My Cup of Tea

Jag kom precis tillbaka till mitt skrivbord efter en kopp kaffe i lunchrummet. Där kom diskussionen in på skolämnen och deras relevans. En av deltagarna i diskussionen, en professor jag på många sätt har mycket stor respekt för, och som är en av de mest intelligenta och intressanta människorna i min omedelbara omgivning, rynkade på näsan och konstaterade att "nu vill de ju göra historia till kärnämne också." Jag påpekade sakligt att jag nog tycker att det är en mycket klok idé, med tanke på hur dåliga kunskaperna om gångna tiders händelser och orsakssamband är. Professorns ansikte skrynklades ihop som ett russin och nästippen åkte upp i höjd med ögonbrynen medan hon fnysde: "Det är bara lögner alltihop!"

Detta följdes av att jag indignerat konstaterade att det uttalande faktiskt är direkt osant, samt att det inte torde vara så svårt att se att det finns mycket vi borde lära oss av historien. Professorn fortsatte med en utläggning om hur läroböcker i fysik är fulla av osanna anekdoter om Einstein, samt andra exempel på undermålig biografisk historieskrivning, och som krona på verket ett konstaterande av att Gustav Vasa inte kunde åka skidor och att det barnen får lära sig om Vasaloppet därför är fel.

Jag borde ha vant mig vid det här laget, men jag blir alltid lika fullständigt förvånad när uppenbart intelligenta och tänkande människor uppvisar en sådan total okunskap och brist på analys, och, tyvärr, till och med förakt för andra ämnen än det egna (något som förvisso är vanligare riktat mot naturvetenskapen än från densamma, men tyvärr alltför ymnigt förekommande i bägge riktningar).

Så här stor är historielösheten. Så här stor är okunskapen. Man kan bli mörkrädd för mindre. 

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig "Sveriges största tyckeri".

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället - en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. "Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta", brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter! 

Nu börjar det bli intressant! Är det någon av mina läsare som vet något mer om det här? Ett gemensamt öppet brev publicerat hos både Microsoft och Novell talar om mer samarbete och kommunikation mellan den gamla Windows-världen och open source/Linux-världen. Vad håller de på med? Och är det bra, eller är det bara snömos, eller än värre en rökridå?

Läs brevet här: Microsoft, Novell 

I am not religious and therefore most of the holidays during the year feel more or less pointless for me, since they are intimately connected with important events in the Christian faith. Some holidays, like Christmas, have been successfully transformed into secular holidays. Christmas is the family holiday, the holiday I celebrate in honor of the people who are important to me. Other holidays, like Easter really serve no purpose at all, except as an excuse for getting a few days off. So a few years back I decided to start collecting a few holidays of my own, days that really signify something that I find worthy of a holiday. Of course, I don’t get time off, but at least I can have my own little private celebration and remind myself of some very important values. Today, November 9th, is one of those holidays:

I declare this day, November 9th, the World Freedom Day. Today we remember Kristallnacht, in Germany 1938. Today we also celebrate the anniversary of the fall of the Berlin wall, which marked the beginning of the downfall of one of the worst evils mankind has suffered: communism. It marks the end of the Cold War, of a world divided in two, with the divide going along an iron curtain through the heart of Europe.

Almost exactly five years ago, in the beginning of December 2001, I sang Beethoven’s 9th as a member of the UCLA Chorale in Los Angeles as part of a memorial concert for the victims of the 9/11 terrorist attacks in New York. That was one of the emotionally strongest moments of my musical career, as in my mind I substituted Freude with Freihet. I will never forget the feeling of standing in the huge choir on the stage in Royce Hall as we reached the climax of the 4th movement, where the Freude theme comes in an exulting forte in 6/8 beat. The conductor, a large, handsome, black man, spread his arms like a cross and turned his face upwards, expressing all the joy of freedom exploding in those bars of music. Tonight I will listen to the recording of that concert and recall once again the meaning of November 9th, 1989. Let us never forget how precious freedom is!

For those who read Swedish, an article about the Swedish double standards in relation to the Berlin Wall and the Cold War was published in Dagens Nyheter two years ago: "Festen vi missade" 

Det här avgör saken: Jag ska ha ett exemplar av flygvapnets långa, svarta regnrock, ett stort och stadigt paraply och ett par gummistövlar. Inget är så regnigt som Skåne i november. Det är ett under att staden inte runnit ut i Öresund än.

Höst-, vinter- och vårklimatet tillhör inte Skånes fördelar, utan är snarast en grådaskig rotblöta bestående av tre månader oktober, direkt följda av tre månader mars.

Over lunch the other day, in the company of three fellow graduate students in theoretical physics (one particle physicist, one solid state physicist and one quantum chaos theorist), the conversation as so often drifted into the subject of the various frustrations of being a grad student. Since one of us has just handed in his doctoral thesis for printing, and two others (one being myself) have their dissertations coming up in a few months’ time, we are all starting to become a bit retrospective. What have we actually accomplished in these four years? Do we really know anything about what we are doing?

My girlfriend has had to suffer quite a few complaints from me that I have really learned anything at all, that I have absolutely no clue about anything really fundamental underlying my own research, let alone other topics and models of condesed matter theory and many-body physics. Even Wikipedia knows about as much about density functional theory as I do, and I am after all supposed to defend a doctoral thesis pretty much based on this method a few months from now. Quite a depressing thought. To add inslut to injury, quite a bit of the software I have been using in my research was not written by me, but years ago by some of our collaborators (since modified back and forth). Did I actually learn anything at all in all these years? Sometimes I really have my doubts.

Well, it turns out I haven’t exactly cornered the market for such concerns. Quite to the contrary, they are probably shared to some extent by every theoretical physics grad student that ever set foot at a university. Our discussion started by the particle physicist wondering what strategy to use when reading up on things in preparation for his upcoming disertation, being increasingly frustrated by not having a clue about fundamental proofs in the dervation of the theory employed in his reasearch. Solid state physicist expressed similar concerns regarding her research, and let out a forceul "yes!" as I voiced my frustration at not knowing the first thing about anything even slightly outside my own research. Meanwhile, quantum chaos theorist (who still has some time to go to his disertation) revealed that he now spends evenings and weekends trying to understand a particularly obscure piece of mathematics related to his research (thereby adding to my own bad conscience about spending evenings and weekends on everything except physics, but also confirming my suspicion that grad students in general don’t feel they really know half the things they should).

Very likely, one of the greatest sources of frustration for grad students is this feeling of never ever being on top of anything. As an undergrad physics major, you take one class at a time, spending all your time mastering its specific contents. After the exam, you move on to master the next class, quickly forgetting everything except possibly the barest essentials of the previous class. In grad school, you have no such luck. No matter what you do, there is always an infinite amount of stuff you should master. You finish reading one paper, having hopefully understood something about the main points, only to find the next paper equally incomprehensible. At the same time, you’re supposed to work diligently on your own research, a constant frustration of its own as weeks and months go by and you still haven’t come up with one single really new idea (though it seems like everyone else produces a handful of them every day), and most of your concerns have nothing to do with the physics you’re supposed to study, but with programming that refuses work, with some pesky integral that looks like something out of calculus one but is impossible to work, or simply with the sheer boredom of collecting seemingly meaningless data from some piece of software. Every hour spent looking at the same twenty lines of old Fortran code feels like two hours wasted, that you could have used to actually read up on that advanced statistical physics class you never took as an undergrad, and every hour spent banging your head against the wall trying to understand some review paper about some other theory feels like two hours that could have been better used producing another few megabytes of data, or writing that piece of code that was supposed to be "just a simple modification." This not to mention the time wasted just looking out the window, or doing whatever else simply to try to clear your mind, or because you were again just too easily distracted from that exceedingly boring task you’re supposed to do, or because suddenly you don’t know what to do next, despite having four or five things that do need your attention — but you’re equally stuck on all problems.

This, perhaps more than anyting else, is where the thesis advisor has his/her most important task: To ease some of the shock of going from the ordered class environment of undergrad studies, to the great sea of disordered knowledge and petty tasks of everyday research work. What one most sorely needs as a grad student is someone to serve as a guide to what to study, what graduate classes to take, what to read up on, and to constantly show an interest in the work the student is doing. It is all to easy for a grad student, coming with a burning interest in physics into the world where neat theories belong to the textbooks in the library and actual research consists of getting a fortran code to calculate some matrix element somewhere that probably no-one in the world will ever be interested in, to lose interest and motivation.

And for the grad student, the most important lesson to learn is that you will always be frustrated about all the thing you’ll never find the time to learn, and that one will always have to look for inspiration, unless you are lucky enough to be the type who finds joy and inspiration in the details of computer programming, electronics or whatever your research tool may be.