My Cup of Tea

Så är det den veckan på året igen: veckan då Nobelprisen offentliggörs. Först ut är priset i fysiologi eller medicin imorgon, måndag. Sedan följer priset i fysik på tisdag och priset i kemi på onsdag. Därmed har vi egentligen klarat av de Nobelpris som fortfarande går att ta på allvar, men de två återstående Nobelprisen, i litteratur respektive fred, offentliggörs på torsdag respektive fredag. Sedan dröjer det över helgen tills Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne offentliggörs måndagen den trettonde. (Detta pris finns det för all del anledning att ta på allvar, men något egentligt Nobelpris är det ju inte.)

Som traditionen bjuder är det alltså idag sista dagen att lämna in tipsraden med gissningar om vilka upptäckter som kommer att belönas i år. DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs ger sig som vanligt i kast med att gissa alla de tre vetenskapliga prisen. Det gör inte jag. Medicinpriset är mitt hemliga favoritpris, bland annat just för att jag inte har kunskaper nog att ens vara i närheten av att kunna förutse vilken upptäckt som belönas, samtidigt som det ofta rör sig om forskning som är både otroligt intressant och lätt att relatera till. Av precis samma skäl, fast omvänt, har jag aldrig riktigt känt någon större upphetsning inför kemipriset, trots att en stor del av min doktorsavhandling bygger på den teori som belönades 1998 (ett pris som Walter Kohn själv kommenterade ungefär i stil med följande, om jag minns rätt: "Jag är utbildad i fysik, jag har forskat i fysik, och alla mina anställningar har varit på fysikinstitutioner. Och så får jag Nobelpriset — i kemi!").

Men okej, fysik är trots allt mitt eget område, så inte bara är det trots allt det pris som kanske av rent personliga skäl känns intressantast, utan även det som jag med någon form av rimlighet kan förväntas ha en uppfattning om. Men jag kommer inte på några fullständigt uppenbara kandidater. Priset till Mather och Smoot för COBE för två år sedan var en lågoddsare, men pinsamt nog var jag inte i närheten av förra årets fullständigt klockrena pris till Fert och Grünberg för jättemagnetoresistans. En som däremot prickade in detta var mjn, som bevisligen har bättre koll på den tillämpade fysiken än jag. I år vågar han sig på en gissning på Er-dopade fiberförstärkare — ännu en teknisk landvinning som skulle utgöra ett utmärkt föremål för ett pris för tillämpad fysikforskning och som gått mig fullständigt förbi, och som jag därför inte kan göra till min egen gissning, även om jag tycker att den är bra. När jag själv jagar tänkbara kandidater finner jag mig rörande överens med Karin Bojs: mina favoriter till priset är typ Ia-supernovor och universums accelererande expansion samt observation av exoplaneter, i den ordningen. Jag hyser inga större tvivel om att den förra upptäckten kommer att belönas med ett Nobelpris förr eller senare, medan bedriften att kunna observera planter runt andra stjärnor är något jag anser borde belönas, men inte är lika säker på att så verkligen kommer att ske. Mot båda alternativen talar att en astronomisk/kosmologisk observation belönades så sent som för två år sedan. I princip ska detta inte påverka årets beslut om pristagare, men jag skulle bli mycket förvånad om så inte är fallet (åtminstonen omedvetet).

Som tänkbara garderingar finns till att börja med CKM-matrisen, teorin för CP-brott, en upptäckt och en teoribildning som har stor betydelse bland annat för frågan om varför det finns så mycket mer materia än antimateria. För ett sådant pris talar att det är en mycket djupsinnig teoribildning, och kanske att det i någon mening "är dags" för ett teoripris. Mot ett pris för CKM-teorin talar att den vid det här laget redan är över 30 år gammal, och den experimentella upptäckten har redan belönats med Nobelpris (1980). Det är ett tänkbart pris, men jag tror inte på det. Eran av Nobelpris för 70-talsforskning tror jag i stort sett är över.

En intressantare andra-, eller kanske snarare tredjehandskandidat, är Coulomb-blockad. Detta är ett fenomen av stor betydelse i fasta tillståndets fysik och forskningen på nanometerstora halvledarstrukturer, såsom nanotrådar och kvantprickar. Det ligger också till grund för tanken på en så kallad enelektrontransistor. För min personliga del vore ett pris för Coulomb-blockad extra roligt, eftersom en av publikationerna i min doktorsavhandling behandlar just detta fenomen ur en delvis ny vinkel, där vi lägger fram hypotesen att Coulomb-blockad är ett specialfall av ett betydligt mer allmänt fenomen som vi kallar "interaction blockade" och som alldeles nyligen fått experimentellt stöd. (Båda artiklarna är publicerade i Physical Review Letters, men jag ger länkarna till de preprints som är allmänt tillgängliga utan prenumeration.) Coulomb-blockad skulle vara ett bra pris, och tillsammans med mina personliga skäl att gilla det är det tillräckligt för att få mig att sätta det som min tredjehandsgissning.

En bubblare som jag avslutningsvis skulle vilja lyfta fram är de experimentella observationerna av Anderson-lokalisering. Detta är ett något kontraintuitivt fenomen som uppstår när vågor rör sig genom oordnade media. Experimenten med Anderson-lokalisering i olika system, t.ex. i Bose-Einstein-kondensat och ljusutbredning, är spektakulär, modern experimentell fysik med bara ett par år på nacken. Om denna upptäckt belönas med Nobelpris lär det nog dröja ett par år till, men kom ihåg var ni läste det först!

Till sist kan jag inte låta bli att notera att någon rubriksättare på DN inte kunnat motstå frestelsen att försöka göra genuspolitik av nobelprisspekulationerna. Karin Bojs artikel har av oklara skäl fått rubriken "Nu är det dags att kvinnorna får Nobelpris." Som väl är har detta inte mycket med artikelns innehåll att göra. Förvisso är några av de personer som Bojs gissar kan komma att belönas kvinnor, men det är ju för att det gjort framstående forskning och inte för att de är just kvinnor. Förvisso är det en försvinnande liten andel kvinnor bland pristagarna genom historien — och det saknas tyvärr inte exempel på pris som borde ha tilldelats en kvinna, men som istället gick till en involverad, manlig forskare (Jocelyn Bell Burnell och Lise Meitner är de som oftast brukar nämnas) — men låt det problemet rättas till genom att prisvärda upptäckter belönas, inte genom ett könskvoterat Nobelpris. Den dagen nobelprisdiskussionen fastnar i att det "är dags för" en pristagare från den ena eller andra kategorin människor (må det sedan handla om kön, nationalitet eller vad som helst), och politiska hänsynstaganden, då kommer de vetenskapliga Nobelprisen att förlora sin betydelse och allmänna status — på samma sätt som redan till stor del har skett med litteraturpriset* och fredspriset.

*När det gäller litteraturpriset är dock antagligen en större anledning till prisets dalande betydelse att det gjorts snävt och elitistiskt (i ordets negativa betydelse): istället för att vara belöna god litteratur — som det kan sägas finnas en rimlig konsensus i är god litteratur utifrån någon form av allmänt perspektiv — från ett brett spektrum av litteraturtyper, har Nobelpriset i litteratur blivit ett sätt för en liten klubb att lyfta fram författare ur en ganska snäv fåra som man anser borde ha större betydelse. Ett sådant pris är förvisso inte fel, men dels har jag en känsla av att det inte var vad Alfred Nobel tänkte sig i sitt testamente, och dels får man i så fall finna sig i att priset för en större, litteraturintresserad allmänhet blir av betydligt mindre relevans. Varför ska vi bry oss särskilt mycket om just Nobelpriset, när det redan finns andra mer eller mindre snäva pris (t.ex. Hugo, Nebula, Philip K. Dick Award, Prometheus) som ligger närmare just våra litterära huvudintressen.