Slutgiltigt knäppt
Sverige förlorar sina underhållare och folkbildare i rask takt dessa dagar. Imorgon begraver vi Hans-Uno Bengtsson, som lämnade oss alldeles för tidigt tidigare under försommaren (se föregående bloggpost), och idag nås vi av budet att Povel Ramel gått ur tiden. Jag tänker inte ge mig på att skriva någon nekrologi över Povel Ramel, något som andra är mycket mer skickade att göra än jag. Att gamla människor somnar in för gott är en del av livet, och ingen kan väl säga annat än att Povel Ramel under sina 85 år på jorden verkligen levde och skänkte liv, men det är också en sorg att ett lysande intellekt nu har släckts, och svenskt kulturliv är en smula fattigare. För nog är det något speciellt med dessa människor, och de är inte många, som förmår underhålla och fascinera ett helt folk med underfundig humor som stundtals täcker ett bitande och knivskarpt genomskådande av det svenska samhället och det svenska folket, och som dessutom förmår göra detta inte bara inom sin egen generation, utan över generationsgränser. Isande samhällskritiska och samtidigt galet roliga nummer som "Varför är där ingen is till punchen?" är i min egen generation nästan en självklar del av vårt kulturarv.
