My Cup of Tea

Det var de sista skälvande dagarna av nådens år 2003 och jag befann mig mitt i ingenstans, på ett vandrarhem strax utanför en by mitt i kallaste Vintersverige. Jag hade inte befunnit mig där, förmodligen inte ens känt till platsens och begivenhetens existens, om inte en då fortfarande relativt nyfunnen god vän hade tipsat mig om det perfekta sättet för en passionerad och van körsångare att fira nyår. Rad på rad stod stolarna i den halvt improviserade replokalen; basarna i sektion i ena kanten. Jag hamnade mitt i basstämman. Utöver ytterligare några sångare från min egen kör kände jag ingen, och det enda jag egentligen visste var att vi hade en vecka på oss att repetera in ett krävande program under ledning av en likaledes krävande dirigent från England.

En andrabas strax snett framför mig såg misstänkt bekant ut. Det tog mig några minuter att lista ut varför: jag hade ju sett honom på TV. Många gånger. Det var Jarl Alfredius. Att säga att jag lärde känna honom den veckan vore att fara synnerligen ovarsamt fram med sanningen, men där ute i dalavintern var det inte nyhetsuppläsaren och journalisten jag mötte, utan människan, fadern och körsångaren Jarl Alfredius. Precis då förvandlades Jarl Alfredius från ett namn och en bild till en människa av kött och blod, förenad med mig och ett femtiotal andra människor — läkare, studenter, forskare, konsulter, kantorer, sekreterare och alla upptänkliga yrken — av ett gemensamt musikintresse. Platsen var Snöå bruk utanför Dala-Järna, och vi var där för att sjunga och fira nyår med Music Weeks in Swedens nyårsvecka.

Det har blivit flera musikveckor i Snöå sedan dess, och många av deltagarna återkommer regelbundet, år efter år, eller med några års mellanrum, och med tiden har många av dem blivit bekanta och ett kärt återseende en gång om året. Jarl Alfredius var en av dem som var med då och då, när han kunde och ville. Jag hade förmånen att få sjunga med honom ytterligare en nyårsvecka, då Jarl Alfredius firade sin 65-årsdag på själva konsertdagen, och blev vederbörligen uppvaktad på den efterföljande konsertfesten. Den lokala tidningen gjorde ett reportage om musikveckan och hur Jarl Alfredius valde att fira sin 65-årsdag. Själv tog han det hela med ro. Som deltagare i musikveckan var han en lugn och stillsam människa, med den där nästan till självklarhet upphöjda eftertänksamheten och stillsamma ödmjukheten som utmärker en del människor som upplevt mycket från händelsernas centrum. Han utstrålade en avslappnad och stillsam glädje och förnöjsamhet i det enkla nöje som är god mat, gott umgänge och god musik.

Det var nyåret då år 2007 övergick i år 2008. I början av sommaren kom meddelandet i media att han drabbats av prostatacancer. Vi var nog flera som hoppades att vi ändå skulle få sjunga med honom i Snöå även någon kommande vinter. När nu dödsbudet kommer idag är det för mig inte i första hand nyhetsankaret som försvunnit, utan körsångaren — han som satt några stolar bort i basstämman, han som åt och var glad vid samma festbord som jag och många med mig.

En röst har tystnat, och sången har blivit lite fattigare därför. Men musiken lever vidare, liksom minnet av dem som tystnat. Låt oss skänka en tanke till Jarl Alfredius familj och vänner, som mist en far, en livskamrat och en vän.

/Dr M

DN | SvD | SVT

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen här i England, vilket innebär att om en knapp timme når kvällens jippo oss på Brittiska öarna. Sverige inträdde i mörkret för några minuter sedan. Jag har ett lite kluvet förhållande till Earth Hour. Å ena sidan är det ett samvetsplåster för de chict "miljömedvetna" som vill att politikerna ska "göra något kraftfullt". Men vilken är egentligen symbolismen i att släcka alla ljus i våra hus under en timme en mörk vårvinterkväll? En av Dick Erixons läsare skrev så här i ett email som Erixon publicerat på sin blogg:

Och detta är ju klockrent rätt. Earth Hour är en direkt produkt av en miljörörelse som bygger på en pessimistisk människosyn och en total avsaknad av teknikoptimism. Genom att släcka lamporna i våra vardagsrum gör vi oss till symboler för tanken på människan som en ond parasit på moder jord — ett skadedjur som borde krypa tillbaka in i de grottor det en gång krälade ut ur. Det är naturligtvis inte så man uttrycker det, men det är, något tillspetsat, innebörden i den landsbygdsnostaligiska, bakåtsträvande ideologi som genomsyrar så mycket av miljörörelserna av idag. Tyvärr. Som Terra Incognita konstaterar ligger vår framtid och lösningen på miljöproblemen inte i en avstannad teknisk och ekonomisk utveckling. Läs hela bloggposten, och gärna kommentarerna också.

Å andra sidan: det ligger inget vettigt självändamål i att slösa med energi bara för att vi kan. I Stockholm exemplifierar landstingsledningen exakt vilket jippo Earth Hour är genom att släcka lamporna i landstingshuset under Earth Hour. Liksom Ulla Hamilton undrar jag varför lamporna överhuvudtaget är tända där halv nio en lördagkväll. Om det är belysning vi ska fokusera på (vilket möjligen är tveksamt) kan man undra varför vi inte ansträngt oss mer för att inte slösa energi på att skicka ljus rakt upp i luften, där det enbart bidrar till de ljusföroreningar som gör att skrämmande många inte vet hur en orörd stjärnhimel ser ut. Det är fullständigt självklart att vi ska lysa upp våra hem och våra städer — de stjärnhimmelsnostalgiker som nödvändigtvis vill att man ska kunna se Vintergatan i all sin prakt från en närförort i Stockholm har inget att hämta hos mig — men det kan av fler skäl än ett vara en god idé att tänka på vår belysning. Kan Earth Hour få en eller annan att inse att vi kanske inte måste lysa varje fasad och varje del av himlen kanske ett gott syfte ändå är nått, även om det inte gör så mycket vare sig från eller till för vårt klimat.

My Cup of Tea har fått ny design. Du som händelsevis läser bloggen på plats på sin URL ser resultatet nu. Den som istället följer bloggen via rss-/atom-flöde (vilket jag starkt rekommenderar) kan ju passa på att just den här gången öppna originalposten och ta en titt på hur det ser ut nu.

Länklistan/bloggrullan har också genomgått en rejäl uppdatering, så nu finns åter länkar härifrån till en rad andra läsvärda bloggar mer eller mindre relaterade till denna bloggs ämnen. Detta arbete är på intet sätt klart — fler länkar kommer — men det är klart, tycker du att det fattas någon särskild länk, eller om du hittar brustna länkar eller andra oegentligeheter i den nya designen, skriv en rad i kommentarsfältet!

Jag har också röjt i ämnesetikettsdjungeln för att hålla antalet ämnesetiketter i bloggen till ett hanterbart antal som speglar de ämnen som bloggen i första hand är tänkt att avhandla. I viss mån är det förstås lite av min personliga anteckningsbok, men visst fokus är ändå tänkt att ligga på tankar om fysik och vetenskap, litteratur, en smula filosofi och samhällsreflektioner, och så förstås te. En särskild kategori finns också för reflektioner över livet i England. Etiketten "Allmänt prat" får gälla för eventuella stickspår och kommentarer utanför övriga ämnen. En följd av omstruktureringen är att en lång rad gamla poster numera återfinns under slaskkategorin "Okategoriserat".

Cambridge bjöd söndagen till ära på strålande vårväder, med solsken och femton varma grader. Den helt nödvändiga turen till mataffären fick raskt bli en lite längre promenad till några fler butiker. Och då går det förstås som det går. Femton pund senare hade jag impulsköpt den trevliga lilla tekanna som pryder bilden högst upp i denna blogg. Den matt grågröna skönheten är en lövmönstrad gjutjärnskanna på 0,8 liter. Egentligen är jag i större behov av mindre kannor, men den här fyller väl sin plats som en lagom stor kanna för att brygga till två till fyra personer. Kannan står på en platta, också i gjutjärn och med samma mönster som kannan, med gummiklädda fötter. Snyggt och stadigt, och inget bök med karottunderlägg för att förhindra den glödheta kannan från att skada bordet. Till min stora glädje tycks kannan också vara näst intill droppfri.

Kannan fick sin jungfrufärd under eftermiddagen och kvällen med två bryggningar Organic China Dark Oolong från First Class Teas, inköpt innan cambridgebutiken blev en del av den ekonomiska krisens dödssiffror. Ett rätt generiskt mörkt oolong för blygsamma £2,99 per hekto (vilket väl inte skvallrar om någon högre kvalitet, precis). Jag har haft det här teet ett tag, och bryggt det på lite olika sätt i olika omgångar, men har svårt att få riktigt grepp om det. Det tycks vara lätt att få överbryggt, i vilket fall det mest blir beskt. Lagom bryggt får det en lite maltig smak, där vissa rostade toner kan skönjas. En smak som påminner om hårt rågbröd skymtar förbi ibland, men vill inte riktigt kliva fram och identifiera sig. Därutöver är det ganska tunnt. Jag har te kvar till fler experiment och ska försöka komma med en utförligare recension senare.

Science fiction? Fantasy? Science fantasy? Varm choklad? Ibland känns genrebeteckningar som att försöka stoppa ner pappas slipmaskin i det stjärnformade hålet i lillebrors leklåda. För mig är Ursula K. Le Guin i första hand en förstklassig fantasyförfattare — mest, naturligtvis, beroende på att jag utöver ett par novellsamlingar egentligen inte läst något av hennes science fiction, vilket en majoritet av hennes böcker trots allt klassificeras som. Men när jag nu ger mig på att läsa den klassiska Haincykeln slås jag ständigt, liksom när jag läste flera av hennes noveller, av hur mycket fantasykänsla det är över Le Guins tidiga science-fiction, och för all del en del av den senare också.

Om Rocannon’s World och Planet of Exile flörtade med fantasygenrens troper hånglar City of Illusions upp dem, tar med dem på parmiddag, friar till dem och gifter sig med dem. Och trots detta är det också den av dessa tre böcker som tydligast känns som science fiction. Det är också den klart bästa av dem.

Vi är nu långt in i en avlägsen framtid, många hundratals år efter Planet of Exile, på vår egen jord. Miljön är postapokalyptisk, men långt ifrån den mörka, skövlade värld vi vanligtvis associerar med postapokalyptiska scenarier. The League of All Worlds finns inte längre, utan har splittrats av en yttre fiende. Jorden har erövrats av de mystiska Shing som påstås ha den kusliga förmågan att ljuga telepatiskt, något som enligt allmänt accepterad kunskap är omöjligt. Endast en spillra finns kvar av mänskligheten, tunnt utspridd i små, små samhällen — hus, motsvarande ungefär en gammaldags storfamilj — som ligger många mil isär och i stort sett är självförsörjande. Jorden själv bär enstaka spår av forna tiders civilisation, men naturen har återhämtat sig, och planeten tillhör än en gång växterna, djuren och naturens krafter. Le Guins vision of den postapokalyptiska jorden känns befriande originell och är den klart intressantaste spelplatsen hittills i Haincykeln. Jag tilltalas mycket av det faktum att den inte är entydigt dystopisk.

Mitt ute i skogen, nära ett av dessa hus, vaknar Falk till sans. Han tas om hand av människorna, och "uppfostras" från ett metalt spädbarn till vuxen man inom loppet av några år. Av dessa får han lära sig hur livet fungerar, och hur människorna hålls utspridda och förhindras av Shing både att bilda större samhällen och att utveckla mer avancerad teknik. Men Falk är alldeles uppenbart inte en vanlig människa: han har gula, kattlika ögon. Ingen, allra minst han själv, vet vem eller vad han är, och människorna kan aldrig riktigt lita på att inte är en Shing, eller en av deras spioner. Till slut måste han ge sig iväg för att ta reda på vem han egentligen är, och varifrån han kommer. Han måste ge sig till staden Es Toch och han måste möta Shing, om vilka han inte vet mer än legenderna från huset: att de är erövrare som håller jordens människor förtryckta — även om de tycks leva ganska gott i sina hus — och att de ljuger. De är ondskan personifierad. Eller är de verkligen det?

Ingenting i City of Illusions är så enkelt som det tycks, och inget är vad det förefaller vara, och inte ens när vi har prövat och omprövat våra slutsatser kan vi lita på dem. Illusioner, vanföreställningar, fördomar och förutfattade meningar är bokens tema. Den som är så lagd kan också läsa in tydliga referenser till, och kritik av idén om den upplysta depoten.

Än en gång använder sig Le Guin alltså av fantasygenrens berättartekniska verktyg och vänder dem efter sitt eget syfte. Mindspeech kändes redan i de inledande två böckerna mer som fantasymässig magi än som förklarat science fiction-fenomen, och här blir det nästan övertydligt. Nu har mindspeech också utvecklats till att inte bara innefatta telepatisk kommunikation, utan till betydligt mer omfattande paramentala förmågor, inklusive förmågan att skydda sitt sinne, att blockera och skärma av sina egna mentala processer och att göra intrång i andras. Och det är inte bara livsformer med högre intelligens som kan sända mindspeech. Flera bärande idéer från City of Illusions påminner mer än bara lite om det som skulle bli de bärande idéerna för Övärlden, där Le Guins kanske mest kända, renodlade och uttalade, fantasy utspelar sig.

Vidare bygger händelseutvecklingen i City of Illusions mycket tydligt på monomyten, som Le Guin skickligt använder till sin fördel, genom att utnyttja dess klassiska vändningar till att bygga upp och riva ner våra och karaktärernas illusioner.

Det här är snyggt, det är underhållande, det är njutbart och det är intressant — kanske inte så mycket ur ett filosofiskt perspektiv (taoism figurerar ganska tydligt boken igenom, inte minst genom den viktiga biroll som spelas av ett exemplar av Tao Te Ching, men jag ger för egen del inte mycket för den filosofin, men den stör å andra sidan inte heller) som ur ett litterärt. Här är Le Guin på hemmaplan igen berättartekniskt. Det här är en berättelse som passar hennes stil som hand i handske, där hon får tid på sig att bygga stämningar och karaktärer och där hennes språk kan flöda fritt.

City of Illusions är med god marginal bättre än föregångarna i Haincykeln, och är på det hela taget en riktigt bra och läsvärd bok, om än inte fantastisk. Min enda allvarliga invändning är att slutet känns väldigt deus ex machina, vilket förtar en hel del av glädjen. Dessförinnan har Le Guin ganska klumpigt släppt en tråd som jag sett fram emot att få se knytas ihop till något intressant. På minuskontot kommer jag heller inte ifrån att jag personligen fortfarande har lite svårt för mindspeech, såsom det används här. Berättelsen är uppenbart inte fantasy, men jag har samtidigt lite svårt att ta det på allvar som science fiction. Ett par andra mindre invändningar är att boken har nästan all riktig händelseutveckling förlagd till slutet, och mitten av boken blir väl mycket transportsträcka. Att bygga berättelsen långsamt är en nödvändighet för den effekt som är bokens poäng, men det är en svårt balansgång att inte tappa läsarens intresse på vägen. Le Guin är nära, men klarar sig kvar på linan.

Det är roligt att läsa dessa tidiga böcker och se hur Le Guin utvecklas som romanförfattare och utvecklar sina idéer och verktyg över en så kort period som något år (Rocannon’s World och Planet of Exile kom båda ut 1966, och City of Illusions året därefter). Nästa roman i Haincykeln är den nära nog universellt hyllade The Left Hand of Darkness som gavs ut 1969 och är den första som utan tvekan måste anses uppnå full romanlängd.

Planet of Exile är den andra boken i Ursula K. Le Guins Haincykel, och den har ett allt överskuggande problem: den är för lång. Jo, alltså, jag vet att det är en kortroman om cirka 100 sidor*; det är inte längden i sig som är problemet, givetvis, utan att berättelsen känns på tok för lång för sitt innehåll. Om Rocannon’s World hade lite känsla av förväxt novell är detta ställt bortom allt tvivel här, och för mig blir det bokens fall. Som lång novell om femtio till sjuttio sidor hade den här lilla berättelsen kunnat bli riktigt trevlig.

Vi befinner oss några hundra år in i framtiden efter händelserna i Rocannon’s World. På planeten Werel är vintern i antågande. Planetens bana är kraftigt elliptisk och året är en mansålder långt, cirka sextio jordiska år. Invånarna på Werel upplever alltså normalt bara en vinter under hela sin livstid. För de nomadiserande "urinvånarna" på planeten går kunskapen om hur man klarar vintern i arv genom legender och berättelser från en generation till nästa. En av utmaningarna för tevarfolket är att stå emot det barbarfolk som tillbringar somrarna längre norrut, men vid vinterns ankomst  drar söderut och plundrar tevarfolkets vinterstäder på vägen. Det här året verkar de dessutom ha slutit sig samman i en enda stor vandring istället för att gå i utspridda grupper. Det gör dem plötsligt till ett reellt hot mot tevarfolkets chanser att klara vintern.

… men också mot den tynande kolonin av människor som bor i en liten stad vid kusten och var förhållande till nomadfolken präglas av begränsad kontakt och ömsesidig misstänksamhet. Kolonisatörer från The League of All Worlds anlände till Werel ett halvt milennium tidigare, för tio Werel-år sedan och hade med sig avancerad teknologi som ansiblen och ljushastighetsskepp. På grund av omständigheter inom The League delas kolonisatörerna och en del av dem tar skeppet och lämnar Werel. De som blir kvar är därmed strandsatta utan möjlighet att lämna planeten, och utan möjlighet att kommunicera. På grund av ett kulturellt embargo är de dessutom enligt sin egen lag förbjudna att använda avancerad teknologi på ett sätt som kan påverka ursprungsbefolkningen. Dessutom tycks miljön på Werel påverka människornas reproduktion negativt. Artblandning med ursprungsbefolkningen förekommer inte, eftersom de genetiska skillnaderna, ehuru små, tycks omöjliggöra livsdugliga hybrider. När Planet of Exile tar sin början återstår bara en spillra av den forna kolonin, och med det nya hotet från norr inser Jakob Agat att ett "militärt" samarbete med tevarfolket är nödvändigt. Men den bräckliga tillit han initialt bygger upp kompliceras av den relation han samtidigt bygger upp med en tevarkvinna.

Vad som sedan följer är i stort sett en enda lång följd av action-scener. Tevarfolk och människor slåss för sin överlevnad i den belägrade staden Alterra. Liksom i Rocannon’s World för berättelsens element tankarna till fantasy snarare än science fiction, med huvudsakligen lågteknologisk strid. Jag har tidigare uttryckt mig lyriskt om Le Guins språk och förmåga att berätta, men Planet of Exile exponerar på ett nästan plågsamt sätt hennes akilleshäl: hon är inte särskilt bra på att skriva action. Hennes stil är långsam och subtil, och det fungerar inte när strider pågår sida upp och sida ner. Om hennes böcker ibland kan upplevas som en smula långsamma (det är en invändning jag har hört mot Le Guin mer än en gång, även om jag själv tycker att hon, till exempel i böckerna om Övärlden, använder detta till sin fördel genom att bygga stämning och måla upp karaktärer) blir Planet of Exile efter ett tag direkt seg. Bokens stora behållning är hur Le Guin beskriver och utvecklar Jakob Agats och Rolerys samspel.

*Varierande lite beroende på utgåva; själv läser jag Haincykelns första tre böcker i samlingsvolymen World’s of Exile and Illusion, i vilken texten är en smula komprimerad, men fortfarande med hög tryckkvalitet och tillräckligt stor teckenstorlek för att inte vara i vägen för läsningen. Där är den ganska exakt hundra sidor lång.

Kommer människans möte med en utomjordisk kultur nödvändigtvis att vara ömsesidigt högteknologiskt? Hur påverkas "människor" som kulturellt och teknologiskt befinner sig någonstans mellan sen bronsålder och tidig medeltid av möte upptäcktsresande från en rymdfarande civilisation? Och hur påverkas upptäckarna av den kultur de besöker — i en situation där transporter måste ske över ljusår, till priset av förlorade år på grund av relativistiska effekter, där varje resa är ett livsavgörande beslut och det inte bara är att vända båten hemåt igen?

Den filosofiska inramningen till Ursula K. Le Guins debutroman Rocannon’s World är högintressant, och mycket typisk för Le Guins science fiction, så mycket jag nu har läst av den. Det är science fiction, om än kanske inte enligt kliché 1A. Etnologen Rocannon leder en expedition till en anspråkslös planet i galaxens bakvatten, där det finns intelligent liv, med teknologi och kultur på sen bronsåldersnivå. Rocannons expedition är inte första kontakten med en högteknologisk civilisation. Le Guin sätter stämningen direkt i prologens inledande stycke:

Men om inramningen tveklöst gör berättelsen till science fiction är handlingens element, världsbyggnaden och berättartekniken direkt hämtad från fantasyn. I prologen får vi möta de tre kända intelligenta livsformerna på planeten, som alla har sina direkta motsvarigheter i den post-Tolkienska fantasyn. Utöver liuar, i praktiken människor som lever i en feodal bronsålderskultur, har vi gdemiar, som bor i grottor och har viss teknologi och direkt motsvarar dvärgar i Tolkiens anda, samt fiia, som mytologiskt befinner sig någonstans mellan folksagornas älvor och Tolkiens alver och som har förmågan att kommunicera telepatiskt.

Efter prologen — skriven några år tidigare och publicerad separat som novellen Semley’s Necklace, vilken också återfinns i den utmärkta novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters — som berättar den historia som föranleder Rocannon att resa till planeten, vidtar en berättelse som bara kan karakteriseras som en ganska klassisk äventyrsfantasy med science fiction-inramning. Äventyret inleds när expeditionens rymdskepp plötsligt sprängs av fiender till The League of All Worlds, en sammanslutning av bebodda planeter med intelligent liv. Rocannon är nu inte bara strandsatt på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån på egen hand, han vet också att fienden finns där och använder planeten som bas. Nu gäller det att hitta fienden och hejda hans framfart. Berövad större delen av sin högteknoligiska utrustning går äventyret med det som finns att tillgå i liuars bronsålderssamhälle: svärd som vapen, och de egna fötterna samt tämjda, flygande, kattlika "windsteeds" som transportmedel.

Som äventyrsberättelse är Rocannon’s World alls inte oäven. Tvärtom är den riktigt underhållande på sina ställen, men den lever aldrig riktigt upp till prologens idemässiga potential. Prologen är utan tvekan den bästa delen av boken. Handlingen därefter är ganska enkel och ganska förutsägbar. Le Guin skisserar intressanta karaktärer, men lyckas inte riktigt utveckla dem, och lämnar flera hål öppna (om nu vänskapen mellan Rocannon och Mogien är så central, varför får vi inte se mer av den?). Jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan av förvuxen novell när jag läser denna kortroman. Och så får jag väl erkänna att jag har vissa problem med förekomsten av telepatisk kommunikation. Om boken saknar uttalade fantasyelement i övrigt (men alltså har gott om antydningar, paralleller och öppna tolkningar) kommer jag aldrig riktigt runt att "mindspeech" helt enkelt känns som magi (en känsla som mest är antydd här, men som växer sig starkare i de två följande böckerna i Haincykeln), trots att jag är medveten om att telepatisk kommunikation är accepterat enligt science fictions genrekonventioner.

Le Guin har ännu inte nått sin fulla potential i Rocannon’s World men hennes främsta tillgångar som författare är redan uppenbara och de är i slutändan det som gör boken inte bara okej, utan läsvärd: språket och stämningen. Jag har sagt det förr om Le Guin, men det förtjänar att sägas även här: Le Guins språk är en sann njutning att läsa. Det är enkelt och rent, ibland nästan avskalat, men uppnår stor effekt. Att läsa hennes prosa är som att sjunka ned i strömmande vatten. Hon har också ett nästan otäckt je ne sais quoi när det gäller att väva magi, att måla upp en värld och en stämning.

Nej, jag kom visst inte undan. M var småförkyld tidigare i veckan, och jag närde en fåfäng förhoppning om att inte drabbas. Men nej, igår kväll kände jag den omisskännliga irritationen i nässvaljet, och idag är det ingen tvekan. Det verkar vara en rätt oförarglig förkylning det här, men att bunkra upp med Strepsils och näsdukar och titta till Alvedon-förrådet är det nog läge för i alla fall. Risken finns att jag behöver sådant framåt kvällen. Dags alltså att snöra på sig skorna och ge sig iväg på en tur till något apotek.

Nämnde jag att det är söndag idag?

Både Åka och mjn gav intressanta kommentarer på min post om artikelläsning häromdagen. Båda uttryckte ungefär samma frustration som jag känner över att inte riktigt få struktur på och tid till att följa med i litteraturen så bra som man kanske gärna skulle vilja. Samtidigt blev jag lite förvånad över att båda verkade ta betydligt lättare på att hänga med i preprintpublikationerna på arXiv än jag, och vi spekulerade lite i om det möjligen finns en skillnad mellan teoretiker (som jag) och experimentalister (som både mjn och Åka) i hur våra respektive behov av artiklar ser ut. Jag har inget svar på den frågan, och ska inte ge mig till att spekulera, men alla åsikter och tankar är givetvis välkomna i kommentarsfältet.

Däremot leder det mig in på en annan fundering som osökt dyker upp hos mig med jämna mellanrum: för vilket forskarsamhälle skriver vi våra artiklar? Jag märker på mig själv när jag går igenom titlar och abstract att jag har betydligt lättare för att hitta och fastna för relevanta och/eller intressanta teoretiska artiklar än dito experimentella. Jag har också ofta lättare att ta till mig teoretiska artiklar och se deras eventuella relevans för min egen forskning.

Jag tror att det är så här: teoretiker skriver för teoretiker och experimentalister för experimentalister, i mycket hög utsträckning. Jag tror inte att detta är medvetet, utan mera ett resultat av vilka vi oftast kommunicerar och diskuterar med. Vi riktar oss i första hand till dem som gör ungefär samma saker som vi själva. Det är också ett resultat av en kultur som växt fram, utan något egentligt medvetet val. Det är säkert också ett resultat av hur vi betraktar våra resultat och hur vi väljer att uttrycka dem. Som teoretiker är vi ofta intresserade av att skala bort det specifika för att lyfta fram det allmängiltiga. Vi älskar att använda enhetssystem som inte explicit refererar till något specifikt val av parametrar i ett specifikt system. Experimentella artiklar, å andra sidan, talar ofta och gärna i termer av det specifika: det egna experimentet och de egna resultaten, ofta med mycket försiktigt, om alls något, tal om generella slutsatser. (I grunden naturligtvis bara ett resultat av god vetenskaplig metodik: man drar bara de slutsatser man verkligen har täckning för.)

Problemet är förstås att vi riskerar att bygga en kommunikationsbarriär mellan teori och experiment. Men fysik, oavsett vilket intryck man kan få av att läsa om strängteorilandskap och multiversa, är och förblir i grunden en experimentell vetenskap. Det är i det ständiga växelspelet mellan teoribildning och experimentell undersökning som vår kunskap växer fram. I grunden borde vi ju vara intresserade av samma frågor, men alltför ofta får jag intryck av att teoretiker och experimentalister inom samma fält ser helt olika frågeställningar som intressanta. Ibland undrar jag om vi inte borde anstränga oss mer för att rikta vår kommunikation mer direkt till den andra gruppen: vi teoretiker borde anstränga oss mer för att beskriva explicita experiment (genomförda eller framtida), och experimentalister borde kanske ibland mer tydligt sätta experimentella resultat i ett teoretiskt sammanhang.

Har ni någon gång upplevt den där lätt surrealistiska känslan av att någon på fullt allvar förklarar för er att något är på ett visst sätt trots att ni har saken det gäller precis framför näsan och kan se att det inte stämmer, ungefär som om mamma ringer och talar om din trevliga, gula mugg som du fick av faster Agda, och vägrar tro dig när du sitter med den i handen och säger att muggen du fick i julklapp av Agda faktiskt är röd. Ungefär så känns det när jag via Ingerö hittar Veronica Palms (vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) skrapsinniga analys av konsekvenserna av ett avskaffat apoteksmonopol, vilken i sin helhet lyder:

Rädda apoteket protesterar mot regeringens planer att avreglera en av Europas bäst fungerande apoteksmarknader. Ibland är trygghet och säkerhet viktigare än privatisering!

Jag bor som bekant i England. Inom bekvämt promenadavstånd hemifrån har jag fyra, fem apotek och försäljningsställen med kunnig personal (inklusive en vårdcentral där det är fullt möjligt att ringa mitt på förmiddagen och få en läkartid samma dag). Flera av dessa har i varierande grad öppet på helger och kvällar. Min tillgång till läkemedel är bättre än vad den någonsin varit på något av de ställen där jag bott i Sverige, och någon nämnvärd prisskillnad kan jag heller inte notera. Jag ser med spänning fram emot att Palm förklarar för mig exakt vilken trygghet och säkerhet det är jag inte har.

Att bo utomlands är ett bra sätt att få perspektiv på sitt hemland, i positiva aspekter såväl som negativa. Av alla svenska förhållanden som på detta sätt kommit i ett annat ljus framstår just apoteksmonopolet som ett av de mest obegripliga.

En viktig del av tillvaron som forskare är att hålla sig uppdaterad om nya resultat och idéer från andra forskare. Det är viktigt inte bara för att tillägna sig ny kunskap, utan i minst lika hög grad för att få uppslag till egen forskning och för att inte råka trampa i gamla fotspår. Jag har ett pinsamt erkännande: jag tycker att det där med att hänga med i publikationerna och att läsa artiklar är en av de svårare arbetsuppgift att hantera. Kanske gör jag det extra svårt för mig genom att försöka arbeta med saker som gränsar flera områden (min nyhetsmailprenumeration på arXiv omfattar ett flertal av arkivets sektioner — relevanta publikationer kommer i nästan alla av dem, men huvuddelen av innehållet i dem alla är rätt långt bort från mina intressen) och därmed får en ganska stor volym potentiellt intressanta artiklar, men det handlar knappast bara om det.

Det svåra är dels att få en fungerande rutin för att få genomsökandet av nya artiklar och läsning av eventuellt intressanta artiklar som en naturlig del av arbetsflödet, dels att göra själva läsningen tidseffektiv. Att grundligt läsa även en kort artikel kan ofta innebära timmar av arbete — inte sällan därför att artiklar endast i undantagsfall tar sig tid att faktiskt förklara underliggande resonemang, teorier och härledningar, snarare än att enbart visa upp nyckelresultat, och tyvärr inte sällan därför att alltför få författare anstränger sig för att uttrycka sig enkelt, tydligt och rättframt. Framför allt dock för att det alltid och oundvikligen tar tid att sätta sig in i och förstå nya tankar och resultat på någon form av djup. Alltså måste man kunna ta till sig vad som händer i litteraturen utan att läsa varje artikel så grundligt som den måhända förtjänar. Hur gör man? Jag har min strategi, som förmodligen inte är optimal. Hur gör ni andra?

Jag gör ungefär så här: Jag prenumererar på utskick från ett ganska brett urval av sektioner på arXiv, och dessutom på motsvarande innehållsutskick från några av de mer centrala tidskrifterna. Ebreven från arXiv kommer varje vardag, övriga ungefär en gång per vecka. De flesta skickas ut dagtid enligt någon av de amerikanska tidszonerna, vilket innebär att de kommer sent på kvällen eller under natten till mig. Jag inleder därför gärna arbetsdagen med att gå igenom dagens ebrev. Jag skummar rubrikerna i listningen. Om en rubrik fångar mitt intresse går jag vidare och läser artikelns abstract (vilket för arXivs räkning finns i ebrevet, men annars är länkat). Verkar artikeln vara intressant och/eller relevant för min forskning laddar jag hem artikeln i pdf-format.

De artiklar jag laddat hem skummar jag (om jag inte redan från början laddat hem dem i rent referenssyfte) genom att läsa abstract — ja, igen — inledningen, sammanfattning/slutsatser, och eventuellt figurtexter. Därefter har jag en halvhygglig bild av vad artikeln vill ha sagt. Eller så har jag det fortfarande inte, vilket i så fall tyder på att artikeln är så luddigt skriven att jag i alla fall inte kommer att få ut något av den, alternativt att den faktiskt inte har så mycket av intresse att säga. När jag gjort detta sparar jag artikeln om jag tyckte att den hade något att säga eller behövs för referensbiblioteket. I annat fall stänger jag pdf-läsaren och går vidare. Om en artikel verkligen fångat mitt intresse, eller om jag ändå bedömer att den är viktig skriver jag ut den för att försöka hinna läsa den ordentligt senare.

Mer än så läser jag inte av 90% av alla artiklar som passerar. Inte av ointresse, utan för att jag helt enkelt har svårt att få tid till mer än så. Vilket leder direkt över på det problem jag brottas med nu: när sjutton ska man läsa alla de där artiklarna som trots allt passerar nålsögat? Ska man vika en timme eller två per arbetsdag åt att läsa artiklar och se till att göra det oavsett hur arbetet ser ut i övrigt? Mitt problem med det är att jag i synnerhet när det gäller vissa delar av arbetet kommer in i en "andra andning" och gärna vill jobba på för att få ut så mycket som möjligt av den när det händer. Då har jag svårt att avbryta mig för att sätta mig och läsa. På samma sätt, om jag vet precis vilka uppgifter jag ska ta tag i när jag kommer till insitutionen på morgonen är jag lite för otålig för att både gå igenom en ny skörd artiklar och sätta mig och läsa innan jag ens funderar på att ta tag i dagens egentliga arbete. Eller ska man ta ett par rejäla läsdagar med ett par veckors mellanrum eller så och bara koncentrera sig på att läsa artiklar? Eller är hemligheten att ta med artiklarna hem och ägna kvällar och helger åt dem? Fast även om jag gärna lägger in lite jobb på en helg finns det trots allt andra saker jag vill göra när jag väl lämnat kontoret … För närvarande använder jag väl närmast en salig blandning av alla dessa varianter, och det blir inte bra. Läsningen blir ostrukturerad och den blir en sådan där uppgift som ständigt skjuts upp för att jag "egentligen borde" göra något viktigare.

Hur gör ni andra som hela tiden har att hantera stora mängder text samtidigt som ni sköter andra arbetsuppgifter?