My Cup of Tea

Nu är det en dag kvar till valdagen, och det är dags att bestämma sig för vem som ska få rösten. Jag önskar att jag kunde göra som Dick Erixon och satsa helt på personval inom den borgerliga aliansen, men det kan jag inte, eftersom vi ännu inte har ett tillräckligt aktivt personvalssystem för att kandidaterna i min valkrets verkligen ska profilera sig. Personvalet är än så länge en angelägenhet för dem med direkt insyn i partiernas arbete.

Men en liten genomgång av partierna kan man trots allt göra:

(v): Det måttligt reformerade kommunistpartiet, som efter att den karismatiska Gudrun Schyman försvunnit åter visar sitt rätta jag, med en hård kommunistisk kärna som numera sätter tonen helt och hållet. Lägger verklighetsfrånvända förslag om 200000 jobb i offentlig sektor, och vill införa Pippi Långstrump-skola utan krav och utan läxor. Ställer krav på (s) och vill ingå i en vänsterregering.

(mp): Ett världsfrånvänt flumparti som drömmer om Det Ekologiska Samhället där räntor är förbjudna, tillväxt bekämpas och lejonen sover med lammen. För närmast tankarna till Jehovas Vittnens bilder av paradiset. Påstår sig vara ett parti för miljöns bästa, men är egentligen mest en flummigare vänster. Kan mycket väl kräva ministerposter i en vänsterregering — och lyckas med det.

(s): Maktpartiet. Socialdemokraterna är enpartistaten. (s) har stryrt Sverige de senaste 12 åren, och 65 av de senaste cirka 75 åren. Har inga idéer om hur Sverige ska bli bättre, bortom justeringar i bidragsnivåer. Varför? Därför att vi redan lever i socialdemokraternas Sverige. Vad vi har nu är exakt vad vi får med en socialdemokratisk regering, tro inget annat. Socialdemokraterna tycker att det här är bra.

(c): Bondepartiet som med viss framgång blandade decentraliserings- och landbygdsromantik med socialkonservatism, och hamnade i den politiska mitten. Har efter en lång svacka med veliga uttalanden och svaga politiker återkommit som en intressant och liberal kraft i politiken. Fortfarande ett parti som inte är tydligt ideologiskt, men desto starkare i sakfrågor. Har seglat upp som en stark röst i den viktiga arbetsmarknadspolitiska debatten. För tillfället ett starkt kort i den borgerliga aliansen, men kan vi lita på att man nu håller den linjen?

(fp): Andrahandspartiet som profilerat sig och blivit det tydligaste partiet i den borgerliga aliansen. Fortfarande ett tydligt mittenparti med socialliberal snarare än liberal profil, men utan de vänsterflirtar partiet led av under Wästerberg. Står egentligen inte för en tydlig systemskiftesideologi (vilket Sverige behöver), men är i gengäld det parti som tydligast driver de oerhört viktiga frågorna kring forskningen, skolan och vården. Den allvarligaste bristen är vurmen för övervakningssamhället. Låt oss hoppas att dessa tendenser kan mildras av övriga partier vid en eventuell aliansseger.

(m): Det gamla konservativa partiet, som blev marknadsliberalt ekonomparti, som blivit… ja, vad då? Det parti som mest vågar driva ett politiskt paradigmskifte, men som genom sin nedtonade retorik och vänsterförflyttning inte längre ensamt framstår som det stora reformpartiet. Driver arbetsfrågan bra, men är i övrigt lite väl profillöst.

(kd): Det gamla frikyrkopartiet som etablerat sig som ett stabilt värdekonservativt parti. Trots att det brukar räknas in bland mittenpartierna är det det parti idag som står längst till höger, och är det enda egentligt konservativa alternativet. Har sitt starka kort i familjepolitiken, där man försvarar värden som många i praktiken står för mot den sociala ingenjörskonst vänsterpartierna driver. Partiets svaghet är den fortfarande starka kärnan av troende kristna. För en sekulariserad befolkning är partiet fortfarande det religiösa partiet, och vi är många som väljer bort partiet inte minst av den anledningen.

Att rösten bör tillfalla aliansen är helt klart, om man nu inte på allvar menar att det Sverige vi lever i är den bästa av världar (något som Göran Persson numera tar till rena lögner för att försöka få oss att tro). Vilket parti inom aliansen torde avgöras snarast av vad som är viktigast:  Är det arbetspolitiken eller allmänt borgerlig ideologi torde (m) vara förstahandsvalet. Är det istället miljöfrågor och regionalpolitik, och inte minst arbetsmarknadspolitik, då torde (c) ligga nära till hands. Den som värnar familjevärden och tradition väljer (kd). Slutligen, den som ser skolan, forskningen och tydliga sakfrågor som det avgörande lägger sin röst på (fp). Oavsett vilket aliansparti man lägger sin röst på innebär det en röst på ett tydligt regeringsalternativ med de fyra partierna i koalition. En röst på vänstern är ett carte blanche i regeringsfrågan, och ett ja tack till den politik som format Sverige till vad det är idag, men stagnerad arbetsmarknad, vikande skola och vårdköer.