My Cup of Tea

Den nyutnämnde chefen för brittiska Science Museum gör precis det som en vetenskapsman inte bör göra, speciellt i en position som gör honom till vetenskapens representant i allmänhetens ögon: Han använder sitt yrke för att ge legitimitet åt rena spekulationer och tveksamma politiska agendor. Så här skriver The Guardian:

The new head of the Science Museum has an uncompromising view about how global warming should be dealt with: get rid of a few billion people. Chris Rapley, who takes up his post on September 1, is not afraid of offending. ‘I am not advocating genocide,’ said Rapley. ‘What I am saying is that if we invest in ways to reduce the birthrate - by improving contraception, education and healthcare - we will stop the world’s population reaching its current estimated limit of between eight and 10 billion.

Låter det inte misstänkt bekant? Jovisst, det är samma överbefolkningskatastrof som olyckskorpar talat om så länge jag kan minnas och ännu tidigare. På 70-talet var det maten som inte skulle räcka till den växande befolkningen, under min uppväxt skulle det mer diffusa "jordens resurser" inte klara av den växande befolkningen. Och katastrofen skulle vara nära förestående. Men precis som med Jehovas Vittnens olika förutsägelser av Kristi återkomst och Domedagen har katastrofförutsägelserna kommit på skam. Och nu är vi där igen, "Jordens befolkning måste minska!" säger olyckskorparna (vars expertis vanligen ligger inom något annat vetenskapligt område), denna gång med hänvisning till det för tillfället opportuna katastrofscenariot: global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp. Poängen här är att det spelar ingen roll huruvida hypotesen om antropogena klimatförändringar är sann eller inte. Låt oss anta att den är det, för det förefaller knappast orimligt. Är Rapleys reaktion då rimlig? Är den väl underbyggd? Är den ansvarsfull? Svaret är nej på samtliga tre frågor. Den är orimlig därför att den politk och den människosyn den implicerar är vidrig. Den saknar underbyggnad därför att den är en ryggmärgsreaktion som bygger på ett gammalt katastrofscenario som det inte finns någon större anledning att tro på, därför att det knappast finns några vetenskapliga argument att stödja sig på för att just detta skulle vara ett effektivt sätt att tackla utsläppsproblematiken, och därför att det inte är svårt att resa invändningar mot Rapleys argument. Den är ansvarslös därför att en person med Rapleys ställning borde ha en mer ödmjuk attityd till det vetenskapliga arbetssättet och till hur vetenskapliga resultat förmedlas till allmänheten. Att enskilda vetenskapsmän hyser drastiska åsikter och för fram dem må vara hänt, sådan är demokratin och sådan både måste och bör den vara. Personer som i kraft av sin ställning uttalar sig som mer än bara enskilda vetenskapsmän, utan som talesmän för hela vetenskapssamhället, bör däremot vara försiktiga med sina ställningstaganden och sätt att uttrycka sig. Ripleys inställning till meningsmotståndarna påminner mer om slagordspolitik och religiös sekterism än vetenskaplig diskussion:

The interest of Rapley, 60, in this subject stems directly from his climatic concerns. He sits near the extreme end of scientific views about global warming. He fears our planet faces a very hot and uncomfortable future. This belief puts him opposite climate-change deniers, about whom Rapley is generally vitriolic. He described the recent Channel 4 programme The Great Global Warming Swindle as ‘a tissue of lies’ while individual deniers, like Dominic Lawson, are dismissed in unexpectedly terse, Anglo-Saxon terms.

Rapleys är naturligtvis välkommen att hysa vilka åsikter han vill, men det han visar prov på här är knappast en lämplig attityd att använda som ledstjärna i arbetet med att leda Scientific Museum.

Låt mig avsluta med en titt på Rapleys förslag: "Jag förespråkar inte folkmord", säger Rapley. Nej, det får man väl vara tacksam för. Men vad är det han förespråkar då? "[Investeringar] i sätt att reducera födelsetalen — genom att förbättra preventivmetoder, utbildning och hälsovård" för att förhindra att jordens befolkning växer till. Eller med andra ord: De outbildade i utvecklingsländerna måste lära sig att inte få barn. För var finns befolkningsökningen? Nativiteten i industrivärlden är låg, på sina håll under de två barn per kvinna som skulle hålla befolkningen konstant. Rapley menar att befolkningsökningen måste stoppas för att "[t]hat in turn will mean less carbon dioxide is being pumped into the atmosphere because there will be fewer people to drive cars and use electricity." Problemet skulle alltså vara att det blir för många som kör bil och använder elektricitet. Men befolkningsökningen sker ju framför allt i fattiga länder, och problemen där är ju snarast att människor inte har tillgång till transporter och elektricitet. För att Rapleys argument ska hålla ihop måste vi alltså fortfarande minska utsläppen från den industrialiserade världen (något Rapley i en bisats tycks anse vara en alldeles för dyr lösning, som skulle kunna ersättas av stoppad befolkningsökning), samtidigt som befolkningen i världens u-länder ska lära sig att ge tusan i att föda en massa barn, samtidigt som de inte kan medges tillgång till modern teknik, för då, om något, blir det ju "fler som kör bil och använder elektricitet". Rapley själv lär knappast medge det, men konsekvenserna av hans argumentation, om man tar hänsyn till var befolkningsökningen finns, är förvisso inte folkmord, men heller inte så värst mycket mer tilltalande: Barnbegränsningsregler á la Kina för u-ländernas befolkning och stoppad teknisk utveckling, speciellt för dem som har det sämst.

Av detta bör vi också dra lärdomen att oavsett vad som är sant och inte gällande antropogena klimatförändringar och eventuella överbefolkningsproblem kan lösningen omöjligen vara stoppad teknisk utveckling och barnbegränsningsregler. Tvärtom är det alldeles nödvändigt med en teknisk utveckling som kan 1. reducera våra utsläpp, 2. låta världens fattiga länder ta steget in i industriåldern, med minskat barnafödande som följd, och 3. förbereda både i-världen och, framför allt, u-världen på att möta konsekvenserna av de klimatförändringar som av olika skäl kanske inte går att undvika.

Bloggkollegan Olof lyfter på sin blogg Röda Nejlikan en intressant diskussion om vart Sveriges dagstidningar egentligen är på väg, eller rättare sagt, om bristen på svenska dagstidningar värda namnet. I stort sett delar jag hans bedömning av de svenska dagstidningarna, och tänker därmed inte upprepa det som redan sagts. Liksom Olof prenumerar jag på Sydsvenska dagbladet, om än av skäl som möjligen riskerar att få Olof att radera min blogg från RSS-flödet, då mitt fotbollsintresse är mycket svalt, och vikten av MFF-bevakning därmed är av synnerligen ringa vikt i mitt val av tidning. Nej, min anledning till att prenumera just på Sydsvenskan (bortsett från att jag, till skillnad, uppenbarligen, från min bloggkollega, hyser viss uppskattning för Per T Ohlssons krönikor — ehuru jag icke alltid delar Ohlssons åsikter är han alltjämt en god skribent som skriver både välformulerat och välargumenterat) är att denna tidning, till skillnad från de förment rikstäckande stockholmstidningarna DN och SvD har någon form av skåne- och danmarksbevakning. Jag vidhåller att SvD begick ett misstag av historiska proportioner när man valde att koncentrera sin bevakning till Stockholm istället för att satsa på öresundsregionen. Tyvärr innebär det att man får stå ut med att sagda lokalbevakning ofta nog håller en kvalitet långtifrån den man kan vänta sig, med reportage om att ungdomar blir kära och har sex på scoutläger och om professorer som smugglar med sig godis under sin tala som enda bevakning av Lunds universitets doktorspromovering.

Och någonstans här är vi problemen med svenska dagstidningar på spåren: De egna reportagen på nyhetsplats saknar ofta substans, och handlar oftare om att framställa människor som offer för någon stor ondska, eller om "vanligt folks" reaktioner på aktuella händelser. Hur illa detta sakernas tillstånd verkligen var blev för mig först uppenbart hösten 2001, då jag bodde i Los Angeles och hade nöjet att varje dag läsa LA Times. Just hösten 2001 var ju i nyhetshänseende särskilt dramatisk, med terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon 11 september och de händelser som följde därefter. I LA Times fanns så gott som dagligen djupt ingående artiklar som belyste olika aspekter på de aktuella händelserna, och journalisterna drog sig inte för tekniska redogörelser eller långa resonemang, eller för den delen olika sidors argument. Eventuella "mannen på gatan-reaktioner" fick på sin höjd en överbliven marginal. Det finns en fundamental skillnad i attityd mellan svenska och amerikanska tidningar, och den tar sig uttryck i ett mer vuxet tilltal, och i att nyhetsjournalisterna får utrymme, gott om utrymme, för att belysa nyheterna. Svenska tidningar klarar sällan av det ens i inrikesbevakningen. Utrikesbevakningen ska vi inte tala om. Det finns en eller annan utrikeskorrespondent här och var som gör ett så gott jobb han eller hon kan, men tyvärr är bevakningen alltför ofta friserade TT-telegram och plattityder. Kanske är det särskilt uppenbart just i bevakningen av USA och amerikansk politik. Här kunde det inte vara tydligare att de svenska tidningarna är erbarmerliga amatörer, som mest tycks intresserade av att appellera till läsarnas fördomar. Ofta nog finns till och med grundläggande faktafel och missförstånd kring hur amerikansk politik fungerar, som t.ex. när SvD mer än en gång inte tycks ha klart för sig en så grundläggande sak som att en amerikansk president inte får sitta mer än två mandatperioder, och att George W. Bush därmed möjligen är den minst intressanta personen i hela USA i de stundande valen.

Mer än något annat behövs i Sverige ett (åter)upprättande av nyhetsjournalistens och nyhetsjournalistikens status, och i samband med det ett erkännande av journalistens betydelse för nyhetsrapportering och analyser. De journalister som åtnjuter anseende i Sverige idag, vilket syns i att vi känner till deras namn, är undantagslöst åsiktsjournalister, som verkar antingen på ledarsidorna, eller, oftare ändå, på kultursidorna, där åsikter kan framföras utan att budbäraren samtidigt tvingas erkänna färg. Svensk dagspress måste åter börja betrakta läsaren med respekt, ja att förvänta sig att läsaren har en aktiv roll att spela och inte är en passiv konsument. Bra journalistik är inte sondmatning som kan absorberas med ett platt EKG, bra journalistik ställer krav på läsarens engagemang, allmänbildning och vilja att sätta sig in i nya resonemang och omständigheter.

Gårdagen tillbringades till stor del sittande på tåg från föräldrarna i Sandviken ner till Lund. I vanlig ordning gick det naturligtvis inte att genomföra en komplett resa fram och tillbaka med SJ utan problem, denna gång dock utan allvarligare konsekvenser än en något hastigare omstigning än planerat i Göteborg på väg upp till Karlstad samt en missad stadsbuss (och därmed senare ankomst hem) i Lund på väg tillbaka. Jag undrar bara varför det alltid är så här. Ibland ser jag annonser och artiklar där SJ skryter med att 90% (eller ännu mer, jag kommer inte ihåg siffran exakt) av alla SJ-tåg kommer fram i tid. Som resenär kan detta milt sagt vara svårt att tro, men jag hyser inga tvivel om att uppgiften är sann. Problemet är bara att siffran i sig är värdelös. För det första får vi sällan veta vilken definition av "i tid" som används. För att man ska ha rätt till ersättning från SJ för försenat tåg krävs (åtminstone på längre resor) en försening om minst en timme. Om ersättningsgränsen används som definition är alltså en försening på 50 minuter "i tid" (det är åtminstone, uppenbarligen, vad vi resenärer rutinmässigt förväntas stå ut med, något som i sig är anmärkningsvärt men också en annan diskussion), men nu får man anta att det trots allt är en väsentligt striktare definiton än denna som används. Den andra uppgiften som definitivt aldrig nämns i dessa sammanhang är hur förseningarna är fördelade på olika sträckningar och avgångar. Det körs trots allt många, många tåg i Sverige varje dag, varav flera kortare sträckor och/eller sträckor med liten trafik. Dessa tåg är säkert i tid i princip alltid. Det är bara det att det är ointressant för mig, som X2000-resenär på sträckan Malmö-Stockholm hur många av tågen Borlänge-Halsberg som är i tid. Däremot är det intressant för mig om någon särskild av avgångarna Malmö-Stockholm som är särskilt förseningsdrabbad. På samma sätt är de förseningar som intresserar mig givetvis helt irrelevanta för den som arbetspendlar på Uppsalapendeln, och gissningsvis är samma människa inte ett dugg hjälpt av att 10:30-tåget är exakt i tid varje gång, om det är 07:00-tåget som gäller för att komma i tid till jobbet.

Vad vi ska lära av detta resonemang är att det gäller att veta vad man gör när man handskas med statistik. Det gäller självklart inte bara tågförseningar, utan statistik i allmänhet. Den som öppnar ögonen ska se att vi dagligen bombarderas med mängder av statistiska uppgifter som vid närmare eftertanke visar sig vara i bästa fall intetsägande, och i värsta fall direk vilseledande.

Apropå tåg och SJ:s attityd mot sina kunder, förresten: Hur svårt kan det egentligen vara att se till att det finns tvål på tågens toaletter? Var och varannan gång jag åker tåg (särskilt på X2000) saknas tvål på min närmaste toalett, ofta redan från startstation. SJ, inte kan det väl vara så svårt att ha ett litet nödlager med tvål, pappershanddukar och toalettpapper i en vrå på tåget, så att personalen enkelt kan göra ett snabbt byte om så skulle behövas?

När det talas om att man ska ställa bilen och ta tåget, av miljöskäl, då borde det (som om inte rena affärsmässiga anledningar skulle ha varit nog, om bara konkurrens fanns) vara mycket angeläget för SJ att se över 1. Det dyra och obegripliga prissättningssystemet. Om tåg ska vara ett hållbart alternativ för en stor andel av våra resor, då krävs det för det första att man kan få tag på en biljett till ett hyggligt förutsägbart pris. För det andra måste priset vara konkurrenskraftigt i jämförelse med huvudalternativen. Malmö-Stockholm är i runda tal en sträcka om 50 mil. Med en kostnad om 15 kronor milen är kostnaden för att färdas i bil ca. 750 kronor enkel resa. Tågbiljetten på samma sträcka hamnar även den lätt på ett motsvarande pris, om man inte bokar tidigt. Och är man två personer som ska åka, då är bilen redan ett prismässigt attraktivt alternativ. Är man fler ändå är det ingen tvekan om saken. 2. I ljuset av det ekonomiska resonemanget är det inte svårt att sluta sig till att SJ måste leva upp till sin reklam om en lugn, skön och bekväm resa. Då krävs det att det finns tvål på toaletterna, att tågen går i tid, att sätena är bekväma, temperaturen bekväm och ljudmiljön uthärdlig.

Å andra sidan kanske SJ får gratishjälp med sin marknadsföring, utan att själva behöva lyfta ett finger för vare sig kvalitet, pris eller reklam, när flyget gör vad det kan för att bli ett allt mindre lockande alternativ…