Terry Pratchett: Reaper Man (Discworld, #11)
En viktig del av det som gör Terry Pratchetts romaner om Discworld (Skivvärlden) till en intressant bokserie är hans lek med att ta idéer på allvar, i mycket bokstavlig mening. Följaktligen är Döden, Liemannen, vår invanda antropomorfa personifiering av döden som tanke, en helt verklig och existernade person på Skivvärlden. Pratchett tycks gilla att utforska och påminna oss om de kulturella tankefigurer vi annars tar för givna genom att visa dem för oss som genom en skrattspegel. På det sättet tvingar han oss att titta på dem och se dem, och inte bara undermedvetet känna igen dem. Dödens karaktär är ett utmärkt exempel på denna teknik i Pratchetts verk. Skivvärldens Döden blir en verklig person, ja faktiskt en rätt sympatisk typ.
I Reaper Man (Döden ligger lågt, i svensk översättning), drar sig Döden oväntat tillbaka efter att ha fått sparken för att ha utvecklat en personlighet. Detta lämnar Skivvärlden utan någon som tar hand om det viktiga jobbet att ta hand om alla avslutade liv, och därför blir bokstavligen en massa Liv liggande i drivor på Ankh-Morporks gator. Under tiden lär sig Döden att det där med att vara människa är något mycket mer än att bara ha en massa tid att göra av med, men också att den utmätta tiden är något mycket grundläggande för vad det innebär att vara människa.
Idén är lysande. Om någon bok i Skivvärlden-serien verkligen har potential att vara både rolig och djupsinnig bara genom berättelsens själva premiss så är det den här. Tyvärr misslyckas Pratchett fenomenalt med att lösa in den checken. Hela boken är en blindgångare, full av plattfall. Ingen idé bär egentligen frukt. Boken innehåller två parallella berättelser: en om Döden och en om en salig blandning karaktärer i Ankh-Morprok som upplever det kaos som orsakas av allt Liv som inte blir omhändertaget efter att det upphört. Berättelsen om Döden rullar på rätt fint, och det är den som håller boken vid liv, men den lyfter aldrig riktigt, mycket på grund av att den hela tiden avbryts av den kaotiska historien om Ankh-Morpork.
Den del av berättelsen som utspelar sig i Ankh-Morpork påminner mest om en sådan där gammal komedi som tycks bestå enbart av folk som springer omkring utan mål och mening, allt medan de halkar på bananskal som råkar vara där endast i syfte att någon ska halka på det, och så förväntas vi skratta åt dråpligheterna. Anledningen till att det inte fungerar är att folk som halkar och ramlar är i sig inte särskilt roligt. När alla ramlar hela tiden, utan synbar anledning, och utan att det finns någon mening med det, slutar det med att vi blir uttråkade istället för roade. Den substans som finns i Reaper Man, till exempel en välförtjänt drift med vissa aspekter av minoritetsrättsrörelser, och en skildring av köpcentra som en egen livsform, drunknar under en flod av slapstick, något som Pratchett egentligen aldrig varit särskilt bra på.
Läs Reaper Man för Döden, som är en av Pratchetts riktigt geniala karaktärer, eller för den delen för de skämt som faktiskt är roliga, eller för den antydan till djupare filosofisk satir som präglar en del av de senare Skivvärlden-böckerna. Men det är för lite av dessa varor för att helheten ska bli särskilt bra.
Det är väl ett genomgående problem med Pratchett - att hans böcker ofta ger ett ofärdigt och skissartat intryck. Men i motsats till de flesta andra extremt produktiva författare tycker jag nog att han, åtminstone berättartekniskt har blivit bättre med åren.
Nobelpristagaren José Saramago har för övrigt använt idén om döden som tar semester i sin senaste roman, Dödens nycker - se min post http://amarotumlibrary.blogspot.com/2008/06/nobelpristagaren-och-dussinfrfattaren.html
Comment by Falstaff — November 10, 2009 @ 2:49 pm
Jag håller med dig där, både om problembeskrivningen och i att han blivit bättre med tiden. Sedan är det i och för sig inte alltid ett problem att böckerna är en smula skissartade: precis som hos satirtecknaren ligger skickligheten inte i att skapa minutiöst utmejslade detaljer, utan just i att med ett fåtal svepande linjer fånga en essens. Problemet i Reaper Man är snarare att Pratchett kluddar på utan eftertanke, och i att han inte riktigt verkar kunna bestämma sig för om han vill göra satir eller slapstick.
Tack för tipset om Samarago! Det verkar vara en bok att ta en titt på.
Comment by Dr M — November 10, 2009 @ 3:05 pm
Inte kan jag stava heller … José Saramago, menar jag givetvis, och inget annat.
Comment by Dr M — November 10, 2009 @ 3:07 pm
Terry har en f;rm[ga att skapa en sorts litterär “slappstick” vilket han gör riktigt bra samtidigt som han driver med fantasy-genrern. Men det som driver mig att läsa hans böcker är hur han misshandlar det engelska språket. Misshandlar är kanske inte riktigt rätt men de som läst ett par böcker om disk-världen (på engelska) förstår nog vad jag menar.
Comment by Matte — December 11, 2009 @ 9:45 pm
Matte: Tack för din kommentar! Det finns naturligtvis många olika saker man kan uppskatta hos Pratchett. Hans humor är mycket typiskt engelsk på det sättet att han leker mycket med språk och ordvitsar (något som naturligtvis inte är unikt engelskt, men väl en utmärkande aspekt av engelsk humor). Det är en av de saker jag också uppskattar med Pratchett i största allmänhet.
Däremot får vi nog vara ense om att vara oense beträffande hans slapstick, som jag helt enkelt inte tycker att han är särskilt bra på. Allt som oftast blir det kul, men det är för mycket halvdant för att jag ska gilla det. Hans drifter med fantasy-genren har naturligtvis alltid varit en bärande del av Discworld-seriens idé. Det är bitvis riktigt kul, men underfundigt på riktigt tyckte jag inte det blev förrän Pratchett höjde blicken lite och började skriva kultursatir.
Comment by Dr M — December 14, 2009 @ 2:47 pm