My Cup of Tea

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

Gårdagen tillbringades till stor del sittande på tåg från föräldrarna i Sandviken ner till Lund. I vanlig ordning gick det naturligtvis inte att genomföra en komplett resa fram och tillbaka med SJ utan problem, denna gång dock utan allvarligare konsekvenser än en något hastigare omstigning än planerat i Göteborg på väg upp till Karlstad samt en missad stadsbuss (och därmed senare ankomst hem) i Lund på väg tillbaka. Jag undrar bara varför det alltid är så här. Ibland ser jag annonser och artiklar där SJ skryter med att 90% (eller ännu mer, jag kommer inte ihåg siffran exakt) av alla SJ-tåg kommer fram i tid. Som resenär kan detta milt sagt vara svårt att tro, men jag hyser inga tvivel om att uppgiften är sann. Problemet är bara att siffran i sig är värdelös. För det första får vi sällan veta vilken definition av "i tid" som används. För att man ska ha rätt till ersättning från SJ för försenat tåg krävs (åtminstone på längre resor) en försening om minst en timme. Om ersättningsgränsen används som definition är alltså en försening på 50 minuter "i tid" (det är åtminstone, uppenbarligen, vad vi resenärer rutinmässigt förväntas stå ut med, något som i sig är anmärkningsvärt men också en annan diskussion), men nu får man anta att det trots allt är en väsentligt striktare definiton än denna som används. Den andra uppgiften som definitivt aldrig nämns i dessa sammanhang är hur förseningarna är fördelade på olika sträckningar och avgångar. Det körs trots allt många, många tåg i Sverige varje dag, varav flera kortare sträckor och/eller sträckor med liten trafik. Dessa tåg är säkert i tid i princip alltid. Det är bara det att det är ointressant för mig, som X2000-resenär på sträckan Malmö-Stockholm hur många av tågen Borlänge-Halsberg som är i tid. Däremot är det intressant för mig om någon särskild av avgångarna Malmö-Stockholm som är särskilt förseningsdrabbad. På samma sätt är de förseningar som intresserar mig givetvis helt irrelevanta för den som arbetspendlar på Uppsalapendeln, och gissningsvis är samma människa inte ett dugg hjälpt av att 10:30-tåget är exakt i tid varje gång, om det är 07:00-tåget som gäller för att komma i tid till jobbet.

Vad vi ska lära av detta resonemang är att det gäller att veta vad man gör när man handskas med statistik. Det gäller självklart inte bara tågförseningar, utan statistik i allmänhet. Den som öppnar ögonen ska se att vi dagligen bombarderas med mängder av statistiska uppgifter som vid närmare eftertanke visar sig vara i bästa fall intetsägande, och i värsta fall direk vilseledande.

Apropå tåg och SJ:s attityd mot sina kunder, förresten: Hur svårt kan det egentligen vara att se till att det finns tvål på tågens toaletter? Var och varannan gång jag åker tåg (särskilt på X2000) saknas tvål på min närmaste toalett, ofta redan från startstation. SJ, inte kan det väl vara så svårt att ha ett litet nödlager med tvål, pappershanddukar och toalettpapper i en vrå på tåget, så att personalen enkelt kan göra ett snabbt byte om så skulle behövas?

När det talas om att man ska ställa bilen och ta tåget, av miljöskäl, då borde det (som om inte rena affärsmässiga anledningar skulle ha varit nog, om bara konkurrens fanns) vara mycket angeläget för SJ att se över 1. Det dyra och obegripliga prissättningssystemet. Om tåg ska vara ett hållbart alternativ för en stor andel av våra resor, då krävs det för det första att man kan få tag på en biljett till ett hyggligt förutsägbart pris. För det andra måste priset vara konkurrenskraftigt i jämförelse med huvudalternativen. Malmö-Stockholm är i runda tal en sträcka om 50 mil. Med en kostnad om 15 kronor milen är kostnaden för att färdas i bil ca. 750 kronor enkel resa. Tågbiljetten på samma sträcka hamnar även den lätt på ett motsvarande pris, om man inte bokar tidigt. Och är man två personer som ska åka, då är bilen redan ett prismässigt attraktivt alternativ. Är man fler ändå är det ingen tvekan om saken. 2. I ljuset av det ekonomiska resonemanget är det inte svårt att sluta sig till att SJ måste leva upp till sin reklam om en lugn, skön och bekväm resa. Då krävs det att det finns tvål på toaletterna, att tågen går i tid, att sätena är bekväma, temperaturen bekväm och ljudmiljön uthärdlig.

Å andra sidan kanske SJ får gratishjälp med sin marknadsföring, utan att själva behöva lyfta ett finger för vare sig kvalitet, pris eller reklam, när flyget gör vad det kan för att bli ett allt mindre lockande alternativ… 

"Visst är det en lyx att resa i tjänsten?" sa min numera före detta handledare med drypande sarkasm när vi satt i taxin klockan sex på morgonen på väg ut till Sturup för vidare transport till Jyväskylä i Finland. Till forskaryrket hör resor. Den vetenskapliga världen är internationaliserad, och det är en nödvändighet som forskare att göra både längre och kortare vistelser utomlands. Om inte annat ska man några gånger per år resa till konferenser, workshops och, som nu, till samarbetspartner i andra länder. 

Att få se andra platser och träffa människor från hela världen tillhör onekligen yrkets och resandets positiva sidor, men efter nyhetens behag de första resorna infinner sig också reströttheten. Att gå upp tidigt för att hinna med morgonflyg, tillbringa timmar på flygplatser, äta dålig flygplatsmat till överpris, samla kvitton och skriva reseräkningar, leva ur en kappsäck på hotellrum, och sist men inte minst, tillbringa stora mängder tid ombord på diverse transportmedel, hör också till resandet, och ju mer man reser desto mer dominerar dessa saker intrycket, särskilt de många gånger arbetet inte ger utrymme för att se och uppskatta själva resmålet i någon nämnvärd utsträckning.

Arbetsresor är med andra ord i högsta grad ett tveeggat svärd. Denna bloggpost skrivs på Arlandas terminal 4 där jag hittat en någorlunda lugn sittplats. Beethovens sjunde symfoni snurrar i mp3-spelaren, och stänger hjälpligt ute de omgivande ljuden. På denna resa har jag kunnat lägga ytterligare ett irritationsmoment till resandets avigsidor: det nya tandkrämsförbudet på flyget. Numera får man alltså inte ta med sig vätskor ombord på flygplanet annat än i förpackningar om max 100 ml, vilka i sin tur ska stoppas i en genomskinlig förpackning (t.ex. en plastpåse) som ska vara försluten och får ha en volym om max 1 l. Denna plastpåse, som av uppenbara skäl kan innehålla mycket personliga saker, som t.ex. nödvändiga mediciner i vätskeform, ska till allmän beskådan plockas ur handbagaget och röntgas separat vid säkerhetskontrollen, liksom den bärbara dator jag använder för att skriva detta. Följden är naturligtvis att säkerhetskontrollens redan tidskrävande procedur blir ännu besvärligare och tar ännu längre tid. Någon anpassning till behovet av ökad kapacitet har inte synts till på någon av denna resas tre flygplatser. Man frågar sig till vilken nytta vi passagerare ska utstå detta. "För vår säkerhet", säger någon. "Hur mycket har detta ökat säkerheten? Siffror, tack!" säger undertecknad fysiker, som anser att det mesta kan och bör vägas och mätas.

Utöver att vara ytterligare ett irritationsmoment, till tveksam nytta, i reseproceduren, har tandkrämsförbudet även nära nog omöjliggjort flygresor med enbart handbagage. Förvisso har jag klarat mig på denna tredagarsvistelse, helt enkelt genom att gå orakad hela vistelsen (rakgel kommer som bekant inte i lättillgängliga och prisvärda endecilitersförpackningar), och skippa mina kära kontaktlinser till förmån för glasögonen. 

När jag nyss hade flyttat till Lund var flyg fortfarande (låt vara med de ungdomsbiljetter jag då kunde resa på) ett billigt, snabbt och bekvämt resealternativ, och mitt självklara förstahandsval för besök i "hemstäderna" Sandviken och Uppsala. Tyvärr är det bara att konstatera att den tiden är förbi. Flyg får numera betraktas som ett nödvändigt ont på längre resor. En enkel flygresa med en ryggsäck kläder och toalettartiklar är tyvärr inte längre ett alternativ. Och jag kan inte låta bli att undra om det är värt det…

För den som reser på semester en gång om året är kanske flygplatstid och tidskrävande säkerhetskontroller inte något som förtar resans värde, men för oss som reser i arbetet, och reser flera gånger om året med flyg, närmar sig raskt gränsen för vad man kan stå ut med. Kanske är det dags för flygbolag och luftfartsstyrelser att tänka på de frekventa resenärerna lite mera än tidigare? Och då inte bara på dem som har hundratalet resdagar per år, eller pengar att åka lyxklass, utan även oss med något tiotal resdagar under villkoret om "billigast möjliga alternativ".

Liksom en rad fysikerkollegor och diverse lundaprofiler av allehanda slag bevistade jag idag Hans-Uno Bengtssons begravning i en bräddfylld Klosterkyrkan. Det var en vacker och värdig begravning med musik från Bach till Beatles. Griftetalet var mycket välskrivet, och fångade på ett utmärkt sätt den märkliga, i positiv mening, människa som var Hans-Uno Bengtsson. De många besökarna, havet av blommor, stämningen och griftetalet vittnade alla om den oerhörda uppskattning som Hans-Uno rönte, och om den glädje med både humor och djupsinne som han spred till så många. Jag hoppas att detta kan vara Hans-Unos närmaste anhöriga till åtminstone någon tröst i deras sorg. För det är ju så, när kända profiler går bort, att vi tenderar att fastna vid deras livsgärning såsom vi har sett och uppskattat den. Inget fel i det, ty en människas livsgärning är en viktig del av det hon har varit och det hon lämnar efter sig. Men vi ska minnas att Hans-Uno var ännu mer än föredragshållaren, författaren och folkbildaren. Han var sina föräldrars son, sina syskons bror, och sina barns far. Det är till dessa människor, och deras förlust, våra tankar går.

Efter begravningsakten genomförde Skånes veteranflygförening, där Hans-Uno var aktiv som pilot, en överflygning i formation över Klosterkyrkan. Man hedrade Hans-Uno genom att flyga i så kallad "missing man"-formation. Detta sett att hedra en avliden pilot går tillbaka till första världskriget, då man flög hem i formation för att man skulle kunna se om någon saknades. Idag gick det till så att en fyrgrupp i formation flög in över Klosterkyrkan, och vid överflygningen lämnar ett flygplan formationen och lämnar en lucka efter sig. Det avvikande flygplanet idag var det flygplan som Hans-Uno själv var delägare i. Det var ståtligt och värdigt, och ett mycket starkt ögonblick, som jag inte tror lämnade någon av oss oberörd.

En lundaprofil har gått ur tiden, fysikvärlden har mist en av sina stora folkbildare, och vi lundafysiker har mist en vän och kollega. Docent Hans-Uno Bengtsson har avlidit efter en tids cancersjukdom. Vi var nog flera som hoppades att cellgiftsbehandlingen mot alla odds skulle lyckas och ge oss ytterligare några år med Hans-Uno, men blev det nu inte. Det smärtar mig att jag aldrig mer kommer att höra hans jovialiska röst, och det känns som en enorm förlust att aldrig mer få höra honom förklara ett nobelpris på det där sättet som bara Hans-Uno kunde, med Shakespeare-referenser och allt.

Liksom Hans-Uno, men i detta fall inte inspirerad av honom, går jag oftast klädd helt i svart, och gärna med en kedja till nycklarna som dekoration. Jag fick för ett tag sedan frågan av en kamrat "är du svartklädd för att bli en ny Hans-Uno Bengtsson?" Jag medger gärna att Hans-Uno varit en stor inspirationskälla på flera sätt, men Hans-Uno var och förblir oefterhärmlig. Hans-Uno var en unik kombination av god underhållare och folkbildare, och med en kunskap som inte bara var djup, utan i minst lika hög grad bred. Hans-Uno själv får vi aldrig mer uppleva, men hans många böcker finns alltjämt kvar och kommer förhoppningsvis att länge än inspirera unga att söka sig till vetenskapen och fysiken, och bidra med rolig och nyttig allmänbildning för många, många fler.

Tack Hans-Uno, för den insats du gjort för fysiken, och för att du är en av dem som bidragit till att ge Lund sin karaktär. Vila i frid.

Jag läser i DN, SvD och Sydsvenskan att det femte JAS-haveriet är ett faktum. Ska vi gissa att folk vitt och brett kommer att tala om "den där jetdrivna jordfräsen" och andra kommentarer om hur allmänt uselt och misslyckat JAS 39 Gripen-projektet är? Jag förutspår också att det här genast kommer att utnyttjas av de politiska krafter som till varje pris vill göra sig av med all svensk försvarsindustri, trots att det enda som skulle bli följden av det är en än större dominans för den amerikanska vapenindustri som samma grupper älskar att utnämna till Den Stora Satan.

Faktum är att 39 Gripen inte alls är något dåligt flygplan, och några större svårigheter att hålla sig i luften har det inte heller. Totalt fem haverier, varav inget med dödlig utgång, är ett i sammanhanget extremt gott facit. Mig veterligen finns det inget stridsflygplan som kan visa upp så få haverier. Lägg därtill att 39 Gripen rent tekniskt och prestandamässigt är ett av världens absolut främsta stridsflygplan. Det har egentligen bara två nackdelar: Den ena är att det har politiskt korrekt räckvidd, innebärande att det inte kan flyga riktigt långa uppdrag. Den andra är att det inte är amerikanskt, så att ett köpande land automatiskt också har USA i ryggen både tekniskt och militärt. Det är en exportnackdel.

Sverige har producerat ett av de bästa och mest driftsäkra flygplanen i världen. Det heter JAS 39 Gripen. Det kan vara värt att komma ihåg när olyckskorparna börjar kraxa.

"Det är gjort," sa Den Lärde och lyfte sin tunga guldring från vaxet så att Lejonsigillet blev synligt, det som för evigt skulle binda besvärjelsen vid boken.

Nu är avhandlingen i tryckeriets händer. Mitt öde är beseglat, nu finns ingen återvändo, det som är är och skall för evigt vara. Åtminstone för en tid är det ur mina händer. Det är gjort.

Min doktorsavhandling, "Gaps, Traps and Lattices—Correlations in Small Quantum Systems", är nu lämnad till tryck. Nu är den som den är, och inget mer finns att göra med den. De fel som finns, de formuleringar som kan missuppfattas, och de eventuella uttalanden opponenten kan skjuta mig för får nu vara som de är. Det känns skönt. Det är en märklig känsla att gå för fullt, vecka efter vecka, och sedan, plötsligt, ett kort besök på tryckeriet senare finns det inget mer att göra. Min kropp och hjärna, trots viss trötthet, famlar fortfarande efter saker att göra. Det kommer att ta ett par dagar att gå ner till normalt tempo. Visst finns det massor av andra saker som ska göras; det ska ordnas med disputationsfest, och jag ska läsa in mig på både min egen forskning, på opponentens forskning, och på intilliggande och relaterad forskning. Men inte idag. Först ska jag ha min första arbetsfria helg sedan någon gång i januari.

Den 27 april får jag stå till svars för allt.

Nu börjar det bli intressant! Är det någon av mina läsare som vet något mer om det här? Ett gemensamt öppet brev publicerat hos både Microsoft och Novell talar om mer samarbete och kommunikation mellan den gamla Windows-världen och open source/Linux-världen. Vad håller de på med? Och är det bra, eller är det bara snömos, eller än värre en rökridå?

Läs brevet här: Microsoft, Novell 

I am not religious and therefore most of the holidays during the year feel more or less pointless for me, since they are intimately connected with important events in the Christian faith. Some holidays, like Christmas, have been successfully transformed into secular holidays. Christmas is the family holiday, the holiday I celebrate in honor of the people who are important to me. Other holidays, like Easter really serve no purpose at all, except as an excuse for getting a few days off. So a few years back I decided to start collecting a few holidays of my own, days that really signify something that I find worthy of a holiday. Of course, I don’t get time off, but at least I can have my own little private celebration and remind myself of some very important values. Today, November 9th, is one of those holidays:

I declare this day, November 9th, the World Freedom Day. Today we remember Kristallnacht, in Germany 1938. Today we also celebrate the anniversary of the fall of the Berlin wall, which marked the beginning of the downfall of one of the worst evils mankind has suffered: communism. It marks the end of the Cold War, of a world divided in two, with the divide going along an iron curtain through the heart of Europe.

Almost exactly five years ago, in the beginning of December 2001, I sang Beethoven’s 9th as a member of the UCLA Chorale in Los Angeles as part of a memorial concert for the victims of the 9/11 terrorist attacks in New York. That was one of the emotionally strongest moments of my musical career, as in my mind I substituted Freude with Freihet. I will never forget the feeling of standing in the huge choir on the stage in Royce Hall as we reached the climax of the 4th movement, where the Freude theme comes in an exulting forte in 6/8 beat. The conductor, a large, handsome, black man, spread his arms like a cross and turned his face upwards, expressing all the joy of freedom exploding in those bars of music. Tonight I will listen to the recording of that concert and recall once again the meaning of November 9th, 1989. Let us never forget how precious freedom is!

For those who read Swedish, an article about the Swedish double standards in relation to the Berlin Wall and the Cold War was published in Dagens Nyheter two years ago: "Festen vi missade" 

Det här avgör saken: Jag ska ha ett exemplar av flygvapnets långa, svarta regnrock, ett stort och stadigt paraply och ett par gummistövlar. Inget är så regnigt som Skåne i november. Det är ett under att staden inte runnit ut i Öresund än.

Höst-, vinter- och vårklimatet tillhör inte Skånes fördelar, utan är snarast en grådaskig rotblöta bestående av tre månader oktober, direkt följda av tre månader mars.

Ibland slår det mig: Forskarvärlden är inte stor. Visserligen är konferensen (eller rättare sagt workshopen, för att använda den svengelska terminologin) jag är på i Jyväskylä i Finland begränsad till ett nordiskt nätverk, men det är trots allt så att en stor del av deltagarna har jag antingen träffat förut, eller åtminstone hört talas om. Det är nu det blir uppenbart vad konferenskontakter betyder i vetenskapliga sammanhang. Jag har aldrig tyckt att konferenser varit så vansinnigt givande, av den enkla anledningen att majoriteten av föredragen brukar vara mer eller mindre obegripliga för en som inte arbetar med exakt samma problem och metoder, och det faktum att ganska få människor klara att ta till sig så mycket information som en konferensdag innebär. För egen del har jag svårt att ta till mig föredrag som är längre än 40-45 minuter, och jag klarar inte mer än tre, max fyra per dag. Men det är inte det som är den stora poängen med konferenser, och framför allt inte med det mindre format som kallas workshop. Nej, det handlar om att forskare måste träffas. Det är diskussionerna mellan föredragen, vid middagsborden och i baren på hotellet som är den verkliga behållningen, inte bara socialt, utan i synnerhet arbetsmässigt. Fysiker, även de mest avslappnade, släpper sällan helt sitt ämne, och en hel del arbete kan mycket väl göras över ett glas öl. Man är nog både vrickad och lyckligt lottad som teoretisk fysiker i det avseendet. På en så liten arena, där "alla känner alla" gäller till mycket god approximation, är det genom konferenskontakterna som idéer utbyts och kontakter knyts. För egen del disputerar jag om ett halvår. Jag gör ingen hemlighet av att en viktig anledning att vara här är att få kontakter som kan leda till en bra plats efter doktorsexamen.

Nu har jag lite ledig tid innan vi ska ge oss ut på exkursion och därefter konferensmiddag, och jag passar på att njuta av det faktum att utmärkt trevliga Hotell Alba förutom världens kanske bästa hotellfrukost numera även erbjuder trådlöst internet på hotellrummen. Informationssamhället är fantastiskt!

Eftermiddagens exkursion kommer enligt vad som utlovats att bjuda på äkta, finsk savusauna — rökbastu. Det kan bli en intressant upplevelse. Bastustenarna hettas upp genom att man eldar under dem. Röken går då in i bastun, och finns delvis kvar efter att elden släkts och bastun är redo att användas. Rykten gör gällande att det kommer att serveras helstekt gris till middagen.

Det är inte undra på att jag börjat känna mig sällsynt genomstekt: Den här sommaren slår vi värmerekord i Lund om det inte genom en märkvärdig (och inte helt ovälkommen slump) skulle bli vinter de sista dagarna i juli:

Med en medeltemperatur på 21,4 grader är Lund varmast i landet hittills i juli. Malmö ligger på andra plats med 21,1. Lunds tidigare rekordmånader är juli 1994 då medeltemperaturen var 20,7 grader, och augusti 1997 då den var 20,9. De rekorden lär bli utsuddade nästa vecka.

Visserligen spår SMHI att temperaturen går ner till mer normala nivåer de sista dagarna i juli. Men temperaturerna måste ner långt under det normala för att hindra rekord. Juli 2006 blir alltså med största sannolikhet den varmaste månaden i Lunds historia – åtminstone så länge man har mätt temperaturen, och det är ända sedan 1859.
— ur Sydsvenskans nätupplaga

Det är ett rekord jag definitivt kunde vara utan. "Man får inte klaga" mässar folk medan svetten flyter utför pannan. Jodå, det får man visst. Varmt väder är direkt plågsamt för många, inklusive mig. Lika lite som jag uppskattar att frysa, eller att tyngas av långvarit gråväder, uppskattar jag att må illa i en veritabel bakugn. Det lilla regn som kom idag var mycket välkommet. Får vi nu lite åska och sedan fem grader svalare så blir det här riktigt fint. 

Terrorvärmen är här och glasskonsumtionen på topp (på något sätt måste man ju hålla sig sval…). Givetvis är det därför dags att recensera ytterligare två glassar. Först ut på plan är:

Cornetto jordgubb (GB)

När: 11 juni
Var: Promenad till centrum från Norra Fäladen, Lund
Pris: 13 kronor
Betyg: 4

Glassarnas glass kallar GB Cornetto-familjen, som består av Cornetto Classic (som jag tidigare recenserat) och Cornetto Jordgubb, och dessa glassar är onekligen väl inarbetade klassiker. Där Cornetto Classic dock "bara" är en trevlig glass har systern Jordgubb det lilla extra att erbjuda. Struten, som är krispig och god, är fylld av jordgubbsglass, ovanpå vilken finns en topp av vaniljglass toppad med jordgubbssås. Vaniljglassen är samma lätta, trevliga vanlij som i Classic och fungerar finfint ihop med den goda jordgubbssåsen. Det som gör Cornetto Jordgubb till en verklig vinnare — för det är den — är jordgubbsglassen, som har en frisk och fin jordgubbssmak, som till skillnad från de allra flesta nya glassar inte är översöt. Det är en lätt och uppfriskande jordgubbsglass. Med sina 13 kronor i pris är det också en av de få strutar idag som faktiskt ger valuta för pengarna. Det som fattas för toppbetyget är att glassen inte bjuder något extra spännande. Däremot är det en glass jag gärna kommer att återvända till mer än en gång. Betyget blir en stark fyra.

King Cone (GB)

När: 16 juni
Var: Universitetsplatsen, Lund
Pris: 22 kronor
Betyg: 2+

Här kommer GB:s flaggskepp: King Cone, en verklig jättestrut på 260 ml. En glass för en frossare. En stor strut är fylld och överfylld med vaniljglass med lite insprängd kakao och en sträng av mintchokladsås i mitten. Toppen är överdragen av tunn choklad (och täcks av en plasttopp). Så långt allt väl, men jätteglassen imponerar inte. Vanlijglassen är det inget fel på, men så där värst rolig är den inte heller. Det blir mest mycket och jolmigt efter ett tag. Chokladöverdraget på toppen kunde jag i ärlighetens namn lika gärna ha varit utan — tråkchoklad. Kakaon i glassen piggar upp, och trots att mintchoklad kan vara godisvärldens största kliché är den helt klart det som är spännande i den här glassen och hjälper upp den avsevärt. Den stora besvikelsen är struten, som är seg och trist. Det kan inte hjälpas, glasstrutar ska vara krispiga, annars fungerar det bara inte. King Cone är ett bra val om man verkligen är ute efter en stor glass som räcker länge, men vid alla andra tillfällen finns det betydligt bättre alternativ. Och för priset, 22 kronor, kan man nästan få två Cornetto. För 22 kronor räcker det inte att leverera en rejäl klump vanlijglass. Nej, för 22 kronor kan man med lite tur få en bra kulglass, och då vill det till att leva upp till de förväntningarna. Det gör inte King Cone och det blir inte mer än en mycket stark tvåa i betyget. En god strut hade hjälpt upp betyget.

As I walked to the department this morning and the old water tower that forms part of the astronomy building appeared above the tree tops, I noticed that the dome had been lifted off the top. Today the mount for the new 1.5-meter telescope was hoisted to its perch above the roof tops of Lund by means of a giant crane. Unfortunately (or perhaps fortunately for my productivity) my office is on the opposite side of the theoretical physics wing of the physics building, but every now and then, I took the opportunity to watch the slow progress from the lunch-room windows.

As probably most people with an interest in physics, I find large science facilities like CERN, Fermilab, RHIC etc. way cool, but to me nothing beats a large mirror telescope being built (well, mounted) almost in my backyard. There is something imensely satisfying about seing man build his window to space right in front of you nose. A telescope this size is a big instrument, but unlike, say, the LHC at CERN, it is still small enough to grasp. Big science on an everyday scale.

Dags att recensera lite glass igen. Sommaren är tillbaka och därmed har det blivit fart på glasskonsumtionen igen. Två glassar ska här få sin dom:

Ahlgrens bilar (GB)

När: Någon av de sista dagarna i maj
Var: På väg hem från Willys på Norra Fäladen i Lund
Pris: 11 kr
Betyg: 2

"Ser ut som en åksjuk 88:a" säger GP:s recensent, och jag är böjd att hålla med. Här är det pastellfärgade små sockerbitar för hela slanten. Tyvärr är väl också färgerna det enda som riktigt påminner om Ahlgrens Bilar. Det är alltid vanskligt att göra glass (eller för den delen godis, bakverk eller vad som helst) som ska låna smak av en etablerad storsäljare och här har GB tagit sig an en av den svenska godisvärldens verkliga klassiker — och tagit sig vatten över huvudet. Glassen är en rätt söt, lätt och nästan lite isig glass, precis som i 88:an (som Ahlgrens bilar alldeles uppenbart fått låna sin design från), färgad i vitt, ljusgrönt och rosa, precis som överdraget. Min första smakassociation var dock definitivt inte det klassiska biogodiset, utan de femtioörestuggummin med namn som Bugg och Jenka som man olovandes smet från skolgården för att köpa i tobaksbutiken tvärs över gatan. Dessa hade en märklig och fullständigt syntetisk smak som jag i efterhand bara kan beskriva som pastellfärgad. Lägg därtill en överdos sötma så har vi GB:s pastellfärgada nhyhet. Hade det bara varit en ny glass hade jag tack vare mitt för tillfället goda humör kunnat lägga ett litet plus till betyget, för glassen har trots allt en poäng eller två, men när man nu utger sig för att göra glass av Ahlgrens bilar, då vill det också till att glassen lever upp till det varumärke man lånat, och dit är det långt kvar för GB. Nej, det blir en tvåa, och i fortsättningen andra val ur glassboxen. Det finns trots allt mycket som är betydligt bättre.

Cornetto Classic (GB)

Var: På väg från ICA Jätten på Norra Fäladen i Lund
När: 10/6
Pris: 15 13 kr
Betyg 3+

Ingen nyhet den här gången, utan en gammal klassiker som funnits i GB:s sortiment i olika varianter sedan jag var liten: Cornetto, i det klassiska originalutförandet, med vaniljglass i strut, chokladdekoration och nötbitar ovanpå. Jag bestämde mig för att återknyta bekantskapen med Coretto efter att inte ha köpt denna glass på säkert några år. Cornetto Calssic är, precis som namnet antyder, en klassisk GB-glass, och därmed också helt befriad från överraskningar. Det gör också att den inte tar några poäng som rolig glass, men den är en pålitlig trotjänare. Vaniljglassen är len och god, chokladdekorationen hyggligt tilltagen i mörk choklad och nötbitarna ovanpå ger ett tilltalande utseende (rent smakmässigt hade jag för egen del gärna varit utan dem). Struten är god och krispig och harmonierar fint med glassen. Smolket i glädjebägaren är priset. Strutglassarna är numera nästan alltid för dyra för att vara prisvärda. När priset kryper över cirka tolv, tretton kronor, då räcker det inte riktigt med att bara presentera en hygglig glass. Cornetto Classic är en god glass, varken mer eller mindre. Ett säkert val i frysboxen, och en stark och stabil trea i betyg.

Per Albin Hansson skapade folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det, brukar det heta. Och tvivelsutan är Ikea en framgångssaga, och det inte utan skäl: Ingvar Kamprads idé, som varit bärande för Ikea genom hela företagets historia, att tillhandahålla funktionella och enkla, men ändå snygga och hållbara möbler till ett rimligt pris är en lysande tanke. Att möblerna kommer i delar och måste monteras av konsumenten hör till. Det sänker produktionskostnaden och underlättar transporten. Det har också drivit fram ett stort antal smarta lösningar för att göra möblerna enkla för vem som helst att montera med medföljande verktyg.

I söndags var det dags för en långtur till Ikea för att köpa så väl bokhyllor som stolar. Ikeas varuhus i Malmö är som alla andra Ikeavaruhus: En lång "snitslad" bana från avdelning till avdelning. Också detta egentligen en genialisk tanke, trots en eller annan sur min över att behöva passera både soffor och sovrum för att komma till avdelningen för bokhyllor. Det är lätt att hitta på ett sådant varuhus.

Det var därför med viss besvikelse jag konstaterade att en sorglig trend på Ikea har fortsatt och blivit värre. Samlade avdelningar är nära nog ett minne blott på Ikea numera. Överallt i varuhuset finns samlingar av allehanda produkter: bokhyllor här, kuddar där stolar där, allt i en salig röra. Jodå, avdelningarna finns kvar, men det är tyvärr inte längre så att de är renodlade och ibland kan det vara svårt att veta om samlingen man just gick förbi var allt som fanns i kuddväg, eller om det kommer en riktig avdelning för sådant längre fram. Resultatet blir tyvärr frustration, för terränglöpningen genom hela varuhuset, mellan skrikande barn och slöa gubbar kommer man inte undan, men nu är man dessutom hela tiden osäker på var man befinner sig. Avsikten är naturligtvis att man som kund ska lockas till impulsköp av sådant man inte alls var där för att titta på från början, men jag undrar om det inte är fler som i likhet med mig bara ger upp. 

Nästa Ikea-besvikelse kom när de till slut inköpta och hemtransporterade möblerna skulle monteras. Borta var nämligen den smarta, enkla monteringen. Så väl hyllorna i Markör-serien som stolen Stefan kräver nämligen att man skruvar i trädelar som inte är förborrade, och i förkommande fall även att en hel del andra tröga skruvar ska dras i. Det senare är bara ett lindrigt frustrationsmoment, men det förra innebär att monteringen nära nog omöjliggörs för den som inte äger en skruvdragare eller borrmaskin. Att dra i skruvar förhand utan förborrning är för det första ofantligt jobbigt, och för det andra inte speciellt bra för träet. Ikea, vad hände med de smarta monteringslösningarna? De där som inte krävde att man har tillgång till kraftigare verktyg än maximalt en skruvmejsel, och ofta inte ens det?

Jag vill uppmana Ikea att tänka efter: Släpp inte Ikea-tanken!