My Cup of Tea

Blogsome bygger på bloggplattformen Wordpress, som har en rolig liten funktion som visar varifrån bloggen har fått träffar, t.ex. från Google-sökningar. Som min gode vän Anders som driver vinbloggen Nettare e gioia (titta gärna in där, ni som är intresserade av vin!) konstaterat är detta en outtömlig källa till munterhet. Idag har någon kommit till min blogg efter att ha sökt på "lapsang so song" … Close, but no cigarr. Man får förmoda att den antagligen tesugne sökaren i själva verket var ut efter den rökta tesorten Lapsang souchong — ett synnerligen utmärkt val om så var fallet.

Lapsang var det ja. Denna tetyp kommer ursprungligen från Wuyi-regionen i provinsen Fujian i östra Kina. Den karateristiska, rökiga smaken kommer av att tebladen torkas i röken från furuved. Lapsang souchong tillhör stapelteerna i min samling, och kommer väl till pass som kvällste, särskilt under den mörka halvan av året. Förutom det faktum att jag är mycket förtjust i Lapsang, är det ett lämpligt te att alltid ha tillhands eftersom det är lätt att hantera. Lapsang är mycket förlåtande vad gäller såväl bryggtid som temperatur, och kan utmärkt väl bryggas med tekula direkt i koppen (naturligtvis blir allt te bättre med större omsorg vid bryggningen, men ibland vill man helt enkelt bara ha en rejäl mugg te att värma sig med, utan krusiduller). Alltså var det det sinande Lapsang-förrådet som för ett tag sedan fick mig att faktiskt ta tag på allvar i projektet att hitta vettigt te i Cambridge. Till min stora glädje har jag nu hittat inte mindre än två ställen att köpa te på, varav ett är en mycket engelsk, ganska tystlåten herre med pillemarisk blick som säljer te från sitt stånd på marknaden på Market Hill.

Hos Michael — har jag för mig att han heter — hittade jag två sorters Lapsang, prosaiskt märkta med China Lapsang Souchong, respektive Formosa Lapsang Souchong. Det Lapsang som görs i Taiwan — tvärs över Formosasundet från Fujian — hade jag hört skulle ha en kraftigare röksmak än fastlandsvarianten. Det måste naturligtvis provas.

De torra bladen, som är svarta och nästan lite gråskimrande, som jag ofta upplever Lapsang-blad, ger ifrån sig en doft som får teburken att förvandlas till insidan av en svartsotad tegelskorsten. Man kan sluta ögonen och låta sig föras tillbaka till svunna sommarkvällars lägereldar. Det luktar tjära, och någon lite flottigare rökt doft, som en aning rökt medwurst borta i hörnet. En liten söt ton får mig att tänka på tjärpastiller.

Doften som stiger från det färdiga teet har mer drag av den rökta korven än av brandröken. Röken dominerar fullständigt, men under den finns en brödaktig doft, och något jag associerar med viol allra längst bak. I munnen är teet strävt tjurigt, och brandröken är tillbaka igen, tillsammans med de rökta charkuterivarorna. Grovt rågbröd och en jordig ton försöker också vara med och spela, men har inte en chans mot röken. Är det en lite maltaktig sötma jag känner tro, eller är det någon annan oidentifierad smak som lurar mig? Lite läder i eftersmaken kanske?

Om Lapsang även i vanliga fall är subtilt som en stridsvagn ungefär, så är det här en hel pansarbataljon. Men det är klart, ville jag ha finstämda nyanser skulle jag förstås brygga ett ljust oolong och inte gå ens nära Lapsang-burken. Formosa Lapsang Souchong är inte ett te som ber om ursäkt för sig. Det är ärligt, rakt och kraftfullt, och jag uppskattar det på precis samma sätt som jag uppskattar en riktigt rökig whisky. Det är fullständig hedonism: härligt och uppslukande, och helt utan finesser. Men Formosa Lapsang Souchong är lite för mycket. Jag vill trots allt att mitt te ska smaka te, även när det är rökt. Det var kul att prova, men i fortsättningen hämtar jag nog mitt Lapsang från det kinesiska fastlandet.