My Cup of Tea

Det är inte undra på att jag börjat känna mig sällsynt genomstekt: Den här sommaren slår vi värmerekord i Lund om det inte genom en märkvärdig (och inte helt ovälkommen slump) skulle bli vinter de sista dagarna i juli:

Med en medeltemperatur på 21,4 grader är Lund varmast i landet hittills i juli. Malmö ligger på andra plats med 21,1. Lunds tidigare rekordmånader är juli 1994 då medeltemperaturen var 20,7 grader, och augusti 1997 då den var 20,9. De rekorden lär bli utsuddade nästa vecka.

Visserligen spår SMHI att temperaturen går ner till mer normala nivåer de sista dagarna i juli. Men temperaturerna måste ner långt under det normala för att hindra rekord. Juli 2006 blir alltså med största sannolikhet den varmaste månaden i Lunds historia – åtminstone så länge man har mätt temperaturen, och det är ända sedan 1859.
— ur Sydsvenskans nätupplaga

 

Det är ett rekord jag definitivt kunde vara utan. "Man får inte klaga" mässar folk medan svetten flyter utför pannan. Jodå, det får man visst. Varmt väder är direkt plågsamt för många, inklusive mig. Lika lite som jag uppskattar att frysa, eller att tyngas av långvarit gråväder, uppskattar jag att må illa i en veritabel bakugn. Det lilla regn som kom idag var mycket välkommet. Får vi nu lite åska och sedan fem grader svalare så blir det här riktigt fint. 

In 20 days from now, Nikon will release its new digital SLR, according to this teaser at the Nikon web site. All we are told about this new camera is that it will have a 10.2 megapixel sensor and that it is likely meant to be the successor of the very successful consumer model D70/D70s. I’m holding my breath. This camera is very likely to land in the very interesting mid-segment of the consumer price range (in order not to come too close to the price of the D200). I wonder what Nikon has in store for us. 10.2 Mpx is a nice enought sensor resolution, but it really doesn’t tell us anything about what this camera can do, and, more importantly, how it will compare to the older D70, the more advanced D200 and the competing models from Canon. I hope that Nikon will take this opportunity to improve on some of its weak points as compared to Canon DSLR’s: In most Nikon versus Canon discussions, Canon has the advantage of having CMOS sensors that have less noice at high ISO settings than do the CCD sensor used by Nikon. This needs to be fixed. Many young enthusiasts like to make pictures in relatively dark environments (notably concerts) and if Nikon continues to lag behind Canon on high-ISO noice, Nikon will lose ground. On a more personal note, I would very much like to see Nikon DSLR’s with mirror lock-up. I also expect Nikon to use the improved color space (used in the D50 model). With the right improvements compared to the D70s, the new model might well be a real boost for Nikon.

Read more at DPReview.

(Picutre is a snap shot of the Nikon teaser) 

From the dawn of the art of photography, photographic images have played an important role in science, from astronomy to biology to anthropology. Anyone who has tried his hands on a camera knows that making that perfect image is not all that easy, that, in fact, it requires rather a large amount of technical know-how as well as artistic talent and lots and lots of practice. And still only a few percent of all exposures are good enough to make something of. Now imagine doing all this for scientific purposes, deep under water. But the reward is great, for there are true wonders of nature lurking there, deep under the sea. Take a moment, sit back, and enjoy the finalists of the BP Kongsberg Underwater Image Competition 2006.

(Via: Med fingrarna i ekorrhjulet) 

Did you think that "The world’s funniest joke" was just a joke? Well, think again! What most of us probably just think of as one of the bizarre quirks of Monty Python humor has actually been the subject of psychological study at the University of Hertfordshire. Professor Richard Wiseman devised a set of experiments, the LaughLab, in order to investigate the psychology of humor. As with all research in experimental psychology (and many other disciplines for that matter), there are probably a number of objections against Wiseman’s methods and interpertation of the data, but never the less it is an interesting study (I think there is still a lot to be learned about how human mind works through this kind of studies), and, admittedly, the joke is pretty funny:

The world’s funniest joke as reported by The Telegraph

Professor Wiseman’s research is also interesting from a methodological point of veiw, as it uses the internet as a means of gathering information. The internet provides the opportunity to acquire huge amounts of data from lots of people all around the world. But how does one make scientific use of data gathered this way? How do we investigate its reliability?

(Via: Forskning och Framsteg blogg)

Om du bara ska läsa en artikel idag, låt det bli denna:

"Vägra ange din granne". Den ofta utmärkta och läsvärda skribenten Isobel Hadley-Kamptz gör i Expressen upp med den bodströmska övervakningsstat som rycker allt närmare.

(Via HAX) 

Det började, åtminstone i Sverige, med ett helt nytt programkoncept 1997: Expedition Robinson. Nästan över en natt förvandlades underhållnings-TV i Sverige från frågelekar och mystävlingar till hård utslagningstävlan gränsande till psykolsocialt experiment. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig. Ganska snart hördes från alla håll debattörer, höga som låga, utgjuta sin indignation över "mobbningsprogrammet". En central del av programidén var att deltagarna skulle rösta ut varandra ur programmet. Mer precist fanns två lag som tävlade mot varandra, och det förlorande laget var tvunget att rösta ut en av de egna lagmedlemmarna. "Mobbning!" skrek de upprörda. "Moraliskt förkastligt" ansåg de mindre skrikiga. Och naturligtvis det vanliga: "Vilka värderingar förmedlar detta till tittarna?" Men den svenska TV-publiken älskade det. Expedition Robinson slog, och det rejält. "Dokusåpa" blev ett begrepp på var mans tunga, och programidén har använts i många länder.

Sedan dess har dokusåpegenren formligen exploderat. Jag undrar om det finns någon som har koll ens på vilka dokusåpor som nu sänds i de stora, svenska TV-kanalerna. Jag har det definitivt inte. Och trots att jag inte äger någon TV, och än mindre har något intresse för att se dokusåpor, kan jag inte låta bli att se hela fenomenet som ett intressant psykologiskt experiment. För vad har egentligen hänt? Jo, "mobbningsprogrammet" Expedition Robinson framstår som snällheten personifierad. För sedan dess har genren utvecklats bort från tävlings- och överlevnadsmomentet i Expedition Robinson, till att allt mer fokusera på att plåga och lämna ut deltagarna. Och naturligtvis den oundvikliga sexfixeringen.

Nu ska TV 3 börja sända en ny dokusåpa som skruvar konceptet ett varv till: "Unan1mous". Deltagarna spärras in tillsammans och deras uppgift är att gemensamt kora en vinnare. Alla deltagare måste vara överens om vem som ska vinna, annars fortsätter "tävlingen". Under tiden utsätts deltagarna för vad Aftonbladet kallar psykisk terror:

 

Inför varje omröstning avslöjas pinsamma detaljer från deras förflutna. Bland annat får gruppen veta att en av dem varit inspärrad på mentalsjukhus.

Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är denna idé ett intressant grepp: Dels för det tillbaka en smula till den gamla Robinsonidén, att under psykisk press genomföra en tävling som kräver både samarbete och konkurrens inom den egna gruppen, dels tar det den rådande trenden att trakassera och lämna ut deltagarna mer och mer ett steg längre. Detta säger något intressant om tittarna: Sex säljer, men kanske säljer psykosocial sadism ännu mer.

 

Man undrar om programmakarna lyssnat lite väl mycket på Viba Fembas samtidshumoristiska version av den söta lilla sången "Litet bo jag sätta vill":

Vad ska mer jag hitta på?
Lite prygel i en vrå
mor om kväll’n iordningställer,
lite björkris jag beställer.
För att lära barnen lag
liten visa sjunger jag.

Jag tror att det helt enkelt är så, att människor fascineras av det skruvade sociala spelet, och, faktiskt, av grymhet. "Unan1mous" är bara toppen av ett isberg. Ända från de tidigaste barnåren, hela vägen genom vuxenlivet, är några av de populäraste lekarna sådana som går ut på att utsätta någon för sociala pinsamheter och plågor. Och många av våra lekar som barn går ut på att etablera en rangordning. Jag minns från min egen skoltid i låg- och mellanstadiet att nästan varje vinterdag lektes "Herre på täppan" på skolgården. Leken, för den som händelsevis inte skulle känna till den, går ut på att alla ungarna klättrar på en stor snöhög och försöker kasta ner varandra därifrån. Det gäller att komma upp till toppen och hålla sig där, att ta toppen i besittning och hålla sig kvar, att ta makt och behålla den, att etablera sin plats i en rangordning, att vara herre på täppan. Längre upp i åren har lekarna övergått till lekar av mer psykosocial natur: Sanning och konsekvens, Snurra flaskan, och så vidare.

Människan är en social varelse, vare sig vi vill eller inte. Även inbitna enstöringar har någon form av socialt sammanhang, och alla lever vi i ett samhälle. Kanke är det därför vi är så mottagliga för psykisk tortyr, och kanske är det därför vi fascineras av den. Och det är därför tämligen vanliga människor kan upprätta bestialiska samhällen; en psykologi som skildras mästerligt i William Goldings klassiska "Flugornas herre".

Och det är intressant att se hur människor reagerar under psykiska och fysiska påfrestningar. Alla som gjort någon form av lite mer krävande militärtjänst vet att när tröttheten och stressen sätter in får vi se sidor av oss själva som vi inte varit medvetna om att vi har. Men som underhållning? Jag tror att det kommer att fungera, men jag gillar inte tanken. Det säger något djupt obehagligt om oss människor.

Orkar någon bli förvånad längre? Som vanligt har socialdemokratiska högdjur slösat rundhänt med skattebetalarnas pengar på partiinterna aktiviteter, inkluderande (i vanlig ordning) dyrbar lyxmiddag, vilken för elva deltagare kostade motsvarande ungefär två månadslöner netto för en inte alltför uselt betald löntagare.

Och i vanlig ordning förmår sossetopparna och deras hantlangare inte skilja på stat/kommun och parti, och förstår inte vad som är fel med det. Ur SvD: 

Socialdemokraterna får i år drygt 11 miljoner i partistöd. Men stadsdirektör Bosse Sundling ansåg inte att partiet skulle betala.
- Helt enkelt för att det var jag som tog initiativet till det och då kunde jag inte rimligtvis belasta Annika (Billström) för utgiften, säger han.

"L’état c’est moi", som en annan envåldshärskare av guds nåde enligt populär berättelse så träffande konstaterade.
 
Läs mer: SvD, DN 

Det är valår och de politiska onlinetesten duggar tätt. De flesta är rätt tråkiga och matchar mer eller mindre framgångsrikt ens egna åsikter i en handfull frågor med de sju riksdagspartierna, men några av dessa test är lite roligare än andra. DN har ett test som på 20 frågor om hur du lever ditt liv talar om vilket parti din livsstil indikerar att du sympatiserar med. Självklart finns det många som nog lever ungefär som man enligt klassiska fördomar väntar sig baserat på politiska sympatier: Rika knösar som bor i stora villor, äter franska ostar och placerar sina pensionspengar röstar på moderaterna och tvåbarnspappan som bor i en trea, jobbar skift på järnverket och knäcker ett sexpack till tipsextra röstar socialdemokratiskt. Men sedan finns det alla salongsbolsjeviker som röstar på vänstern för att det är intellektuellt politiskt korrekt och byggjobbaren som röstar på moderaterna.

För egen del har jag stått någonstans på den högra delen av den politiska skalan under större delen av mitt politiskt medvetna liv, men jag har aldrig känt mig speciellt hemma i de kretsarna (jo, jag var faktiskt med i MUF ett tag, men kände mig aldrig hemma bland de människorna). Däremot har jag haft många vänner som jag delat både stil och syn på livet med som stått mer eller mindre långt ut på vänsterkanten. Jag har alltid trivts rätt bra i kretsar med en röd politisk majoritet.

Sålunda säger alltså DN om mig, som torde betraktas som relativt liberal, följande:

 

Dagens asgarv! 

Enligt min livsstil borde jag alltså rösta på den yttre vänsterkanten. Intressant dock, om än inte förvånande, att (s) och (kd) hamnar långt ned, de som är de konservativa krafterna i dagens svenska politik.

(Via: Argumentum ad ignorantiam) 

DN och SvD rapporterar att den borgerliga aliansen nu lovar att avskaffa vår mest orättfärdiga och orättvisa skatt, nämligen fastighetsskatten. Äntligen! Beskattning måste bygga på principen att ett reellt, producerat värde, d.v.s. inkomster, beskattas. Fastighettskatten är, beroende på hur man ser det, en beskattning av en helt och hållet fiktiv inkomst, alternativt ett helt och hållet låst och därtill redan beskattat värde. Det är principvidrigt och det är orättvist och det slår hårdast mot dem som har minst möjlighet att ta en sådan smäll. Som kristdemokraternas Göran Hägglund säger i DN:

Därför måste fastighetsskatten bort, och det så fort som möjligt. Därför är alianses löfte välkommet.

Tyvärr är det inte dags att dricka segerskålen ännu, för det borgerliga löftet är fullt av beklagliga förbehåll och krumbukter: Taxeringsvärdena ska frysas 2007. Varför inte göra det man borde ha gjort för länge sedan sluta mixtra med taxeringsvärdet istället för att justera (och snaras avskaffa) skatteuttaget? Den statliga fastighetsskatten ska avskaffas, men istället vill man införa en kommunal skatt. Varför? Varför skulle en kommunal fastighetsskatt vara bättre än en statlig? Och vad får dem att tro att en sådan skatt inte snart skulle vara lika stor som dagens fastighetsskatt? Det är tydligen en svår konst att sluta låtsas att människors hus är en beskattningsbar inkomst. Nej, fastighetsskatten den ska avskaffas. Punkt.