My Cup of Tea

Liksom en rad fysikerkollegor och diverse lundaprofiler av allehanda slag bevistade jag idag Hans-Uno Bengtssons begravning i en bräddfylld Klosterkyrkan. Det var en vacker och värdig begravning med musik från Bach till Beatles. Griftetalet var mycket välskrivet, och fångade på ett utmärkt sätt den märkliga, i positiv mening, människa som var Hans-Uno Bengtsson. De många besökarna, havet av blommor, stämningen och griftetalet vittnade alla om den oerhörda uppskattning som Hans-Uno rönte, och om den glädje med både humor och djupsinne som han spred till så många. Jag hoppas att detta kan vara Hans-Unos närmaste anhöriga till åtminstone någon tröst i deras sorg. För det är ju så, när kända profiler går bort, att vi tenderar att fastna vid deras livsgärning såsom vi har sett och uppskattat den. Inget fel i det, ty en människas livsgärning är en viktig del av det hon har varit och det hon lämnar efter sig. Men vi ska minnas att Hans-Uno var ännu mer än föredragshållaren, författaren och folkbildaren. Han var sina föräldrars son, sina syskons bror, och sina barns far. Det är till dessa människor, och deras förlust, våra tankar går.

Efter begravningsakten genomförde Skånes veteranflygförening, där Hans-Uno var aktiv som pilot, en överflygning i formation över Klosterkyrkan. Man hedrade Hans-Uno genom att flyga i så kallad "missing man"-formation. Detta sett att hedra en avliden pilot går tillbaka till första världskriget, då man flög hem i formation för att man skulle kunna se om någon saknades. Idag gick det till så att en fyrgrupp i formation flög in över Klosterkyrkan, och vid överflygningen lämnar ett flygplan formationen och lämnar en lucka efter sig. Det avvikande flygplanet idag var det flygplan som Hans-Uno själv var delägare i. Det var ståtligt och värdigt, och ett mycket starkt ögonblick, som jag inte tror lämnade någon av oss oberörd.