My Cup of Tea

Idag är det alltså “Super Tuesday” i USA, dagen då primärvalen kanske avgörs. Jag har avstått från att kommentera den amerikanska valrörelsen så här långt, inte för att den varit ointressant (långt därifrån — för första gången på länge finns det intressepunkter på båda sidor i startfältet, och det inte bara för att sittande president suttit sina åtta år och därför inte kan väljas om), utan därför att jag dels helt enkelt inte tyckt att jag haft så mycket konstruktivt att tillföra, dels därför att jag inte haft någora särskilt tydliga och fasta åsikter. Jag vill inte låsa mig vid en uppfattning eller en kandidat genom att presentera ofärdiga tankar som direkta åsikter, och jag har heller inte sett någon poäng med skriva om mina olika “om”, “men” och “kanske”. Till sist vill jag inte fylla bloggen med politik — även till priset av att bloggen är inaktiv långa stunder — detta ska huvudsakligen vara en blogg om litteratur, fotografi och vetenskap, med musik, filosofi, politik och allmänna reflektioner som biämnen.

Men Supertisdagen är alltså idag, och det innebär att ska man yttra sig om primärvalen över huvud taget ska man göra det nu, eller hålla tyst tills allt är klart (vilket det faktiskt kan vara när Kalifornien räknat rösterna någon gång inatt). För egen del finner jag det republikanska valet just nu betydligt intressantare än det demokratiska, av den anledningen att sedan Rudy Giulianis avhopp består fältet av en mycket bra kandidat, en dålig kandidat och en chanslös kandidat.

Alltså: på den republikanska sidan står valet, sedan Giulianis taktik att satsa allt på Florida fullständigt fallerat, mellan John McCain och Mitt Romney. Mike Huckabee är förvisso fortfarande med rent formellt, men han har knappast någon chans att få partiets nominering oavsett stöd i den kristna högern. Tur är väl förvisso det. Huckabee är en ganska klassisk högerkristen republikan, och står som sådan för en politik tämligen långt från mina liberala (i klassisk, europeisk mening) ideal, även om han inte är fullt så hemsk som svenska media, i den mån de inte ignorerat honom, försökt låta påskina. Vilka anledningar Huckabee har att fortfarande vara kvar i racet har jag ingen aning om. Den inverkan han kan ha på valet är att ta röster från Mitt Romney, vilket i så fall skulle gynna John McCain. Möjligen är just detta Huckabees mål, även om Romney rent åsiktsmässigt borde stå honom närmare.

Mitt Romney vet jag inte riktigt var jag har, och det verkar jag inte vara ensam om. Han framstår rätt mycket som en kappvändare, och därtill som en populist som i alla lägen säger det han tror att folk gillar, snarare än att stå för en konsekvent linje. Jag har svårt för hans attityd till invandring (och hur man ska hantera de illegala invandrare som de facto finns i landet), och jag är tveksam till hans ekonomiska politik, som är misstänkt lik nuvarande presidents (sänkta skatter, men inte lika tydligt med att faktiskt hålla igen statens utgifter), och han har inte visat sig vara någon tydlig frihandelsvän.

Återstår på den republikanska sidan John McCain, som mer och mer framstår som en riktigt bra presidentkandidat. De avgrundskonservativa på den kristna högerkanten försöker utmåla honom som “inte en äkta konservativ”. Tja… väl bekomme, eller något, säger jag som ser just den anklagelsen som en komplimang. Lite roligt, om man ska tro Lennart Pehrson i Sydsvenskan, är att McCain försöker bättra på sin konservativa image genom referenser till den republikanska ikonen Ronald Reagan. Det lustiga i detta är givetvis att Reagans främsta kännetecken så här tjugo år senare knappast är någon högerkristen konservatism av idag. Nåväl, John McCain har antagit sansade ståndpunkter vad gäller till exempel illegala invandrare. Han har dessutom, till skillnad från Romney, sagt som det är och som han tycker, även när det inte uppenbart gynnat honom. Ett talande exempel är primärvalet i Michigan, där McCain sakligt konstaterade de jobb som försvunnit i en föråldrad amerikansk verkstadsindustri inte kommer att komma tillbaka, men väl ersättas av andra, om man bara ger arbetsmarknaden chansen. Knappast vad Average Joe i Michigan ville höra, men likaväl sant. Case in point här i Sverige är ju för övrigt när tekoindustrin flyttade utomlands. En av de saker som används mot McCain, men som snarast talar för honom som presidentkandidat är att han har en lång historia som senator av att samarbeta över partigränsen för att konsekvent driva sin egen politik. Han är dessutom den av alla presidentkandidaterna som har någon form av trovärdig utrikespolitik. Det jag framför allt gillar hos McCain är dock hans ekonomiska politik, och i synnerhet i internationellt hänseende. Han står för den enda realistiska och framstegsvänliga frihandelspolitiken.

… till skillnad från de demokratiska kandidaterna, som båda två gjort sig till tydliga motståndare mot ekonomisk liberalism i allmänhet och frihandel i synnerhet. I synnerhet den i andra avseende sympatiske Barack Obama har redan från början tydligt tagit ställning mot frihandel och för protektionistiska åtgärder, som i längden kommer att skada både världshandeln och den amerikanska ekonomin. Hillary Clinton har inte varit sen att haka på. I många frågor som dessa tycks de demokratiska kandidaterna snarast stå till vänster om svensk socialdemokrati. Ändå finns det uttalade liberaler som omedelbart uttalat stöd för både Clinton och Obama, utan att så mycket som se åt det republikanska startfältet. Det är mig en gåta. Clinton och Obama har gått till val på att spela ut kollektivistiska kort som kön och ras: den första kvinnliga presidenten, respektive den första svarta. Jag skulle förvisso applådera så väl en kvinnlig som en svart president i USA, men enbart under förutsättning att de står för den bästa politiken i sak.

Detta gör också att jag har lite svårt att utse någon egen favorit av de två demokratiska kandidaterna. Det är helt enkelt så att ingen av dem står för en politik jag gillar, i synnerhet inte på de handels- och utrikespolitiska områdena, och deras kampanjer har mest bestått i att försöka framstå som den mest “progressiva” kandidaten. Det har ofta handlat om image mer än politik, eller ens personlig lämplighet. Vad gäller det senare är det för övrigt ingen större tvekan om att Clinton sitter på den större erfarenheten och kompetensen. Jag tror däremot att Obama har större chanser att bli en symbolisk ledare — en nog så viktig egenskap hos den person som faktiskt är både regeringschef och statschef.

Min gissning och min förhoppning är att McCain tar hem den republikanska nomineringen. I så fall ska det mycket till — även om inget är omöjligt — för att jag ska stödja någon av demokraterna framför honom. Om Romney mot förmodan vinner väljer jag dock med all sannolikhet vilken som helst av demokraterna före honom. Men vem av dem ska man föredra? Med viss tvekan hoppas jag nog i så fall på Clinton, för sakpolitikens skull, även om jag finner Obama betydligt mer tilltalande i rent personligt hänseende.