Ursula K. Le Guin: Rocannon’s World (Hainish, bok 1)
Kommer människans möte med en utomjordisk kultur nödvändigtvis att vara ömsesidigt högteknologiskt? Hur påverkas "människor" som kulturellt och teknologiskt befinner sig någonstans mellan sen bronsålder och tidig medeltid av möte upptäcktsresande från en rymdfarande civilisation? Och hur påverkas upptäckarna av den kultur de besöker — i en situation där transporter måste ske över ljusår, till priset av förlorade år på grund av relativistiska effekter, där varje resa är ett livsavgörande beslut och det inte bara är att vända båten hemåt igen?
Den filosofiska inramningen till Ursula K. Le Guins debutroman Rocannon’s World är högintressant, och mycket typisk för Le Guins science fiction, så mycket jag nu har läst av den. Det är science fiction, om än kanske inte enligt kliché 1A. Etnologen Rocannon leder en expedition till en anspråkslös planet i galaxens bakvatten, där det finns intelligent liv, med teknologi och kultur på sen bronsåldersnivå. Rocannons expedition är inte första kontakten med en högteknologisk civilisation. Le Guin sätter stämningen direkt i prologens inledande stycke:
How can you tell the legend from the fact on these worlds that lie so many years away?–planets without names, called by their people simply The World, planets without history, where the past is the matter of myth, and a returning explorer finds his own doings of a few years back have become the gestures of a god. Unreason darkens that gap of time bridged by our lightspeed ships, and in the darkness uncertainty and disproportion grow like weeds.
Men om inramningen tveklöst gör berättelsen till science fiction är handlingens element, världsbyggnaden och berättartekniken direkt hämtad från fantasyn. I prologen får vi möta de tre kända intelligenta livsformerna på planeten, som alla har sina direkta motsvarigheter i den post-Tolkienska fantasyn. Utöver liuar, i praktiken människor som lever i en feodal bronsålderskultur, har vi gdemiar, som bor i grottor och har viss teknologi och direkt motsvarar dvärgar i Tolkiens anda, samt fiia, som mytologiskt befinner sig någonstans mellan folksagornas älvor och Tolkiens alver och som har förmågan att kommunicera telepatiskt.
Efter prologen — skriven några år tidigare och publicerad separat som novellen Semley’s Necklace, vilken också återfinns i den utmärkta novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters — som berättar den historia som föranleder Rocannon att resa till planeten, vidtar en berättelse som bara kan karakteriseras som en ganska klassisk äventyrsfantasy med science fiction-inramning. Äventyret inleds när expeditionens rymdskepp plötsligt sprängs av fiender till The League of All Worlds, en sammanslutning av bebodda planeter med intelligent liv. Rocannon är nu inte bara strandsatt på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån på egen hand, han vet också att fienden finns där och använder planeten som bas. Nu gäller det att hitta fienden och hejda hans framfart. Berövad större delen av sin högteknoligiska utrustning går äventyret med det som finns att tillgå i liuars bronsålderssamhälle: svärd som vapen, och de egna fötterna samt tämjda, flygande, kattlika "windsteeds" som transportmedel.
Som äventyrsberättelse är Rocannon’s World alls inte oäven. Tvärtom är den riktigt underhållande på sina ställen, men den lever aldrig riktigt upp till prologens idemässiga potential. Prologen är utan tvekan den bästa delen av boken. Handlingen därefter är ganska enkel och ganska förutsägbar. Le Guin skisserar intressanta karaktärer, men lyckas inte riktigt utveckla dem, och lämnar flera hål öppna (om nu vänskapen mellan Rocannon och Mogien är så central, varför får vi inte se mer av den?). Jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan av förvuxen novell när jag läser denna kortroman. Och så får jag väl erkänna att jag har vissa problem med förekomsten av telepatisk kommunikation. Om boken saknar uttalade fantasyelement i övrigt (men alltså har gott om antydningar, paralleller och öppna tolkningar) kommer jag aldrig riktigt runt att "mindspeech" helt enkelt känns som magi (en känsla som mest är antydd här, men som växer sig starkare i de två följande böckerna i Haincykeln), trots att jag är medveten om att telepatisk kommunikation är accepterat enligt science fictions genrekonventioner.
Le Guin har ännu inte nått sin fulla potential i Rocannon’s World men hennes främsta tillgångar som författare är redan uppenbara och de är i slutändan det som gör boken inte bara okej, utan läsvärd: språket och stämningen. Jag har sagt det förr om Le Guin, men det förtjänar att sägas även här: Le Guins språk är en sann njutning att läsa. Det är enkelt och rent, ibland nästan avskalat, men uppnår stor effekt. Att läsa hennes prosa är som att sjunka ned i strömmande vatten. Hon har också ett nästan otäckt je ne sais quoi när det gäller att väva magi, att måla upp en värld och en stämning.
