My Cup of Tea

New York Times reports that Iran has opened a heavy-water reactor, just days before the country is supposed to suspend enrichment of uranium. "There are no talks of nuclear weapons in Iran," says President Ahmadinejad, but heavy-water reactors would not be the obvious choice for peacful nuclear power. Instead, these reactors produce lots of Plutonium, the radioactive element used to make nuclear weapons. This is very obviusly a provocation.

Ahmadinejad also says, according to NYT: "We tell the Western countries not to cause trouble for themselves because the Iranian people are determined to take big steps." But Ahmadinejad does not speak for any public oppinion, because Iran is a theocracy, were fundamental democratic rights and institutions are lacking. Ahmadinejad talks about the determination of a mad theocracy very possibly on its way to nuclear weapons. The problem is not Iranian nuclear power, or even Iranian nuclear weapons (though I’d prefere to live without them). The problem is a mad theocracy raging against western democracy. This is why Iran cannot have nuclear facilities.

Kulturdelen i fredagens Sydsvenskan innehöll en artikel om Andreas Carlsson (ej tillgänglig på nätet), den svenske låtskrivaren som flyttade till Los Angeles och med framgång skrivit låtar åt bland andra Britney Spears, Céline Dion, N’SYNC och Paul Stanley. Denna musik är inte riktigt min grej, men artikeln innehåller en intressant reflektion från Carlssons sida:

- I långa loppet tror jag nedladdningen är bra, det försvinner en massa mellanled och det blir lättare för artister att nå ut med sina låtar. När det blir lättare att ladda ner, när man inte behöver krångla med kreditkort utan bara kan trycka på en knapp på telefonen och betala genom telefonräkningen, kommer de lagliga nedladdningarna att öka. Då kan man få ut mer pengar per låt.

Huvudet på spiken, Carlsson! Jag tillhör dem som försvarar upphovsrätten och anser att den som skapar ett konstverk, ett foto eller ett stycke musik också har rätt till det, och har rätt att bestäma över hur det sprids — och har rätt att ta betalt för det. Men jag anser inte att musik för nedladdning via nätet är något dåligt. Det finns ett fundamentalt problem i nedladdningsdebatten, nämligen en total polarisering, där man antingen vill skrota upphovsrätten helt, eller med näbbar och klor bekämpa allt som andas nedladdning. Men så är det ju inte — det är det argumentationstekniska fel som kallas "det uteslutna tredje". Jag anser att upphovsrätten är viktig och värd att försvara, men jag tycker att musik- och filmbrancherna väljer fel angreppssätt. Istället för att göra tekniska framsteg till sina försöker man fåfängt bekämpa dem. Det kommer inte att lyckas, och det kommer i värsta fall att leda till att upphovsrätten undermineras. Andreas Carlsson har rätt: Möjligheten att ladda ner musik är ett fantastiskt framsteg, inte minst för alla band som annars kanske aldrig skulle nå ut med sin musik, men även för större artister, som kan tjäna pengar på laglig nedladdning. Det som krävs är att nedladdningen görs tillgänglig och får en vettig prissättning. Det är detta musikbranchen borde arbeta på, inte att bekämpa den nya tekniken. Det lyckades inte med kassettbanden, och det kommer inte att lyckas med nedladdning. Som Carlsson säger vidare:

- Det är hälsosamt att musikbranchen förändras, jag tror att folk har tröttnat på att betala för cd-skivor. Visst, det var lite deppigt när vinylskivorna försvann men det är ju ändå musiken som är viktigast. Nu är det marknaden som styr, det blir lite "survival of the fittest" och det tycker jag är bra.

Jag tror förvisso att ryktet om cd-skivans död är betydligt överdrivet, men Carlsson grundpoäng är helt riktig: Det är musiken det handlar om.