My Cup of Tea

Detta är den första i vad som är tänkt att bli en serie poster om etik. Hur många det blir har jag inte bestämt, utan det beror på när jag anser ämnet vara tillräckligt uttömt, och naturligtvis på om det uppstår en diskussion. Min utgångspunkt, och anledningen till att jag skriver detta just nu, är två intressanta diskussioner rörande etik som utspelats i två av de bloggar jag läser. Dessa diskussioner har helt olika primära frågeställningar, men det visar sig att det i båda fallen finns anledning att fundera kring etikens grunder — vad etik är, hur den uppkommer och vilka anspråk den kan göra. De två diskussionerna är dessa:

Det första fråga man måste ställa sig i formulerandet av en etik, en moralfilosofi, är: Vad är etik? Vilket är etikens syfte? Varför ska vi överhuvudtaget formulera en etik? Dessa frågor, eller egentligen aspekter av samma fråga, är etikens grund. En moralfilsofi som inte besvarar dessa frågor, som inte utgår från de svar de ger, kan utan vidare spisning förpassas till soptunnan.

En etik är en uppsättning principer eller regler som leder oss i vårt handlande, och vi behöver dem därför att vi har förmågan att välja. Betrakta en växt: En växt är genom sin natur programmerad att göra på ett visst sätt. Given rätt förutsättningar i fråga om växtplats, väder o.s.v. kommer växten att sätta en rot, producera en stam, blad och blommor. Den kommer att ta upp vatten och näringsämnen ur jorden, den kommer att ta upp andra ämnen ur luften, och den kommer att utföra fotosyntes och utifrån detta bygga sin kropp, sätta frö och föröka sig. (Det finns naturligtvis växter som skaffar sig näring på annat sätt, eller i andra avseenden utgör undantag från denna förenklade beskrivning, men det är principen som är det viktiga.) Växten har ingen möjlighet att välja ett annat sätt agera, och skulle fröet hamna på en ogynnsam växtplats, eller om väderförhållandena för tillfället råkar vara dåliga, finns det inget växten kan göra åt detta. Dess möjligheter att reagera på och forma sin omgivning är få eller inga, utöver det lilla som redan är fastlagt i dess biologiska funktion. En växt behöver ingen etik, ty dess handlingar är helt bestämda av dess biologi.

Betrakta istället ett djur: Ett djur kan förflytta sig. Ett djur har någon grad av medvetande. Ett djur har instinkter och det har en njutnings- och smärtmekanism som ger den återkoppling på dess handlingar. Även detta är naturligtvis en förenklad beskrivning, och olika djur besitter dessa egenskaper i myckt olika grad, men som stiliserad princip torde det i allt väsentligt vara korrekt. De här beskrivna mekanismerna avgör djurets handlingar. Det reagerar på genom sina instinkter på ett givet sätt på givna stimuli. Dess njutnings- och smärtmekanism talar om för djuret huruvida dess handling var rätt eller fel, enligt principen det som känns bra är rätt och det som gör ont är fel. Djuret kan därigenom anpassa sina handlingar till förändrade förutsättningar, och fatta beslut enligt rudimentära principer. Om djuret hamnar i en situation som dess instinkter och njutnings- och smärtmekanism inte är konstruerade för är risken stor att djuret fattar felaktiga beslut. (Ett flagrant exempel på detta är humlan som envist bankar huvudet mot glasrutan i timtal, trots att det stor fönstret är öppet tre decimeter bort — glasrutor finns ju inte i humlans instinktdrivna världsbild.) Ett djur kan endast med svårighet agera på ett sätt som strider mot dess grundläggande instinkter.

Människan är, så vitt vi vet, ensam om att besitta ett rationellt tänkande (möjligen finns det en del andra högt utvecklade djur som kan sägas ha någon form av rationell förmåga i likhet med människans — detta förändrar inte det följande resonemanget). Hon har, liksom växter och djur grundläggande biologiska funktioner, instinkter och en njutnings- och smärtmekanism (den som får oss att omedelbart rycka undan handen från en varm spisplatta). Men utöver detta har hon en rationell fakultet med vilken hon inte bara kan, utan måste, förstå sin omgivning och värdera sina handlingar. Medan växten alltid överlever, given rätt förutsättningar och i frånvaro av oförutsedda förändringar, och medan djuret styrs i sina handlingar (anskaffande av föda, undvikande av rovdjur, fortplantning) av sina instinkter och grundläggande medvetande, är människan utlämnad till sin rationella fakultet. Hon måste med denna själv förstå hur hon ska skaffa sig föda (hur växter ska samlas, bytsdjur dödas, faror undvikas o.s.v.). Hon har god hjälp av de mer basala funktionerna (utan dessa skulle hon inte överleva), men för att överleva som människa måste hon använda sin förmåga till rationellt tänkande — sin förmåga att medvetet värdera sina handlingar. Hon behöver en uppsättning värden, en måttstock mot vilken handlingar kan mätas. Hon behöver en etik.

Detta är etikens syfte, att vägleda människan i sina handlingar, vilkas grundläggande syfte i sin tur är hennes liv som människa.

Detta besvarar också omedelbart en annan av etikens grundläggande frågor, nämligen vem som är det moraliska objektet, för vems skull människan ska handla etiskt: Hon ska handla etiskt för sin egen skull. Varje människa är sitt eget primära etiska objekt. Detta är en grundläggande slutsats som de flesta etiska system inte tar hänsyn till, utan utgår från att den handlande människan bara är moraliskt subjekt, och endast andra människor är moraliska objekt, att människans etiska handlande enbart är till för andra, inte henne själv, och detta leder i sin tur till den felaktiga slutsatsen att människan inte behöver, ja till och med inte kan, ha en etik (etiska förpliktelser) gentemot sig själv.

I hela detta resonemang har jag inte sagt ett enda ord om hur etiken faktiskt ser ut, vilken uppsättning värden som ska ingå i etiken. Det jag har gjort är att lägga den grund som krävs för att utforma en etik. Att faktiskt utforma de etiska principerna är ämnen för många kommande reflektioner.