My Cup of Tea

"We’ve entered a totally new region of space."

These words could have been uttered by captain James T. Kirk in the TV series Star Trek, but unlike Kirk, then man who actually said this is not a fictional character, but a real scientist of flesh and blood. His name is Ed Stone and he is a scientist on the Voyager project (and also former director of the Jet Propulsion Laboratory), and he is talking about the space probe Voyager 1, which is our scout in deep space. No space probe has reached as far out in space as Voyager 1. It left earth on September 5, 1977, at which time I was in diapers. Almost thirty years later, it has now reached what may be called the final frontier: the heliosheath.

The heliosheath is where the solar wind slows down and becomes turbulent, effectively forming a shell which envelopes the entrire solar system by a large margin. This is a region of space with potentially lots of interesting physics which has never been accessible to measurements before. The main goal of the Voyager missions was to visit the four gas giants in our planetary system (Jupiter, Saturn, Uranus and Neptune), but the most important result of the missions will be to fulfil the old Star Trek headline: "To boldly go where no man has gone before", to take mankind outside the solar system, not by manned missions, but also not only in spirit. Voyager 1 is now providing us with actual in situ measurements from places that have so far only belonged to the realm of telescopes. The heritage of the Voyager missions, I think, will be what stories Voyager will tell us about the outskirts of the solar system, about regions of space truely foreign to us. I believe our grandchildren will remember Voyager for being our first reach outside the solar system.

And it has proved to be an interesting place indeed:

Read more:

22,3% av rösterna i Landskrona, 3% av rösterna i riket, mandat i en majoritet av kommunerna i Skåne. Vi talar om Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga lilla missnöjespartiet, som plötsligt blivit en politisk realitet i många kommuner, och som genom valresultatet nu gjort sig berättigade till partistöd. Spaltmeter skrivs om den katastrof det innebär att ett främlingsfientligt parti växer sig starkt, om hur (sd) ska hållas borta från inflytande, och om vikten av att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.

Jag är fullt och fast övertygad om att nära nog samtliga debattörer missar den verkliga poängen. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att man mer eller mindre medvetet ignorerar det egentliga problemet, för jag kan inte tänka mig att alla dessa debattörer, som i de flesta fall varken är dumma eller blinda, inte kan se hur verkligheten seri ut.

Att tiga ihjäl (sd) kommer aldrig att fungera, det visar all erfarenhet från andra länder i Europa. Att forma blocköverskridande allianser för att hålla (sd) utanför besluten i kommunfullmäktige och landsting där partiet tagit mandat är en tilltalande tanke — det vore förfärande om etablerade demokratiska partier inte tvekade att ta i (sd) med tång — men i längden kontraproduktivt. Det stärker deras roll som outsider-partiet, en roll som (sd) utnyttjar väl. Och ytterligare upplysningskampanjer mot rasism och främlingsfientlighet är förmodligen det mest dödfödda förslaget av alla. Inte så att det är något fel på sådana kampanjer, de är tvärtom bra och nödvändiga, men inte för att bekämpa mellanmjölksrasisterna i Sverigedemokraternas väljarkrets. De flesta som röstar på (sd) har förmodligen ingenting till övers för rasistiska och nationalistiska våldsideologier, och de flesta ser sig förmodligen inte som rasister överhuvudtaget. Det är inte där problemet ligger.

Nej, det viktiga är att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Verkligheten är att i städer som Landskrona finns enorma problem, som är direkt kopplade till grupper av invandrare, till invandrare som lever i utanförskap, och den misslyckade integrationspolitikens ghetton. Detta är en problematik som etablerade partier nästan helt vägrar att tala om; man vill inte, varken från höger eller vänster, tala om att den Svenska integrationspolitiken misslyckats, att den skapat segregation och utanförskap, och att detta i förlängningen leder till problemområden och brottslighet, och till att människor inte känner sig trygga i sin vardag. När etablerade politiker av rädsla för rasiststämpeln inte vågar tala om dessa problem, och var de finns, då är det en fullt naturlig reaktion att känna att man inte blir tagen på allvar. Då kommer till slut missnöjesrösterna, och de hamnar hos det parti som vågar tala om det som känns angeläget: Sverigedemokraterna. (sd) har i princip inte drivit någon egentlig valkampanj, men ändå får de röster. Anledningen är att de etablerade partierna driver kampanjen åt dem, genom att fjärma sig från det som är viktigt för väljarna.

Olof på Röda Nejlikan skriver klokt:

Det är inte Sverigedemokraterna som är det verkliga problemet, och jag tror inte att det är någon djupt rotad rasism — nej, det verkliga problemet är att de etablerade demokratiska partierna silar mygg och sväljer kameler, att man inte tar människor problem och farhågor på allvar. Vi behöver inte minska någon invandring, vi behöver bekämpa segregationen och utanförskapet. Bland det viktigaste i det sammanhanget är att människor måste ha en vettig chans att få jobb.

Nu har Reinfeldt varit på besök hos talmannen och fått i uppdrag att bilda Sveriges första majoritetsregering på mycket länge. Naturligtvis är det angeläget hur denna regering kommer att se ut. Som Mattias Svensson förtjänstfullt påpekar kan skillnaden mellan himmel och helvete vara hur exakt samma personer fördelar olika uppgifter mellan sig. Även om hans varning är befogad delar jag inte fullt hans varning att de tillträdande ministrarna bör hållas borta från sina partiers profilområden, men det är utan tvekan värt att betänka att en viss försiktighet är anbefalld.

Spekulationerna i debatten verkar nu mest röra sig kring vilken partiledare som bör få vilken tung ministerpost. Många verkar anse att det är självklart att vissa ministerposter är tyngre än andra och bör tillfalla partiledarna, t.ex. posterna som finansminister och utrikesminister. Onekligen ligger det något i både att vissa ministerposter till sin natur väger tyngre än andra, och det är självklart angeläget att inget av allianspartierna ställs i kylan, men jag skulle ändå vilja vända på steken: Kan man inte lika gärna resonera som så att de ministerposter som besätts med särskilt tunga namn kommer att uppfattas som viktiga och prioriterade? Det idépolitiskt tunga områdenet i alliansens valrörelse var arbetsmarknaden, följt av ekonomin, skolan och vården. Detta bör rimligen avspeglas i ministertillsättningarna. Dock, tre ministerposter är särskilt angelägna att inte politisera för hårt: Utrikesministern, finansministern och justitieministern har alla tre uppgifter som i mångt och mycket går utöver det parti- och idépolitiska. Självklart måste även dessa områden drivas av politiska idéer, men än mer angeläget är att de besätts av personer med djup sakkunskap och förståelse för att deras uppdrag inte ger utrymme för politiska utsvävningar. Som Bojerud skriver: "Glöm inte att en finansministers främst[sic!] uppgift är att säga nej till alla övriga statsråds önskningar om mer pengar." Av exakt denna anledning bör dessa tre ministerposter inte tillsättas med tunga opinionsbildare.

Vidare kan jag tyvärr, liksom andra liberala debattörer, konstatera att det inte dröjde många dagar innan den första besvikelsen kom beträffande de partier vi röstat på. Johan Norberg, Dick Erixon och HAX (som alla lagt sina röster på centerpartiet) uttrycker frustration över att samma Maud som liberaliserade arbetsmarknadspolitiken nu använder sig av en närmast schymansk retorik när hon kräver "varannan damernas" i regeringen, och därmed bidrar till att befästa statsfeminismen, snarare än att verka för ett frihetligt jämställdhetsideal. För egen del får jag väl konstatera samma besvikelse beträffande "min" partiledare Lars Leijonborg, som hakat på. Jo, jag var medveten om folkpartiets statsfeministiska tendenser när jag valde att ge dem min röst, men jag vill ändå härmed uttrycka mitt missnöje med denna del av partiets politik i allmänhet, och Leijonborgs agerande i regeringsfrågan i synnerhet. De bådas begäran bör vänligt men bestämt avslås av Reinfeldt och Hägglund. Kompetens, inte kön, ska komma först. För övrigt saknas det knappast kompetenta kvinnor bland de borgerliga ministerkandidaterna (vilket om inte annat torde framgå av Dick Erixons årsgamla ministerförslag).

Detta sagt kommer här en liten, men allt annat än fullständig önskelista: 

… eller i det här fallet kanske snarare beskt. En av de intressantare biologilektionerna i högstadiet — och en av dem som gjorde att jag fick upp ögonen för biologiämnet, även om jag sedan kom att välja en annan vetenskapsgren — behandlade arv och gener, och mer specifikt vissa gener som ger påtagliga effekter, som man lätt kan se genom enkla experiment. Kan du rulla ihop tungan till ett rör? Jag kan det. De flesta kan det. Men en tämligen stor grupp människor kan det inte, och förmågan eller oförmågan därtill är ärftlig. Det är alltså genetiskt betingat.

Något annat som är genetiskt betingat är förmågan att känna vissa beska smaker. Många människor, som jag, tycker att grapefrukt är rätt trevligt om den förses med rejäla mängder socker. Andra finner frukten fruktansvärt besk, medan ytterligare andra anser sockret fullständigt onödigt, då grapefrukt inte är beskt alls. Förmågan att känna det beska smakämnet i grapefrukt är genetiskt betingad. Detta gäller även den ämnesgrupp som heter glukosinolater och finns i rikliga mängder i till exempel brysselkål (gissningsvis en av våra mer omdebatterade grönsaker). Nya studier visar att skillnaden i hur man upplever smaken kan vara mycket dramatisk.

Nästa gång du försöker tvinga ett barn att äta upp sin brysselkål, eller förundras över att kollegan helt vägrar befatta sig med kaffe (som närmast torde vara forskarsamhällets nationaldrog), tänk på att hans/hennes genuppsättning kanske gör att dessa saker smakar helt olidligt beskt, trots att du inte känner någonting.

Läs mer om hur våra gener påverkar hur vi upplever smaker i Malin Sandströms som vanligt mycket läsvärda bloggpost på Vetenskapsnytt: "Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna"

Nu är det klart: Aliansen har vunnit valet och Sveriges nästa statsminister, Fredrik Reinfeldt, har utropat sig till segrare. Korka upp segerchampangen!

Men nu, aliansen, är det allvar. Nu är valet vunnet, men det verkliga jobbet återstår. Nu ska man bilda en kompetent regering, och denna regering ska klara av att styra Sverige och leva upp till de förväntningar som ställs. Vi ska också minnas att Sverige fortfarande är lika mycket en produkt av socialdemokratisk hegemoni som det var imorse. Den kommande borgerliga regeringen kommer att ha dessa strukturer att arbeta mot, och modet att göra upp med dem. Olof ger en träffsäker redogörelse för saker i vår vardag som kommer att påminna oss om detta, och som inte heller en borgerlig regering kan väntas göra upp med i första taget.

För socialdemokraterna är detta givetvis ett katastrofval. Inte nog med att man backar jämfört med valet 2002, och därmed gör ett dåligt val, man förlorar dessutom den regeringsmakt man närmast gått till val på som självklar. Avgående statsministern och partiledaren Göran Persson har redan meddelat att han avgår som partiledare. Någon som är förvånad? Nej, just det, för egentligen har vi vetat länge att Persson varit på väg ut. Han har verkat allt mer trött och allt mindre intressad av arbetet med att leda Sverige, men desto mer av att dumdrygt framställa sig själv som Den Store Ledaren, Den Allvetande — Översittaren. Han har framställt sig själv som besittande någon form av övernaturliga politiska superkrafter. Han har inte dragit sig för vare sig lögn eller hyckleri. Sådant beteende straffar sig i längden. Nu du bonddräng Göran, nu får du vila ut — förslagsvis på Torp, den herrgård som han köpte för 12 miljoner, inte långt efter att han kritiserat dåvarande moderatledaren Bo Lundgren för att denna köpt en villa för sex miljoner. Förvalta där ditt pund, Göran. Du behöver inte oroa dig för hur vanligt folk har det.

Gå och rösta!

Nu är det en dag kvar till valdagen, och det är dags att bestämma sig för vem som ska få rösten. Jag önskar att jag kunde göra som Dick Erixon och satsa helt på personval inom den borgerliga aliansen, men det kan jag inte, eftersom vi ännu inte har ett tillräckligt aktivt personvalssystem för att kandidaterna i min valkrets verkligen ska profilera sig. Personvalet är än så länge en angelägenhet för dem med direkt insyn i partiernas arbete.

Men en liten genomgång av partierna kan man trots allt göra:

(v): Det måttligt reformerade kommunistpartiet, som efter att den karismatiska Gudrun Schyman försvunnit åter visar sitt rätta jag, med en hård kommunistisk kärna som numera sätter tonen helt och hållet. Lägger verklighetsfrånvända förslag om 200000 jobb i offentlig sektor, och vill införa Pippi Långstrump-skola utan krav och utan läxor. Ställer krav på (s) och vill ingå i en vänsterregering.

(mp): Ett världsfrånvänt flumparti som drömmer om Det Ekologiska Samhället där räntor är förbjudna, tillväxt bekämpas och lejonen sover med lammen. För närmast tankarna till Jehovas Vittnens bilder av paradiset. Påstår sig vara ett parti för miljöns bästa, men är egentligen mest en flummigare vänster. Kan mycket väl kräva ministerposter i en vänsterregering — och lyckas med det.

(s): Maktpartiet. Socialdemokraterna är enpartistaten. (s) har stryrt Sverige de senaste 12 åren, och 65 av de senaste cirka 75 åren. Har inga idéer om hur Sverige ska bli bättre, bortom justeringar i bidragsnivåer. Varför? Därför att vi redan lever i socialdemokraternas Sverige. Vad vi har nu är exakt vad vi får med en socialdemokratisk regering, tro inget annat. Socialdemokraterna tycker att det här är bra.

(c): Bondepartiet som med viss framgång blandade decentraliserings- och landbygdsromantik med socialkonservatism, och hamnade i den politiska mitten. Har efter en lång svacka med veliga uttalanden och svaga politiker återkommit som en intressant och liberal kraft i politiken. Fortfarande ett parti som inte är tydligt ideologiskt, men desto starkare i sakfrågor. Har seglat upp som en stark röst i den viktiga arbetsmarknadspolitiska debatten. För tillfället ett starkt kort i den borgerliga aliansen, men kan vi lita på att man nu håller den linjen?

(fp): Andrahandspartiet som profilerat sig och blivit det tydligaste partiet i den borgerliga aliansen. Fortfarande ett tydligt mittenparti med socialliberal snarare än liberal profil, men utan de vänsterflirtar partiet led av under Wästerberg. Står egentligen inte för en tydlig systemskiftesideologi (vilket Sverige behöver), men är i gengäld det parti som tydligast driver de oerhört viktiga frågorna kring forskningen, skolan och vården. Den allvarligaste bristen är vurmen för övervakningssamhället. Låt oss hoppas att dessa tendenser kan mildras av övriga partier vid en eventuell aliansseger.

(m): Det gamla konservativa partiet, som blev marknadsliberalt ekonomparti, som blivit… ja, vad då? Det parti som mest vågar driva ett politiskt paradigmskifte, men som genom sin nedtonade retorik och vänsterförflyttning inte längre ensamt framstår som det stora reformpartiet. Driver arbetsfrågan bra, men är i övrigt lite väl profillöst.

(kd): Det gamla frikyrkopartiet som etablerat sig som ett stabilt värdekonservativt parti. Trots att det brukar räknas in bland mittenpartierna är det det parti idag som står längst till höger, och är det enda egentligt konservativa alternativet. Har sitt starka kort i familjepolitiken, där man försvarar värden som många i praktiken står för mot den sociala ingenjörskonst vänsterpartierna driver. Partiets svaghet är den fortfarande starka kärnan av troende kristna. För en sekulariserad befolkning är partiet fortfarande det religiösa partiet, och vi är många som väljer bort partiet inte minst av den anledningen.

Att rösten bör tillfalla aliansen är helt klart, om man nu inte på allvar menar att det Sverige vi lever i är den bästa av världar (något som Göran Persson numera tar till rena lögner för att försöka få oss att tro). Vilket parti inom aliansen torde avgöras snarast av vad som är viktigast:  Är det arbetspolitiken eller allmänt borgerlig ideologi torde (m) vara förstahandsvalet. Är det istället miljöfrågor och regionalpolitik, och inte minst arbetsmarknadspolitik, då torde (c) ligga nära till hands. Den som värnar familjevärden och tradition väljer (kd). Slutligen, den som ser skolan, forskningen och tydliga sakfrågor som det avgörande lägger sin röst på (fp). Oavsett vilket aliansparti man lägger sin röst på innebär det en röst på ett tydligt regeringsalternativ med de fyra partierna i koalition. En röst på vänstern är ett carte blanche i regeringsfrågan, och ett ja tack till den politik som format Sverige till vad det är idag, men stagnerad arbetsmarknad, vikande skola och vårdköer.

Många borgerliga bloggar (inte minst Johan Norberg) har uppmärksammat att Göran Persson far med rena osanningar om faktauppgifter. Nu har även SvT Rapport, som annars har en benägenhet att vinkla sin rapportering till socialdemokraternas fördel, uppmärksammat Perssons lögner. Självklart säger man inte att Persson ljuger, men man konstaterar att hans uppgifter saknar stöd i det material han själv åberopar. Därmed måste Persson med all rimlighet känna till att de uppgifter han använder som argument inte stämmer. Varför är du rädd för sanningen, Göran?

Se SvT Rapports inslag!

(Via HAX) 

Rubrikens möjligen något pinsamma devis står inskriven över entrén till Uppsala universitets aula. Några som tagit den till sitt hjärta är det så kallade statsbärande partiet, d.v.s. socialdemokraterna. Förre partiledaren Ingvar Carlsson påstås ha sagt att "i skolan ska den socialdemokratiska människan formas." Om det är sant vet jag inte, men att partiet i sin symbios med staten lever i denna anda råder ingen tvekan om. Johan Norberg avslöjar ännu ett skandalartat övertramp i enpartistaten Sverige:

Skolval 2006 är ett nationellt skolval på högstadierna och gymnasierna, arrangerat av Sveriges elevråd i samarbete med Ungdomsstyrelsen, Myndigheten för Skolutveckling, Valmyndigheten och regeringen. Skolval2006 bistår med information och material om politik och demokrati och avslutar projektet med ett val på skolan. Resultaten sammanställs och ska presenteras i samband med riksdagsvalet och kan därför ha en opinionsbildande effekt.

Men det är inte vilket material som helst som har tagits fram av Myndigheten för Skolutveckling och skickas ut till högstadie- och gymnasieskolorna berättar Roger, en lärare jag har kontakt med. Bland rollspelsövningar och workshops finns också två DVD-skivor. Den ena handlar om hur ett val går till, oskyldigt och fint. Men den andra handlar om en viss ideologi, ja, ni har gissat det: SOCIALISMEN.

[…]

En ideologi ges uppmärksamhet i landets högstadie- och gymnasieskolor på de andras bekostnad.

Av en myndighet.

För våra skattepengar.

Somliga av oss anser att skolan ska lära människor att läsa, skriva och räkna, så att det själva kan läsa på. Somliga av oss anser det inte vara skolans uppgift att ägna sig åt ideologisk indoktrinering.

Somliga av oss tycker att detta är intressantare än några folkpartisters dataintrång. Ska vi gissa att massmedia inte håller med? 

Jag tittade faktiskt på SvT:s debatt mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt igår kväll. Jag har ingen TV själv, men hade tillsammans med en god vän bänkat mig i bästa sport-anda i hans TV-soffa med godis, ost, kex och alkoholhaltig dryck. Duellen blev mer underhållande än jag väntat mig, och dessutom mer upplysande. Upplägget var enkelt, lättfattligt och välstrukturerat, och debattledaren skötte sitt jobb mycket snyggt, genom att fördela ordet lugnt och säkert, och låta debattörerna tala till punkt. (Att hon sedan lade upp sina frågor från ett vänsterperspektiv snarare än ett högerdito var för en gångs skull inget som störde.)

Den som däremot hade problem med att låta motdebattören tala till punkt var Göran Persson. Ju mer Persson blev pressad i sakfrågorna, desto mer av buffeln Över-Göran fick vi se. Han försökte avbryta Reinfeldt, och han använde sig av de vanliga fulknepen att vända ryggen mot Reinfeldt, tala nedlåtande och visa upp sitt överlägsna sneda leende. Så beter sig den som vet att argumenten tryter. Reinfeldt å sin sida var lugn och saklig. Endast på ett par punkter kunde Persson slå Reinfeldt på fingrarna. I övrigt var Reinfeldt den som förde ett konkret, sammanhängade och sakligt resonemang, och Persson den som blev svaret skyldig, och istället kom med buffligheter och halvt osakliga angrepp på den borgerliga politiken. Avsikten var säkert att vi ska få intrycket att Persson vet hur man rattar ett land, medan spolingen Reinfeldt inte är uppgiften mogen. Intrycket blev det motsatta.

Denna bedömning delas uppenbarligen av de större tidningarnas läsare, där Reinfeldt utsågs till överlägsen vinnare i alla mätningar (med ett undantag). Detta hindrade nu inte (S)vT:s partimegafon KG Bergström i Rapport att endast en dryg timme efter debatten utse Göran Persson till klar vinnare. Enligt Bergström hade Persson varit den mer konkreta av dem (med hänvisning om löftet om tandvård upp till 24 år ålder — närmast en bisak i denna debatt, som mycket mer blev en principdebatt kring valets stora fråga, arbetsmarknaden), medan Reinfeldt haft problem att formulera sin politik. Jag undrar om jag och Bergström såg samma debatt… Det finns bara en rimlig tolkning, och det är att Bergström redan i förväg bestämt sig för att utse Persson till vinnare om han bara kunde skjuta in sig på en enda punkt som kunde stödja den tesen. Partiet tackar för din insats, KG.

Uppdatering: Fader Jonatan har bra analyser av debatten, inklusive en kritik av det som Reinfeldt borde ha gjort bättre här och här. Jag kan bara instämma, men det förtar inte mitt intryck av att Perssons bufflighet blev hans fall denna gång.

I very clearly remember this day exactly five years ago. Well, who does not really? 9/11 quickly became one of these icons, a larger than life moment. Me, I had arrived in Los Angeles just days earlier and was staying at a half-shabby hotel in Westwood. My plans for the day included learning to find my way around UCLA and finding a place to live for the next few months. I got up early in the morning, took a quick shower and turned on the TV as I was getting dressed — just in time to see the second plane hit the Twin Towers. I went through the rest of the day in some kind of haze, as did the rest of the people in the research group I was visiting at the Physics department at UCLA.

At first, of course I wondered what was happening, and what the consequences would be. Was this "just" an awful event in New York? Was this the first of a series of attacks all over the US? What would US authorities do? What was I supposed to do if things escalated? These worries soon faded, however, and were replaced by amazement at seeing an entire country come to a complete stand-still.

In America certainly, and also in much of the rest of the world, this was the day that Islamistic terrorism became real. Like Pearl Harbor and several other events of probably very small actual military or civil significance, I believe that 9/11 will be remembered as a day of great symbolic value. One of the biggest challanges in the early 21st century will be militant Islam. After fascism and communism, islamism is the prime oppressive ideology in the world. We should remember that islamism is an ideology. It is not a reaction to an unjust world — it exploits unjustices, perceived and real. It is not a religion — it is based on a religion. Secularisation and democratization of the muslim world is what must be achieved. More than anything, the struggle against islamism will necessarily have to be a struggle within the Muslim community. This is going to mean upsetting a few cherished ideas, not least in the western world.

9/11 2001 was not a day that changed the world. It was not even a day that changed very many lives. It took only a week until life was back to normal, more or less, for all of us. (Ironically, however, I note that for Thanksgiving in November 2001, many Americans opted to travel by car, instead of flying. In the time since 9/11, more people had then been killed in traffic, than were actually killed in the attack.) 9/11 is becoming an icon, a mytholigical symbol. The mythology of 9/11 is bigger than the actual event.

Medan media i sin vanliga enkelspårighet frossar i den mest överdrivna icke-händelsen på länge — och vrider fokus bort från det som ändå borde vara viktigast för de närmaste fyra åren, nämligen sakpolitiken — har jag tagit tillfället i akt att faktiskt läsa de två intressanta valmanifesten, nämligen socialdemokraternas respektive aliansens (nej, de måttligt reformerade kommunisternas och miljöpartiklarnas manifest är i sammanhanget inte lika intressanta). Nu var det väl knappast någon som väntade sig att ett valmanifest skulle gå till historien som mästerverk i den politiska litteraturen, men jag måste säga att riktigt så här illa trodde jag inte att det var. Det fjorton sidor långa socialdemokratiska manifestet kan sammanfattas i ett enda ord: Innehållslöst. Det trettiosidiga, borgerliga manifestet bestod för all del mest av snömos det också, men det socialdemokratiska innehöll inte ett enda konkret förslag, men desto flera floskler. Det enda sakpolitiska som går att utläs av det socialdemokratiska manifestet är att i det socialdemokratiska Sverige ska fler leva på högre bidrag. Hur detta ska vara möjligt talar man för säkerhets skull tyst om, vilket nog är klokt. I det borgerliga manifestet är ordvalen svepande, och ibland känns det nästan fegt. Ska man gå till val som oppositionsalternativ bör man väl göra det ordentligt? Men låt gå för det, det borgerliga manifestet andas åtminstone någon form av vision om ett annat och bättre Sverige, och ger några konkreta förslag på vägen dit.

Kanske är det klokaste som har sagts i denna valrörelse Knappnytts helt hysteriskt roliga valfilm… Här får alla sig en välförtjänt släng av sleven.  

När man trodde att svenska myndigheter inte kunde hitta på fler dumheter, då kommer detta:

Vad ska man göra när man ser sådant här? Ta på sig propellermössa och gå ut och känna sig normal och sansad? Undrar om jag borde har ring miljö- och hälsoskyddsnämnden innan jag bjöd de andra i styrelsen på min hembakta sockerkaka på dagens möte… Gah!

(Via Johan Norberg) 

En av Sveriges intressantaste debattörer, den radikale liberalen Johan Norberg, ska, tillsammans med några andra inte alldeles okända namn, ut på en universitetsturné i Sverige. Är det något politiskt föredrag man inte bör missa är det antagligen detta. Räkna med att det kommer att skakas om en del allmänna uppfattningar, och att en del av dina egna säkert kommer att sättas på prov.

Mer information om turnén hos FMSF. 

Och när jag alldeles nyss skrivit om hur dåligt musikbranchen hanterat musikdistribution via internet, och varför det är nödvändigt att man tar till sig och använder den nya tekniken istället för att bekämpa den, då händer det: Musikjätten Universal släpper all sin musik för gratis, laglig nerladdning i USA och Kanada via Spiralfrog. IDG.se väljer att rapportera om detta som "dödstöten för småbutiker", och det må i förekommande fall vara sant, men den större nyheten är att en stor aktör i musikbranchen äntligen gör något konstruktivt i musiknedladdningsfrågan. Att nya försäljningskoncept konkurrerar ut gamla är ingenting nytt, och i grund och botten inte något dåligt. Visserligen innehåller Universals nedladdningskoncept en lång rad fåniga, otrevliga och i längden ohållbara begränsningar (som åtminstone jag hellre skulle betala en liten slant för att slippa), som t.ex. att användaren tvingas att logga in på Spiralfrog minst en gång i månaden för att kunna behålla sin musik, men det är lika fullt ett litet, men nog så viktigt, steg i rätt riktning.

(Via HAX)