My Cup of Tea

Den här är ju bara för söt för att inte dela med sig av: "Kiwi!" Tänk att man kan bli så mycket gladare av så lite!

(Via Månskensdans) 

Jag läser i DN, SvD och Sydsvenskan att det femte JAS-haveriet är ett faktum. Ska vi gissa att folk vitt och brett kommer att tala om "den där jetdrivna jordfräsen" och andra kommentarer om hur allmänt uselt och misslyckat JAS 39 Gripen-projektet är? Jag förutspår också att det här genast kommer att utnyttjas av de politiska krafter som till varje pris vill göra sig av med all svensk försvarsindustri, trots att det enda som skulle bli följden av det är en än större dominans för den amerikanska vapenindustri som samma grupper älskar att utnämna till Den Stora Satan.

Faktum är att 39 Gripen inte alls är något dåligt flygplan, och några större svårigheter att hålla sig i luften har det inte heller. Totalt fem haverier, varav inget med dödlig utgång, är ett i sammanhanget extremt gott facit. Mig veterligen finns det inget stridsflygplan som kan visa upp så få haverier. Lägg därtill att 39 Gripen rent tekniskt och prestandamässigt är ett av världens absolut främsta stridsflygplan. Det har egentligen bara två nackdelar: Den ena är att det har politiskt korrekt räckvidd, innebärande att det inte kan flyga riktigt långa uppdrag. Den andra är att det inte är amerikanskt, så att ett köpande land automatiskt också har USA i ryggen både tekniskt och militärt. Det är en exportnackdel.

Sverige har producerat ett av de bästa och mest driftsäkra flygplanen i världen. Det heter JAS 39 Gripen. Det kan vara värt att komma ihåg när olyckskorparna börjar kraxa.

Det finns i svensk debatt — och förvisso inte bara där, men det är där jag upplever den särskilt tydligt — ett implicit antagande om att den som är ett offer alltid har rätt. Därför har vi också ett debattklimat där vi tävlar om att vara mest offer, mest förtryckta, mest missförstådda, och det mesta mobboffret. Se på vilken debatt som helst! Jämställdhet: Kvinnor är offer för patriarkala strukturer (och det är männens fel, som om kulturella mönster inte i hög grad även burits av kvinnor, och därför har feministerna rätt). Män försvarar sig med att de minsann också är offer för könsrollstänkande, och dessutom bortglömda när allt ljus är på kvinnorna (förvisso sant, åtminstone delvis, men det gör knappast att antifeministerna har rätt i sina egna idéer). Arbetsmarknaden: Facken framställer gärna alla arbetstagare som svaga offer för elaka arbetsgivare, och därför har facken rätt i allt de säger. Somliga självutnämnda företrädare för företagarna vill få oss att tro att facken är härsklystna demoner som inget hellre vill än förgöra alla företag och inte bryr sig det minsta om arbetstagares villkor (en delvis befogad kritik — se på den numera riksberömda salladsbaren — men den bortser gärna från det som facken gör bra).

Och så har vi religionsdiskussionen: Uttalat troende är en minoritet i Sverige, och därför är de så missförstådda, så missförstådda, trots att nära nog samtliga media svämmar över av livsåskådningsprogram som i varierande grad smeker religiositeten medhårs, och trots att präster fortfarande har i princip monopol på det offentliga själasörjande. De aktiva ateisterna å sin sida, är inte sena att påpeka just detta, hur spår av religion finns överallt i samhället, hur deras värderingar motarbetas av religiösa grupperingar, hur uttalad ateism alltid ifrågasätts o.s.v., allt för att visa hur man som uttalad ateist tillhör en liten minoritet som behandlas orättvist, som är offer för all religiositet. Återigen är det naturligtvis tramsigt från båda sidor. Det är knappast speciellt tungt att vara ateist i Sverige, och sticker man ut hakan genom att uttala starka åsikter, då får man också finnan sig i att korten synas. Och förvisso ser nog en del snett på frikyrkligt kristna, men trots allt är det ju sant att religiositet i olika former kommer undan ganska lindrigt, speciellt i medias behandling, där själva tron mycket sällan får ett kritiskt ifrågasättande på samma sätt som ateister nästan alltid får de få gånger de bjuds in till diskussion i media. Men ett offer är alltid vinnare. Den som är mest förtryckt har alltid rätt. Och så går tävlingen vidare, inte med argument mot argument, utan med en orgie i självömkan. Ömkan vinner över argument.

(Och just nu drar P1 igång sändningen av långfredagsgudstjänsten. Inget fel i det, men när tänker radion på motsvarande sätt låta t.ex. en humanist få lägga fram sin program utan att avbrytas?)

Nu senast är det Bitte Assarmo som i Svenska Dagbladet gör sig till självutnämnd representant för hela kristenheten och spikar upp den på offrets kors, för att sedan säga: Se! Vi är de förtryckta! Orättfärdigt blir vi korsfästa av det gudlösa samhället! I debattartikeln Kristna jagas i Sverige och utomlands gör hon Sveriges kristna till en förtryckt minoritet, till offrenas offer. Inte nog med att icke-troende elakt kritiserar kristna. Kristna kritiseras dessutom mer än Sveriges muslimer, buddister, hinduer och judar. Man är ynkligast av de ynkliga. Och därför har man rätt, i offermentalitetens Sverige.

Ta några exempel från artikeln:

Få se nu … Johansson och Pagrotsky har kritiserat det kristna motståndet mot aborträtten och stamcellsforskningen. Därmed har de gjort det "legalt att kränka kristna". Det här är på samma nivå som när muslimer är kränkta i tid och otid, så fort någon säger något ofördelaktigt om islam. Så vitt jag vet betyder "legalt" lagligt, och vad som är lagligt avgörs inte av vad en politiker säger, utan av vad som står i lagboken, och tack och lov har vi än så länge en rätt så god yttrandefrihet i Sverige. Om Assarmo känner sig kränkt av att någon kritiserar kristet motiverat motstånd mot stamcellsforskning, då är det faktiskt Assarmos problem, på samma sätt som jag som förespråkare för samma stamcellsforskning vackert får finnna mig att Assarmo och hennes trosfränder anser mig djupt omoralisk. 

Vidare är Assarmo upprörd över debatten kring kristenhetens problematiska förhållningssätt till homosexuella:

Nej, det är förvisso ingen som kräver något sådant, men Assarmo väljer att fullständigt ignorera det faktum att Svenska kyrkan har en särställning gentemot moskéer, tempel och synagogor som samhällsinstution i just den här frågan. Jag tycker förvisso att det är vansinne att tvinga kyrkan att viga homosexuella (trosfrågor ska inte avgöras genom politiska beslut), men faktum är att det är Svenska kyrkan som är intressant i den här debatten. Det handlar inte om att kristna skulle vara särskilt "förföljda". Att tala om förföljelse i detta sammanhang är för övrigt ett rent hån mot dem som verkligen är förföljda för sina övertygelsers skull runt om i världen och säger egentligen mest om Assarmos människosyn.

En viktig poäng har dock Assarmo i sin artikel: Medan det är accepterat att kritisera kristendomen i Sverige idag, är detta inte fallet när det gäller många andra religioner, och islam i synnerhet. Varför ska islam behandlas annorlunda än kristendomen? Om vi kan kritisera kristna företrädares problematiska inställning till abort, stamcellsforskning och en hel del annat, bör vi då inte också kunna kritisera islams problematiska inställning i samma frågor, de faktiska förföljelser av kristna och icke-troende som sker i islamistiska teokratier, och islams problematiska förhållande till kvinnors rättigheter? Ska vi inte kunna kritisera de åsikter som muslimer i Sverige hyser? Ska de vara frälsta från kritik bara för att de är muslimer?

Det hörs trots allt en hel del islamkritik i Sverige idag, men det är djupt problematiskt att den inte är politiskt rumsren. Detta, mer än någonting annat, gör att osaklig smutskastning kan härja fritt, eftersom även den berättigade kritiken stigmatiseras. Och det gör att muslimer kan fortsätta att utmåla sig själva som offer. Och ett offer har ju alltid rätt.

Men Assarmo skriver inte om behovet av en kritik av islam, jämställd med kritiken av kristendomen. Nej, Assarmo kan sin svenska debatt, och gör sig själv till offer. Problemet är inte att all kritik av islam är politiskt inkorrekt, utan problemet är att kristendomen kritiseras. Assarmo gör sig själv och alla kristna till offer. Därför har de kristna stamcellsforskningsmotståndarna rätt (de delar ju uppfattning med muslimer och andra, så när kristna kritiseras i den debatt i vilken de själva deltar, men inte muslimer, är de förföljda offer). Därför ska vi ge Assarmo rätt när hon kräver kritik av islam (hon är ju offer, så hennes rop på islamkritik är berättigat). Att det är inkonsekvent att kräva kritik av islam samtidigt som man anser att kritik mot den egna religionen är förföljelse bekymrar inte Assarmo. Hon är ju offer, så hon har ju rätt. Då behöver hon inte bekymra sig om att formulera sammanhängande, relevanta och sakliga argument för sina ståndpunkter. Så bekvämt. Och så tråkigt för en diskussion som behövs.

Men kanske måste vi först av allt göra upp med offermentaliteten. Så länge debattörer alltid kan spela trumfkortet att låtsas att moståndaren ropar "Korsfäst! Korsfäst!" kommer vi också att få en debatt därefter, där "mest synd om" alltid väger tyngre än sakliga och logiska argument. 

På vägen mellan centrum och institutionen passerar jag en liten bokhandel som även säljer diverse datorprylar. På en skylt utanför har de ett tag gjort reklam för USB-minnen (av märket Corsair, som har väldigt trevlig utformning — jag har själv ett sådant). Detta görs under rubriken "Trött på disketter?" Min första reaktion på texten var att disketter väl ändå blev omoderna för nästan tio år sedan, men sedan tänkte jag efter en smula. När CD-ROM kom lanserades tekniken som slutet på disketternas era, och efter några år med CD var diskettstation inte längre standard i alla datorer. Men CD ersatte aldrig disketterna. CD har aldrig varit ett lagringsmedium som kunnat göra samma jobb som disketter fast bättre, och jag är säkert inte ensam om att ha upplevt diskettstationernas hädanfärd som för tidig. CD ersatte disketter för långtidslagring av data, det är sant. CD ersatt mycket fort även disketter som distributionsmedium för programvara. Däremot kunde CD aldrig ersätta disketten som medium för snabb förflyttning av data. Till att börja med tog det ett tag innan alla kunde förväntas ha tillgång till CD-brännare, och även därefter var bränning av CD en betydligt besvärligare procedur än att lägga data på diskett. Lägg därtill CDns högre pris och det faktum att en vanlig CD-R inte kan återanvändas. CDns enda fördel i detta avseende var den avsevärt större kapaciteten.

USB-minnet däremot, är diskettens sanna ersättare. USB-minnet kombinerar CDns lagringskapacitet (och mer därtill numera) med diskettens flexibilitet och hanterbarhet. USB-minnet kommer däremot inte att hota CD/DVD som medium för lagring eller distribution, men i och med USB-minnet kan den gamla disketten gå hädan utan att någon saknar den. Så när vi köper ett USB-minne är det knappast disketter vi är trötta på, utan snarare frånvaron av disketter. Disketten har äntligen fått en ersättare, flera år efter att den dödförklarats.