Eftervalstankar 2: Sverigedemokraterna
22,3% av rösterna i Landskrona, 3% av rösterna i riket, mandat i en majoritet av kommunerna i Skåne. Vi talar om Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga lilla missnöjespartiet, som plötsligt blivit en politisk realitet i många kommuner, och som genom valresultatet nu gjort sig berättigade till partistöd. Spaltmeter skrivs om den katastrof det innebär att ett främlingsfientligt parti växer sig starkt, om hur (sd) ska hållas borta från inflytande, och om vikten av att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.
Jag är fullt och fast övertygad om att nära nog samtliga debattörer missar den verkliga poängen. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att man mer eller mindre medvetet ignorerar det egentliga problemet, för jag kan inte tänka mig att alla dessa debattörer, som i de flesta fall varken är dumma eller blinda, inte kan se hur verkligheten seri ut.
Att tiga ihjäl (sd) kommer aldrig att fungera, det visar all erfarenhet från andra länder i Europa. Att forma blocköverskridande allianser för att hålla (sd) utanför besluten i kommunfullmäktige och landsting där partiet tagit mandat är en tilltalande tanke — det vore förfärande om etablerade demokratiska partier inte tvekade att ta i (sd) med tång — men i längden kontraproduktivt. Det stärker deras roll som outsider-partiet, en roll som (sd) utnyttjar väl. Och ytterligare upplysningskampanjer mot rasism och främlingsfientlighet är förmodligen det mest dödfödda förslaget av alla. Inte så att det är något fel på sådana kampanjer, de är tvärtom bra och nödvändiga, men inte för att bekämpa mellanmjölksrasisterna i Sverigedemokraternas väljarkrets. De flesta som röstar på (sd) har förmodligen ingenting till övers för rasistiska och nationalistiska våldsideologier, och de flesta ser sig förmodligen inte som rasister överhuvudtaget. Det är inte där problemet ligger.
Nej, det viktiga är att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Verkligheten är att i städer som Landskrona finns enorma problem, som är direkt kopplade till grupper av invandrare, till invandrare som lever i utanförskap, och den misslyckade integrationspolitikens ghetton. Detta är en problematik som etablerade partier nästan helt vägrar att tala om; man vill inte, varken från höger eller vänster, tala om att den Svenska integrationspolitiken misslyckats, att den skapat segregation och utanförskap, och att detta i förlängningen leder till problemområden och brottslighet, och till att människor inte känner sig trygga i sin vardag. När etablerade politiker av rädsla för rasiststämpeln inte vågar tala om dessa problem, och var de finns, då är det en fullt naturlig reaktion att känna att man inte blir tagen på allvar. Då kommer till slut missnöjesrösterna, och de hamnar hos det parti som vågar tala om det som känns angeläget: Sverigedemokraterna. (sd) har i princip inte drivit någon egentlig valkampanj, men ändå får de röster. Anledningen är att de etablerade partierna driver kampanjen åt dem, genom att fjärma sig från det som är viktigt för väljarna.
Olof på Röda Nejlikan skriver klokt:
Det allra viktigaste är att den del av väljarkåren som lagt sin röst på Sverigedemokraterna inte kommer i skymundan i debatten utan snarare sätts i fokus och uppmärksammas. Vad de gjort är nämligen inte att försöka skada demokratin eller sabotera systemet utan helt enkelt uttrycka ett missnöje. Alla övriga partier som fått mer än två procent av rösterna står i jämförelse med Sverigedemokraterna för en åsikt, och Sverigedemokraterna står uppenbarligen för en annan. De som röstar på Sverigedemokraterna är med andra ord missnöjda med resten av partierna och deras politik. Varför?
[…]
- Den svenska integrationspolitiken har misslyckats.
- Folkbildningen som syftar till att förankra demokratins idé om alla människors lika värde oavsett ursprung har misslyckats.
Det är inte Sverigedemokraterna som är det verkliga problemet, och jag tror inte att det är någon djupt rotad rasism — nej, det verkliga problemet är att de etablerade demokratiska partierna silar mygg och sväljer kameler, att man inte tar människor problem och farhågor på allvar. Vi behöver inte minska någon invandring, vi behöver bekämpa segregationen och utanförskapet. Bland det viktigaste i det sammanhanget är att människor måste ha en vettig chans att få jobb.
Jag känner hur många som helst som röstat på SD i år - i alla möjliga demografiska grupper, tom invandrare som röstat på SD.
Från början var det liksom ett extremistparti för smygnazister, idag är det helt klart ett missnöjesparti där den misslyckade invandringspolitiken står för 90% av rösterna, vad än gamla SD:are vill tro om att folk skulle bry sig om resten av SDs partiprogram.
Enklaste lösningen att få väck det reaktionära missnöjespartiet SD är att övriga partier ser till att bli mindre naiva i segregationsproblemen så att missnöjet försvinner.
Man besegrar missnöjespartier som Ny demokrati och Junilistan genom att beröva dem argumenten, inte genom att göra dem till martyrer.
SD kan nog tacka Sossarnas ovilja att ta dem seriöst i debatt och sakfrågor för minst 50% av de nya rösterna.
Comment by Nihonshu — September 26, 2006 @ 3:18 am
Din sista mening är nog oerhört viktig. sd:s största rekryteringsbas verkar vara missnöjda socialdemokratiska väljare. Inte så att det innebär att inte andra partier har ansvar för att ta problemen på lika stort allvar, men det är viktigt för att kunna analysera situationen.
Jag tror att man gör hela saken en otjänst genom att kalla partier som (sd) högerextrema, för det är de i egentlig mening inte. De är främlingsfientliga och de är missnöjespartier, och inget av det har egentligen med den traditionella höger-vänster-skalan att göra.
Bara till frukosten imorse stötte jag på tre situationer som illustrerar detta. Den första är i Vlandern i Belgien där främlingsfientliga — som radion, med rätt eller orätt, kallade högerextrema — Vlaams Belang (reservation för stavning) vinner fler och fler missnöjesröster allteftersom övriga partier gaddar ihop sig, och därmed gör VB till den enda egentliga oppositionen.
Nästa observation gjorde jag i Sydsvenskan, som rapporterade om en stadsdel i London som är gammalt Labour-fäste på vänsterkanten, och där kärnväljarna är missnöjda med Tony Blair, som man menar har vridit politiken så långt åt höger att Tory-ledaren skulle känna sig hemma. Den intervjuade partigräsroten skulle därför överge sitt parti och rösta på — trumvirvel — “högerextrema” BNP.
Som nummer tre rapporterade Sydsvenskan från Kävlinge, där man visade resultaten i valdistrikten. Det finns en tydlig tendens att (sd) är starka ju i socialdemokratiskt dominerade distrikt.
Comment by Magnus — September 26, 2006 @ 9:00 am