My Cup of Tea

Nej, jag kom visst inte undan. M var småförkyld tidigare i veckan, och jag närde en fåfäng förhoppning om att inte drabbas. Men nej, igår kväll kände jag den omisskännliga irritationen i nässvaljet, och idag är det ingen tvekan. Det verkar vara en rätt oförarglig förkylning det här, men att bunkra upp med Strepsils och näsdukar och titta till Alvedon-förrådet är det nog läge för i alla fall. Risken finns att jag behöver sådant framåt kvällen. Dags alltså att snöra på sig skorna och ge sig iväg på en tur till något apotek.

Nämnde jag att det är söndag idag?

Har ni någon gång upplevt den där lätt surrealistiska känslan av att någon på fullt allvar förklarar för er att något är på ett visst sätt trots att ni har saken det gäller precis framför näsan och kan se att det inte stämmer, ungefär som om mamma ringer och talar om din trevliga, gula mugg som du fick av faster Agda, och vägrar tro dig när du sitter med den i handen och säger att muggen du fick i julklapp av Agda faktiskt är röd. Ungefär så känns det när jag via Ingerö hittar Veronica Palms (vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) skrapsinniga analys av konsekvenserna av ett avskaffat apoteksmonopol, vilken i sin helhet lyder:

Rädda apoteket protesterar mot regeringens planer att avreglera en av Europas bäst fungerande apoteksmarknader. Ibland är trygghet och säkerhet viktigare än privatisering!

Jag bor som bekant i England. Inom bekvämt promenadavstånd hemifrån har jag fyra, fem apotek och försäljningsställen med kunnig personal (inklusive en vårdcentral där det är fullt möjligt att ringa mitt på förmiddagen och få en läkartid samma dag). Flera av dessa har i varierande grad öppet på helger och kvällar. Min tillgång till läkemedel är bättre än vad den någonsin varit på något av de ställen där jag bott i Sverige, och någon nämnvärd prisskillnad kan jag heller inte notera. Jag ser med spänning fram emot att Palm förklarar för mig exakt vilken trygghet och säkerhet det är jag inte har.

Att bo utomlands är ett bra sätt att få perspektiv på sitt hemland, i positiva aspekter såväl som negativa. Av alla svenska förhållanden som på detta sätt kommit i ett annat ljus framstår just apoteksmonopolet som ett av de mest obegripliga.

Söndag eftermiddag och M kommer hem efter att jobbat några timmar på förmiddagen. Själv har jag passat på att få lite slö tid för mig själv tillsammans med lite musik, datorn, bloggen och en bok. Perfekt på alla sätt. Fast det blir ju förstås ingen lunch gjord på det sättet, och vad gör man då? Om man bor i Cambridge är svaret naturligtvis givet: man går till puben och äter söndagslunch. Puben i det här fallet är Cambridge Blue som är vår tredje närmaste pub, på ett gångavstånd om ungefär fyra minuter hemifrån — och det bara för att man är tvungen att ta en liten omväg runt de mellanliggande husen. Förutom att de serverar söndagslunch till överkomligt pris har Cambridge Blue även ett riktigt bra ölsortiment.

Sagt och gjort, alltså, och en kvart senare sitter vi vid ett hörnbord vid den värmande elden med varsin tallrik mat och för min del en pint Meantime London Stout. Ölet är mycket djupt brunrött på gränsen till svart med mycket lite skum. Smaken är rostad med en dominerande kaffeton. Under detta finns både viss sötma och en trevlig efterbeska. Kolsyran är mild och len. Någonstans far en vag, söt ton som får mig att tänka på fikon förbi. Ett mycket gott öl som förmodligen bara tjänar på att inte serveras precis iskallt, och som uppvisar både mer personlighet och en mer komplex smak än vissa mer kända öl av stouttyp.

När jag sitter mätt och bekvämt tillbakalutad så att jag nås av värmen från elden och i lugn och ro avslutar min öl mitt på söndag eftermiddag slår det mig än en gång hur lyckligt lottad jag är att få möjlighet att bo på ett ställe där jag kan uppleva detta. Bara att dricka öl mitt på ljusan dag en söndag i januari känns som närmast otänkbart i alkoholmoralismens Sverige. I England är det närmast en självklarhet att gå till puben en timme för att äta mat, och ta en öl eller avstå som man känner för — utan att bli ruinerad.

En rejäl tallrik mat och gott öl vid elden på en mysig pub på en vilsam söndagseftermiddag: £10. Jag gillar det här landet.

/Dr M

"Det är trevligt att bo i ett land som faktiskt varit i krig", utbrast M häromdagen, när vi äntligen begripit varför alla springer omkring med en vallmo på kavajslaget. Jag höll med. Naturligtvis finns det ingenting bra med krig, och M menade naturligtvis heller inte att det hon sa skulle tolkas bokstavligt. Det det handlar om är att England, liksom flera andra länder, har något som saknas i Sverige: en närvarande medvetenhet om sin egen och samhällets sårbarhet, och att ett samhälle bygger på värden som i slutändan kan komma att försvaras med blod — ditt och mitt blod, våra fäders och farfäders blod. Vi svenskar ska naturligtvis vara oerhört tacksamma för att vårt land faktiskt inte varit i krig på många generationer, men ibland undrar jag om vi inte också lider av en historielöshet som kommer sig av att vi inte haft del i några av de skeenden som formade det moderna Europa. Därmed är vi också blinda för betydelsefull symbolism, även i det tjugoförsta århundradets kultur.

Särskilt det Första världskriget spelar en mycket undanskymd roll i svenskt historiskt medvetande. Som jag minns min egen historieundervisning i skolan behandlades Första världskriget som en mindre betydelsefull lillebror till det andra dito. I själva verket är det kanske precis tvärt om. The Great War här i England är Första världskriget. När kanonerna tystnade för precis 90 år sedan hade hisnande 20 miljoner människor, varav hälften civila, mist livet i "The War to End All Wars". Vart man än kommer i England finns minnesmärken över dem som stupade. Och på Remembrance Day hedras fortfarande veteranerna från The Great War, och denna minnesstund tjänar till att påminna oss om dem som offrat sitt liv, inte bara i Första världskriget, utan i alla krig, och om vikten av att minnas vår historia.

För det är nu bara en handfull personer kvar som kan säga "jag var där". Nu försvinner de allra sista, konstaterade Peter Englund häromåret. De allra sista veteranerna är långt över hundra år gamla nu, och när de är borta går Första världskriget in i historien på riktigt. Då är det upp till oss att minnas; att minnas dem som gav sitt liv, att minnas skyttegravarnas fasa, att minnas varför. Men vi var inte där. Vi kan inte säga "jag vet hur det var". Och det är då det är så lätt att förskjuta den mänskliga dimensionen av det som hänt, så lätt att glömma att de som stod för den tidens galenskap var människor precis som vi. Vårt ansvar är att med allt ansvar vi förmår uppbåda förvalta det arv som Harry Patch och Henry Allingham lämnar oss.

Jag bor i ett land som är en del av historien, inte en betraktare av den. Det är en upplevelse som manar till ödmjukhet, och det är en känsla och en erfarenhet som jag kommer att bära med mig. Och ett fält rött av vallmo kommer för alltid att ha en ny betydelse.

Läs också Peter Coles synnerligen välskrivna betraktelse över betydelsen av Remembrance Day: Statistics

I The Land of the Free and the Home of the Brave står sonen till en invandrare från Afrika som segrare i presidentvalet:

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, går Engelsmännen man ur huse, fyrar av fyrverkerier och tänder bål till minne av en man som försökte spränga parlamentet i luften — Guy Fawkes, "the only man who ever went to parliament with honest intentions". Det är något nästan bisarrt med den karnivalsstämning som rådde när jag tog mig hem genom trafikkaoset.

P.S. Den som mot förmodan fortfarande inte sett V for Vendetta, gör det nu!

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

En kommentar jag har hört mer än en gång om folk i den anglosaxiska världen är att "de är så ytliga." Ofta handlar det om amerikaner, men inte sällan även om engelsmän. Vad som avses är inte något överdrivet modeintresse, för många timmar framför dokusåpor och idol, överdrivet fotbollsintresse, för dyra handväskor, eller annan påstådd eller verklig ytlighet som det finns precis lika mycket av i Sverige. Vad det handlar om är istället amerikaners och engelsmäns vanemässiga vardagsartighet: man säger tack och varsågod och man frågar "how are you today?", och önskar en god kväll och en trevlig helg, utan att detta ska tolkas som någon inbjudan till djupare konversation, eller något intresse för den tillfrågades småkrämpor. "Engelsmännen är lätta att prata med, men svåra att lära känna", heter det.

Men det rör sig förstås om ett missförstånd av vad detta småprat, som förvisso känns ovant för en svensk, handlar om. Huruvida engelsmannen eller amerikanen ifråga har något intresse av att diskutera försokratisk filosofi, mormors hjärtproblem, EPR-paradoxen, eller något annat "viktigt" och "djupt" har helt enkelt inte med saken att göra. Syftet med de enkla gesterna och artigheterna som man möter på flera ställen både i USA och här i England, är att fungera som ett socialt smörjmedel. Det är helt enkelt lättare och roligare för alla inblandade om man bemöter varandra med enkla vänligheter som besvaras med ett tack eller två.

Som igår kväll, då jag på väg hem från stan svängde förbi ASDA, en stor matvaruaffär fem minuters promenad hemifrån, för att köpa en limpa bröd och några småkakor. I samtliga öppna kassor står veckohandlande familjefäder och dito mödrar med bräddfyllda kundvagnar, så jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och inse att det kommer att bli en lång väntan bakom ett varuberg som ska skannas, packas i plastpåsar motsvarande ett mindre oljefält, och betalas. Jag ställer mig i den kassa där mannen med en kubikmeter varor i alla fall har kommit en bit på vägen med att lasta upp sina varor på bandet. Killen i kassan tar betalt av föregående kund och gör sig beredd att ta sig an ett varuberg (jo, man bygger sådana här, och får vänliga uppmaningar av kassapersonalen att göra just detta om man på svenskt manér låter varorna breda ut sig över bandet mer än nödvändigt — utrymmet behövs ju för nästa kund) som i tre lager sträcker sig längs hela bandet. Då får mannen syn på min lilla varukorg innehållande totalt två varor och skyndar sig att skicka fram mig till kassan, med några vänliga ord om att när jag har så lite så ska jag ju inte behöva vänta på honom och hans fru. Glad och tacksam, och lätt kissnödig med en önskan om att komma hem kvickt, kan jag snabbt betala mitt inköp och komma iväg medan kunden vars tur det egentligen var lugnt påbörjar arbetet med att fylla sina påsar. Självklart utväxlades under allt detta ett antal vänliga ord, och från min sida uttryck för vederbörlig tacksamhet. Leenden utväxlades.

När hände detta i Sverige sist? I Sverige kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag fått gå före någon med en fullastad kundvagn, ens när vi båda stått och väntat, än mindre när kundvagnens innehavare redan börjat lasta upp sina varor. Och — måste jag i samma andetag skamligen erkänna — de gånger jag själv manat någon att gå före mig i kön är nog ännu mer lätträknade (jag anför till mitt försvar att jag sällan storhandlat på riktigt, eftersom jag varit bortskämd med ensamhushåll på kort gångavstånd från bra affärer, men den bistra sanningen är nog den att jag är lika stöpt i den svenska "min plats i kön är min"-kulturen som alla andra).

Detta att tilltala varandra och föra ett artigt och lättsamt samtal i vardagssituationer, att be om ursäkt när man råkar stöta ihop med någon, även om det inte var ens eget fel, att säga hej och god morgon och tack, det är vad den anglosaxiska "ytligheten" handlar om, och det är en markant och mycket behaglig skillnad mot Sverige. Även jag, som också med svenska mått mätt har svårt att hantera kallprat, kan inte annat än uppskatta en sådan kultur.

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.