"Det är trevligt att bo i ett land som faktiskt varit i krig", utbrast M häromdagen, när vi äntligen begripit varför alla springer omkring med en vallmo på kavajslaget. Jag höll med. Naturligtvis finns det ingenting bra med krig, och M menade naturligtvis heller inte att det hon sa skulle tolkas bokstavligt. Det det handlar om är att England, liksom flera andra länder, har något som saknas i Sverige: en närvarande medvetenhet om sin egen och samhällets sårbarhet, och att ett samhälle bygger på värden som i slutändan kan komma att försvaras med blod — ditt och mitt blod, våra fäders och farfäders blod. Vi svenskar ska naturligtvis vara oerhört tacksamma för att vårt land faktiskt inte varit i krig på många generationer, men ibland undrar jag om vi inte också lider av en historielöshet som kommer sig av att vi inte haft del i några av de skeenden som formade det moderna Europa. Därmed är vi också blinda för betydelsefull symbolism, även i det tjugoförsta århundradets kultur.
Särskilt det Första världskriget spelar en mycket undanskymd roll i svenskt historiskt medvetande. Som jag minns min egen historieundervisning i skolan behandlades Första världskriget som en mindre betydelsefull lillebror till det andra dito. I själva verket är det kanske precis tvärt om. The Great War här i England är Första världskriget. När kanonerna tystnade för precis 90 år sedan hade hisnande 20 miljoner människor, varav hälften civila, mist livet i "The War to End All Wars". Vart man än kommer i England finns minnesmärken över dem som stupade. Och på Remembrance Day hedras fortfarande veteranerna från The Great War, och denna minnesstund tjänar till att påminna oss om dem som offrat sitt liv, inte bara i Första världskriget, utan i alla krig, och om vikten av att minnas vår historia.
För det är nu bara en handfull personer kvar som kan säga "jag var där". Nu försvinner de allra sista, konstaterade Peter Englund häromåret. De allra sista veteranerna är långt över hundra år gamla nu, och när de är borta går Första världskriget in i historien på riktigt. Då är det upp till oss att minnas; att minnas dem som gav sitt liv, att minnas skyttegravarnas fasa, att minnas varför. Men vi var inte där. Vi kan inte säga "jag vet hur det var". Och det är då det är så lätt att förskjuta den mänskliga dimensionen av det som hänt, så lätt att glömma att de som stod för den tidens galenskap var människor precis som vi. Vårt ansvar är att med allt ansvar vi förmår uppbåda förvalta det arv som Harry Patch och Henry Allingham lämnar oss.
Jag bor i ett land som är en del av historien, inte en betraktare av den. Det är en upplevelse som manar till ödmjukhet, och det är en känsla och en erfarenhet som jag kommer att bära med mig. Och ett fält rött av vallmo kommer för alltid att ha en ny betydelse.
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep,
though poppies grow
In Flanders fields.
– John McCrae (1915)
Läs också Peter Coles synnerligen välskrivna betraktelse över betydelsen av Remembrance Day: Statistics