Jarl Alfredius in memoriam
Det var de sista skälvande dagarna av nådens år 2003 och jag befann mig mitt i ingenstans, på ett vandrarhem strax utanför en by mitt i kallaste Vintersverige. Jag hade inte befunnit mig där, förmodligen inte ens känt till platsens och begivenhetens existens, om inte en då fortfarande relativt nyfunnen god vän hade tipsat mig om det perfekta sättet för en passionerad och van körsångare att fira nyår. Rad på rad stod stolarna i den halvt improviserade replokalen; basarna i sektion i ena kanten. Jag hamnade mitt i basstämman. Utöver ytterligare några sångare från min egen kör kände jag ingen, och det enda jag egentligen visste var att vi hade en vecka på oss att repetera in ett krävande program under ledning av en likaledes krävande dirigent från England.
En andrabas strax snett framför mig såg misstänkt bekant ut. Det tog mig några minuter att lista ut varför: jag hade ju sett honom på TV. Många gånger. Det var Jarl Alfredius. Att säga att jag lärde känna honom den veckan vore att fara synnerligen ovarsamt fram med sanningen, men där ute i dalavintern var det inte nyhetsuppläsaren och journalisten jag mötte, utan människan, fadern och körsångaren Jarl Alfredius. Precis då förvandlades Jarl Alfredius från ett namn och en bild till en människa av kött och blod, förenad med mig och ett femtiotal andra människor — läkare, studenter, forskare, konsulter, kantorer, sekreterare och alla upptänkliga yrken — av ett gemensamt musikintresse. Platsen var Snöå bruk utanför Dala-Järna, och vi var där för att sjunga och fira nyår med Music Weeks in Swedens nyårsvecka.
Det har blivit flera musikveckor i Snöå sedan dess, och många av deltagarna återkommer regelbundet, år efter år, eller med några års mellanrum, och med tiden har många av dem blivit bekanta och ett kärt återseende en gång om året. Jarl Alfredius var en av dem som var med då och då, när han kunde och ville. Jag hade förmånen att få sjunga med honom ytterligare en nyårsvecka, då Jarl Alfredius firade sin 65-årsdag på själva konsertdagen, och blev vederbörligen uppvaktad på den efterföljande konsertfesten. Den lokala tidningen gjorde ett reportage om musikveckan och hur Jarl Alfredius valde att fira sin 65-årsdag. Själv tog han det hela med ro. Som deltagare i musikveckan var han en lugn och stillsam människa, med den där nästan till självklarhet upphöjda eftertänksamheten och stillsamma ödmjukheten som utmärker en del människor som upplevt mycket från händelsernas centrum. Han utstrålade en avslappnad och stillsam glädje och förnöjsamhet i det enkla nöje som är god mat, gott umgänge och god musik.
Det var nyåret då år 2007 övergick i år 2008. I början av sommaren kom meddelandet i media att han drabbats av prostatacancer. Vi var nog flera som hoppades att vi ändå skulle få sjunga med honom i Snöå även någon kommande vinter. När nu dödsbudet kommer idag är det för mig inte i första hand nyhetsankaret som försvunnit, utan körsångaren — han som satt några stolar bort i basstämman, han som åt och var glad vid samma festbord som jag och många med mig.
En röst har tystnat, och sången har blivit lite fattigare därför. Men musiken lever vidare, liksom minnet av dem som tystnat. Låt oss skänka en tanke till Jarl Alfredius familj och vänner, som mist en far, en livskamrat och en vän.
/Dr M
