My Cup of Tea

Min bloggroll/länksamling har varit sorgligt eftersatt en längre tid. Det enda raka är att göra om den från början. Ser den tom eller på annat sätt märkvärdig ut vet ni alltså varför. Som vanligt med bloggarbete görs det i små portioner när tid och lust sammanfaller. Det här kan ta lite tid, med andra ord, men sedan kommer länksamlingen förhoppnings att vara mer relevant och intressant såväl som mer välstrukturerad.

Det är höst i Cambridge. "Det känns som om det här är sista sommarpromenaden", noterade M för en vecka sedan när vi tog en långsam promenad till köpladorna i Cambridge Retail Park. Termometern talar fortfarande lågmält sensommarspråk, men det finns ett omisskännligt bett i morgonluften när jag cyklar till institutionen. Kastanjerna längs Victoria Avenue skiftar i brunt och kastar sina projektiler på förbipasserande. I övrigt är det fortfarande grönt, men sommarns klara grönska har bytts mot en mattare färgkarta, som om någon ställt ner färgmättnaden på hela världen. Igår noterade jag de första gula och röda löven: höstens banérförarare.

Det finns ett stilla lugn över hösten som jag trivs mycket bra med. Livet blir lite långsammare, lite mer eftertänksamt, lite allvarligare efter sommarens lättsamhet. Nu kan vi ta fram höstlitteraturen, och det är dags att se över teförrådet. Sommaren tarvar hängmatteläsning, lättsamma böcker, underhållande böcker, avslappnande underhållning, sidvändare. Men hösten kryper in är det dags att ta fram tyngre böcker, berättelser att långsamt sjunka in i; berättelser som får ta sin tid, som inte har bråttom.

Sommaren är ofta för varm för annat än lätta teer. Milda gröna och blommiga oolong-teer förgyller sommarkvällarna. (Om dagarna får te vika för kaffe när det är varmt.) Men när ljumma sommarvindar byts mot högre och klarare luft och mot långa höstregn, då är det dags att locka fram mörkare toner ur tebladen: murrigt jordiga Keemun, som minner om höstens svampskogar, kärva Lapsang-teer som en värmande höstbrasa, eller pu’er från källarvalven. Smaksatta teer är sällan lika intressanta som rena teer, men en mulen höstkväll kan vara precis rätt tillfälle att plocka fram till exempel ett svart romte.

Och musiken! Detta är årstiden för mer inåtvänd och eftertänksam musik. När naturen klär till rött, gult och brunt, då är rätt tillfälle att brygga en stor mugg te, tända ett par stearinljus, och luta sig tillbaka och sjunka in i Veljo Tormis Höstlandskap (KFUM:s kammarkör har gjort en inspelning jag kan rekommendera). Eller befria Hubert Parry från Jerusalem och lyssna istället till hans fantastiska motettcykel Songs of Farwell, där musiken gradvis blir mer och mer komplex, från en enkel fyrstämmig sats i My Soul, There Is A Country (mina ödmjuka ursäkter för att jag inte hittat något lyssningsexempel med acceptabel kvalitet), till tio minuter intrikat sammanvävd dubbelkör i Lord, Let Me Know Mine End. Just detta verk kommer Cambridge Philharmonic Society Chorus att framföra senare i höst (jag har bevistat två öppna repetitioner, och kommer förmodligen att söka in till kören). På en bra inspelning jag själv nyss köpt framförs motetterna av Vasari Singers. Jag rekommenderar den varmt!

Allt är förgängligt, brukar en god vän till mig ofta påpeka. Allt förändras. En 46-åring har inte längre samma åsikter som han kämpade för som 17-årig elevrådsordförande. Stor sak. Otäckare spöken är de vars uppfattningar överhuvudtaget inte ändrats sedan tonåren, som inte omprövat en enda uppfattning, som inte tänkt en ny tanke. Mental död. Ty däri ligger tankens själva livsnerv, att den aldrig kan stå stilla. Den tanke som inte kan finna nya vägar tänks inte längre. Den har upphört att ha kraft och betydelse, och lägger sig på botten som ballast.

(Via Ingerö)

Nu är den alltså igång, LHC, som Frank Wilczek mycket träffande beskriver så här i en synnerligen läsvärd artikel i The Economist Newsweek:

Vilken nyfikenhet det är som driver oss att genomföra sådana här projekt ger kosmologen Allan Guth en glimt av i samma artikel:

Tyvärr har just sådana här beskrivningar lett till att LHC kallats Big Bang-maskinen i media, och experimenten beskrivs gärna som att "man vill återskapa Big Bang." Det låter ju onekligen tufft, men det är lika fullt inte sant. Martin på "Under lagerbladet" ger en utmärkt redogörelse för hur stort just detta missförstånd är.

Artikeln i The Economist Newsweek är annars en trevlig och bra redogörelse för vad partikelfysiker hoppas få ut av experimenten på LHC om det tillåts drömma lite. Läs den!

—–

Uppdatering 11/9: mjn påpekar i en kommentar att artikeln jag länkar till är publicerad i Newsweek och ingen annanstans.  Det är nu rättat i texten ovan. Jag ber om ursäkt för sammanblandningen och tar den till intäkt för att jag är professorsmaterial. Tack, mjn, för påpekandet! (För övrigt har, som mjn också säger även The Economist en artikel om uppstarten av LHC, läsvärd även den.)

Om några timmar är det dags. Klockan har passerat midnatt här i England och cirka 09:30 centraleuropeisk tid startas det största vetenskapliga experiment mänskligheten byggt: Large Hadron Collider (LHC) på CERN i Schweiz. Med startas menas alltså att köra en stråle av protoner runt acceleratorringen. Någon acceleration och några partikelkollisioner blir det inte imorgon. Men det är ändå ett stort ögonblick. För många idag aktiva partikelfysiker är LHC deras generations experiment, det som de har ägnat hela forskarkarriärer åt att förbereda och sätta upp. Förhoppningarna på vad LHC kan komma att upptäcka är många, och det finns många som har behandlat dessa bättre än jag kan göra (se t.ex. Cosmic Variance). I den mån LHC byggts för att bekräfta eller vederlägga en specifik förutsägelse är den partikel man syftar till att påvisa existensen av den så kallade Higgs-bosonen. Detta är naturligtvis en ofantligt spännande frågeställning, med långtgående konsekvenser för hur partikelfysikens framtid kommer att se ut. För egen del är jag kanske mest spänd på om LHC kan finna några ledtrådar om huruvida supersymmetri existerar, eftersom just supersymmetri är av stor betydelse i olika teorier för fysik bortom partikelfysikens så kallade standardmodell, inte minst supersträngteorin.

Ja, och så var det ju det där med svarta hål förstås. Enligt vissa hypoteser gällande partikelfysik och gravitation skulle energin i LHCs partikelkollisioner kunna vara tillräcklig för att ett mikroskopiskt svart hål, storleksordningen attometer (en miljarddels miljarddels meter) i diameter ska kunna bildas. Detta skulle vara en sensationell upptäckt — om detta faktiskt sker och går att detektera — och den skulle ge oss värdefull och mycket spännande information på vägen mot en förståelse av gravitation på kvantmekanisk skala.

Ska jag vara ärlig är jag för egen del mycket tveksam till att det alls kommer att bildas några svarta hål på LHC. Andra däremot verkar övertygade om att sannolikheten för detta är stor och att ett sådant svart hål kommer att växa till sig och sluka hela jorden och därmed dra apokalypsen över oss. Nej, mig veterligen är ingen av de som oroar sig för det fysiker. Samma teorier som säger att svarta hål skulle kunna bildas säger också att svarta hål avdunstar genom Hawking-strålning (som det i och för sig vore roligt att få experimentellt verifierad, inte minst för att det garanterat skulle ge ett Nobelpris till den mest berömda fysiker vi har här i Cambridge, men han säger själv att han inte håller andan). Ju mindre det svarta hålet, desto snabbare avdunstar det. Men låt oss för diskussionens skull anta att Hawking har fel. I så fall skulle ett mikroskopiskt svart hål inte omedelbart avdunsta, och skulle alltså kunna förinta jorden. Eller? LHC må vara den mest kraftfulla maskin vi människor har byggt för att kollidera partiklar, men vi står oss fortfarande ganska slätt mot de processer som hela tiden sker i naturen. Extremt högenergetiska partikelkollisioner förekommer hela tiden, till exempel i jordens atmosfär, eller i det inre av superkompakta stjärnor (som vita dvärgar och neutronstjärnor), på grund av kosmisk strålning. Om ett stabilt svart hål kan bildas på LHC, då bildas sådana garanterat i också i vita dvärgar och neutronstjärnor, och på grund av den stora tätheten skulle de växa till sig mycket fort och sluka stjärnan. Detta har fysikerna Steve Giddings och Michelangelo Mangano visat i en artikel, som alltså kommer till slutsatsen att det faktum att vita dvärgar och neutronstjärnor finns visar att sådana svarta hål inte bildas.

Detta hindrar nu inte somliga journalister för att försöka slå mynt av grundlösa spekulationer. Egentligen väntar jag mig inte en vetenskapsjournalistik värd namnet av en tidning som Expressen, men i just denna tidning satte Anna Krook nyss ett svårslaget rekord i oseriös journalistik. Även av en kvällstidning bör man väl ändå kunna förvänta sig någon form av grundläggande journalistisk hederlighet? Det gör mig ledsen och arg att man inte bara försitter ett gyllene tillfälle att skriva om vad partikelfysiken betyder för vår moderna världsbild och förväntningarna på en stor teknisk bedrift i vetenskapens tjänst, utan istället spinner vidare på konspirationsteorier med artiklar som mest bara tjänar till att skada vetenskaplig forskning. Det är helt enkelt mer sannolikt att jorden går under på grund av oseriös journalistik än på grund av mikroskopiska svarta hål producerade vid LHC. Därför har jag för första gången i livet skrivit till en journalist för att tala om att vi som mediekonsumenter har rätt att förvänta oss bättre. Nedan följer mitt e-brev till Anna Krook.

———-

Hej Anna!

Att dagspressen inte alltid får allting precis rätt är något vi alla får leva med, men när journalistiken blir uppenbart oseriös och syftar till ren desinformation har en gräns passerats som varje journalist av ren yrkesheder borde hålla sig för god för att gå över. Du har överträtt den gränsen med råge i och med artikeln "Forskare: Imorgon går jorden under" ( http://www.expressen.se/Nyheter/1.1293738/forskare-i-morgon-gar-jorden-under ).

Jag är ledsen, Anna, men de seriösa fysiker som anser att LHC kommer att förinta jorden finns knappast. I en relaterad artikel (länkad från din) påstår Oscar Julander att "5000 forskare varnar för ett forskningsprojekt i Schweiz riskerar att gå väldigt mycket över styr." Belägg för detta, tack! Jag har mycket svårt att tänka mig att jag som yrkesverksam fysiker skulle ha missat en sådan varning från en så stor del av fysikersamhället. Vilka är dessa 5000? Var finns de? Var har de publicerat sina varningar? Jag ser fram emot att få en referens till deras publicerade material, tack!

Om du hade gjort någon som helst research innan du skrev ihop din artikel hade du dessutom vetat att det som förhoppningsvis kommer att ske imorgon är att kör den första protonstrålen genom hela acceleratorringen. Strålen kommer inte att accelereras, och några partikelkollisioner kommer inte att ske. Innan man genomför partikelkollisioner kommer inte LHC att skapa någonting överhuvudtaget, och månader av arbete återstår innan LHC kommer att köra fullskaliga experiment vid hög energi och luminositet. Om LHC får jorden att gå under — vilket alltså inte kommer att hända — kommer det i vilket fall som helst inte att ske den 10 september 2008. Hade du gjort din research hade du vetat att det finns publikationer — varav en av de senare i raden utgjorde ämnet för dagens utskick av nyhetsbrevet Physics News Update ( www.aip.org/pnu samt http://www.aip.org/pnu/2008/871.html ) från American Institute of Physics — där möjligheterna till de katastrofscenarier din artikel handlar om har givits en mycket seriös och grundlig behandling av ledande forskare, och dessa har entydigt kunnat avfärda dessa scenarier.

Din artikel, om du inte kan underbygga den med mycket solida argument och hänvisningar till publicerat, seriöst material från verksamma experter på området, är sämsta sortens sensationsjournalistik. Uppstarten av LHC, det största experiment människan byggt för att skaffa kunskap om materiens innersta beståndsdelar, borde vara ett utmärkt tillfälle för seriös vetenskapsjournalistik att förklara vad forskningen har att säga om vår fundamentala världsbild, och varför LHCs experiment är så viktiga i sammanhanget. Men istället väljer du att publicera en tendentiös artikel, vars enda syfte tycks vara att med desinformation skapa sensation och jaga upp rädsla. (Och nej, att ni dessutom har en kort artikel där professor Leif Lönnblad med en ängels tålamod får förklara att konspirationsteorierna är trams gör inte din artikel och din vinkling på ämnet ett dugg mindre oseriös och osympatisk.) Antingen gör du detta medvetet, och då undrar jag på allvar hur du ser på din roll som journalist och varför du vill utnyttja den till att baktala och motverka vetenskaplig forskning. Och skulle det vara så att du skrivit denna artikel i tron att det som sägs i den faktiskt är korrekt och underbyggt, då är det så illa ställt med din källkritik att det är tveksamt om det borde kallas journalistik överhuvudtaget. Vilket som är värst överlämnar jag åt dig att fundera på. Under tiden kanske Expressen kan hitta någon som är intresserad av att skriva riktig vetenskapsjournalistik.

Vänliga hälsningar,
Magnus B******
fysiker verksam vid University of Cambridge, Storbritannien

———-

Den svenska blogghögern har drabbats av olycklig kärlek. Föremålet för deras åtrå är Sarah Palin, vicepresidentkandidat och republikanska partiets nya stjärna. Och man kan ju förstå dem: hon är en tuff och i sammanhanget ung kvinna som tagit strid mot etabilsemanget i hemstate Alaska och arbetat sig upp till sin position på egen hand, inte genom att slicka uppåt, utan genom att ta personliga risker och vinna. Hon för ut ett klockrent budskap om den enskilda människan. Hon är en självständig, stark kvinna med högeråsikter som med egen kraft bryter igenom det glastak som vänstern gjort till sin grej att tala om i termer av att kvinnor behöver "lyftas fram". Dessutom ser hon rätt bra ut. Hon är den liberala hjältinnan inkarnerad.

Problemet är bara att hon inte är liberal. Det behöver man förstås inte se som ett problem om man inte vill, och även om man gör det kan man hävda att hon tillsammans med McCain ändå är bättre än alternativet. Men då måste man ju erkänna att man ger sitt stöd till någon som på ett flertal punkter har åsikter som går på tvärs med den liberalism man själv (säger att man) står för, som t.ex. det faktum att Palin är kreationist och öppnar för att kreationism och dess pseudovetenskapliga inkarnation intelligent design ska släppas in i skolundervisningen. Så vad gör man då? Dick Erixon (som jag annars läser med stor behållning även om jag långt ifrån alltid håller med honom) väljer att sticka huvudet i sanden:

Ärligt talat, Dick, du vet bättre än så här, eller hur? Det handlar inte om att "evolutionsteorin inte får ifrågasättas". Vetenskap bygger på ständigt ifrågasättande, ja; ett rimligt och kritiskt ifrågasättande på saklig, empirisk grund. Men kreationism och ID är inte vetenskapligt ifrågasättande, lika lite som det är ett rimligt ifrågasättande av vetenskapligt etablerad kunskap att hävda att månen är en grön ost. Ingen skulle hävda att ett framställande av hypotesen att månen är en grön ost för vare sig vetenskap eller skolundervisning framåt. I det antika grekland fanns filosofiska teorier om att materien är uppbyggd av fyra element: jord, luft, eld och vatten. Idag vet vi hur materien i vår vardag byggs upp av atomer av cirka 90 naturligt förekommande grundämnen, vilka bildar kemiska föreningar. Ingen skulle på allvar hävda att det vore rimligt om teorin om de fyra elementen lärdes ut i skolan som ett ifrågasättande av atomteorin för de kemiska ämnena. I den mån idéerna om de fyra elementen alls ska tas upp till diskussion i skolans kemiundervisning är det för att demonstrera varför denna teori inte är vetenskaplig, och hur vetenskapen entydigt visar att den är felaktig. På samma sätt förhåller det sig med kreationism och intelligent design. Dessa är inte seriösa ifrågasättanden av evolutionsteorin. Evolutionen är ett faktum, vetenskapligt lika väl underbyggt som atomernas existens, tyngdlagen, Newtons rörelselagar eller Ohms lag. Kreationistiska tankar är inte hädiska; de är felaktiga.

Det enda som skiljer kreationismen/ID från elementläran är att den förra drivs av personer med en politisk agenda. Det är precis där problemet ligger i den annars så skarptänkte Johan Ingerös försvar av sin nyfunna kärlek:

Nej, Johan, vi som kritiserar Palin för hennes fundamentalism och kreationism hävdar inte att alternativet är en värdeneutral skola. Inte heller är vi rädda för information eller debatt. Det är bara det att "teach both", eller "teach the controversy" som en annan version av samma kreationistiska slogan lyder, inte är vare sig information eller debatt. Ingerö, med tanke på hans stora intresse för och kunskap om amerikansk politik, borde vara fullständigt medveten om att "teach both" är ett välkänt politiskt bräckjärn för att föra in som en fullständigt seriös del av undervisningen den naturvetenskapliga motsvarigheten till förnekelse av Förintelsen. Jag gissar att ingen av herrar Erixon och Ingerö anser att historieundervisningen bör jämställa den vetenskapligt väl underbyggda undervisningen om Förintelsen och koncentrationslägren med förintelseförnekarnas konspirationsteorier.

Kreationism är inte blott en smålöljig och harmlös liten vidskepelse. Den kreationistiska rörelse som Palin öppnar för är i högsta grad en politisk-ideologisk rörelse med tämligen obehagliga och definitivt anti-liberala åsikter. Med kreationsimen följer ett helt vetenskapsfientligt program, där såväl vetenskapligt kunskapssökande och skolundervisning som individuella fri- och rättigheter ska underställas den kristna religionen i en fundamentalistisk tappning som de flesta kristna jag känner inte vill ta i med tång.

Varken Erixon eller Ingerö torde egentligen vara omedvetna om detta. Båda två har förtjänstfullt och rakbladsvasst kritiserat politiserad undervisning och så kallad "flumskola". Jag tvivlar på att någon av dem på fullt allvar anser det vara helt okej att plötsligt införa just relativiserande flum med politisk agenda i naturvetenskapsundervisningen. Det är bara det att de så gärna vill älska Palin, och precis som alla nyförälskade vägrar de med en dåres envishet att se ens de mest uppenbara felen hos den älskade.

//Dr. M

P.S. Jo, förresten, jag anser också att det är helt i sin ordning att ta upp diskussionen om kreationism/ID om frågan lyfts i klassrummet. Biologilärarens uppgift blir då att ge en lektion i vetenskaplighet, som ger eleverna förståelse för varför ID inte är vetenskap, och hur biologerna faktiskt har visat att ID-anhängarnas argument inte håller. Däremot ska ID inte finnas med i läroplanen (utom möjligen i religionskunskapen, där det kan ha viss relevans att förmedla kunskap om den kreationistiska rörelsen). Skolan ska inte vara värdeneutral: i vetenskapsundervisningen ska vetenskap läras ut och inget annat. I vetenskapsundervisningen är det skolans uppgift att lära ut vetenskapligt etablerad kunskap, och att ge förståelse för hur vetenskap fungerar, så att eleverna utbildas till vuxna individer med förmåga att skilja vetenskap från ovetenskap, så att de ges bästa möjlighet att fatta sakligt informerade beslut och kan värja sig mot kvacksalvare och andra pseudovetenskapliga charlataner.