My Cup of Tea

Pro primo: Om tanken är att rubriken ska få mig att öppna ditt e-brev av omtanke om tillståndet i världen, då underlättar det om du först lär dig stava till "world crisis". Jag beklagar, men "world crisiss" förmedlar inte riktigt samma känsla av tyngd och allvar.

Pro secundo: Det är en förmildrande omständighet när texten i ditt meddelande med bara en varsam redigering i form av radbrytningar är sådan ren poesi:

"Det är trevligt att bo i ett land som faktiskt varit i krig", utbrast M häromdagen, när vi äntligen begripit varför alla springer omkring med en vallmo på kavajslaget. Jag höll med. Naturligtvis finns det ingenting bra med krig, och M menade naturligtvis heller inte att det hon sa skulle tolkas bokstavligt. Det det handlar om är att England, liksom flera andra länder, har något som saknas i Sverige: en närvarande medvetenhet om sin egen och samhällets sårbarhet, och att ett samhälle bygger på värden som i slutändan kan komma att försvaras med blod — ditt och mitt blod, våra fäders och farfäders blod. Vi svenskar ska naturligtvis vara oerhört tacksamma för att vårt land faktiskt inte varit i krig på många generationer, men ibland undrar jag om vi inte också lider av en historielöshet som kommer sig av att vi inte haft del i några av de skeenden som formade det moderna Europa. Därmed är vi också blinda för betydelsefull symbolism, även i det tjugoförsta århundradets kultur.

Särskilt det Första världskriget spelar en mycket undanskymd roll i svenskt historiskt medvetande. Som jag minns min egen historieundervisning i skolan behandlades Första världskriget som en mindre betydelsefull lillebror till det andra dito. I själva verket är det kanske precis tvärt om. The Great War här i England är Första världskriget. När kanonerna tystnade för precis 90 år sedan hade hisnande 20 miljoner människor, varav hälften civila, mist livet i "The War to End All Wars". Vart man än kommer i England finns minnesmärken över dem som stupade. Och på Remembrance Day hedras fortfarande veteranerna från The Great War, och denna minnesstund tjänar till att påminna oss om dem som offrat sitt liv, inte bara i Första världskriget, utan i alla krig, och om vikten av att minnas vår historia.

För det är nu bara en handfull personer kvar som kan säga "jag var där". Nu försvinner de allra sista, konstaterade Peter Englund häromåret. De allra sista veteranerna är långt över hundra år gamla nu, och när de är borta går Första världskriget in i historien på riktigt. Då är det upp till oss att minnas; att minnas dem som gav sitt liv, att minnas skyttegravarnas fasa, att minnas varför. Men vi var inte där. Vi kan inte säga "jag vet hur det var". Och det är då det är så lätt att förskjuta den mänskliga dimensionen av det som hänt, så lätt att glömma att de som stod för den tidens galenskap var människor precis som vi. Vårt ansvar är att med allt ansvar vi förmår uppbåda förvalta det arv som Harry Patch och Henry Allingham lämnar oss.

Jag bor i ett land som är en del av historien, inte en betraktare av den. Det är en upplevelse som manar till ödmjukhet, och det är en känsla och en erfarenhet som jag kommer att bära med mig. Och ett fält rött av vallmo kommer för alltid att ha en ny betydelse.

Läs också Peter Coles synnerligen välskrivna betraktelse över betydelsen av Remembrance Day: Statistics

Guy Fawkes och Barack Obama i all ära, men det är ett annat datum i november som verkligen är värt att komma ihåg. Och nej, jag tänker inte på min födelsedag, om nu någon trodde det. Den har jag för övrigt varit nära att missa själv en eller ett par gånger, vilket kanske säger någonting om hur bra jag är på det där med födelsedagar …

Dagens datum, den nionde november, är värt att lägga på minnet. Idag är det 70 år sedan Kristallnatten. Men det är också 19 år sedan som den östtyska kommunistregimen föll för folkets frihetsvilja och meddelade östtyskarna rätt att fritt besöka Västtyskland och Västberlin. För 19 år sedan förenades tyskar från var sin sida om järnridån vid själva symbolen för det delade Europa och började bokstavligen riva den med sina bara händer. Ett helt folk var inte längre fängslat i sitt eget land. För mig är Berlinmurens fall den nionde november 1989 den händelse som står som symbol för människans vilja och rätt att till sitt eget liv och sin egen frihet.

I The Land of the Free and the Home of the Brave står sonen till en invandrare från Afrika som segrare i presidentvalet:

Samtidigt, på andra sidan Atlanten, går Engelsmännen man ur huse, fyrar av fyrverkerier och tänder bål till minne av en man som försökte spränga parlamentet i luften — Guy Fawkes, "the only man who ever went to parliament with honest intentions". Det är något nästan bisarrt med den karnivalsstämning som rådde när jag tog mig hem genom trafikkaoset.

P.S. Den som mot förmodan fortfarande inte sett V for Vendetta, gör det nu!

Nu går amerikanska folket äntligen till varlurnorna i det mest uppblåsta presidentvalet någonsin. Det talas om ett historiskt val. För egen del är jag snarare övertygad om att 2008 års amerikanska presidentval i sig är ganska betydelselöst. Fram tills för någon halvår sedan såg detta ut att bli ett val där en kandidat faktiskt skulle gå att stödja, låt vara inte med någon större entusiasm, men när valdagen nu är här är jag i vanlig ordning närmast tacksam att jag inte har rösträtt i USA: jag skulle inte med gott samvete kunna rösta på någon av huvudkandidaterna. Mot varandra står en kolerisk populist och en imagefixerad karriärdemagog. Det är ingen hemlighet att jag hade önskat mig att valet stått mellan Rudy Giuliani och Hillary Clinton, men Giuliani visade sig vara en katastrofalt usel kampanjstrateg, och Clinton var realpolitikern som gick upp mot Jesus, en kamp som är nära nog omöjlig att vinna, särskilt om man dessutom ses som etablissemangskandidaten.

Häromdagen konstaterade Johan Norberg att

Men å andra sidan

Denna analys kan jag inte annat än instämma helhjärtat i, trots att jag förvisso inte är en riktigt lika radikal marknadsliberal som Norberg.

Båda kandidaterna är katastrofer som väntar på att inträffa. Å andra sidan är Sarah Palin en katastrof som redan har inträffat. Hon personifierar allt det som gått fel i McCains kampanj. Hur imponerad av och entusiastisk för fenomenet Sarah Palin jag än är (se Olofs förträffliga redogörelse här: Jag älskar Sarah Palin), kan jag inte annat än instämma med Christopher Hitchens:

McCain hade både erfarenhet och en lång rad sakfrågor, för att inte tala om erfarenheten, på sin sida när spelet började. Nu har han nästan inget av det kvar. Av sakfrågorna bidde det en tumme; erfarenheten har inte hindrat McCain från att visa sanslöst dålligt omdöme. För att tala med Christopher Buckley:

Det republikanska partiet behöver ta en lång promenad och meditera över sina synder. Oavsett vem som vinner inatt kommer USA att få en president som från ett vetenskapsperspektiv är oändligt mycket bättre än den sittande administrationen. Men det räcker inte: antiintellektualismen och dumkonservatismen måste med nödvändighet rensas ut. Det är den enda avgörande betydelse det här valet kommer att ha i längden. Det bästa vi kan hoppas på är att Obama vinner — och att han ljuger som en häst travar i sin vänsterretorik. Förhoppningsvis har Johan Norberg rätt: