My Cup of Tea

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

J.K. Rowling har meddelat att Albus Dumbledore — professor och rektor på magiskolan Hogwarts i Rowlings böcker om Harry Potter — är homosexuell. Att Rowling nu, när den sjunde och sista boken är utgiven, såld och och läst av miljoner fans över hela världen, njuter av att bada i hennes unga (och för all del även äldre) fans uppmärksamhet är uppenbart, och vi kommer säkert att få höra ännu mer om de olika karaktärernas bakgrund och vidare historia vad det lider. Jag tror inte att Rowling kommer att ha smak nog att sluta suga på den karamellen än på mycket länge.

Den stora bomben i Harry Potter-fandom denna helg är alltså fredagens avslöjande om att Albus Dumbledore är homosexuell, och en gång var olyckligt förälskad i en annan ung trollkarl som sedan blev hans stora rival. Visst. Gott så. Den slashfixerade fanfic-världen hade redan gjort den kopplingen för länge sedan, men nu har Rowling alltså gjort det till kanon. Och fanvärlden jublar. (Och naturligtvis finns det också ett gäng homofientliga idioter som tycker att det är stor skandal, som kan ses i bloggkomentarerna till DN-artikeln.)

Själv reagerar jag på det hela med en gäspning, och enda anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att jag vill ventilera min förundran över att denna icke-nyhet verkar väcka sådana känslor. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag kan inte släppa känslan av att det hela är i alla fall till del en efterhandskonstruktion, ett resultat som är en kombination av att HP-böckerna kritiseras för att vara heteronormativa och att Rowling mer eller mindre fick en pairing gratis av fandom. Det är bara det att Dumbledores homosexualitet är frånvarande i böckerna. Vid det enda tillfälle då det över huvud taget skulle kunna spela in (d.v.s. när vi får oss hans bakgrund till livs) är historien helt neutral. Den som vill läsa in en homosexuell realtion mellan raderna kan naturligtvis göra det, men vill man det inte fungerar alltihop precis likadant ändå. I fysiken talar vi i vissa sammahang om invarians under någon given transform. Vad det innebär är att om vi genomför transformen så ändras några av de siffror vi skriver på våra papper, men fysiken, det som händer i verkligheten, förändras inte alls. (Det spelar t.ex. ingen roll för bollens rörelse om jag låter den rulla nedför ett lutande plan hemma i min lägenhet, eller om jag gör det på kontoret. Detta kallas translationsinvarians och är anledningen till rörelsemängd är en bevarad storhet.) HP-böckerna är invarianta under transformer av Dumbledores sexualitet. Det spelar ingen roll alls för berättelsen, karaktärsutvecklingen eller någonting alls om vi låter Dumbledore vara hetero-, homo-, bi- eller asexuell. Detta till skillnad från karaktärer som Harry, Ron, Hermione m.fl. som skulle vända hela historien på ända om man gjorde dem något annat än heterosexuella.

Av dessa skäl är Dumbledores nyfunna homosexualitet en icke-händelse. Det ändrar ingenting i hur vi ser på historien (och i någon mening är väl detta tur, för nog bör det som är centralt i berättelsen och dess karaktärer i vilken bok som helst kunna förstås utan att man i efterhand sätter sig in i författarens fanträffar). Dumbledores homosexualitet är fullständigt harmlös, ett slag i luften. Ungefär som om vi nu i efterhand skulle få veta att Snape är vänsterhänt. Småkul, kanske, för oss som tycker att det är uselt att kortläsarna i kassan på Willy:s är hopplösa att använda med vänster hand, men egentligen av ingen betydelse.

Det som möjligen är positivt i sammanhanget är att det nu kommer att bli närmast omöjligt att filmatisera den sjunde boken utan att ge referens till Dumbledores homosexualitet (som nu alla vet ska finnas där), trots att sådana referenser saknas i boken. Därmed tvingas filmindustrin att göra en mainstreamproduktion med en homosexuell karaktär. Alltid något, även om jag inte tycker att det är varje boks eller films uppgift att gå till storms mot den s.k. heternormativiteten. Synd bara att det enda resultatet av den homosexuella kärleken är en tragedi.

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Häromdagen tänkte jag att det borde vara dags för tilllkännagivandena av årets Nobelpris snart, och se! det är faktiskt denna vecka. Igår fick vi veta vilken upptäckt som belönades med priset i medicin eller fysiologi (vilket jag med varm hand överlämnar till mer kvalificerade personer att kommentera), och idag, om trekvart, är det dags för mitt eget ämne: fysikpriset. Karin Bojs på DN skrev häromdagen en liten artikel där hon gav sig till att försöka förutspå pristagarna i de tre naturvetenskapliga ämnena. Förra året gjorde hon det inte utan viss framgång (två rätt av tre, även om förra årets fysikpris var en verklig lågoddsare). I år har hon avskrivit Sumio Iijima som pristagare för upptäckten av kolnanorör, på grund av den enorma rörigheten i upptäcktens historia. Säker har hon (liksom MJ) rätt i detta.

Bojs spekulerar i ett astronomipris till för upptäckten av exoplaneter. Detta tror jag inte på, i första hand för att jag inte tror att man kommer att ge fysikpriset till astronomiska observationer två år i rad, men också för att observationen av exoplaneter i sig inte kan sägas vara någon omvälvande överraskning (det hade varit mer förvånande om vi inte förr eller senare sett planeter runt andra stjärnor än solen). Jag tror att ett pris för exoplaneter kommer att vara ett metodpris, där man belönar de metoder som utvecklats för att göra observationer av exoplaneter, och det kommer sannolikt att dröja ännu några år innan man är redo att säga vem som bör belönas för vilken obervationell metod.

Upptäckten av metalliska glaser ligger i så fall närmare till hands, även om jag själv inte är skickad att bedöma upptäckten i sig. Jag baserar istället uttalandet på det faktum att jag tror att ett pris i kondenserade materiens fysik ligger nära till hands. Detta är trots allt det fysikområde som kanske är det allra största (mätt i antal aktiva forskare) just nu, och där det produceras många banbrytande resultat. Jag skulle för egen del våga mig på en gissning om att de första experimenten med kvantprickar ligger bra till för ett pris. Dessa öppnade ett helt nytt laboratorium för mångpartikelfysiken. Självklart är dock denna gissning starkt färgad av att jag själv doktorerat just i mångpartikelteori.

Jag måste också ge poäng för Bojs förslag att belöna Lorenz för hans upptäckter som lade grunden till kaosteorin. Det är en mycket intressant tanke, och jag är beredd att instämma med Bojs om att det vore ett lämpligt pris (även om jag inte anser det motiverat av den rådant klimatdebatten, till skillnad från Bojs), men jag tror inte att det kommer att bli så. Lorenz upptäckt är trots allt fortfarande perifer ur ett traditionellt fysikperspektiv, och kaosteorins implikationer är tyvärr fortfarande tämligen oklara. Därtill är det ett matematiken så närliggande område att nog många inte riktigt betraktar det som "riktig fysik", och som bekant finns inget Nobelpris i matematik.

Ett annat förslag jag skulle vilja föra fram är de kvantoptiska experiment som gjorts med att bromsa ljus. Jag tror dock att ett eventuellt pris för dessa upptäckter ligger minst fem-tio år fram i tiden.