My Cup of Tea

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!