My Cup of Tea

Det ligger mycket i Johan Norbergs resonemang, och jag har mycket lite att invända mot Johan Ingerös. Per Hagwall har en god poäng, liksom för all del Mark Klamberg. Mattias Svensson är jag beredd att ge rätt på i princip alla punkter.

… men hur jag än vänder och vrider på det hamnar jag i samma slutsats som HAX (som intressant nog postade sin egen bekännelse precis dagen efter att jag efter mycket om och men tänkt klart). Nej, Piratpartiet är långtifrån invändningsfritt. Det är, mätt med någon form av genomsnitt över alla frågor, inte ens bäst. Och det är definitivt inte liberalt — det är nog tveksamt om Piratpartiet alls kan sägas ha en ideologi i traditionell mening, och det finns obehagligt många socialistiska/anarkistiska tendenser bland en del av dess företrädare. Jag är tveksam till deras inställning i patentfrågor, och min förtjusning i deras idé om hur framtidens upphovsrätt ska se ut är begränsad. Jag har aldrig förr lagt en röst med så många reservationer som denna, vilket säger en del.

Det är heller inte självklart för mig att redovisa min röst här på bloggen, för den delen. Mitt förhållande till politik är för all del ingen hemlighet, men det är skillnad på att rent allmänt föra liberalt betonade resonemang och att öppet erkänna att man röstat på ett parti som många, inte utan skäl, ser som ett parti för bortskämda, betalningsovilliga snyltare. De metaforiska gudarna vete vad eventuella framtida arbetsgivare eller andra gör av den informationen. Men trots allt: det är ett antal viktiga frågor som ställs på sin spets ungefär nu; en del akuta — som framväxten av en alltmer allomfattande övervakning och tummande på viktiga juridiska principer — och en del helt enkelt för att samhälls- och teknikutvecklingen lett dithän att vissa tankar behöver tänkas om under de närmaste åren.

Med FRA-lagen, IPRED, ACTA, telekompaktet och så vidare har de borgerliga partierna tillsammans med socialdemokraterna (glöm inte att FRA-lagen började tas fram under den socialdemokratiska regeringen, och baxades sedan genom riksdagen av en tjänstvillig borgerlig regering som tog över den — socialdemokraternas protester ter sig i ljuset av detta som ett ganska uppenbart spel för gallerierna, för att inte tala om att de inte haft några invändningar alls mot till exempel IPRED) tagit enorma steg mot en övervakningsstat som skulle framstått som hämtad ur science fiction-litteraturen för bara femton år sedan. Uppenbarligen räknar de gamla partierna kallt med att vi ska svälja förtreten och rösta på dem i alla fall. Men att inte rösta på dem är den mest direkta markering vi som medborgare och väljare kan göra. Någonstans måste gränsen dras och foten sättas ner. För mig är det tillfället nu. En hel del av detta har varit inrikespolitiska frågeställningar, men långtifrån alla. Och nästan samtliga har kopplingar, på ett eller annat sätt till EU-nivån.

Jag ogillar när val på en politisk nivå görs till folkomröstningar om politik på en helt annan — även om det är ställt bortom rimligt tvivel att Gordon Browns Labour-regering här i Storbritannien är inkompetent och behöver få sig en rejäl näsknäpp stör det mig att detta görs till den tunga aspekten på de nyss avhållna lokalvalen, som inte har något med rikspolitiken att göra, utan mest handlar om lokal administration. Men ändå: de borgerliga partiernas svek i integritetsfrågorna är så grovt och handlar om så grundläggande värderingar att de helt enkelt inte kan få komma undan med det. När det dessutom handlar om värderingar och principer som i allra högsta grad har betydelse på EU-nivå, då är det här helt rätt tillfälle att sätta ner foten. Integritetsfrågorna är i sig ett fullt tillräckligt skäl att rösta på Piratpartiet. Övervakningsstaten måste hejdas.

Men sedan finns det förstås annat också. Som upphovsrätten. Jag är egentligen för upphovsrätt som idé, och jag menar att Piratpartiets idéer om en framtida, mycket avskalad upphovsrätt leder till en alltför avskaffad upphovsrätt. Samtidigt är det alldeles uppenbart att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den upphovsrätt vi har nu. Upphovsrätten måste anpassas till dagens — och morgondagens — teknologiska verklighet. Det är kanske talande att den kända dikt jag citerar i rubriken, som sammanfattning av mina känslor inför mitt ställningstagande, fortfarande är inlåst i  upphovsrättsskyddets kassavalv. Karin Boye har varit död sedan 1941. Då var mina föräldrar inte ens påtänkta. Jag må vara oense med Piratpartiets linje ifråga om hur upphovsrätten ska anpassas, men Piratpartiet är det enda parti som alls driver frågan om en anpassning överhuvudtaget. Bara det är värt att stödja.

Detsamma kan sägas om patentfrågorna. Jag menar att ett patentsystem behövs, och jag menar att läkemedelsutveckling förmodligen bör omfattas av det. Piratpartiets socialiseringsförslag tror jag leder fel, på samma sätt som socialiseringar nästan alltid gör. Samtidigt är det mycket tveksamt om dagens patentsystem fungerar på ett helt rimligt sätt, och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot till exempel mjukvarupatent. Än en gång ställer jag inte upp på Piratpartiets lösningar, men jag är beredd att lämna mitt stöd bara för att bidra till att alls ge frågan en chans att tas upp till seriös behandling, istället för att bli ännu en bricka i ett alltmer korporativistiskt spel.

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Själv skickade jag min utlandsröst med post för mer än en vecka sedan, och ska imorgon istället ägna mig åt ett stycke europeisk historia genom ett besök på andra-världskrigsmuséet i Duxford, men en eller annan som läser detta ska kanske gå till valurnorna imorgon. Ska du läsa något innan du går iväg, läs Lars Gustafsson och Henrik Brändén. Och glöm det kategoriska imperativet; det har i alla fall alltid varit en ganska dålig idé.