Ursula K. Le Guin: City of Illusions (Hainish, bok 3)
Science fiction? Fantasy? Science fantasy? Varm choklad? Ibland känns genrebeteckningar som att försöka stoppa ner pappas slipmaskin i det stjärnformade hålet i lillebrors leklåda. För mig är Ursula K. Le Guin i första hand en förstklassig fantasyförfattare — mest, naturligtvis, beroende på att jag utöver ett par novellsamlingar egentligen inte läst något av hennes science fiction, vilket en majoritet av hennes böcker trots allt klassificeras som. Men när jag nu ger mig på att läsa den klassiska Haincykeln slås jag ständigt, liksom när jag läste flera av hennes noveller, av hur mycket fantasykänsla det är över Le Guins tidiga science-fiction, och för all del en del av den senare också.
Om Rocannon’s World och Planet of Exile flörtade med fantasygenrens troper hånglar City of Illusions upp dem, tar med dem på parmiddag, friar till dem och gifter sig med dem. Och trots detta är det också den av dessa tre böcker som tydligast känns som science fiction. Det är också den klart bästa av dem.
Vi är nu långt in i en avlägsen framtid, många hundratals år efter Planet of Exile, på vår egen jord. Miljön är postapokalyptisk, men långt ifrån den mörka, skövlade värld vi vanligtvis associerar med postapokalyptiska scenarier. The League of All Worlds finns inte längre, utan har splittrats av en yttre fiende. Jorden har erövrats av de mystiska Shing som påstås ha den kusliga förmågan att ljuga telepatiskt, något som enligt allmänt accepterad kunskap är omöjligt. Endast en spillra finns kvar av mänskligheten, tunnt utspridd i små, små samhällen — hus, motsvarande ungefär en gammaldags storfamilj — som ligger många mil isär och i stort sett är självförsörjande. Jorden själv bär enstaka spår av forna tiders civilisation, men naturen har återhämtat sig, och planeten tillhör än en gång växterna, djuren och naturens krafter. Le Guins vision of den postapokalyptiska jorden känns befriande originell och är den klart intressantaste spelplatsen hittills i Haincykeln. Jag tilltalas mycket av det faktum att den inte är entydigt dystopisk.
Mitt ute i skogen, nära ett av dessa hus, vaknar Falk till sans. Han tas om hand av människorna, och "uppfostras" från ett metalt spädbarn till vuxen man inom loppet av några år. Av dessa får han lära sig hur livet fungerar, och hur människorna hålls utspridda och förhindras av Shing både att bilda större samhällen och att utveckla mer avancerad teknik. Men Falk är alldeles uppenbart inte en vanlig människa: han har gula, kattlika ögon. Ingen, allra minst han själv, vet vem eller vad han är, och människorna kan aldrig riktigt lita på att inte är en Shing, eller en av deras spioner. Till slut måste han ge sig iväg för att ta reda på vem han egentligen är, och varifrån han kommer. Han måste ge sig till staden Es Toch och han måste möta Shing, om vilka han inte vet mer än legenderna från huset: att de är erövrare som håller jordens människor förtryckta — även om de tycks leva ganska gott i sina hus — och att de ljuger. De är ondskan personifierad. Eller är de verkligen det?
Ingenting i City of Illusions är så enkelt som det tycks, och inget är vad det förefaller vara, och inte ens när vi har prövat och omprövat våra slutsatser kan vi lita på dem. Illusioner, vanföreställningar, fördomar och förutfattade meningar är bokens tema. Den som är så lagd kan också läsa in tydliga referenser till, och kritik av idén om den upplysta depoten.
Än en gång använder sig Le Guin alltså av fantasygenrens berättartekniska verktyg och vänder dem efter sitt eget syfte. Mindspeech kändes redan i de inledande två böckerna mer som fantasymässig magi än som förklarat science fiction-fenomen, och här blir det nästan övertydligt. Nu har mindspeech också utvecklats till att inte bara innefatta telepatisk kommunikation, utan till betydligt mer omfattande paramentala förmågor, inklusive förmågan att skydda sitt sinne, att blockera och skärma av sina egna mentala processer och att göra intrång i andras. Och det är inte bara livsformer med högre intelligens som kan sända mindspeech. Flera bärande idéer från City of Illusions påminner mer än bara lite om det som skulle bli de bärande idéerna för Övärlden, där Le Guins kanske mest kända, renodlade och uttalade, fantasy utspelar sig.
Vidare bygger händelseutvecklingen i City of Illusions mycket tydligt på monomyten, som Le Guin skickligt använder till sin fördel, genom att utnyttja dess klassiska vändningar till att bygga upp och riva ner våra och karaktärernas illusioner.
Det här är snyggt, det är underhållande, det är njutbart och det är intressant — kanske inte så mycket ur ett filosofiskt perspektiv (taoism figurerar ganska tydligt boken igenom, inte minst genom den viktiga biroll som spelas av ett exemplar av Tao Te Ching, men jag ger för egen del inte mycket för den filosofin, men den stör å andra sidan inte heller) som ur ett litterärt. Här är Le Guin på hemmaplan igen berättartekniskt. Det här är en berättelse som passar hennes stil som hand i handske, där hon får tid på sig att bygga stämningar och karaktärer och där hennes språk kan flöda fritt.
City of Illusions är med god marginal bättre än föregångarna i Haincykeln, och är på det hela taget en riktigt bra och läsvärd bok, om än inte fantastisk. Min enda allvarliga invändning är att slutet känns väldigt deus ex machina, vilket förtar en hel del av glädjen. Dessförinnan har Le Guin ganska klumpigt släppt en tråd som jag sett fram emot att få se knytas ihop till något intressant. På minuskontot kommer jag heller inte ifrån att jag personligen fortfarande har lite svårt för mindspeech, såsom det används här. Berättelsen är uppenbart inte fantasy, men jag har samtidigt lite svårt att ta det på allvar som science fiction. Ett par andra mindre invändningar är att boken har nästan all riktig händelseutveckling förlagd till slutet, och mitten av boken blir väl mycket transportsträcka. Att bygga berättelsen långsamt är en nödvändighet för den effekt som är bokens poäng, men det är en svårt balansgång att inte tappa läsarens intresse på vägen. Le Guin är nära, men klarar sig kvar på linan.
Det är roligt att läsa dessa tidiga böcker och se hur Le Guin utvecklas som romanförfattare och utvecklar sina idéer och verktyg över en så kort period som något år (Rocannon’s World och Planet of Exile kom båda ut 1966, och City of Illusions året därefter). Nästa roman i Haincykeln är den nära nog universellt hyllade The Left Hand of Darkness som gavs ut 1969 och är den första som utan tvekan måste anses uppnå full romanlängd.
Fast det här var förstås när hennes “rule for a long time” fortfarande gällde.
När folk pratar om “fantasykänsla” brukar jag gnälla om att fantasy inte är en känsla, det är en litterär form som definieras utifrån sitt förhållande till vår verklighet. Sedan räcker väl egentligen inte förhållandet till verkligheten, eftersom all dylik litteratur inte gärna kan slängas in under fantasybegreppet – Brian Attebery definierade fantasy lite löst som halvvägs mellan modus och formula, vilket jag tycker är ganska vettigt. Men det blir svårt att kalla saker fantasy utan verklighetsförhållandet.
//JJ, som hoppas att det här fortfarande låter vettigt när han vaknar
Comment by Johan — March 15, 2009 @ 4:59 am
JJ, visst verkar det vettigt, även i vaket tillstånd. Och jag håller helt med dig: verklighetsförhållandet som du talar om ser jag också som helt nödvändigt i definitionen av fantasy. Och jag håller också med om att det i sig knappast är en tillräcklig definition.
Det är bara det att det inte var en definition av fantasy jag var ute efter när jag talade om “fantasykänsla”. Inte heller vill jag påstå att City of Illusions skulle vara fantasy. Däremot tycker jag att det är svårt att komma ifrån att fantasyn som genre rör sig med en viss uppsättning troper, som de flesta fantasyverk använder sig av i ett eller annat avseende. På samma sätt tycker jag att det är svårt att komma ifrån att det finns ett visst je ne sais quoi — en känsla, helt enkelt — som återfinns i de flesta fantasyverk (åtminstone om vi håller oss någorlunda i närheten av mainstream). Denna känsla är inte definierande för fantasy, men lika fullt omisskännlig som just “fantasykänsla”. Det är detta jag är ute efter här. City of Illusions (liksom Rocannon’s World och Planet of Exile) är förvisso inte fantasy, men Le Guin anspelar på troper som ofta används i fantasy, och hon målar genom stämningar, världar, karaktärer o.s.v. upp en känsla som jag sällan finner i mer stereotyp science fiction, men däremot förknippar med fantasy.
Till sist kan jag bara konstatera att Le Guin antingen hade behövt följa sin egen regel lite mer för att övertyga mig, eller så har hon och jag helt enkelt väldigt olika syn på mindspeech. Möjligen är väl det senare kanske mer sannolikt. Det finns möjligen en poäng med att hävda att en författare alltid är den ultimata auktoriteten vad gäller hennes egna böcker, men jag förbehåller mig i alla fall rätten att göra en egen bedömning stå för den. För mig bär mindspeech nästan alla magins karakteristika. Det är inte riktigt en deal-breaker vad gäller att betrakta City of Illusions som science fiction, men som jag ser det trampar Le Guin med tårna precis på övertrampslinjen.
Comment by Dr M — March 16, 2009 @ 12:08 am
Det var nog inledningen –”Science fiction? Fantasy? Science fantasy?” – som fick mig att ta upp definitioner och vad som gör saker till någonting.
//JJ
Comment by Johan — March 16, 2009 @ 11:10 pm
Fair enough. Jag förstår i efterhand mycket väl hur det kan tolkas som betydligt mer av en genredefinitionsdiskussion än jag egentligen avsåg det att vara. Tanken var mer att spegla mitt eget lite kluvna läsarpsykologiska förhållande till den här berättelsen (och de två tidigare). Grejen är alltså att den mentala attityd jag intar inför de här berättelserna, för att få dem att “fungera”, påminner ganska starkt om den mentala attityd jag intar inför fantasy som Övärlden, och mindre om den jag intar inför Stephen Baxters “Raft”, Robert Heinleins “Stranger in a Strange Land” eller William Gibsons “Neuromancer”, för att nämna tre andra sinsemellan mycket olika science fiction-böcker.
Till yttermera visso vill jag hävda att medan dessa tre senare berättelser inte gärna kunde ha skrivits som något annat än just science fiction hade City of Illusions (och för all del dess två föregångare) mycket väl, och med ganska små ändringar, hade kunnat skrivas inom fantasyparadigmet lika väl som inom ramen för science fiction. Det gör förvisso inte böckerna till annat än science fiction, men det hindrar inte att de ger mig fantasyvibbar och att jag tillåter mig själv att fascineras av min egen kluvenhet inför detta faktum.
Comment by Dr M — March 17, 2009 @ 11:01 am
Ja, diskussionen om läsarperspektiv och hur man anpassar sin läsning efter vissa inarbetade lässcheman är ju på många sätt både roligare och vettigare än genredefinitionstragglandet. Även om taxonomi har sin charm.
//JJ
Comment by Johan — March 18, 2009 @ 9:08 am
Instämmer. Det intressanta i det här fallet är ju inte så mycket böckernas genretillhörighet som det faktum att det intryck de ger mig till del hamnar i konflikt med vad jag förväntar mig av litteratur som utger sig för att vara just science fiction.
Men genredefinitioner kan absolut vara mycket intressanta de också. Inte så mycket att dra gränser mellan genrer — ett fullständigt omöjligt uppdrag, anser jag, eftersom jag menar att genrer inte är som länder på en karta, med dragna gränser emellan, utan mera som överlappande mängder med luddiga gränser — som att fundera över vad det är som gör en berättelse till science fiction/fantasy/deckare/o.s.v.
Comment by Dr M — March 18, 2009 @ 11:43 am