My Cup of Tea

Knappt har dammet hunnit lägga sig efter FRA-debaclet (som för all del inte är avslutat, och som jag fortfarande avser att skriva ihop några reflektioner kring), förrän det blossar upp två nya eldar. Den ena är europaparlamentarikern Marianne Mikkos idiotförslag att censurera registrera bloggar. Det kanske jag kommenterar, men det får vi se. Tills vidare, läs för allt i världen Henrik Alexanderssons och Johan Ingerös utmärkta bevakning av det hela.

Själv har jag nu ägnat torsdagkvällen åt en helt annan fråga, som känns mer personligt brännande: upprättandet av ett DNA-register över hela svenska folket. Detta ska ske genom ett kidnappande av det s.k. PKU-registret, upprättat i forskningssyfte, där blodprov från i princip samtliga personer födda i Sverige efter 1974 finns bevarade och registerförda. Medgivandena till användning av vävnadsproverna har givits under dyrt och heligt löfte om att proverna endast får användas i forskningssyfte. Nu har det skett en betydande ändamålsglidning, och PKU-registret har redan använts till andra saker (i förekommande fall förvisso lovvärda) än forskning. Det är idag tillåtet att lämna registret, vilket enligt gällande lag innebär att provet måste förstöras eller helt avidentifieras.

Nu arbetar en utredning med att ta fram ett lagförslag som väntas göra det förbjudet att återkalla det samtycke som föräldrarna lämnat. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att inse vad det betyder: myndigheterna skaffar sig ett mer eller mindre komplett DNA-register över samtliga i Sverige födda efter 1974 — ett register som det inte är tillåtet att lämna och som politiker och myndigheter därför kan använda till precis vad sjutton som helst, utan att vi som medborgare ges någon som helst laglig möjlighet att göra något åt det. Det här handlar inte längre om forskning. Det handlar inte längre om att kunna identifiera kroppar efter förolyckade personer (som man gjorde efter tsunamikatastrofen i Sydostasien). Det handlar inte ens om att kunna fälla eller fria (båda har förekommit) personer misstänkta för grova brott. Det det handlar om är ren och skär övervakning — en övervakning som i praktiken riskerar att göra open source av allas våra gener.

Det här går inte att stillatigande åse. Det här är definitiv inget jag med gott samvete, och bibehållen trygghet och integritet kan vara en del av. Hur mycket det än smärtar mig att sätta käppar i hjulet för den unikt värdefulla forskningsresurs som PKU-registret utgör, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jag — och så många som möjligt med mig — måste lämna PKU-registret omedelbart, medan det fortfarande är min lagliga rätt. Därför har jag i kväll författat ett brev innehållande mitt återkallande av mina föräldrars samtycke till användning av mitt PKU-prov. Imorgon skriver jag under det och postar till PKU-registret, och min sambo gör likaledes.

Jag har också satt samman en brevmall i pdf-format, där man bara behöver fylla i sin personspecifika uppgifter, skriva under och skicka in. Mallen finns i två versioner: en längre som innehåller den ideologiska motiveringen till utträdet, och en kortare som bara innehåller själva återkallandet av föräldrarnas samtycke. Om jag får möjlighet kommer jag att lägga ut dessa mallar på internet. Den som är intresserad av att få dem sig tillsända kan tillsvidare skicka ett e-brev till magnus[_at_]mycupoftea.se (ersätt [_at_] med snabel-a, givetvis).

Jag undrar om regeringen inser hur mycket den är på väg att förstöra. Som forskare — förvisso på ett område som inte kräver några mänskliga försöksobjekt — ser jag detta som en tragedi för vetenskapen. Så mycket av medicinsk forskning bygger på att människor ger forskarna förtroende att använda och lagra potentiellt känsligt material i form av vävnads- och DNA-prover. Om myndigheter nu börjar bereda sig själva möjlighet att snoka bäst de vill i detta material, och dessutom förbjuder människor att göra något åt saken, då finns det en stor risk att folk inte längre vågar lämna sin vävnad till forskningen. Och då är sabotaget mot vetenskapen ändå det mindre problemet med den här utvecklingen. 

"Döda poeters sällskap" är en film som man kan tycka ett och annat om. Jag vet flera som älskar den. Jag vet andra som avskyr den. Men om något är oomtvistligt så är det att det den i grunden handlar om, dess budskap, som i alla fall inte gick mig som, när det begav sig, ung tittare förbi, är modet att stå upp för det man innerst inne vet är rätt. Och om vikten av att göra det.

Mattias Svensson och Fredrik Westerlund har gjort en fullständigt briljant pastisch på filmens avslutning, med anledning av den kommande voteringen om FRA-lagen. Det är detta det hänger på nu: en handfull modiga liberaler som måste våga stå för sina värderingar. De måste känna att de har allt stöd de kan få. Mina damer och herrar, Döda politiska karriärers sällskap. Se den, och sprid den!

Igår morse skickade jag e-post till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Jag har aldrig kontaktat en riksdagsledamot direkt förut. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att göra det igen. Men den här frågan är för viktig för att låta passera, särskilt som de som borde ha till uppgift att skärskåda den föreslagna lagstiftningen i detalj fullständigt ignorerat hela frågan ända till dessa sista skälvande minuter, då det gått upp även för en och annan journalist att det pågår en veritabel explosion i bloggosfären. Det handlar förstås om det som kommit att kallas FRA-lagen, d.v.s. den föreslagna lag som ska göra det möjligt för Försvarets radioanstalt (FRA) att avlyssna samtlig data- och teletrafik som passerar Sveriges gräns.

Den gode Olof Hallonsten gjorde det rätta redan i början av april, och tillskrev ledamöterna i riksdagen. För egen del använde jag samma lista över ledamöternas e-postadresser som han, och baserade även mitt eget brev delvis på det vältaliga brev som han skickade och la ut i sin blogg. Jag hoppas att han inte har något emot att jag lånat diverse formuleringar och argument, med tanke på att vi har ett gemensamt intresse av att stoppa den föreslagna lagen.

Följande skickade jag alltså till riksdagens 349 ledamöter:

Bästa Riksdagsledamot,

I egenskap av röstberättigad svensk medborgare, och därmed en av dem som utgör grunden för att ditt uppdrag existerar, att det har demokratisk legitimitet, och att du uppbär lön för att utföra det, tillika en av dem du har att svara inför när dina och ditt partis beslut skall fattas och fattas i riksdagens kammare, vänder jag mig härmed för första gången direkt till dig med mina farhågor om en specifik politisk fråga. Mycket snart kommer förslaget om att ge Försvarets radioanstalt (FRA) laglig rätt avlyssna och registrera samtlig elektronisk kommunikation som passerar Sveriges gränser att behandlas i Riksdagens kammare. Detta förslag har redan bordlagts en gång för cirka ett år sedan, och om jag förstått rätt är det inte möjligt att åter bordlägga det. Denna gång är det allvar. Om förslaget bifalles av kammaren har Sverige tagit ett allvarligt och drastiskt steg bort från grundläggande demokratiska principer. Tyvärr förefaller det sannolikt att detta kommer att ske, då såväl Sveriges regering som delar av oppositionen stöder förslaget. Som riksdagsledamot sitter du på ett personligt mandat i Sveriges riksdag. Det är din lagliga rätt — ja, till och med din moraliska skyldighet — att rösta i kammaren efter eget huvud, i enlighet med viljan hos de väljare som genom allmänt val givit dig sitt förtroende. Det fria och demokratiska Sverige har ett just nu mer behov än kanske någonsin av att du utnyttjar denna rätt.

Det anstår diktatorer som Kim Jong Il och Than Shwe att bevaka och avlyssna sin befolkning, och att föra register över åsikter och straffa oliktänkande. Det anstår despoter som  Robert Mugabe att genom rutten pseudo-demokrati hålla sig själva kvar vid makten, helt utan repsekt för folkets egentliga vilja och dess väl och ve. Kanske anstår det en demokratiskt vald, men stundom ideologiskt förblindad, president som George W Bush att ställd inför terrorhot införa lagar som strider mot medborgerliga rättigheter. Och det anstår kanske folkvalda i demokratier som Sverige att under tystnad bevittna dessa oförrätter men sällan agera för att stoppa dem, kanske beroende på att era primära ansvarsområden är inom och inte utanför landet. Det må för tillfället vara hänt.

Däremot bör det inte anstå dig som folkvald riksdagsledamot i en stabil demokrati att rösta för ett förslag som till synes kanske inte innebär en dramatisk skillnad i praktiken för yttrandefriheten och privatlivets helgd idag, men som har ett starkt symbolvärde och som fungerar som indikation på var Sverige placerar sig i ovan nämnda sammanhang, och som innebär ett stort steg på vägen mot ett samhälle där personlig integritet inte längre är ett värde som anses värt att försvara, ett samhälle där ingenting längre är en privatsak, ett samhälle där det inte finns några gränser för hur statsmakterna får övervaka sina medborgare. Det anstår dig i synnerhet inte att rösta för detta förslag om det är emot din övertygelse, men partipiskan kräver det. Det har vi inte valt dig till.

Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipulerar följande: "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Detta är en grundläggande demokratisk princip: var och en har rätt till ett skyddat privatliv, som inte får utsättas för godtyckliga intrång, till exempel genom avlyssning, varken från staten eller någon annan. Ja, vad mer är, artikel 12 stipulerar som rättsstatens skyldighet att skydda var och en medborgare från just sådana intrång. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär en lagfästning av just godtyckliga intrång i enskilda människors privatliv, och i företags och organisationers korrespondens. Faktum är att med det förslag som är lagt är intrånget värre än godtyckligt: det är systematiskt och allomfattande. Förslaget innebär att samtliga människor i Sverige, och en hel del personer utomlands, systematiskt kommer att avlyssnas och registreras i snart sagt all korrespondens i form av e-post, sms, telefoni och så vidare. Det vore naturligtvis illa nog om det bara var utrikeskorrespondens som övervakades, men såsom datatrafik fungerar idag passerar även nästan all elektronisk korrespondens inom landet Sveriges gräns under någon del av distributionskedjan. Just denna form av fullständig, automatiserad och identifierande övervakning av samtliga människor i ett samhälle, eller andra sätt att omintetgöra privatliv och fri korrespondens, är något som genom historien setts som en så skrämmande tanke att den i olika form utgör ett stående inslag i dystopiska framtidsskildringar i litteraturen, från Karin Boyes Kallocain till George Orwells 1984, från Philip K. Dicks Minority Report till William Gibsons Neuromancer.

Det är vidare mycket tveksamt om denna övervakning alls ökar medborgarnas och Sveriges rikes säkerhet över huvud taget, och det borde vara ställt bortom allt rimligt tvivel att den eventuella vinst som finns inte på något sätt står i proportion till den integritets- och demokratiförlust förslaget innebär. Det förefaller synnerligen osannolikt att denna övervakning på något sätt kommer att kunna ge användbar information i fråga om att komma åt internationell terrorism och grov organiserad brottslighet, vilket är vad som anförs som argument för förslaget. Däremot, även om det inte är avsikten idag, utgör denna övervakning ett förträffligt instrument för att övervaka enskilda personers åsikter och förehavanden. Detta inkluderar en lång rad fullt hedervärda saker, som ändå måste få vara vars och ens ensak. Det kan röra politiska diskussioner vänner emellan, det kan röra kärleksbrev mellan förälskade, det kan röra en utlandssvensks (som jag) betraktelser för familj och vänner i Sverige, det kan röra en väns vädjan till en annan om hjälp och förståelse i en svår situation, det kan röra en persons kontakt med en journalist, det kan röra ett företags korrespondens med en kund, och det kan gälla en arbetstagares kontakt med sin fackförening för att få hjälp i sin arbetssituation. Allt detta är sådant som kommer att övervakas och registreras. En del av det är kanske banalt, men ändå högst privat och känsligt av personliga skäl. En del av det är själva grunden för ett fritt och öppet samhälle. Detta är vad FRA:s övervakning för överskådlig framtid kommer att offra. Minns att övervakningssystem, -register och -lagar, när de väl är på plats, är mycket svåra att montera ned. Ett ja till avlyssningslagen har ingen ångervecka.

Sveriges riksdag står i begrepp att fatta ett beslut som helt och fullt strider mot artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i snart sagt varje tänkbart hänseende. Är detta något du som demokratiskt vald riksdagsledamot vill och anser dig satt att medverka till? Tänk efter ännu en gång! Missa inte ett ypperligt tillfälle att markera att trots att lagförslaget om FRA:s övervakning av post- och teletrafik vid en hastig anblick måhända kan tyckas oskyldigt och harmlöst i jämförelse med de vanor tidigare nämnda ledare har lagt sig till med, så är Sverige i demokratimening flerfalt bättre, och kan med vår snart hundraåriga tradition av frihet och demokrati föregå med gott exempel i världen, istället för att sänka oss till andras låga nivå.

Tillhör du dem som tror att detta förslag tillför ökad säkerhet och trygghet, och därför tänker rösta ja? Använd då de återstående dagarna till att fundera över detta, och väg noga argumenten. Är det värt att montera ned grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter för en tveksam möjlighet till en liten ökad säkerhet? Tillhör du dem som deklarerat att du är emot förslaget, och tänker rösta nej? Stå på dig! Tala med dina riksdagskollegor, oavsett partifärg. Kan du övertyga en enda är mycket vunnet. Tillhör du dem, och jag vet att ni är många, vars samvete och personliga övertygelse bjuder er att ställa er emot förslaget, men som av partiinterna skäl, karriärmässiga överväganden, eller rena påtryckningar överväger att rösta ja eller bli utkvittade? Fatta då mod! Det är precis i denna stund vi, det svenska folk som valt dig i förtroende till ditt uppdrag, behöver dig för att göra precis det du har laglig rätt och moralisk skyldighet till: rösta nej i enlighet med din övertygelse, och gör det med stöd av en stark opinion. Det är du som företräder folkets, väljarnas, vilja. Det är dig vi kommer att ta i försvar, och ge våra röster, den dag vi går till valurnorna för att utkräva ansvar och ge vårt förtroende. Det är dig som historien kommer att minnas som den som stod upp för frihet och demokrati i en tid då andra ville avskaffa just dessa värden. Det är ditt personliga och politisk mod vi behöver. Det — bland annat — har vi valt dig till!

Vänliga hälsningar

Magnus B**
Cambridge, Storbritannien, den 11 juni 2008

Gensvaret från riksdagsledamöterna har varit oväntat stort, vilket givetvis är positivt. Majoriteten av svaren kommer från vänster- och miljöpartister som meddelar att de delar den stora oro som finns och att de och hela deras partigrupper självklart kommer att rösta nej till förslaget. Det är bra, givetvis, men klart på förhand. Intressantare är de svar som inkommit från huvudsakligen moderater, centerpartister och folkpartister som stöder lagförslaget. Några av dem skickar ett uppenbart standardiserat svar om att detta är ett bra förslag och det borde vi begripa, men det har också inkommit några engagerade svar som försöker föra en seriös diskussion och som försvarar lagen med faktiskta argument, och som påpekar att det förslag som nu läggs fram försetts med betydande restriktioner kring vad FRA får inrikta sin signalspaning mot (bland annat får de inte inrikta spaningen mot e-post där både avsändare och mottagare finns i Sverige — vilket trots allt innebär att denna post måste passera FRA, och headerinformationen läsas — men vi utlandssvenskar som kan tänkas vilja skicka e-post till släkt och vänner i Sverige är fortfarande lovligt byte). Hur som helst medges härmed att förslaget inte är fullt så illa som jag och många med mig trodde. Faktum kvarstår dock att det rör sig om grader i helvetet. För att bemöta den vanligaste invändningen mot kritiken: Ja, Sverige behöver signalspaning. Ja, det är bra att signalspaningen lagregleras i större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Ja, FRA måste få möjlighet att anpassa sin spaning till dagens teknik och kommunikationsvägar. Så långt är jag överens med förespråkarna. Däremot anser jag inte att detta berättigar till att sätta upp den omfattande övervakning av alla människor som förslaget de facto innebär. Även om det stiftas regler om att viss typ av datatrafik inte ska vara mål för spaningen kvarstår faktum att all datatrafik kommer att sorteras genom FRA, med direkt möjlighet till övervakning och avlyssning (laglig eller ej). De enda som inte behöver oroa sig är de verklige skurkarna; de som i alla fall kan skydda sin kommunikation. Därför anser jag fortfarande att FRA-lagen måste fällas.

Det som krävs för att lagen ska falla är att minst fyra borgerliga riksdagsledamöter går emot partilinjen och trycker på nej-knappen morgonen den 18:e, då voteringen hålls. (Socialdemokraterna röstar nej till lagen, trots att de innan de förlorade valet ville införa en ännu sämre version — det är inte för inte som vi fortfarande talar om Bodströmstaten — och Vänsterpartiet och Miljöpartiet är även de emot propositionen.) Att gå emot partilinjen och fälla den egna regeringens proposition i en fråga med hög profil kräver, som det politiska klimatet ser ut i Sverige, stort mod och stor integritet. Jag tror att de som följer sin övertygelse och röstar nej har mycket att vinna på detta, men det är ändå fullständigt klart att de tar en stor risk med sina politiska karriärer (ofta är det unga ledamöter) och med sina politiska relationer. Dessa personer behöver stöd och uppmuntran. De ska veta att de har en stark opinion med sig. Henrik Alexandersson har listat en rad borgerliga ledamöter som kan tänkas rösta nej. Johan Ingerö har gjort detsamma. Vill du så här i sista stund dra ditt strå till stacken, skicka då en uppmuntrande och stödjande kommentar till dessa ledamöter av Sveriges riksdag.

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.