My Cup of Tea

Blogsome bygger på bloggplattformen Wordpress, som har en rolig liten funktion som visar varifrån bloggen har fått träffar, t.ex. från Google-sökningar. Som min gode vän Anders som driver vinbloggen Nettare e gioia (titta gärna in där, ni som är intresserade av vin!) konstaterat är detta en outtömlig källa till munterhet. Idag har någon kommit till min blogg efter att ha sökt på "lapsang so song" … Close, but no cigarr. Man får förmoda att den antagligen tesugne sökaren i själva verket var ut efter den rökta tesorten Lapsang souchong — ett synnerligen utmärkt val om så var fallet.

Lapsang var det ja. Denna tetyp kommer ursprungligen från Wuyi-regionen i provinsen Fujian i östra Kina. Den karateristiska, rökiga smaken kommer av att tebladen torkas i röken från furuved. Lapsang souchong tillhör stapelteerna i min samling, och kommer väl till pass som kvällste, särskilt under den mörka halvan av året. Förutom det faktum att jag är mycket förtjust i Lapsang, är det ett lämpligt te att alltid ha tillhands eftersom det är lätt att hantera. Lapsang är mycket förlåtande vad gäller såväl bryggtid som temperatur, och kan utmärkt väl bryggas med tekula direkt i koppen (naturligtvis blir allt te bättre med större omsorg vid bryggningen, men ibland vill man helt enkelt bara ha en rejäl mugg te att värma sig med, utan krusiduller). Alltså var det det sinande Lapsang-förrådet som för ett tag sedan fick mig att faktiskt ta tag på allvar i projektet att hitta vettigt te i Cambridge. Till min stora glädje har jag nu hittat inte mindre än två ställen att köpa te på, varav ett är en mycket engelsk, ganska tystlåten herre med pillemarisk blick som säljer te från sitt stånd på marknaden på Market Hill.

Hos Michael — har jag för mig att han heter — hittade jag två sorters Lapsang, prosaiskt märkta med China Lapsang Souchong, respektive Formosa Lapsang Souchong. Det Lapsang som görs i Taiwan — tvärs över Formosasundet från Fujian — hade jag hört skulle ha en kraftigare röksmak än fastlandsvarianten. Det måste naturligtvis provas.

De torra bladen, som är svarta och nästan lite gråskimrande, som jag ofta upplever Lapsang-blad, ger ifrån sig en doft som får teburken att förvandlas till insidan av en svartsotad tegelskorsten. Man kan sluta ögonen och låta sig föras tillbaka till svunna sommarkvällars lägereldar. Det luktar tjära, och någon lite flottigare rökt doft, som en aning rökt medwurst borta i hörnet. En liten söt ton får mig att tänka på tjärpastiller.

Doften som stiger från det färdiga teet har mer drag av den rökta korven än av brandröken. Röken dominerar fullständigt, men under den finns en brödaktig doft, och något jag associerar med viol allra längst bak. I munnen är teet strävt tjurigt, och brandröken är tillbaka igen, tillsammans med de rökta charkuterivarorna. Grovt rågbröd och en jordig ton försöker också vara med och spela, men har inte en chans mot röken. Är det en lite maltaktig sötma jag känner tro, eller är det någon annan oidentifierad smak som lurar mig? Lite läder i eftersmaken kanske?

Om Lapsang även i vanliga fall är subtilt som en stridsvagn ungefär, så är det här en hel pansarbataljon. Men det är klart, ville jag ha finstämda nyanser skulle jag förstås brygga ett ljust oolong och inte gå ens nära Lapsang-burken. Formosa Lapsang Souchong är inte ett te som ber om ursäkt för sig. Det är ärligt, rakt och kraftfullt, och jag uppskattar det på precis samma sätt som jag uppskattar en riktigt rökig whisky. Det är fullständig hedonism: härligt och uppslukande, och helt utan finesser. Men Formosa Lapsang Souchong är lite för mycket. Jag vill trots allt att mitt te ska smaka te, även när det är rökt. Det var kul att prova, men i fortsättningen hämtar jag nog mitt Lapsang från det kinesiska fastlandet.

Idag offentliggjordes alltså Nobelpriset i litteratur, till ackompanjemang av den vanliga refrängen: "Vem fan är det?" Om det senare tänker jag inte säga så mycket; jag tillhör inte dem som blandar ihop Nobelpriset med schlagerfestivalen, och jag är sannerligen inte kvalificerad att uttala mig om Jean-Marie Gustave Le Clézio, som jag mycket riktigt inte heller har hört talas om, än mindre läst. (Däremot ska jag gärna ta en titt på hans böcker och se om någon av dem lockar till läsning.)

Svenska akademiens prismotivering måste däremot tas upp till behandling. Jag inser att det gränsar till lyteskomik att ge sig på Svenska akademien i Nobelprissammanhang, men i år tror jag att man faktiskt har lyckats överträffa sig själva i grenen "högtravande innehållslöshet". Så här motiverar Akademien priset till Le Clézio:

Okej, fint, men vad var det som gjorde honom så bra och prisvärd, sa du, Horace? Förstå mig rätt här, Le Clézio är säkert värd sitt Nobelpris, men som oinvigd hade jag uppskattat en motivering som talade om vad det är som gör hans författarskap så extra bra i förhållande till alla andra. För ärligt talat, citatet ovan hade lika gärna kunnat handla om Dan Brown (inte precis Nobelprismaterial, kan vi nog vara överens om). Nu gör det inte det, så vi får förmoda att poängen är att Le Clézio behandlar sina ämnen med särskild insiktsfullhet och skicklighet, men det står inget om vad dessa ämnen är, utöver "uppbrott", "äventyr" och "sinnlig njutning", och, med en välvillig tolkning av den sista delen av meningen, "människor på samhällets botten" — med förlov sagt inte så originellt– eller hur han behandlar dem. Säger den här motiveringen egentligen någonting, och i så fall vad?

Eller vad sägs om följande, från den kombinerade biografin och bibliografin?

Och så säger folk att Nobelpris för djupsinniga detaljer i teoretisk partikelfysik är svåra att förstå för en oinvigd … En uppriktig och ärligt menad fråga: Vad fan betyder det där? Vad skiljer en essentiell verklighet från … ja…, vad då för annan verklighet, egentligen? Och vad var det för svartkonst han ägnade sig åt, sa du? Finns det något i den här meningen som har en faktiskt betydelse? Om jag gör ett allvarligt försök att vaska fram det faktiska informationsinnehållet i den här meningen blir det så här: han gjorde något annat än existensialisterna och den nya romanen-författarna. Det känns som den där nidbilden av det franska köket: väldigt lite mat, väldigt snyggt upplagd.

Där ser man! Det tänkbara pris som jag mer eller mindre räknade bort blev det som Nobelkommittén bestämde sig för. Årets Nobelpris i fysik delas mellan Yoichiru Nambu ("for the discovery of the mechanism of spontaneous broken symmetry in subatomic physics") samt Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa ("for the discovery of the origin of the broken symmetry which predicts the existence of at least three families of quarks in nature"). Kobayashi och Maskawa är ‘K’ respektive ‘M’ i "CKM-matrisen" som jag nämnde i min förra blogpost.

Symmetrier och hur dessa bryts spelar en mycket stor roll i stora delar av fysiken, inte minst i teorin för elementarpartiklarna. Nambu belönas, enkelt uttryckt, för idén att naturen kan ha en gömd ordning: att naturen kan ha fundamentala symmetrier som bryts (upphör att gälla) på de längd- och energiskalor vi kan observera. Genom att förstå dessa symmetribrott får vi en förklaring till varför naturen ser ut som den gör, och varför den har de beståndsdelar den har.

En speciell, och mycket viktig, bruten symmetri är den så kallade CP-symmetrin. CP står för "charge-parity", och symmetrin innebär att fysiken är oförändrad om man byter alla partiklar mot deras antipartiklar, och dessutom vänder på rummet. Eller rättare sagt, fysiken skulle vara oförändrad om inte CP-symmetrin vore sponant bruten. Det är teorin för hur denna symmetri bryts som är Kobayashis och Maskawas stora bidrag till den teoretiska partikelfysiken.

Ett mycket aktuellt exempel på spontant symmetribrott är den s.k. Higgsmekanismen, den teori som förutsäger existensen av Higgspartikeln, som de experimentella partikelfysikerna (och för all del även teoretikerna, så klart) hoppas att nyligen startade LHC ska finna. Somliga teoretiker drömmer dessutom om att LHC ska finna indikationer på supersymmetri (något jag för egen del håller för högst osannolikt), vilket är en annan fundamental symmetri som, om den alls existerar, är rejält bruten på de energiskalor vi kan observera idag.

Uppdatering: Dagstidningarna har bra och informativa artiklar om årets Nobelpris: DN | SvD | Sydsvenskan

Så är det den veckan på året igen: veckan då Nobelprisen offentliggörs. Först ut är priset i fysiologi eller medicin imorgon, måndag. Sedan följer priset i fysik på tisdag och priset i kemi på onsdag. Därmed har vi egentligen klarat av de Nobelpris som fortfarande går att ta på allvar, men de två återstående Nobelprisen, i litteratur respektive fred, offentliggörs på torsdag respektive fredag. Sedan dröjer det över helgen tills Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne offentliggörs måndagen den trettonde. (Detta pris finns det för all del anledning att ta på allvar, men något egentligt Nobelpris är det ju inte.)

Som traditionen bjuder är det alltså idag sista dagen att lämna in tipsraden med gissningar om vilka upptäckter som kommer att belönas i år. DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs ger sig som vanligt i kast med att gissa alla de tre vetenskapliga prisen. Det gör inte jag. Medicinpriset är mitt hemliga favoritpris, bland annat just för att jag inte har kunskaper nog att ens vara i närheten av att kunna förutse vilken upptäckt som belönas, samtidigt som det ofta rör sig om forskning som är både otroligt intressant och lätt att relatera till. Av precis samma skäl, fast omvänt, har jag aldrig riktigt känt någon större upphetsning inför kemipriset, trots att en stor del av min doktorsavhandling bygger på den teori som belönades 1998 (ett pris som Walter Kohn själv kommenterade ungefär i stil med följande, om jag minns rätt: "Jag är utbildad i fysik, jag har forskat i fysik, och alla mina anställningar har varit på fysikinstitutioner. Och så får jag Nobelpriset — i kemi!").

Men okej, fysik är trots allt mitt eget område, så inte bara är det trots allt det pris som kanske av rent personliga skäl känns intressantast, utan även det som jag med någon form av rimlighet kan förväntas ha en uppfattning om. Men jag kommer inte på några fullständigt uppenbara kandidater. Priset till Mather och Smoot för COBE för två år sedan var en lågoddsare, men pinsamt nog var jag inte i närheten av förra årets fullständigt klockrena pris till Fert och Grünberg för jättemagnetoresistans. En som däremot prickade in detta var mjn, som bevisligen har bättre koll på den tillämpade fysiken än jag. I år vågar han sig på en gissning på Er-dopade fiberförstärkare — ännu en teknisk landvinning som skulle utgöra ett utmärkt föremål för ett pris för tillämpad fysikforskning och som gått mig fullständigt förbi, och som jag därför inte kan göra till min egen gissning, även om jag tycker att den är bra. När jag själv jagar tänkbara kandidater finner jag mig rörande överens med Karin Bojs: mina favoriter till priset är typ Ia-supernovor och universums accelererande expansion samt observation av exoplaneter, i den ordningen. Jag hyser inga större tvivel om att den förra upptäckten kommer att belönas med ett Nobelpris förr eller senare, medan bedriften att kunna observera planter runt andra stjärnor är något jag anser borde belönas, men inte är lika säker på att så verkligen kommer att ske. Mot båda alternativen talar att en astronomisk/kosmologisk observation belönades så sent som för två år sedan. I princip ska detta inte påverka årets beslut om pristagare, men jag skulle bli mycket förvånad om så inte är fallet (åtminstonen omedvetet).

Som tänkbara garderingar finns till att börja med CKM-matrisen, teorin för CP-brott, en upptäckt och en teoribildning som har stor betydelse bland annat för frågan om varför det finns så mycket mer materia än antimateria. För ett sådant pris talar att det är en mycket djupsinnig teoribildning, och kanske att det i någon mening "är dags" för ett teoripris. Mot ett pris för CKM-teorin talar att den vid det här laget redan är över 30 år gammal, och den experimentella upptäckten har redan belönats med Nobelpris (1980). Det är ett tänkbart pris, men jag tror inte på det. Eran av Nobelpris för 70-talsforskning tror jag i stort sett är över.

En intressantare andra-, eller kanske snarare tredjehandskandidat, är Coulomb-blockad. Detta är ett fenomen av stor betydelse i fasta tillståndets fysik och forskningen på nanometerstora halvledarstrukturer, såsom nanotrådar och kvantprickar. Det ligger också till grund för tanken på en så kallad enelektrontransistor. För min personliga del vore ett pris för Coulomb-blockad extra roligt, eftersom en av publikationerna i min doktorsavhandling behandlar just detta fenomen ur en delvis ny vinkel, där vi lägger fram hypotesen att Coulomb-blockad är ett specialfall av ett betydligt mer allmänt fenomen som vi kallar "interaction blockade" och som alldeles nyligen fått experimentellt stöd. (Båda artiklarna är publicerade i Physical Review Letters, men jag ger länkarna till de preprints som är allmänt tillgängliga utan prenumeration.) Coulomb-blockad skulle vara ett bra pris, och tillsammans med mina personliga skäl att gilla det är det tillräckligt för att få mig att sätta det som min tredjehandsgissning.

En bubblare som jag avslutningsvis skulle vilja lyfta fram är de experimentella observationerna av Anderson-lokalisering. Detta är ett något kontraintuitivt fenomen som uppstår när vågor rör sig genom oordnade media. Experimenten med Anderson-lokalisering i olika system, t.ex. i Bose-Einstein-kondensat och ljusutbredning, är spektakulär, modern experimentell fysik med bara ett par år på nacken. Om denna upptäckt belönas med Nobelpris lär det nog dröja ett par år till, men kom ihåg var ni läste det först!

Till sist kan jag inte låta bli att notera att någon rubriksättare på DN inte kunnat motstå frestelsen att försöka göra genuspolitik av nobelprisspekulationerna. Karin Bojs artikel har av oklara skäl fått rubriken "Nu är det dags att kvinnorna får Nobelpris." Som väl är har detta inte mycket med artikelns innehåll att göra. Förvisso är några av de personer som Bojs gissar kan komma att belönas kvinnor, men det är ju för att det gjort framstående forskning och inte för att de är just kvinnor. Förvisso är det en försvinnande liten andel kvinnor bland pristagarna genom historien — och det saknas tyvärr inte exempel på pris som borde ha tilldelats en kvinna, men som istället gick till en involverad, manlig forskare (Jocelyn Bell Burnell och Lise Meitner är de som oftast brukar nämnas) — men låt det problemet rättas till genom att prisvärda upptäckter belönas, inte genom ett könskvoterat Nobelpris. Den dagen nobelprisdiskussionen fastnar i att det "är dags för" en pristagare från den ena eller andra kategorin människor (må det sedan handla om kön, nationalitet eller vad som helst), och politiska hänsynstaganden, då kommer de vetenskapliga Nobelprisen att förlora sin betydelse och allmänna status — på samma sätt som redan till stor del har skett med litteraturpriset* och fredspriset.

*När det gäller litteraturpriset är dock antagligen en större anledning till prisets dalande betydelse att det gjorts snävt och elitistiskt (i ordets negativa betydelse): istället för att vara belöna god litteratur — som det kan sägas finnas en rimlig konsensus i är god litteratur utifrån någon form av allmänt perspektiv — från ett brett spektrum av litteraturtyper, har Nobelpriset i litteratur blivit ett sätt för en liten klubb att lyfta fram författare ur en ganska snäv fåra som man anser borde ha större betydelse. Ett sådant pris är förvisso inte fel, men dels har jag en känsla av att det inte var vad Alfred Nobel tänkte sig i sitt testamente, och dels får man i så fall finna sig i att priset för en större, litteraturintresserad allmänhet blir av betydligt mindre relevans. Varför ska vi bry oss särskilt mycket om just Nobelpriset, när det redan finns andra mer eller mindre snäva pris (t.ex. Hugo, Nebula, Philip K. Dick Award, Prometheus) som ligger närmare just våra litterära huvudintressen.