My Cup of Tea

En kommentar jag har hört mer än en gång om folk i den anglosaxiska världen är att "de är så ytliga." Ofta handlar det om amerikaner, men inte sällan även om engelsmän. Vad som avses är inte något överdrivet modeintresse, för många timmar framför dokusåpor och idol, överdrivet fotbollsintresse, för dyra handväskor, eller annan påstådd eller verklig ytlighet som det finns precis lika mycket av i Sverige. Vad det handlar om är istället amerikaners och engelsmäns vanemässiga vardagsartighet: man säger tack och varsågod och man frågar "how are you today?", och önskar en god kväll och en trevlig helg, utan att detta ska tolkas som någon inbjudan till djupare konversation, eller något intresse för den tillfrågades småkrämpor. "Engelsmännen är lätta att prata med, men svåra att lära känna", heter det.

Men det rör sig förstås om ett missförstånd av vad detta småprat, som förvisso känns ovant för en svensk, handlar om. Huruvida engelsmannen eller amerikanen ifråga har något intresse av att diskutera försokratisk filosofi, mormors hjärtproblem, EPR-paradoxen, eller något annat "viktigt" och "djupt" har helt enkelt inte med saken att göra. Syftet med de enkla gesterna och artigheterna som man möter på flera ställen både i USA och här i England, är att fungera som ett socialt smörjmedel. Det är helt enkelt lättare och roligare för alla inblandade om man bemöter varandra med enkla vänligheter som besvaras med ett tack eller två.

Som igår kväll, då jag på väg hem från stan svängde förbi ASDA, en stor matvaruaffär fem minuters promenad hemifrån, för att köpa en limpa bröd och några småkakor. I samtliga öppna kassor står veckohandlande familjefäder och dito mödrar med bräddfyllda kundvagnar, så jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och inse att det kommer att bli en lång väntan bakom ett varuberg som ska skannas, packas i plastpåsar motsvarande ett mindre oljefält, och betalas. Jag ställer mig i den kassa där mannen med en kubikmeter varor i alla fall har kommit en bit på vägen med att lasta upp sina varor på bandet. Killen i kassan tar betalt av föregående kund och gör sig beredd att ta sig an ett varuberg (jo, man bygger sådana här, och får vänliga uppmaningar av kassapersonalen att göra just detta om man på svenskt manér låter varorna breda ut sig över bandet mer än nödvändigt — utrymmet behövs ju för nästa kund) som i tre lager sträcker sig längs hela bandet. Då får mannen syn på min lilla varukorg innehållande totalt två varor och skyndar sig att skicka fram mig till kassan, med några vänliga ord om att när jag har så lite så ska jag ju inte behöva vänta på honom och hans fru. Glad och tacksam, och lätt kissnödig med en önskan om att komma hem kvickt, kan jag snabbt betala mitt inköp och komma iväg medan kunden vars tur det egentligen var lugnt påbörjar arbetet med att fylla sina påsar. Självklart utväxlades under allt detta ett antal vänliga ord, och från min sida uttryck för vederbörlig tacksamhet. Leenden utväxlades.

När hände detta i Sverige sist? I Sverige kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag fått gå före någon med en fullastad kundvagn, ens när vi båda stått och väntat, än mindre när kundvagnens innehavare redan börjat lasta upp sina varor. Och — måste jag i samma andetag skamligen erkänna — de gånger jag själv manat någon att gå före mig i kön är nog ännu mer lätträknade (jag anför till mitt försvar att jag sällan storhandlat på riktigt, eftersom jag varit bortskämd med ensamhushåll på kort gångavstånd från bra affärer, men den bistra sanningen är nog den att jag är lika stöpt i den svenska "min plats i kön är min"-kulturen som alla andra).

Detta att tilltala varandra och föra ett artigt och lättsamt samtal i vardagssituationer, att be om ursäkt när man råkar stöta ihop med någon, även om det inte var ens eget fel, att säga hej och god morgon och tack, det är vad den anglosaxiska "ytligheten" handlar om, och det är en markant och mycket behaglig skillnad mot Sverige. Även jag, som också med svenska mått mätt har svårt att hantera kallprat, kan inte annat än uppskatta en sådan kultur.

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.