… lite prygel i en vrå
Det började, åtminstone i Sverige, med ett helt nytt programkoncept 1997: Expedition Robinson. Nästan över en natt förvandlades underhållnings-TV i Sverige från frågelekar och mystävlingar till hård utslagningstävlan gränsande till psykolsocialt experiment. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig. Ganska snart hördes från alla håll debattörer, höga som låga, utgjuta sin indignation över "mobbningsprogrammet". En central del av programidén var att deltagarna skulle rösta ut varandra ur programmet. Mer precist fanns två lag som tävlade mot varandra, och det förlorande laget var tvunget att rösta ut en av de egna lagmedlemmarna. "Mobbning!" skrek de upprörda. "Moraliskt förkastligt" ansåg de mindre skrikiga. Och naturligtvis det vanliga: "Vilka värderingar förmedlar detta till tittarna?" Men den svenska TV-publiken älskade det. Expedition Robinson slog, och det rejält. "Dokusåpa" blev ett begrepp på var mans tunga, och programidén har använts i många länder.
Sedan dess har dokusåpegenren formligen exploderat. Jag undrar om det finns någon som har koll ens på vilka dokusåpor som nu sänds i de stora, svenska TV-kanalerna. Jag har det definitivt inte. Och trots att jag inte äger någon TV, och än mindre har något intresse för att se dokusåpor, kan jag inte låta bli att se hela fenomenet som ett intressant psykologiskt experiment. För vad har egentligen hänt? Jo, "mobbningsprogrammet" Expedition Robinson framstår som snällheten personifierad. För sedan dess har genren utvecklats bort från tävlings- och överlevnadsmomentet i Expedition Robinson, till att allt mer fokusera på att plåga och lämna ut deltagarna. Och naturligtvis den oundvikliga sexfixeringen.
Nu ska TV 3 börja sända en ny dokusåpa som skruvar konceptet ett varv till: "Unan1mous". Deltagarna spärras in tillsammans och deras uppgift är att gemensamt kora en vinnare. Alla deltagare måste vara överens om vem som ska vinna, annars fortsätter "tävlingen". Under tiden utsätts deltagarna för vad Aftonbladet kallar psykisk terror:
Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är denna idé ett intressant grepp: Dels för det tillbaka en smula till den gamla Robinsonidén, att under psykisk press genomföra en tävling som kräver både samarbete och konkurrens inom den egna gruppen, dels tar det den rådande trenden att trakassera och lämna ut deltagarna mer och mer ett steg längre. Detta säger något intressant om tittarna: Sex säljer, men kanske säljer psykosocial sadism ännu mer.Inför varje omröstning avslöjas pinsamma detaljer från deras förflutna. Bland annat får gruppen veta att en av dem varit inspärrad på mentalsjukhus.
Man undrar om programmakarna lyssnat lite väl mycket på Viba Fembas samtidshumoristiska version av den söta lilla sången "Litet bo jag sätta vill":
Vad ska mer jag hitta på?
Lite prygel i en vrå
mor om kväll’n iordningställer,
lite björkris jag beställer.
För att lära barnen lag
liten visa sjunger jag.
Jag tror att det helt enkelt är så, att människor fascineras av det skruvade sociala spelet, och, faktiskt, av grymhet. "Unan1mous" är bara toppen av ett isberg. Ända från de tidigaste barnåren, hela vägen genom vuxenlivet, är några av de populäraste lekarna sådana som går ut på att utsätta någon för sociala pinsamheter och plågor. Och många av våra lekar som barn går ut på att etablera en rangordning. Jag minns från min egen skoltid i låg- och mellanstadiet att nästan varje vinterdag lektes "Herre på täppan" på skolgården. Leken, för den som händelsevis inte skulle känna till den, går ut på att alla ungarna klättrar på en stor snöhög och försöker kasta ner varandra därifrån. Det gäller att komma upp till toppen och hålla sig där, att ta toppen i besittning och hålla sig kvar, att ta makt och behålla den, att etablera sin plats i en rangordning, att vara herre på täppan. Längre upp i åren har lekarna övergått till lekar av mer psykosocial natur: Sanning och konsekvens, Snurra flaskan, och så vidare.
Människan är en social varelse, vare sig vi vill eller inte. Även inbitna enstöringar har någon form av socialt sammanhang, och alla lever vi i ett samhälle. Kanke är det därför vi är så mottagliga för psykisk tortyr, och kanske är det därför vi fascineras av den. Och det är därför tämligen vanliga människor kan upprätta bestialiska samhällen; en psykologi som skildras mästerligt i William Goldings klassiska "Flugornas herre".
Och det är intressant att se hur människor reagerar under psykiska och fysiska påfrestningar. Alla som gjort någon form av lite mer krävande militärtjänst vet att när tröttheten och stressen sätter in får vi se sidor av oss själva som vi inte varit medvetna om att vi har. Men som underhållning? Jag tror att det kommer att fungera, men jag gillar inte tanken. Det säger något djupt obehagligt om oss människor.
