindustrin att göra en mainstreamproduktion med en homosexuell karaktär. Alltid något, även om jag inte tycker att det är varje boks eller films uppgift att gå till storms mot den s.k. heternormativiteten. Synd bara att det enda resultatet av den homosexuella kärleken är en tragedi.

Liksom Åka är jag inte så förtjust i så kallade memes och annat som andas kedjebrev, ibland dyker det upp något som är intressant och kort nog för att vara roligt att både besvara och läsa, så när nämnda Åka nu skickade tio frågor om böcker vidare till bland annat mig ska jag också passa på att svara. Och liksom Åka kommer jag att lista sex bloggare vars svar jag är intresserad av, men så klart inte begär annat än i mån av eget intresse hos dessa bloggare. Låt oss ge oss in i litteraturens värld!

1) En bok som förändrade ditt liv?

Det blir alltid svårt när frågorna är så stora. Mycket av det jag läser påverkar mitt liv på ett eller annat sätt. Borde jag nämna antologin "Ryssland — ett annat Europa", som fick mig att inse vilken rik och intressant historia Ryssland har? Borde jag nämna något av den populärvetenskap jag läst och som hållit mitt vetenskapsintresse vid liv bokstavligen genom hela mitt liv? Borde jag nämna Fem-böckerna jag läste när jag var liten, som trots att de egentligen inte är någon bra litteratur fick mig att fantisera om andra platser, människor och händelser? Borde jag nämna Graham Greenes "The Third Man", som var det första bok jag läste på Engelska, och som därmed öppnade dörren till det engelska språket för mig? Eller borde jag kanske välja Ayn Rands "The Fountainhead" som äntligen formulerade så många av de tankar jag tänkt, men inte riktigt lyckats samla, och därmed gav mig en grund för viktiga delar av min filosofi? Eller är kanske hennes "Atlas Shrugged" viktigare, den som genom sina brister fick mig att inse begränsningarna hos samma filosofi?

Listan kan göras lång, så lång, men när jag tänker efter är det nog en helt annan bok som haft mest inverkan på mitt dagliga liv, och även om det nog måste betraktas som en klassiker, kanske till och med lite som en kliché, är det inte någon av de filosofiska tungviktarna. Nej, den bok som mer än någon annan påverkat mitt liv är faktiskt J.R.R. Tolkiens "Lord of the Rings". Genom den boken har jag upptäckt intressen som jag inte var medveten om att jag hade. Utan "Lord of the Rings" hade jag kanske inte upptäckt mitt intresse för språk. Genom den boken har jag upptäckt mycket annan litteratur, inte minst fantasy och science fiction, litteratur som genom sitt hur-skulle-det-vara-om-perspektiv tilltalar mig alldeles särskilt, och därtill förmår ställa frågor som inte är möjliga under vår världs begränsningar. Jag skulle nog vilja sträcka mig så långt som att säga att det är den enskilda bok som betytt mest för mitt litteraturintresse. Sist men inte minst har jag tack vare "Lord of the Rings" mött flera av de människor som betyder allra mest för mig. Tack vare "Lord of the Rings" träffade jag min flickvän. Mycket mer livsförändrande än så blir nog inte en bok.

2) En bok du läst mer än en gång?

Det är tyvärr inte många böcker jag tar mig tid att läsa mer än en gång, och med tanke på hur lite jag läst överhuvudtaget de senast åren (ett sorgligt faktum som snarast måste ändras). Ovan nämnda "Lord of the Rings" har jag naturligtvis läst ett flertal gånger, liksom "Silmarillion" och "The Hobbit". Annars är det nog tyvärr så att det mesta av det jag läst flera gånger är litteratur som jag växt ifrån. Det som finns kvar hos mig, och som får bli mitt val för att undvika fullständig upprepning av svaret på fråga 1, är Astrid Lindgrens fantasy (jodå, fantasy är precis vad det är): "Ronja Rövardotter", "Bröderna Lejonhjärta" och "Mio, min mio".

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

Och så det obligatoriska "öde ö"-frågan, som jag tycker så hjärtligt illa om. Den öde ön är naturligtvis tänkt att symbolisera tanken att det bara finns en enda bok i hela världen. Men så är det ju inte, och det är ju det som är det roliga med litteratur, att det finns så många tankar att utforska att de omöjligt kan få plats i en enda bok, och att olika böcker erbjuder olika tillflyktsorter för en verklighetstrött fantasi. Nej, det blir inget svar på den här frågan, annat än att jag skulle vilja ha boken "Hur du fortast kommer bort från en öde ö när du tröttnat på den".

4) En bok som fick dig att skratta?

Många böcker har fått mig att skratta på många olika sätt, men få såsom vissa av Terry Pratchetts böcker, när han ger subtila referenser till vetenskap, kultur och litteratur. Den bok jag senast skrattade mest hjärtligt åt var nog hans "Wyrd Sisters", med alla dess skruvade Macbeth-referenser.

5) En bok som fick dig att gråta?

Nu måste jag tänka lite… Det händer oftare än jag misstänker att de flesta tror, och kanske lite oftare än jag gärna erkänner, att jag blir känslomässigt berörd av böcker, men vilka som fått mig att gråta, och av vilka skäl, har jag faktiskt svårt att minnas. Den starkaste känslomässiga beröringen har jag nog faktiskt inte känt av något skönlitterärt verk, utan av populärvetenskapliga observationer om kosmologi och astronomi. Storslagenheten hos det universum vi lever i berör mig oerhört djupt, och ger mig ett perspektiv på vad det innebär att vara människa som inget annat någonsin kunnat ge mig. Att uppleva hur denna djupt personliga fascination delas av någon annan, och som förmår sätta ord på den, det får mina ögon att tåras. Men för att återgå till skönlitteraturen minns jag att jag blev mycket djupt berörd av Jan Fridegårds trilogi om trälen Holme, "Trägudars land", "Gryningsfolket" och "Offerrök". Jag kan, så här 12, 13 år senare, inte riktigt minnas vad det var som rörde mig så djupt. Kanske var det insikten om frihetens värde, så storslaget förmedlad i en berättelse om en enkel träl i ett Sverige mellan Oden och Vite Krist?

6) En bok du önskar hade skrivits?

… eller kanske en bok jag önskar att jag hade upptäckt? Det hade i så fall antagligen varit en bok jag verkligen kunnat identifiera mig med när jag var i mellan- och högstadieåldern. En bok som fått mig att känna mig lite mindre som "the thing that should not be", som fått mina intressen att kännas legitima. Det är mycket möjligt att det finns en sådan bok, men ingen som jag då kände till. Annars, om vi ska tala om en bok jag skulle vilja läsa nu, så skulle det nog vara en low-fantasy, en fantasyhistoria i en värld som inte är förklarad, där vi inte vet vad magi är, om det är något som finns, eller något vi upplever, där vi inte vet om det finns gudar eller inte. En bok jag önskar kommer att skrivas är en riktigt bra och medryckande populärvetenskaplig bok om all den moderna fysik som inte är partikelfysik och strängteori, utan komplexa system, som Bose-Einstein-kondensat, supraledning, entanglement och en hel massa annat.

7) En bok som inte borde skrivits?

Det känns väldigt tveksamt att säga att en bok inte borde ha skrivits. Visst finns det böcker som är dåliga, böcker som är slöseri med tid och böcker som förmedlar tankar och idéer som jag anser är dåliga eller till och med direkt skadliga (socialism, till exempel). Men att säga att en bok inte borde ha skrivits överhuvudtaget, nej, det vill jag nog inte ge mig på. Men för att ändå exemplifiera mitt resonemang med några titlar, kan jag nämna att böcker jag läst eller försökt läsa och som jag funnit vara rent slöseri med tid är "Den hösten" av Stig Strömholm, "Ensam" av August Strindberg och "The Tangle Box" av Terry Brooks. Böcker världen antagligen hade kunnat vara utan är "Det kommunistiska partiets manifest" och "Mein Kampf".

8) En bok du just nu läser?

Jag har två böcker som jag läser just nu: Terry Pratchetts "Equal Rites" och Chet Raymos "Natthimlen — en upptäcktsfärd".
 "Equal Rites" går oväntat segt, medan "Natthimlen" är en riktigt trevlig liten populärastronomibok.

9) En bok du tänkt läsa?

En enda? Min lista är lång… Men ska jag nämna en blir det mitt lilla samvetsprojekt, nämligen Stephen Donaldsons "The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever". Detta är inte den bok jag har störst förväntningar på, och kanske inte heller den jag mest ser fram emot, men det är en bok jag är spänd på, och det är en bok jag tittat på med respekt ända sedan jag gav upp den för att dess engelska var för svår för mig när jag gav mig på den vid 14 års ålder. Idag är språket knappast någon begränsning, men under tiden boken har väntat i hyllan har den växt till något av ett monster som måste besegras.

10) Skicka vidare till fem personer!

Som sagt, jag gillar inte kedjebrev, men här följer hela sex bloggar vars svar jag är nyfiken på, och som i mån av eget intresse gärna får besvara dessa frågor. Om någon av er väljer att göra det, skriv gärna en kommentar här med länk till dina svar. Detsamma om du redan skrivit svar på dessa frågor utan att jag vet om det.

När det svenska kulturetablissemanget för en debatt lika het som sommaren i Lund angående ett förslag om att fastställa en svensk, litterär kanon — en lista över böcker som alla svenska skolelever bör läsa, som anses utgöra någon form av stomme i vårt litterära kulturarv — ska jag här passa på att dela med mig av en lista på fem böcker, vilken jag en gång skrev ihop när jag blev tillfrågad om vilka böcker man "måste läsa".

Egentligen tycker jag inte att det finns specifika böcker som alla "måste" ha läst. Man kan räkna upp hyllmeter av klassiker som på olika sätt varit betydelsefulla för litteraturhistorien, men som ändå kanske inte ger just dig som människa någonting alls. Jag kan räkna upp böcker som jag personligen tycker är bra, men vad säger det, annat än att jag fått en läsupplevelse av dem? Men det finns ändå böcker som jag tycker givit mig en på ett eller annat sätt bra läsupplevelse och som innehåller tankar som jag önskar att andra människor tänker. Jag väljer att räkna upp fem sådana böcker, utan att för den skull tycka att någon "måste" läsa dem. Utan inbördes rangordning: