My Cup of Tea

"Uhh! Det smakar ensilage…" säger M och skrynklar ihop hela ansiktet, och som den hästtjej hon är bör hon väl veta. Och jo, det smakar mycket riktigt gammal lövhög. Det luktar för övrigt gammal lövhög också. Faktum är att gammal lövhög är en hyggligt adekvat beskrivning av vad det faktiskt är. Och nu råkar ju jag gilla smaken av lövhög …

Det rör sig om pu’er, en familj av teer som kommit oss i västvärlden tillgodo genom de senaste årens närmast explosiva intresse för te, och som till skillnad från de teer som i dagligt tal kallas fermenterade (det som vi i Sverige, och här i England där jag numera bor, kallar svart te, efter den färg tebladen får av att oxideras), faktiskt är fermenterade. Teet tillverkas genom att tebladen hettas upp för att avbryta oxidationsprocessen (precis som när man tillverkar grönt te, alltså), varefter de rullas och torkas och pressas samman till hårda kakor. Teet lagras sedan minst ett par år, men gärna flera, varvid det fermenteras.

Det jag har i koppen, både där jag sitter vid tangentbordet just nu, och den gången för några månader sedan när jag var nyss hemkommen till Lund efter en resa till Stockholm, är Zhongshan Memorial, ett långlagrat pu’er (även kallat grönt pu’er) inköpt på In the Mood for Tea, vid samma tillfälle som det sommarblommiga Golden Osmanthus jag skrev om för ett tag sedan.

De torra tebladen är hoppressade i en mörk kaka som skiftar i grågrönt, brunt och svart. Den doftar lite lätt av fjolårsgräs. Jag brygger teet i mycket varmt vatten, i liten mängd med ganska mycket teblad (efter ett inledande försök med för lite teblad) under kort tid. Första bryggningen ger jag dryga 30 sekunder. Följande bryggningar, jag får utan problem ut fyra riktigt hyggliga bryggningar, ökar jag på med tio, tjugo sekunder varje gång.

Doften som kommer emot mig när jag sticker näsan i den nybryggda koppen te är omisskännlig. Ni har alla varit där, i mormors gamla hus på landet, en övergiven bunker i skärgården. Man går ner för kullen, öppnar dörren och hukar sig för att komma in (trots att man är tio år och 150 cm lång), in i den gamla källaren. Det sitter spindelväv som draperier i hörnen, det ligger gamla löv på golvet, på väggarna finns vita märken efter sedan länge försvunnet vatten. Andas in! Där har du lukten! Under detta lager av gammal källare finns andra toner: lite sjögräs och tång, mossa och barrskogshumus. Dekadenta toner för hela slanten. En liten gräsighet finns där också, men det är gammalt gräs som hunnit torka. Dofterna är grå, bruna och gula; intet grönt så långt ögat når. 

Smaken domineras även den av dekadens. Visst finns där smak av strävt grönt te, såsom vi är vana vid det, men det gömmer sig under ett täcke av regnvåta fjolårslöv och bitar av läder. Någonstans finns en liten saltaktigt havssmak, lite åt sjögräs igen. Efter hand kryper mindre ljusskygga smaker fram. Jag tror mig ana en liten lakritsrot någonstans, och jag tänker på riktigt mjuk och saftig mörk frukt, så där mogen att den riskerar att falla samman och påbörja sin förruttnelse vilken sekund som helst: björnbär, mörka körsbär, blåa vindruvor.

Jo, jag tycker om det här teet, kanske till lika stor del för att det fascinerar mig som för smaken i sig. Pu’er är en relativt ny upplevelse i min tevärld, och det finns mycket kvar att utforska. Zhongshan Memorial är en upplevelse, men den känns mer som startstation än slutdito.

Återstår nu bara att lista ut var man egentligen kan köpa bra och intressant te i Cambridge. Man kunde tro att i telandet England skulle det gå tretton specialiserade tebutiker på dussinet, men utbudet hittills har inte imponerat. 

En kommentar jag har hört mer än en gång om folk i den anglosaxiska världen är att "de är så ytliga." Ofta handlar det om amerikaner, men inte sällan även om engelsmän. Vad som avses är inte något överdrivet modeintresse, för många timmar framför dokusåpor och idol, överdrivet fotbollsintresse, för dyra handväskor, eller annan påstådd eller verklig ytlighet som det finns precis lika mycket av i Sverige. Vad det handlar om är istället amerikaners och engelsmäns vanemässiga vardagsartighet: man säger tack och varsågod och man frågar "how are you today?", och önskar en god kväll och en trevlig helg, utan att detta ska tolkas som någon inbjudan till djupare konversation, eller något intresse för den tillfrågades småkrämpor. "Engelsmännen är lätta att prata med, men svåra att lära känna", heter det.

Men det rör sig förstås om ett missförstånd av vad detta småprat, som förvisso känns ovant för en svensk, handlar om. Huruvida engelsmannen eller amerikanen ifråga har något intresse av att diskutera försokratisk filosofi, mormors hjärtproblem, EPR-paradoxen, eller något annat "viktigt" och "djupt" har helt enkelt inte med saken att göra. Syftet med de enkla gesterna och artigheterna som man möter på flera ställen både i USA och här i England, är att fungera som ett socialt smörjmedel. Det är helt enkelt lättare och roligare för alla inblandade om man bemöter varandra med enkla vänligheter som besvaras med ett tack eller två.

Som igår kväll, då jag på väg hem från stan svängde förbi ASDA, en stor matvaruaffär fem minuters promenad hemifrån, för att köpa en limpa bröd och några småkakor. I samtliga öppna kassor står veckohandlande familjefäder och dito mödrar med bräddfyllda kundvagnar, så jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och inse att det kommer att bli en lång väntan bakom ett varuberg som ska skannas, packas i plastpåsar motsvarande ett mindre oljefält, och betalas. Jag ställer mig i den kassa där mannen med en kubikmeter varor i alla fall har kommit en bit på vägen med att lasta upp sina varor på bandet. Killen i kassan tar betalt av föregående kund och gör sig beredd att ta sig an ett varuberg (jo, man bygger sådana här, och får vänliga uppmaningar av kassapersonalen att göra just detta om man på svenskt manér låter varorna breda ut sig över bandet mer än nödvändigt — utrymmet behövs ju för nästa kund) som i tre lager sträcker sig längs hela bandet. Då får mannen syn på min lilla varukorg innehållande totalt två varor och skyndar sig att skicka fram mig till kassan, med några vänliga ord om att när jag har så lite så ska jag ju inte behöva vänta på honom och hans fru. Glad och tacksam, och lätt kissnödig med en önskan om att komma hem kvickt, kan jag snabbt betala mitt inköp och komma iväg medan kunden vars tur det egentligen var lugnt påbörjar arbetet med att fylla sina påsar. Självklart utväxlades under allt detta ett antal vänliga ord, och från min sida uttryck för vederbörlig tacksamhet. Leenden utväxlades.

När hände detta i Sverige sist? I Sverige kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag fått gå före någon med en fullastad kundvagn, ens när vi båda stått och väntat, än mindre när kundvagnens innehavare redan börjat lasta upp sina varor. Och — måste jag i samma andetag skamligen erkänna — de gånger jag själv manat någon att gå före mig i kön är nog ännu mer lätträknade (jag anför till mitt försvar att jag sällan storhandlat på riktigt, eftersom jag varit bortskämd med ensamhushåll på kort gångavstånd från bra affärer, men den bistra sanningen är nog den att jag är lika stöpt i den svenska "min plats i kön är min"-kulturen som alla andra).

Detta att tilltala varandra och föra ett artigt och lättsamt samtal i vardagssituationer, att be om ursäkt när man råkar stöta ihop med någon, även om det inte var ens eget fel, att säga hej och god morgon och tack, det är vad den anglosaxiska "ytligheten" handlar om, och det är en markant och mycket behaglig skillnad mot Sverige. Även jag, som också med svenska mått mätt har svårt att hantera kallprat, kan inte annat än uppskatta en sådan kultur.