My Cup of Tea

En bok som inleds med flygande träd kommer alltid att få kämpa i uppförsbacke med mig. Raft klarar till min överraskning och glädje detta förvånansvärt bra, men Stephen Baxter har givit sig i kast med en svår uppgift i denna den första boken i Xeelee-sekvensen. Premissen är följande: Långt in i framtiden har ett rymdskepp från jorden av misstag passerat igenom en port till ett annat universum — ett där Newtons gravitationskonstant är en miljard gånger större än i vårt. (Med tanke på de tankar om strängteorilandskap, multiversum och olika naturkonstanter i olika universa som är på modet i vissa delar av den moderna teoretiska fysiken idag är detta en idé som inte är helt ointressant). Utan möjlighet att ta sig tillbaka var utforskarna tvungna att lära sig att leva och bo i detta nya universum och att hantera dess hårda villkor.

Händelserna i Raft utspelar sig flera generationer senare. Ett nytt samhälle har växt fram på The Raft, en stor "flotte" byggd av delar från det gamla rymdskeppet, inuti en nebulosa vars "atmosfär" är möjlig att andas för människor. (Eftersom gravitationen är så stark finns inte beboeliga planeter i den mening vi är vana vid. En kropp har en ansenlig ytgravitation redan vid några tiotals meters diameter.) Förutom The Raft finns också The Belt, som är en sorts kombination av bostadsbaracker och fabriker sammakopplade i ett långt bälte som omsluter resterna av en slocknad stjärna där man bedriver gruvdrift för att få järn. Den verkliga historien om hur människorna kom dit, och hur The Raft kom till har för länge sedan nötts ner till legender med mytologisk snarare än historisk status, och vetenskapsmännen på The Raft kämpar med att försöka förstå och bevara ärvd teknologi och kunskap som sakta men säkert riskerar att gå förlorad.

Baxter målar upp en bild av ett hårt samhälle som officiellt är klasslöst, men där social status i praktiken är strikt bestämd utifrån ett antal samhällsklasser baserade på yrkeskategorier ärvda från de olika uppgifterna besättningen på det ursprungliga skeppet hade. Rees kommer från de lägsta av de lägsta, gruvarbetarna på The Belt. Men han inser att någonting håller på att hända i nebulosan och bestämmer sig för att göra det oerhörda och lämna bältet för att ta reda på vad.

Raft är hård science fiction. Baxter utforskar ett universum med naturlagar som är mycket olika dem vi är vana vid. Han är visionär och har en slående livfull fantasi. Samtidigt utforskar Raft också samhällsfilosofiska och politiska teman. Baxter har en olycklig tendens att att ta i lite för mycket och låta sin fantasti ta honom och hans läsare lite för långt ut i det extrema när han skapar platser och situationer. Hans supergravitationsuniversum är onekligen färgstarkt, men inte alltid helt trovärdigt, och detsamma gäller ett par av handlingens vändningar. Tyvärr är det svårt att ge konkreta exempel utan att avslöja för mycket av handlingen. En styrka hos Baxter, och en del av spänningen i boken är trots allt de små mysterier han bygger upp.

Vid flera tillfällen får jag en känsla av att Baxter inte riktigt vet vad han vill med sin berättelse; han presenterar flera idéer, men driver inte riktigt hem någon av dem. En annan svaghet är Baxters karaktärer. Ha skissar upp flera potentiellt intressanta karaktärer, men bara en av dem — Rees — känns som en hel människa, och karaktärsutveckling är det överhuvudtaget väldigt lite av. Det är kanske inte någon avgörande förlust in en relativt kort (250 sidor) hård science fiction-berättelse, men det är klart att det har betydelse för läsupplevelsen som helhet.

Men Raft är tveklöst en mycket läsvärd bok. Dess största styrka, mina reservationer till trots, är Baxters fenomenala fantasi och förmåga att placera människan i ett fullständigt främmande universum. Baxter har en märklig förmåga att förmedla stämningen av en hård rest av mänskligheten strandad i en främmande och ogästvänlig, men samtidigt mycket fascinerande miljö. En annan starkt bidragande styrka hos boken är det lätt dystopiska samhällsporträttet som är mycket skickligt förmedlat. Det är förmodligen inte meningen att vi någonsin ska känna oss helt bekväma.

Ursula K. Le Guins böcker om Övärlden (Earthsea, i det engelska originalet) är en av de klarast lysande konstellationerna på fantasyhimlen, och precis som Tolkiens Ringarnas Herre är de böcker som läses och uppskattas av en bredare publik än bara inbitna fantasyfans. Möjligen har det att göra med att de, i alla fall till namnet, är ungdomsböcker. Men i likhet med till exempel Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Tove Janssons Mumin-böcker är de närmast vuxenlitteratur förklädd till barnböcker, och läsupplevelsen är ofta minst lika stor när man läser dessa böcker i vuxen ålder. Själv läste jag inte böckerna om Övärlden förrän härom året, och Tales from Earthsea först för ett par veckor sedan.

Tales from Earthsea är nominellt den femte boken av totalt sex i Övärlden-serien. Med sina fem noveller (varav en eller två långa nog att kallas kortromaner) är den avsedd att ge oss en inblick i Övärldens historia och skolan på Roke. Därtill bildar den brygga mellan Tehanu (bok fyra) och The Other Wind (bok sex) i form av bokens sista berättelse, Dragonfly.

För mig framstår det som lite lustigt att placera en novellsamling, vars berättelser bara är marginellt relaterade till den övergripande berättelsen, mitt i en sammanhängande romanserie, och när jag läste de övriga fem böckerna visste jag inte att det faktiskt var så Le Guin ville ha det. Jag läste alltså inte den här boken på sin rätta plats i ordningen. Nu har det gått ett tag sedan jag läste de andra böckerna så det kan mycket väl hända att jag missar någon finare poäng, men som jag ser det är det verkligen inte nödvändigt att läsa Tales from Earthsea före The Other Wind, men den utgår från att man har läst de fyra första romanerna.

Däremot ser jag åtminstone två anledning att bryta Le Guins avsedda läsordning och istället lämna Tales from Earthsea till sist. För det första ingår bara en av novellerna i romanseriens övergripande berättelse (och det bara i utkanten av densamma), vilket gör Tales from Earthsea till ett onödigt avbrott i historien. För det andra är boken den svagaste länken i Övärldskedjan.

Le Guin står fortfarande i sin feministiska predikstol från Tehanu, och precis som där trumfar hon igenom sitt budskap så hårt att det dränker de faktiska berättelserna. Särskilt den inledande kortromanen känns som om Le Guin försöker pressa in kvinnor i Övärldens historia, och i sin egen berättelse, med skohorn. Och bara för att vara tydlig: det är inte kvinnorna jag har problem med, utan skohornet. Det är en bra idé att låta kvinnor spela viktiga roller i Övärldens historia, men Le Guin gör inte särskilt mycket av den, som om kvinnliga karaktärers blotta närvaro vore nog för att göra berättelserna bra. Precis som i Tehanu övergår dessutom Le Guins feminism tyvärr nära nog i misandri vid ett eller ett par tillfällen, och det är inte ett dugg mer attraktivt än den misogyni hon med all rätt kritiserar.

Berättelserna i sig är ganska svaga. Le Guin är en suverän berättare, så berättelserna är fortfarande trevlig läsning, men de är alla ganska förutsägbara och egentligen inte särskilt intressanta. Bara två av dem, The Bones of the Earth och On the High Marsh har den där speciella Övärlden-känslan. Det i sig gör dem förvisso trevliga, men de har inte mycket mer än så att ge.

Det alla fem berättelserna har gemensamt är Le Guins utsökta engelska. Som vanligt använder hon mycket små medel för att uppnå stor effekt, och bara det är en konstform som inte är att förakta i en tid då somliga populära fantasyförfattare har en tendens att mala på i hundratals plågsamt detaljerade sidor. Om inte annat är de här berättelserna väl värda att läsa bara för den njutning som ligger i att kunna sjunka in i Le Guins flödande prosa. Lägg därtill hennes förmåga att väva magi och hennes fina karaktärsporträtt så blir till och med en begränsat intressant historia ganska bra.

De anteckningar om Övärlden som finns efter själva berättelserna är förmodligen mest intressanta för den som verkligen intresserar sig för Övärlden som fantasyvärld. Å andra sidan, om man läser den här boken gör man förmodligen det. Anteckningarna känns mest som en skiss av den värld vari Le Guin skapar sina berättelser och mindre som levande historia. Ändå finns där så mycket potential, och jag kan inte låta bli att önska att Le Guin hade använt en del av de berättelser bara väntar på att bli berättade. Det finns så många händelser i Le Guins skissartade historia som skulle ha blivit fantastiska i en samling som Tales from Earthsea. Ja, hade gjort boken till en Övärldens Silmarillion, men det hade å andra sidan kanske blivit rätt så bra.

/Dr M

"Man tycker om därför att, men älskar trots att." Av alla gamla klyschor är detta en av dem jag har svårast för. Dels för att det är fel i sak, men framför allt för att för att den alltid tycks användas för att antyda att kärlek är ovillkorlig och att det inte finns någon egentlig anledning till att man älskar just den eller det man älskar.

Nåja, ingen rök utan eld, heter det ju också, och ibland kommer även de mest slitna av klyschor till användning. Det finns gott om brister att kritisera Robert A. Heinleins klassiska The Moon is a Harsh Mistress för. Till exempel: karaktärer som i de flesta fall inte utvecklas nämnvärt, en i överkant simpel intrig och med några få undantag förutsägbar handling, en framtidsvision som är daterad bortom all räddning, bristande respekt för vissa fysikaliska fakta och matematiska lagar, gapande hål i logiken, vissa tveksamma filosofiska slutsatser, en närmast total avsaknad av spänning, några utslag av sexism, samt brott mot den gyllene principen för engagerande berättande "berätta inte, visa!" på en nivå normalt reserverad för svenska kommunalpolitiker. Ändå är det här en bok som jag verkligen älskade nära nog från första sidan.

Samhället på månen är en tidigare straffkoloni, dit brottslingar och subversiva personer deporterats från jorden (en direkt kopia Australien några hundra år tidigare, med andra ord). År 2075 är större delen av befolkningen inte längre straffångar, utan frigivna deporterade och deras barn och barnbarn. Ändå står Luna under hård kontroll från Lunar Authority på jorden och fungerar i praktiken som livegen mjölkko som sakta bestjäls på sina resurser genom att tvingas skeppa spannmål till den överbefolkade jordens massor som svälter under en inkompetent politisk ledning.

En liten grupp revolutionärer hamnar fortare än de tänkt sig som ledare för en revolt mot förtryckarna från jorden. Historien om revolutionen på månen berättas av Mannie, en datorreparatör och allkonstnär som närmast av en slump hamnar tillsammans med en ung revolutionär och en gammal filosof och politisk tänkare som organiserar ett revolutionärt nätverk med mål att störta Lunar Authority och upprätta det perfekta anarkistisk-kapitalistiska/klassiskt liberala samhället. Till sin hjälp har de månens kraftigaste superdator, som blivit självmedveten och utvecklat en intelligens som äter Turingtestet till frukost.

Gemensamt för alla böcker jag verkligen älskar är att de har personlighet. Och det har The Moon is a Harsh Mistress. Den når inte samma höjder som Heinleins mest kända bok, Stranger in a Strange Land, som är en av de mest udda och intressanta berättelser jag har läst, men i likhet med den lyckas The Moon is a Harsh Mistress mana fram en unik kombination av minnesvärda karaktärer, en bra berättelse och tänkvärda observationer. Båda böckerna har för övrigt varsin karaktär som inte förstår vad humor är. Båda heter Mike, och båda upptäcker att skratt och sinne för humor är något centralt för vad det innebär att vara människa.

Heinlein var en mästerlig berättare, och sannolikt fullständigt medveten om de inneboende paradoxerna i att försöka bygga ett pacifistiskt och fritt samhälle genom terrorism och krig, eller för den delen i att upprätta ett samhälle utan politisk styrning genom en handfull individer som litar på en medveten superdators bedömningar. Heinlein tvingar oss att tänka efter. Det är ett misstag med alla författare, men kanske med Heinlein i synnerhet, att tro att protagonisterna i alla stycken för fram idéer han själv helt ställer upp på. Ändå känns det idag kanske mer angeläget än någonsin när Prof de la Paz manar till eftertanke i lagstiftningen:

Inte heller är det någonsin tråkigt. Även när karaktärerna ägnar sidor åt att diskutera politik är det oupphörligt fängslande. Heinlein bygger upp ett intressant samhälle på månen, med nya sociala strukturer — flera olika polygama äktenskapsformer som kan sträcka sig över generationer — och med ett eget talspråk, som påminner mycket om engelska med rysk brytning och med insprängda ord från olika språk, huvudsakligen ryska (tyvärr skrivna med en hopplös translitteration som knappast gör livet lättare för läsare som inte talar ryska, och bara tjänar till att förvirra och irritera oss som gör det). Det tar ett tag att komma in i språket, eftersom Mannie återger berättelsen på loonie-engelska, men efter något kapitel flyter det på. I detta samhälle skapar Heinlein karaktärer med stor personlighet som i många fall inte hade kunnat finnas någon annanstans.