Golden Osmanthus
Nätverksmöte i Stockholm just som våren äntligen behagar lätta på vinterns dok av blöt vadmal. En kär gammal vän bjuder på god mat och gott vin, och tipsar om att Sveriges antagligen bästa tebutik — In the mood for tea (ja, det är trist att de valt ett kitschigt namn på engelska, men butiken kan föra vilken teentusiast som helst till sjunde himlen) — ligger precis i närheten av mitt hotell. Vårsolen ler när mötet avslutats med lunch på onsdagen och tre timmar återstår tills tåget avgår mot Lund, och följaktiligen blir det det promenad från Alba nova i Vasastans norra ände in till Nortullsgatan 9. Mitt egentliga syfte med besöket är att äntligen försöka stifta lite bekantskap med pu-er (en säregen upplevelse, som jag lär få anledning att återkomma till), men jag har inte bråttom och jag är ensam i butiken, och diskussionen drar ut lite på tiden. Jag frågar om man kan beställa te från In the mood for tea och när det sålunda går upp för innehavaren att jag inte bor i Stockholm bjuder han mig entusiastiskt på ett smakprov, teblad tillräckligt till en eller ett par satser te, av Golden Osmanthus, ett oolong-te i 100-kronorsklassen.
Fredagskvällen bjöd på läsning av en review-artikel om kvantiserade virvlar och turbulens i supraflytande vätskor, och detta blir ett utmärkt tillfälle att prova vad teet går för. I brist på gaiwan, som jag sorgligen inte äger, får en lermugg med lock tjäna som bryggkärl. Knappast optimalt, men det bästa jag kan uppbringa.
De torra bladen är skiftar vackert i vårens färger: här är ljusgröna vårlöv och guldgul sol, blandat med lite mörkt grågrönt och ljusbrunt som av fallna fjolårslöv. Doften är gräsig och blommig. In the mood for tea förser tack och lov sina kunder med brygginstruktioner. "Brygg gärna lite kortare tid och med mer blad" blir jag rådd, samtidigt som påsen förses med en anteckning: "90-95 grader, 1-3 minuter". "När man brygger i små kärl kan man gott använda varmare vatten." Sagt och gjort, första bryggningen gör jag vid 95 grader med en minuts bryggtid. Lukten som stiger från den färdiga koppen är som att stoppa näsan i en syrénbuske. Här finns årets alla doftblommor: syrén, hyasint och nyklippt gräs är så påtagligt att jag börjar hoppas att jag har antihistaminer i medicinskåpet.
I munnen är teet lite tunnt och vattnigt. Jag misstänker att jag trots allt kanske varit lite snål med bladen, i min iver att få det lilla smakprovet att räcka till ytterligare en kväll. Smaken är söt och blommig, men utan några tydliga hötoner, som jag annars tycker mig ofta kunna uppleva i oolongteer. Hallonsaft i syrénbersån en försommarkväll. Efterhand träder violer fram tillsammans med en omisskännlig lakritston i eftersmaken.
Andra bryggningen tar jag i lite mer, och slår till med tre minuter på en gång. Fortfarande ganska tunnt. Det är nog mer blad som behövs. Och så är det ju oolong, förstås, så vi ska inte vänta oss några smakbomber, utan snarare leta nyanser. Lakritsen är mer påtaglig denna bryggning, och den längre bryggtiden(?) ger en liten antydan till beska längst bak på tungan, vilket alls icke är oangenämnt mitt uppe i denna blomsteräng.
Jo, jag gillar det här teet, men det behövs nog ett par lyckade bryggninar till för att övertyga mig helt och hållet. 100 kronor hektot är trots allt inte gratis, och för de pengarna finns det gott om andra teer att utforska. Golden Osmanthus lägger jag på minnet för att gärna återkomma till en annan gång; varför inte just en sommarkväll, då teets kanderade blommor kan ackompanjeras av en rodnande kvällshimmel och kvardröjande sommarvärme?
Ser man på, du fick tid att gå dit i alla fall. Trevligt, no? Mer kringläsning finns i senaste Gourmet, om du är nyfiken.
Jag blev i alla fall nyfiken på Golden Osmanthus. Och de som säger att te är det nya vinet vet vad de pratar om - din TN kunde jag ha skrivit själv om jag nu visste något om te
Bäst att hålla sig borta, kanske.
Comment by anders wennerstrand — April 5, 2008 @ 5:16 pm
Senaste Gourmet, alltså? Jag får försöka ta en titt.
Jo, jag hann dit, som sagt, och det var på alla sätt mycket bra. Jag kommer absolut att återvända dit, och det ska bli kul att se hur det går för dem med att sätta upp nätbutik för beställning.
Te är det nya vinet, och temugg är det nya svart; så är det. Och visst finns det ärligt talat en hel del likheter mellan tenörderi och vindito. Det är ju ungefär samma saker som spelar in: var och hur teet odlas, hur det efterbehandlas för att bli olika sorter, hur det bryggs, o.s.v. Om detta går det att hålla långa och intressanta utläggningar, vilka jag tillsvidare överlåter åt mer kunniga tenördar än jag. Vilken månad som helst ska jag uppdatera bloggrullen, nu när jag sparkat liv i bloggliket, och därvid jämte dig och ett par andra mat-/vinbloggar inkludera den mycket läsvärda Tebloggen. Där har du en som kan!
Comment by Magnus — April 6, 2008 @ 10:39 am
Själv dricker jag inte te alls. Har aldrig roats av te mer än sporadiskt. Men jag roas av djupa analyser av saker och ting. För mig smakar grönt te gammalt hö (på det negativa sättet) - thats it. Skulle troligen inte märka skillnad mellan ett dyrt och ett billigt.
Men det är som sagt kul att läsa passionerade folks analyser av ting.
Comment by nihonshu — April 18, 2008 @ 2:24 pm
Alla kan ju faktiskt inte vare sig gilla eller vara intresserade av allt, så jag begär ju knappast att andra ska tycka att te är lika kul som jag tycker. Jag förstår om man tycker att grönt te smakar hö, även om jag inte gör det. Tyvärr tror jag dock att det finns många som fått en tråkig bild av många teer för att de bryggs på fel sätt, och detta gäller nog särskilt grönt te, som inte ska bryggas med kokande vatten, utan snarare vid temperaturer kring 70 - 80 grader (övre delen av intervallet om man har ett litet kärl) och inte för lång bryggtid. Grönt te som blivit skållat smakar faktiskt mest bara beskt gräs, tyvärr. (Nu säger jag givetvis inte detta för att övertyga dig, Nihonshu, utan som en allmän observation.)
Comment by Magnus — April 18, 2008 @ 4:14 pm