My Cup of Tea

"Visst är det en lyx att resa i tjänsten?" sa min numera före detta handledare med drypande sarkasm när vi satt i taxin klockan sex på morgonen på väg ut till Sturup för vidare transport till Jyväskylä i Finland. Till forskaryrket hör resor. Den vetenskapliga världen är internationaliserad, och det är en nödvändighet som forskare att göra både längre och kortare vistelser utomlands. Om inte annat ska man några gånger per år resa till konferenser, workshops och, som nu, till samarbetspartner i andra länder. 

Att få se andra platser och träffa människor från hela världen tillhör onekligen yrkets och resandets positiva sidor, men efter nyhetens behag de första resorna infinner sig också reströttheten. Att gå upp tidigt för att hinna med morgonflyg, tillbringa timmar på flygplatser, äta dålig flygplatsmat till överpris, samla kvitton och skriva reseräkningar, leva ur en kappsäck på hotellrum, och sist men inte minst, tillbringa stora mängder tid ombord på diverse transportmedel, hör också till resandet, och ju mer man reser desto mer dominerar dessa saker intrycket, särskilt de många gånger arbetet inte ger utrymme för att se och uppskatta själva resmålet i någon nämnvärd utsträckning.

Arbetsresor är med andra ord i högsta grad ett tveeggat svärd. Denna bloggpost skrivs på Arlandas terminal 4 där jag hittat en någorlunda lugn sittplats. Beethovens sjunde symfoni snurrar i mp3-spelaren, och stänger hjälpligt ute de omgivande ljuden. På denna resa har jag kunnat lägga ytterligare ett irritationsmoment till resandets avigsidor: det nya tandkrämsförbudet på flyget. Numera får man alltså inte ta med sig vätskor ombord på flygplanet annat än i förpackningar om max 100 ml, vilka i sin tur ska stoppas i en genomskinlig förpackning (t.ex. en plastpåse) som ska vara försluten och får ha en volym om max 1 l. Denna plastpåse, som av uppenbara skäl kan innehålla mycket personliga saker, som t.ex. nödvändiga mediciner i vätskeform, ska till allmän beskådan plockas ur handbagaget och röntgas separat vid säkerhetskontrollen, liksom den bärbara dator jag använder för att skriva detta. Följden är naturligtvis att säkerhetskontrollens redan tidskrävande procedur blir ännu besvärligare och tar ännu längre tid. Någon anpassning till behovet av ökad kapacitet har inte synts till på någon av denna resas tre flygplatser. Man frågar sig till vilken nytta vi passagerare ska utstå detta. "För vår säkerhet", säger någon. "Hur mycket har detta ökat säkerheten? Siffror, tack!" säger undertecknad fysiker, som anser att det mesta kan och bör vägas och mätas.

Utöver att vara ytterligare ett irritationsmoment, till tveksam nytta, i reseproceduren, har tandkrämsförbudet även nära nog omöjliggjort flygresor med enbart handbagage. Förvisso har jag klarat mig på denna tredagarsvistelse, helt enkelt genom att gå orakad hela vistelsen (rakgel kommer som bekant inte i lättillgängliga och prisvärda endecilitersförpackningar), och skippa mina kära kontaktlinser till förmån för glasögonen. 

När jag nyss hade flyttat till Lund var flyg fortfarande (låt vara med de ungdomsbiljetter jag då kunde resa på) ett billigt, snabbt och bekvämt resealternativ, och mitt självklara förstahandsval för besök i "hemstäderna" Sandviken och Uppsala. Tyvärr är det bara att konstatera att den tiden är förbi. Flyg får numera betraktas som ett nödvändigt ont på längre resor. En enkel flygresa med en ryggsäck kläder och toalettartiklar är tyvärr inte längre ett alternativ. Och jag kan inte låta bli att undra om det är värt det…

För den som reser på semester en gång om året är kanske flygplatstid och tidskrävande säkerhetskontroller inte något som förtar resans värde, men för oss som reser i arbetet, och reser flera gånger om året med flyg, närmar sig raskt gränsen för vad man kan stå ut med. Kanske är det dags för flygbolag och luftfartsstyrelser att tänka på de frekventa resenärerna lite mera än tidigare? Och då inte bara på dem som har hundratalet resdagar per år, eller pengar att åka lyxklass, utan även oss med något tiotal resdagar under villkoret om "billigast möjliga alternativ".

Dagens dumstrut i den svenska välfärdsstaten tillfaller klassningen av en viss musiksmak som handikapp (Sydsvenskan, SVD). Roger Tullgren är strålande glad för att hans livsstil som hårdrockare klassas som arbetshandikapp. Som skattebetalare i Skåne är jag avsevärt mindre upphetsad. Ska alla hårdrockare klassas som handikappade och garanteras försörjning och förmåner som vi synthare inte får? Eller är det vi som lyssnar på klassisk musik som borde klassas som handikappade?

Saken är följande: Roger blev biten av hårdrocken i unga år, och har verkligen gått in för sin musikstil. Han lever ut den. Han går på massor av konserter, han klär och smyckar sig stilenligt, och han lyssnar på musik jämt. Faktum är att han går in så mycket för sin musik att han inte sköter sina jobb, eller i förekommande fall inte får ett sökt jobb. Detta har några "välvilliga" psykologer nu klassat som arbetshandikapp, vilket innebär att vi skattebetalar ska ordna med den försörjning som han själv uppenbarligen inte har något intresse av att ordna själv. För här är kruxet: Killen är inte oförmögen att göra ett arbete. Han har inte någon skada eller utvecklingsstörning som gör det omöjligt för honom att leva som vilken annan 43-åring som helst. Jag kan mycket väl tänka mig att han orättvist nekats jobb av självutnämnda stilpoliser till arbetsgivare. Jag har själv lite av en s.k. alternativ klädstil som säkert inte skulle tilltala somliga konformistiska slipskramare, och har inga problem att föreställa mig att det kan leda till diskriminering. Faktum kvarstår dock: Killen har haft jobb, och han har sumpat dem genom att utnyttja arbetsplatsens resurser och genom att strunta i jobbet för att gå på konserter. Vissa arbeten innebär att man inte kan klä sig hur som helst, men det anser inte Roger att det ska gälla honom, bara andra, som i sin tur ska betala för att han ska få hållas. Detta kallas nu handikapp. Jag är den första att applådera Rogers bejakande av den stil han har valt, jag uppskattar människor som har en stil, men att ha en stil är något som man får klara av på egen hand. Det är en rättighet att välja sin stil, men med den rättigheten följer att man får ta konsekvenserna av det valet. Det innebär t.ex. att man inte har rätt att tvinga andra att betala för livsstilen.

Är det alltså till detta den svenska välfärdsmodellen har kommit till; en mentalitet av att "samhället ska ta hand om dig" dragen så till sin spets att egna medvetna val klassas som medicinska handikapp, att det personliga ansvaret helt suddats ut? Det är det som skrämmer mig i den här historien.

Jag tycker inte att skattemedel ska finansiera mitt musikintresse, och jag tycker inte att mina skattepengar ska gå till att finansiera andras. 

Och så till dagens goda nyhet: Felicia på bloggen Furiku är tillbaka i bloggosfären. Välkommen tillbaka!

Liksom en rad fysikerkollegor och diverse lundaprofiler av allehanda slag bevistade jag idag Hans-Uno Bengtssons begravning i en bräddfylld Klosterkyrkan. Det var en vacker och värdig begravning med musik från Bach till Beatles. Griftetalet var mycket välskrivet, och fångade på ett utmärkt sätt den märkliga, i positiv mening, människa som var Hans-Uno Bengtsson. De många besökarna, havet av blommor, stämningen och griftetalet vittnade alla om den oerhörda uppskattning som Hans-Uno rönte, och om den glädje med både humor och djupsinne som han spred till så många. Jag hoppas att detta kan vara Hans-Unos närmaste anhöriga till åtminstone någon tröst i deras sorg. För det är ju så, när kända profiler går bort, att vi tenderar att fastna vid deras livsgärning såsom vi har sett och uppskattat den. Inget fel i det, ty en människas livsgärning är en viktig del av det hon har varit och det hon lämnar efter sig. Men vi ska minnas att Hans-Uno var ännu mer än föredragshållaren, författaren och folkbildaren. Han var sina föräldrars son, sina syskons bror, och sina barns far. Det är till dessa människor, och deras förlust, våra tankar går.

Efter begravningsakten genomförde Skånes veteranflygförening, där Hans-Uno var aktiv som pilot, en överflygning i formation över Klosterkyrkan. Man hedrade Hans-Uno genom att flyga i så kallad "missing man"-formation. Detta sett att hedra en avliden pilot går tillbaka till första världskriget, då man flög hem i formation för att man skulle kunna se om någon saknades. Idag gick det till så att en fyrgrupp i formation flög in över Klosterkyrkan, och vid överflygningen lämnar ett flygplan formationen och lämnar en lucka efter sig. Det avvikande flygplanet idag var det flygplan som Hans-Uno själv var delägare i. Det var ståtligt och värdigt, och ett mycket starkt ögonblick, som jag inte tror lämnade någon av oss oberörd.