Den ytliga smörjoljan
En kommentar jag har hört mer än en gång om folk i den anglosaxiska världen är att "de är så ytliga." Ofta handlar det om amerikaner, men inte sällan även om engelsmän. Vad som avses är inte något överdrivet modeintresse, för många timmar framför dokusåpor och idol, överdrivet fotbollsintresse, för dyra handväskor, eller annan påstådd eller verklig ytlighet som det finns precis lika mycket av i Sverige. Vad det handlar om är istället amerikaners och engelsmäns vanemässiga vardagsartighet: man säger tack och varsågod och man frågar "how are you today?", och önskar en god kväll och en trevlig helg, utan att detta ska tolkas som någon inbjudan till djupare konversation, eller något intresse för den tillfrågades småkrämpor. "Engelsmännen är lätta att prata med, men svåra att lära känna", heter det.
Men det rör sig förstås om ett missförstånd av vad detta småprat, som förvisso känns ovant för en svensk, handlar om. Huruvida engelsmannen eller amerikanen ifråga har något intresse av att diskutera försokratisk filosofi, mormors hjärtproblem, EPR-paradoxen, eller något annat "viktigt" och "djupt" har helt enkelt inte med saken att göra. Syftet med de enkla gesterna och artigheterna som man möter på flera ställen både i USA och här i England, är att fungera som ett socialt smörjmedel. Det är helt enkelt lättare och roligare för alla inblandade om man bemöter varandra med enkla vänligheter som besvaras med ett tack eller två.
Som igår kväll, då jag på väg hem från stan svängde förbi ASDA, en stor matvaruaffär fem minuters promenad hemifrån, för att köpa en limpa bröd och några småkakor. I samtliga öppna kassor står veckohandlande familjefäder och dito mödrar med bräddfyllda kundvagnar, så jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och inse att det kommer att bli en lång väntan bakom ett varuberg som ska skannas, packas i plastpåsar motsvarande ett mindre oljefält, och betalas. Jag ställer mig i den kassa där mannen med en kubikmeter varor i alla fall har kommit en bit på vägen med att lasta upp sina varor på bandet. Killen i kassan tar betalt av föregående kund och gör sig beredd att ta sig an ett varuberg (jo, man bygger sådana här, och får vänliga uppmaningar av kassapersonalen att göra just detta om man på svenskt manér låter varorna breda ut sig över bandet mer än nödvändigt — utrymmet behövs ju för nästa kund) som i tre lager sträcker sig längs hela bandet. Då får mannen syn på min lilla varukorg innehållande totalt två varor och skyndar sig att skicka fram mig till kassan, med några vänliga ord om att när jag har så lite så ska jag ju inte behöva vänta på honom och hans fru. Glad och tacksam, och lätt kissnödig med en önskan om att komma hem kvickt, kan jag snabbt betala mitt inköp och komma iväg medan kunden vars tur det egentligen var lugnt påbörjar arbetet med att fylla sina påsar. Självklart utväxlades under allt detta ett antal vänliga ord, och från min sida uttryck för vederbörlig tacksamhet. Leenden utväxlades.
När hände detta i Sverige sist? I Sverige kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag fått gå före någon med en fullastad kundvagn, ens när vi båda stått och väntat, än mindre när kundvagnens innehavare redan börjat lasta upp sina varor. Och — måste jag i samma andetag skamligen erkänna — de gånger jag själv manat någon att gå före mig i kön är nog ännu mer lätträknade (jag anför till mitt försvar att jag sällan storhandlat på riktigt, eftersom jag varit bortskämd med ensamhushåll på kort gångavstånd från bra affärer, men den bistra sanningen är nog den att jag är lika stöpt i den svenska "min plats i kön är min"-kulturen som alla andra).
Detta att tilltala varandra och föra ett artigt och lättsamt samtal i vardagssituationer, att be om ursäkt när man råkar stöta ihop med någon, även om det inte var ens eget fel, att säga hej och god morgon och tack, det är vad den anglosaxiska "ytligheten" handlar om, och det är en markant och mycket behaglig skillnad mot Sverige. Även jag, som också med svenska mått mätt har svårt att hantera kallprat, kan inte annat än uppskatta en sådan kultur.
Jag tror inte att det är artighet som folk stör sig på och kallar ytlig. Jag tror att det som orsakar kulturkrockar är till exempel amerikaners sätt att låta som om de vill göra upp planer eller hjälpa en med saker: “We should get together sometime”, “just call if you need help with something” — som egentligen också är artighetsfraser i still med “how are you today” som bara har smörjmedelsfunktion och inte egentligen betyder något. Den är senare är lättare för oss att genomskåda, eftersom även svenskar faktiskt brukar fråga “hur är det med dig då” utan att egentligen förvänta sig något djupt (alla kan de vanliga formelsvaren). Fast det händer att man blir besviken när alla de som verkar som om de vill vara ens vänner inte alls vill umgås eller hjälpa en med saker. (Just de här exemplen tror jag att jag läste om i någon kulturkrocksguide någonstans, men jag har hört om folk som råkat ut för precis detta.)
Jag tror inte att någon anser att man är ytlig för att man låter andra gå före i kön. Hur skulle det resonemanget hänga ihop? Eller missförstår jag något här?
Comment by Åka — July 13, 2008 @ 1:22 pm
Åka, visst handlar det om kulturkrock precis som du säger. Det som retar mig lite i sammanhanget är de som förväxlar sin egen kulturförvirring med andras ytlighet. Jag råkade ut för precis samma kulturkrockar när jag bodde i Los Angeles, och stammade fram ohörbara mumlanden som svar på ett artigt “God bless you”, eller vad det nu kunde vara. Och jag blev också milt förvånad när kassörskan hälsade med “God morning, sir! How are you today?” — något som definitivt inte skulle hända i Sverige. Sådana frågor ställs bekanta emellan i Sverige (och där har vi våra formelsvar, som du säger).
Och nej, jag menar inte att det skulle uppfattas som ytligt att låta någon gå före i kön, men jag menar att det är delar av samma artighetskultur, och jag menar att den saknas i Sverige, där folk blir uppriktigt förvånade om man håller upp dörren åt dem.
Jag menar alltså att det som gör att många svenskar (men absolut inte alla, givetvis) uppfattar amerikaner och britter som ytliga i alla fall till del beror på den kulturkrock som gör att man inte förstår det sociala smörjmedel som deras invanda vardagsartighet innebär. (Och ja, jag har träffat folk, som även efter att de insett att det rör sig om en kulturkrock insisterar på att denna kultur är ytlig.) Och så ville jag säga att just denna artighetskultur är en av de saker jag verkligen uppskattar med de delar av den anglosaxiska världen som jag har upplevt.
Comment by Magnus — July 13, 2008 @ 2:47 pm
En svensk snabbköpskassörska säger vanligtvis “hej”, och sen utväxlar man en massa “tack” när man betalar. Ibland pratar de om vädret eller kommenterar speciella händelser, i alla fall på små affärer och när de inte är någon kö. Det är kanske lite mer lakoniskt än i Nordamerika, men i allmänhet tycker jag att kassapersonal är mycket trevligare än man kan förvänta sig med tanke på hur trist deras jobb är. Inte för att det hade så mycket med ditt ursprungliga budskap att göra, men ändå.
Kanadensarna säger för övrigt rätt ofta “We are not like the Americans!” Jag har inte gjort någon stor undersökning, men det verkar faktiskt som om man menar att “amerikaner” har större reportoar av såna där fraser som inte betyder något, och att man i Kanada kan räkna med att folk menar vad de säger om de erbjuder hjälp. Jag ska se om jag kan få lite mer underlag, för att testa din tes!
Och ja, kanadensare (i alla fall härikring) hälsar nästan alltid med frasen “How are you [today]?”, betonat som en riktig fråga. Fast man lär sig snabbt att man bara ska svara “Good”.
Comment by Åka — July 14, 2008 @ 3:41 am