Zhongshan Memorial
"Uhh! Det smakar ensilage…" säger M och skrynklar ihop hela ansiktet, och som den hästtjej hon är bör hon väl veta. Och jo, det smakar mycket riktigt gammal lövhög. Det luktar för övrigt gammal lövhög också. Faktum är att gammal lövhög är en hyggligt adekvat beskrivning av vad det faktiskt är. Och nu råkar ju jag gilla smaken av lövhög …
Det rör sig om pu’er, en familj av teer som kommit oss i västvärlden tillgodo genom de senaste årens närmast explosiva intresse för te, och som till skillnad från de teer som i dagligt tal kallas fermenterade (det som vi i Sverige, och här i England där jag numera bor, kallar svart te, efter den färg tebladen får av att oxideras), faktiskt är fermenterade. Teet tillverkas genom att tebladen hettas upp för att avbryta oxidationsprocessen (precis som när man tillverkar grönt te, alltså), varefter de rullas och torkas och pressas samman till hårda kakor. Teet lagras sedan minst ett par år, men gärna flera, varvid det fermenteras.
Det jag har i koppen, både där jag sitter vid tangentbordet just nu, och den gången för några månader sedan när jag var nyss hemkommen till Lund efter en resa till Stockholm, är Zhongshan Memorial, ett långlagrat pu’er (även kallat grönt pu’er) inköpt på In the Mood for Tea, vid samma tillfälle som det sommarblommiga Golden Osmanthus jag skrev om för ett tag sedan.
De torra tebladen är hoppressade i en mörk kaka som skiftar i grågrönt, brunt och svart. Den doftar lite lätt av fjolårsgräs. Jag brygger teet i mycket varmt vatten, i liten mängd med ganska mycket teblad (efter ett inledande försök med för lite teblad) under kort tid. Första bryggningen ger jag dryga 30 sekunder. Följande bryggningar, jag får utan problem ut fyra riktigt hyggliga bryggningar, ökar jag på med tio, tjugo sekunder varje gång.
Doften som kommer emot mig när jag sticker näsan i den nybryggda koppen te är omisskännlig. Ni har alla varit där, i mormors gamla hus på landet, en övergiven bunker i skärgården. Man går ner för kullen, öppnar dörren och hukar sig för att komma in (trots att man är tio år och 150 cm lång), in i den gamla källaren. Det sitter spindelväv som draperier i hörnen, det ligger gamla löv på golvet, på väggarna finns vita märken efter sedan länge försvunnet vatten. Andas in! Där har du lukten! Under detta lager av gammal källare finns andra toner: lite sjögräs och tång, mossa och barrskogshumus. Dekadenta toner för hela slanten. En liten gräsighet finns där också, men det är gammalt gräs som hunnit torka. Dofterna är grå, bruna och gula; intet grönt så långt ögat når.
Smaken domineras även den av dekadens. Visst finns där smak av strävt grönt te, såsom vi är vana vid det, men det gömmer sig under ett täcke av regnvåta fjolårslöv och bitar av läder. Någonstans finns en liten saltaktigt havssmak, lite åt sjögräs igen. Efter hand kryper mindre ljusskygga smaker fram. Jag tror mig ana en liten lakritsrot någonstans, och jag tänker på riktigt mjuk och saftig mörk frukt, så där mogen att den riskerar att falla samman och påbörja sin förruttnelse vilken sekund som helst: björnbär, mörka körsbär, blåa vindruvor.
Jo, jag tycker om det här teet, kanske till lika stor del för att det fascinerar mig som för smaken i sig. Pu’er är en relativt ny upplevelse i min tevärld, och det finns mycket kvar att utforska. Zhongshan Memorial är en upplevelse, men den känns mer som startstation än slutdito.
Återstår nu bara att lista ut var man egentligen kan köpa bra och intressant te i Cambridge. Man kunde tro att i telandet England skulle det gå tretton specialiserade tebutiker på dussinet, men utbudet hittills har inte imponerat.
http://www.cambridgeonline.co.uk/local/Food_and_Drink/Tea_and_Coffee_Suppliers/
Comment by Nihonshu — July 15, 2008 @ 10:13 pm
Te i England är kanske som kaffe i Sverige: man dricker mycket, men inte särskilt sofistikerat.
Comment by Åka — July 16, 2008 @ 2:46 am
Nihonshu: Tack för länken! Cambridge Connoisseur Coffees och Coffee World har jag inte besökt. Jag får ta en titt där. Whittards båda butiker har jag besökt, och de imponerade inte. Mest en inte särskilt stor samling örtteer och smaksatta teer. Och inte i lösvikt. Men å andra sidan kan det ju hända att de har roligare saker om man frågar efter dem. Vi hade med oss en del te när vi flyttade, just för att slippa jaga te det första vi gjorde, men nu börjar det på allvar bli dags att leta runt lite.
Åka: Ja, det är en mycket bra liknelse, och det stämmer ärligt talat rätt bra med vad jag hade hört från en del håll innan jag flyttade hit.
Skillnaden är förstås att i Sverige — som idag alltmer framstår som ett väldigt trendkänsligt land vad gäller mat och dryck — har ett enormt kaffeintresse utvecklats de senaste tio åren eller så, och därför går det ofta att få riktigt fint och konstfullt tillrett kaffe i Sverige idag, och även på hyllan med bryggkaffe på Willys finns utan problem ett tiotal sorters kaffe av hygglig kvalitet. Om något får jag för övrigt intryck av att det är kaffe (i italienskinpirerade varianter) som är på frammarsch här i England, men vid köksborden är det förmodligen fortfarande överbryggt PG Tips som gäller.
Comment by Magnus — July 16, 2008 @ 10:03 am
Kan inte hjälpa det - jag vill dricka te med dig!
Comment by Jenny — July 18, 2008 @ 6:45 pm
Jenny: Det är inte varje dag man får en sådan komplimang! ;-D
Säg bara till om du händelsevis råkar ha vägarna förbi Cambridge.
Comment by Magnus — July 21, 2008 @ 10:06 am
Om man har mjölk i teet - så gott som obligatoriskt på det enda stickrpov jag har, ett kontor jag varit på i två veckor i Cambridge - så känner man ju väldigt lite smak, och det är knappast logiskt att köpa dyrt gott te då heller. Jag tror på Åkas tes.
Här i (amerikanska) Portland där jag är just nu blomstrar å andra sidan kaffekulturen, med många olika rostningar, lokala rosterier och kaffekedjor. Och samtidigt gör då kafeer och folk så svagt kaffe att det inte smakar något ALLS. Väldigt märkligt.
Comment by Malin — July 23, 2008 @ 7:08 am
pu’er tea, Zhongshan, remind me home.
Comment by Xing — July 28, 2008 @ 8:58 pm
Den “tekedja” som finns och som har hyggligt löste är väl Whittards. Om jag inte minns fel finns det en butik på gatan som går förbi Grafton Centre - Fitzroy Street, och en på Petty Cury, mellan Sidney Sussex Street och Market place (ungefär mitt emot Lion Yard). “Spice Imperial” - ett kryddigt svart te - blev en favorit vill jag minnas, fast min fru föredrog tranbärsteet.
Comment by Falstaff — September 5, 2008 @ 12:59 pm
Ah, nu såg jag att inlägget inte var direkt dagsaktuellt, så jag antar att teproblemen redan är lösta…
Men, en annan sak - är det ok om jag lägger upp My Cup of Tea i min länklista på bloggen? Det är sällsynt med så välskrivna texter i sfären.
Comment by Falstaff — September 5, 2008 @ 6:33 pm
Käre Falstaff, självklart är du välkommen att länka hit. Dina uppskattande ord gör mig mycket glad. Jag ska dock vara ärlig och uppriktig och erkänna att aktiviteten på den här bloggen är mycket låg, som du kan se. Tyvärr. Jag har ambitionen att ändra på den saken, men när och hur det kommer att ske står ännu skrivet i stjärnorna. Jag måste komma på ett sätt att få inspiration till bloggposter att sammanfalla med att jag har tid och energi att skriva dem.
Tack också för tebutikstipset. Faktum är att jag bor på bekvämt gångavstånd från Grafton och vet precis vilken butik du menar. Jag har varit där, och var inte så imponerad då, men jag bör definitivt gå dit fler gånger för att ge den en ärlig chans. Jag är egentligen mer för teer som inte är smaksatta, men jag är inte den som är den, och kryddigt svart te låter intressant.
Comment by Magnus — September 5, 2008 @ 11:44 pm
Det ska väl erkännas att mitt intresse för te är ganska funktionellt - det ska göra sin effekt och vara drickbart. Är det för beskt, som engelska småbladiga teer brukar vara, kan jag till och med tänka mig att ha i lite mjölk (tefanatiker må stena mig). Till saken hör också att fru L och jag har rätt olika smak - Spice Imperial var något av en kompromiss, men som sådan helt klart godkänd.
Comment by Falstaff — September 6, 2008 @ 9:23 am