Artiklar - teori och experiment
Både Åka och mjn gav intressanta kommentarer på min post om artikelläsning häromdagen. Båda uttryckte ungefär samma frustration som jag känner över att inte riktigt få struktur på och tid till att följa med i litteraturen så bra som man kanske gärna skulle vilja. Samtidigt blev jag lite förvånad över att båda verkade ta betydligt lättare på att hänga med i preprintpublikationerna på arXiv än jag, och vi spekulerade lite i om det möjligen finns en skillnad mellan teoretiker (som jag) och experimentalister (som både mjn och Åka) i hur våra respektive behov av artiklar ser ut. Jag har inget svar på den frågan, och ska inte ge mig till att spekulera, men alla åsikter och tankar är givetvis välkomna i kommentarsfältet.
Däremot leder det mig in på en annan fundering som osökt dyker upp hos mig med jämna mellanrum: för vilket forskarsamhälle skriver vi våra artiklar? Jag märker på mig själv när jag går igenom titlar och abstract att jag har betydligt lättare för att hitta och fastna för relevanta och/eller intressanta teoretiska artiklar än dito experimentella. Jag har också ofta lättare att ta till mig teoretiska artiklar och se deras eventuella relevans för min egen forskning.
Jag tror att det är så här: teoretiker skriver för teoretiker och experimentalister för experimentalister, i mycket hög utsträckning. Jag tror inte att detta är medvetet, utan mera ett resultat av vilka vi oftast kommunicerar och diskuterar med. Vi riktar oss i första hand till dem som gör ungefär samma saker som vi själva. Det är också ett resultat av en kultur som växt fram, utan något egentligt medvetet val. Det är säkert också ett resultat av hur vi betraktar våra resultat och hur vi väljer att uttrycka dem. Som teoretiker är vi ofta intresserade av att skala bort det specifika för att lyfta fram det allmängiltiga. Vi älskar att använda enhetssystem som inte explicit refererar till något specifikt val av parametrar i ett specifikt system. Experimentella artiklar, å andra sidan, talar ofta och gärna i termer av det specifika: det egna experimentet och de egna resultaten, ofta med mycket försiktigt, om alls något, tal om generella slutsatser. (I grunden naturligtvis bara ett resultat av god vetenskaplig metodik: man drar bara de slutsatser man verkligen har täckning för.)
Problemet är förstås att vi riskerar att bygga en kommunikationsbarriär mellan teori och experiment. Men fysik, oavsett vilket intryck man kan få av att läsa om strängteorilandskap och multiversa, är och förblir i grunden en experimentell vetenskap. Det är i det ständiga växelspelet mellan teoribildning och experimentell undersökning som vår kunskap växer fram. I grunden borde vi ju vara intresserade av samma frågor, men alltför ofta får jag intryck av att teoretiker och experimentalister inom samma fält ser helt olika frågeställningar som intressanta. Ibland undrar jag om vi inte borde anstränga oss mer för att rikta vår kommunikation mer direkt till den andra gruppen: vi teoretiker borde anstränga oss mer för att beskriva explicita experiment (genomförda eller framtida), och experimentalister borde kanske ibland mer tydligt sätta experimentella resultat i ett teoretiskt sammanhang.
En intressant reflektion som bekräftar det vissa av företrädarna för mitt fält (vetenskapssociologi, forskningspolitik) brukar hävda: Det är genom friktionen mellan så kallade vetenskapliga subkulturer som utvecklingen drivs framåt. Experimentalister och teoretiker är givetvis en rimlig uppdelning i subkulturer (eller kulturer) som bl a Sharon Traweek och Karin Knorr Cetina noterat, men det finns säkert fler, som exempelvis Peter Galison påpekar, i synnerhet i de tekniskt komplexa vetenskaperna (han studerade partikelfysiken): experimentalister, teoretiker, instrumentbyggare, ingenjörer… alla deltar de och möts i så kallade “trading zones” där de kommunicerar och förhandlar och tar gemensamma steg framåt. Sen kan man (som jag) gärna också identifiera olika discipliner och specialismer som mer eller mindre distinkta kulturer i vilkas möten vetenskaplig utveckling sker. Inte minst brukar man kunna identifiera nya vetenskapliga subdiscipliner som skapade ur blandningar av två eller flera “gamla” ämnen.
Frågan om mer aktiv kommunikation mellan subkulturerna och om sådan skulle gagna vetenskapen är ytterst intressant, den hoppas jag vi får tillfälle att diskutera närmare någon gång.
Är du intresserad av mitt ämnes behandling av just det du diskuterar i bloggposten skall jag gärna ge dig lite boktips förutom att hänvisa till min egen bok som blir färdig i juni.
Comment by Olof — March 7, 2009 @ 10:28 am
Olof, tack för kommentaren! Jag ber om ursäkt för mitt sena svar. Din initierade kommentar är naturligtvis mycket intressant, inte minst eftersom jag är medveten dels om att jag är en fullständig amatör på området vetenskapssociologi, dels om att min bloggpost bara belyser en liten, liten del av frågan om hur vi forskare kommunicerar, och därtill på ett förenklat sätt.
Det skulle vara synnerligen trevligt att diskutera detta mer ingående vid tillfälle, och dina boktips tar jag mer än gärna emot. Jag tar dessutom tillfället i akt att uttrycka mitt varma intresse för ett exemplar av din egen kommande bok. Lycka till med skrivandet, som jag antar befinner sig i ett ganska hektiskt skede ungefär nu!
Comment by Dr M — March 11, 2009 @ 12:38 pm