Topologi är den del av matematiken som studerar vad som alltid är konstant hos en yta: vilka egenskaper ytan alltid har kvar oavsett hur den förvrids, töjs och förändras. Exquisite Corpse av Poppy Z. Brite är en extrem studie i människans topologi.
I Exquisite Corpse låter Brite oss följa med in i huvudet på Andrew Compton som gjort dödandet till en konstform. När berättelsen börjar sitter han i fängelse för 23 mord han begått i London under sent 70- och tidigt 80-tal. Comptons offer är socialt utslagna unga män, som han tar med hem och lockar till sex för att sedan döda dem. Men det är inte där det slutar för Andrew: för honom är det här den verkliga "kärleken" börjar, när han kan njuta av den döda kroppens köttsliga sällskap. I Andrews perverterade värld är mordet en kärlekshandling: det är viktigt att ge älskaren en vacker död. Vacker som Andrew ser det, vill säga.
Samtidigt utspelar sig helt andra dramer i New Orleans sjudande gaykvarter. Här finns den unga och osäkra Tran på väg ut i en hård verklighet, bortstött av en familj som inte kan acceptera att han inte vill serveras en fin flicka av hans egen etnicitet och ta över familjeföretaget. Istället finner han liv i en värld av droger, ravefester och nyupptäckt sexualitet. Här finns Luke, författare på dekis som tillhör den generation homosexuella som njöt den ohämmade sexualiteten i San Fransisco innan HIV för evigt förändrade gayvärlden … och Luke, som ägnar sina sista år i livet åt att förtvivlat söka mening men istället gräver sig djupare ner i sin egen misär. Och här finns Jay, överklassonen som lever ett liv i lyxig dekadens på ärvda pengar från föräldrar han avskydde och som avskydde honom, och som gömmer en fruktansvärd hemlighet på bakgården, bland de vänner han aldrig haft. Så dyker Andrew upp på Mississippiflodens stinkande strand …
Att mer än så beskriva handlingen låter sig inte göras utan att avslöja alltför mycket. Handlingen i Exquisite Corpse är varken lång eller komplicerad, men det är heller inte handlingen i sig som gör den här boken till vad den är. För den som läser Exquisite Corpse för handlingen torde boken mest framstå som smaklös, brutal, homosexuell våldspornografi (det där lär nog ge mig ett antal intressanta träffar på Google …). En snabb titt bland recensionerna på Goodreads bekräftar denna misstanke. Och den som tror att det rör sig om "gaylitteratur" därför att samtliga karaktärer är manliga homosexuella tar gruvligen miste. Minst av allt är Exquisite Corpse en skildring av homosexualitet, homosexuell kärlek och homosexuellt sex.
Exquisite Corpse är inte så mycket en berättelse om händelser, som en berättelse om personer, och, i ännu högre grad om läsarens egen psykologi. Hos de personer Brite presenterar är homosexualiteten det minsta normbrottet. Det redan i sig normbrytande gaysamhället får tjänstgöra som den normala bakgrund mot vilken bokens personligheter står ut i bjärt kontrast genom sina avvikelser, böjelser och perversioner. Deras personligheter och handlingar varierar från det extremt avvikande och tveksamma till det direkt äcklande och mest avskyvärda — och Andrew är inte värst! Brite erbjuder oss aldrig några förmildrande nyanser. Tvärtom är hennes karaktärer mycket endimensionella, men vad som skulle ha varit en brist i vilken annan bok som helst blir här en styrka. Brite har ett nästan magiskt sätt att framkalla läsarens sympati för personer som med alla rimliga mått mätt är fullständigt vidriga i alla avseenden, just genom att hon kompromisslöst tvingar oss att se världen med deras förvridna tunnelseende. Det är i våra egna reaktioner när vi tillåter oss att spela på deras premisser som bokens verkliga effekt ligger. Det säger sig självt att detta inte fungerar för alla, eller kanske ens de flesta, läsare, men för den som klarar denna övning blir Exquisite Corpse en mycket djupsinnig studie av vad som gör en människa till en människa — hennes mest basala behov, instinkter och upplevelser — det som alltid finns kvar oförändrat hur skruvad, förstörd och förkastlig människan än har blivit.
Brites stora styrka är hennes språk och berättarteknik. Ni vet hur skickliga fotokonstnärer kan göra en intressant och tilltalande bild av nästan vad som helst? Sådant är Brites språk när hon är som bäst i Exquisite Corpse. Särskilt skickligt målar hon med orden när hon skriver i första person, direkt ur Andrews perspektiv, men även när hon berättar i tredje person flyter texten på och drar med läsaren som strömmande vatten. Just det, första och tredje person: Brite växlar inte bara berättarperspektiv mellan olika personer i olika kapitel och avsnitt, hon byter även språkligt perspektiv. I början är jag tveksam, känner mig villrådig som läsare inför en text som inte verkar veta hur den ska förhålla sig till sin historia och till sina karaktärer, men ganska snart är jag omvänd och övertygad. Vi upplever samma berättelse på två olika sätt: på lite avstånd när berättelsen skildras ur Jays, Trans och Lukes perspektiv, och med brutal och intensiv intimitet i de avsnitt som berättas med Andrews röst. Det är i mötet mellan de två perspektiven som dessa människors totala nakenhet blir som starkast.
Bokens brist är dess ibland väl simpla och korta handling. Det är förvisso en dygd att inte skriva mer text än vad berättelsen kräver, men den här berättelsen hade gärna fått vara ha en eller annan vändning till och vara femtio sidor längre. Jag insåg med bestörtning att när Brite på allvar börjat knyta ihop de från början lösa trådarna har redan två tredjedelar av boken passerat. Därefter känns berättelsen en smula stressad och slutet abrupt.
Jag undrar om jag egentligen vill veta vad det säger om mig att en av de böcker som både fascinerat mig mest och väckt störst sympati på senare tid är en brutalt explicit historia om en homosexuell, nekrofil seriemördare. I den lilla texten om författaren på bokens allra sista sida står att läsa att Exquisite Corpse publicerades 1996 efter att Brites förläggare bedömt den som otryckbar för att den var för extrem. Det är lätt att förstå varför, men onekligen är vi en litterär ädelsten — låt vara kantig, smutsig och ful — rikare tack vare att Touchstone till slut gav ut denna bok.
Exquisite Corpse är en bok jag varmt vill rekommendera, men det är en rekommendation utan garantier för att just du kommer att tycka om den, eller ens stå ut med den.
———————-
P.S. Det är alltid en avvägning hur mycket man ska avslöja om en bok i en text som riktar sig till dem som ännu inte läst den. För egen del tyckte jag att det var mycket effektfullt att först i efterhand få veta den lilla information om bokens bakgrund som jag nu ska dela med mig av. Jag kan inte tänka mig att det på något sätt förminskar läsupplevelsen att känna till detta från början, men är du fobiskt rädd för all information om en bok du tänkt läsa, eller vill bevara överraskningsmomentet ska du kanske inte läsa nästa mening. Det jag inte visste när jag läste Exquisite Corspe med dess fullständigt sinnesjuka huvudpersoner som begår de mest bestialiska brott drivna av de mest perverterade lustar är att de bygger på seriemördare som funnits i verkligheten (Dennis Nilsen och Jeffrey Dahmer), och vad jag kan utläsa av Wikipedia-artiklarna har Brite inte behövt överdriva särskilt mycket.
