My Cup of Tea

Jag kan inte låta bli att dela med mig av en av de mer träffande kommentarerna från gårdagens konferensmiddag, då jag hade nöjet att sitta tillsammans med några intressanta namn inom kondenserade materiens fysik. Diskussionen gällde både det ena och det andra, mer eller mindre kopplat till fysik och forskningens villkor. Självklart kom vi in på forskningsfinansiering — detta eviga problem — och bedömning av vetenskaplig produktivitet. En av herrarna professorer konstaterade då att (ungefärligt återgivet, och i översättning):

"Politikerna vill att vi ska ha kvartalsekonomi, precis som företagen, där man varje kvartal redovisar sin produktion och jämför med tidigare kvartal. Det är ju bara det att "kvartalet" i forskningssammanhang är ett kvartssekel."

Så sant. De nuvarande finansierings- och redovisningssystemen, där antalet publikationer är den tyngsta parametern, riskerar på sikt att driva ner forskningskvaliteten, på samma sätt som genomströmningskraven i grundutbildningen tyvärr inneburit att den vetenskapliga kvaliteten har sjunkit. Månader och halvår är inte lämpliga tidsskalor för att bedöma forskningskvalitet. Ofta dröjer det tio år innan värdet av en viss vetenskaplig publikation verkligen kan bedömas. Man skulle önska att denna insikt också nådde de administrativa leden. 

Ibland slår det mig: Forskarvärlden är inte stor. Visserligen är konferensen (eller rättare sagt workshopen, för att använda den svengelska terminologin) jag är på i Jyväskylä i Finland begränsad till ett nordiskt nätverk, men det är trots allt så att en stor del av deltagarna har jag antingen träffat förut, eller åtminstone hört talas om. Det är nu det blir uppenbart vad konferenskontakter betyder i vetenskapliga sammanhang. Jag har aldrig tyckt att konferenser varit så vansinnigt givande, av den enkla anledningen att majoriteten av föredragen brukar vara mer eller mindre obegripliga för en som inte arbetar med exakt samma problem och metoder, och det faktum att ganska få människor klara att ta till sig så mycket information som en konferensdag innebär. För egen del har jag svårt att ta till mig föredrag som är längre än 40-45 minuter, och jag klarar inte mer än tre, max fyra per dag. Men det är inte det som är den stora poängen med konferenser, och framför allt inte med det mindre format som kallas workshop. Nej, det handlar om att forskare måste träffas. Det är diskussionerna mellan föredragen, vid middagsborden och i baren på hotellet som är den verkliga behållningen, inte bara socialt, utan i synnerhet arbetsmässigt. Fysiker, även de mest avslappnade, släpper sällan helt sitt ämne, och en hel del arbete kan mycket väl göras över ett glas öl. Man är nog både vrickad och lyckligt lottad som teoretisk fysiker i det avseendet. På en så liten arena, där "alla känner alla" gäller till mycket god approximation, är det genom konferenskontakterna som idéer utbyts och kontakter knyts. För egen del disputerar jag om ett halvår. Jag gör ingen hemlighet av att en viktig anledning att vara här är att få kontakter som kan leda till en bra plats efter doktorsexamen.

Nu har jag lite ledig tid innan vi ska ge oss ut på exkursion och därefter konferensmiddag, och jag passar på att njuta av det faktum att utmärkt trevliga Hotell Alba förutom världens kanske bästa hotellfrukost numera även erbjuder trådlöst internet på hotellrummen. Informationssamhället är fantastiskt!

Eftermiddagens exkursion kommer enligt vad som utlovats att bjuda på äkta, finsk savusauna — rökbastu. Det kan bli en intressant upplevelse. Bastustenarna hettas upp genom att man eldar under dem. Röken går då in i bastun, och finns delvis kvar efter att elden släkts och bastun är redo att användas. Rykten gör gällande att det kommer att serveras helstekt gris till middagen.

Det var fan! Carl Bildt blir utrikesminister. Det hade jag inte för mitt liv kunnat tro. Faktum är att jag redan tidigare talade om det som en omöjlighet. Jag trodde definitivt inte att han skulle vara intresserad. Ingen tvekan om att vi nu får en utrikesminister med ovanligt stor sakkompetens. Det är bra. Däremot är jag fortfarande inte övertygad om att det är politiskt helt lyckat att en person som tidigare dominerat politiken på det sätt Bildt faktiskt gjorde tar plats i en regering som måste stå för förnyelse, inte bra i förhållande till socialdemokratin, utan också i förhållande till tidigare borgerlighet. Jag måste också erkänna att jag inte är övertygad om att Bildt inte är lite för insyltad i EU-byråkratin. Vad EU behöver politiker som står emot när andra vill reglera mer och mer på EU-nivå (och de facto överge subsidiaritetsprincipen). Kommer Bildt att göra det? Det återstår att se.

Annars noterar jag följande i ministerlistan: Maud Olofsson blir näringsminister, precis som jag förutspådde. Jag tror att det är bra. Låt oss bara hoppas att hon även i regeringsställning nu tänker fortsätta den liberala politik som gav centerpartiet röster. Jag fick också rätt i att utbildningsdepartementet blir folkpartistiskt (medan partiet tack och lov håll borta från justitieministerposten), med Lars Leijonborg som utbildningsminister och Jan Björklund som skolminister. Bra! Folkpartiet är det aliansparti som tydligast drivit utbildnings- och skolfrågor och har initiativet. Sedan kan man när det gäller både Olofsson och Leijonborg invända att det egentligen är bra om partiledarna inte har departementsansvar (se Hans Bergströms kloka DN-kolumn), utan istället har som huvuduppgift att samla koalitionsregeringen.

Bland de negativa överraskningarna noterar jag Anders Borg (m) som finansminister. Borg är en av de drivande i sossefieringen av moderaterna, och jag är alls inte övertygad om att han har det kurage och den integritet som krävs av en finansminister. Sedan noterar jag även att man sätter Mats Odell (kd) som finansmarknadsminister. Inte för att jag har några allvarligare invändningar mot Odell, men varför behöver vi en finansmarknadsminister? Varje gång specialministrar utses för någon specifik marknad, eller för uppgifter som inte uppenbart är ett helt eget politikområde, eller för något odefinierat, börjar det lukta regleringsrisk och belöningspolitik. Sådant ska man se med misstänksamhet på. Bra dock i det sammanhanget att den lätt sovjetdoftande samhällsbyggnadsministerposten har strukits helt.

Lunds internationella körfestival är nu i full gång, med många intressanta punkter på programmet. En av, som jag hoppats, höjdpunkterna på programmet inföll igår kväll, så Eric Ericssons kammarkör gav konsert i Domkyrkan, med min egen kör, Lunds Akademiska Kör, som förband.

Vi inledde konserten med ett program om cirka 15 minuter och sjöng fyra stycken som på olika sätt fokuserar på människans gudsbild och behov av tro. Centralpunkten var uruppförandet av Axel Englunds komposition "Abu Ghraib" för kör och recitatör. Englund själv har uttryckt det som att han vill undersöka vad som händer när människans gusbild och behov av tro används av politiska ledare för att rättfärdiga övergrepp. Visst finns där en udd riktad mot USA och den amerikanska politiken i Mellanöstern, men själv tolkar jag det i första hand som en kritik av politisk, religiös fundamentalism som fenomen. Ett intressant stycke att framföra var det hur som helst, med dess blandning av modernistiska uttryckssätt och polyfoni i palestrinastil.

Eric Ericssons kammarkör är utan tvekan en av världens bästa körer, och som sådan är den alltid rolig att höra. Det är imponerande med en kör som sjunger med sådan klang och intonation, och på den punkten blev nog ingen besviken. Men Sveriges körnestor, en kör i världsklass och stycken i övre svårighetsklassen i all ära. Tyvärr gör det inte en konsert. Kammarkören framförde ett program bestående av huvudsakligen moderna, svåra, långa och långsamma stycken, som t.ex. Ligetis "Lux Aeterna" och Schönbergs "Friede auf Erden". Vart och ett för sig var alla stycken på programmet fantastiska körverk, men sammantaget, som konsertprogram, var det faktiskt nästan en katastrof. Även en relativt inbiten körfanatiker som jag, som med förtjusning lyssnar på svår, modern musik (som t.ex. Veljo Tormis "Järnets förbannelse" som Svanholm Singers framför på söndag), fann detta program nästan olidligt tråkigt. Musiken smälte ihop till en enda alltför lång klangmatta, där inget av styckena fick komma till sin rätt. Jag vill inte tänka på hur detta program upplevdes av dem i publiken som inte har år av modern körmusik i bagaget. Det fungerar helt enkelt inte att sätta samman ett en och en halv timme långt program bestående enbart av långa, långa, långsamma och svårsmälta stycken, inte för en insatt publik, och i synnerhet inte för den breda publik som körfestivalen förhoppningsvis riktar sig till. Det som borde ha varit ett exempel på svensk körkonst när den är som bäst blev i stället långt, långsamt och pretentiöst. Synd, inte minst för att en så fantastisk kör som Eric Ericssons kammarkör, och en sådan legend som Eric Ericsson själv, är värda att lämna ett bättre intryck.

Nu ser jag istället fram emot midnattskonserten In C — American minimalism ikväll. En chansning; modern minimalistisk riskerar att bli ytterligare en lång uppvisning i pretentioner, men den här gången är jag beredd på det.