My Cup of Tea

Anledningen till att jag verkligen inte gillar Göran Persson illustrerades nyss med all önskvärd tydlighet i Ekot. Inslaget behandlade miljöpartiets krav på ministerposter för att stödja en socialdemokratiskt ledd regering (ett hot jag för övrigt har svårt att ta på allvar). Persson lämnade följande icke-kommentarer till kravet:

Det [sic] får göra precis som de vill. Det är deras beslut. Jag har bara en liten försiktig erinran om att alla som deltar i valet inte får bete oss på ett sådant sätt före valet att vi efter valet inte kan ta ansvar för vårt land.

Samtidigt säger han också att han vill att samarbetet med (mp) ska "fördjupas", men att "det exakta formerna får valet avgöra":

Jag ser gärna fram mot ett samarbete och ett fördjupat sådant, men formerna för det får valet avgöra.

Inga löften, inga avsikter. Som slutkläm lägger Persson till:

Det kan hända nästan vad som helst i vår omvärld. Skulle vi då inte kunna regera landet kraftfullt för att vi håller på att utesluta olika typer av regeringsalternativ, vore det djupt oansvarigt.

Här är det meningen att vi ska få bilden av Persson den ansvarige, statsmannen som är beredd att styra sitt land genom alla svårigheter. Men vad Persson egentligen säger är: "Vi vet inte vilken politik och vilken regeringskonstellation väljarna faktiskt vill ha. Därför kan vi inte äventyra vår regeringsmakt genom att klart förorda eller utesluta vissa alternativ och ge väljarna regeringsalternativ att ta ställning till." Är det någon som på allvar tror att vi står inför så radikala förändringar i världsläget de närmaste månaderna att statsministern inte kan ha någon åsikt om vilken regering som bör styra riket? Är det någon som tror att om en sådan kris ändå skulle uppträda, riksdagen inte skulle ge regeringen, oavsett hur den ser ut, mandat att anpassa sig därefter? Nej, naturligtvis inte. Det Persson säger är att han inte är beredd att ge väljarna tydliga alternativ att välja mellan. Det Persson menar när han säger att valet ska avgöra formerna för samarbete är att han vill ha en check in blanco för socialdemokaterna. Det bör vi inte ge honom.

Natten till lördag innebar mitt enda besök den här terminen på synthklubben Neostalgia, som den här klubbkvällen ståtade med inte mindre än tre band på scen: Syntral, Sista Mannen På Jorden och Blipp!. Det var skönt att äntligen komma ut i synthsvängen igen, och att det bjöds på live-framträdande, istället för enbart DJ, är ett stort plus. Vi har alla våra olika anledningar att gå ut på klubb. För mig är möjligheten att i liten skala se och höra band live en av de stora anledningarna och därför var denna klubbkväll extra välkommen. Tyvärr kör klubben 23:00 - 05:00, en tid som dels förstör efterföljande dag, dels gör det rent besvärligt att med kollektiva färdmedel ta sig hem till Lund från Malmö om man inte råkar bo tillräckligt centralt för att inte ha något emot att bli strandad på Bankgatan på morgontimmarna. Alltså såg jag mig tvungen att avvika redan vid två-tiden, och missade därför Blipp!:s framträdande.

Syntral och Sista Mannen På Jorden hann jag dock se. Det är alltid kul att se band live, så visst var det värt mödan att ta sig dit, och visst hade jag roligt, men musikaliskt var det inte någon större upplevelse, tyvärr. Dessa två band är lite av synthvärldens svar på Gyllene tider. Syntral gjorde ett tämligen tafatt intryck och verkade stundtals nästan be om ursäkt för sin existens. Ett band utan scenvana (för jag åtminstone intryck av), och med ett ganska tunt låtmaterial. Det är talande när framträdandets starkaste låt är en Noise-cover. Bandet har mina allra bästa lyckönskningar och jag hoppas få se dem i framtiden med ett starkare låtmaterial, mer scennärvaro och mer självförtroende — och gärna lite renare sång — men det är långt kvar dit.

Sista Mannen På Jorden är desto mer rutinerade på scen — fattas bara annat med två av Synthpopsveriges mer namnkunniga medlemmar — eoch gjorde en riktigt hygglig spelning efter förutsättningarna (en sångare med stämbandsproblem är inte ett bra utgångsläge för någon spelning med något band), men varken publiken eller bandet tände till riktigt. Jag får erkänna: Det här är inte min musik. För mycket pop, för mycket småfåniga rymdtexter. Sandstrandsmusik för veloursynthare, helt enkelt, och det funkar inte för mig. Nej, vill man ha gladsynth, då finns det betydligt bättre band att ta till, tycker jag.

Det tycks mig onekligen att kvällens huvudnummer och enda riktigt intressanta band var det jag tyvärr missade. En stilla önskan från lärdomsstaden strax nordost är lite trevligare tider, så att även vi har en chans att vara med större delen av tiden, utan komma hem när andra människor brygger sitt morgonkaffe.

Min lätta besvikelse över banden till trots, en stor eloge till Neostalgias arrangörer som satsar på en klubbkväll med band på scenen. Klubbarna blir mer och mer disco och mindre och mindre musik och band. Klubbscenen behövs, inte minst för att ge nya band chansen, och för att ge oss musikintresserade lättillgängliga tillfällen att höra och se olika band, även utanför de stora konserterna och festivalerna.

I read in NASA’s newsletter that there is now evidence that the ozone layer seems to be recovering. While the "ozone hole" over Antarctica is still alarming, the ozone layer over the rest of the planet is recovering.

It is interesting though, that there is now explanation for this recovery anywhere to be seen. One would perhaps be tempted to think that the Montreal protocol and the reduction of CFC emissions is responsible, but as the scientists report, this cannot be the whole explanation. Indeed, the evidence that CFC reduction is at all responsible for the ozone recovery seems mostly circumstantial (albeit strong). Whether the Montreal protocol is at all responsible for anything seems an open question to me. My point is not to question the need for CFC reduction, nor the Montreal protocol itself. My point is to show how immensely complex environmental systems are. I think this is both important and fascinating.

Read the full story from NASA here!

Via Stravinsky får jag veta att Deutsche Grammophon har ett högintressant skivsläpp på gång. Nej, det är inte någon ny inspelning av något av de stora symfoniska verken, inte heller är det någon av de stora orkestrarna som har projekt på gång, och inte heller någon av de stora klassiska solisterna som ska exponeras med soloprojekt. Nej, det som ska ges ut är en samling av John Dowlands sånger för soloröst och luta — adlig trubadurmusik från 1500-talet, helt enkelt. Johannes Nebel skriver:

Att hitta inspelningar av Dowlandsånger är sannerligen inte svårt, de har sjungits in i parti och minut av sångare med faibless för tidig musik, men att hitta bra inspelningar, det är värre. Varför? Jo, just för att de steriliserats och berövats sitt innehåll av "äppelkindade, onödigt överskolade, smarta och sidbenskammade countertenorer", som måhända är tekniskt skickliga, men inte alls lyckas förmedla det intima och känslofylda i Dowlands sånger. Visst kan man sjunga "Come again" (som nog varenda klassisk körsångare sjungit otaliga gånger) som vilket fint litet klassiskt stycke som helst, men så mycket mer det blir om den sjungs med medvetenhet om sångens innebörd. Det är inte hissmusik, det handlar om, det är erotik — erotik beskriven och omsjungen på ett sätt som nästan inte finns längre. Smaka på första versens ord:

Come again, sweet love doth now invite,
Thy graces that refrain,
To do me due delight.
To see, to hear, to touch, to kiss, to die
With thee again,
In sweetest sympathy.

Döden var en vanlig omskrivning för sexaktens höjdpunkt i det 1500-talssamhälle där det naturligtvis var helt otänkbart att tala explicit om sex.

Eller, för att ta ett annat exempel, "Flow my teares", en av mina personliga favoritsånger:

Flow, my tears
Fall from your springs.
Exiled, for ever let me mourn.
Where night’s black bird her sad infamy sings,
There let me live forlorn.

Jodå, visst kan man sjunga det skolat och välkammat, men det här är musik som åtminstone för mig fordrar en känsla och inlevelse som ingen vattenkammad falsettsångare i världen kan förmedla. Nej, Dowlands sånger kräver en finstämd och känslig röst, med känsla för viskaraktär, texttolkning och det intima formatet. Kanske har rockräven Sting större förutsättningar att förmedla just denna aspekt av musiken än många klassiska sångare? Det behöver inte bli bra, men det ska definitivt bli spännande att höra. Jag, för min del är iallafall beredd att ge honom chansen.

Per Albin Hansson skapade folkhemmet och Ingvar Kamprad möblerade det, brukar det heta. Och tvivelsutan är Ikea en framgångssaga, och det inte utan skäl: Ingvar Kamprads idé, som varit bärande för Ikea genom hela företagets historia, att tillhandahålla funktionella och enkla, men ändå snygga och hållbara möbler till ett rimligt pris är en lysande tanke. Att möblerna kommer i delar och måste monteras av konsumenten hör till. Det sänker produktionskostnaden och underlättar transporten. Det har också drivit fram ett stort antal smarta lösningar för att göra möblerna enkla för vem som helst att montera med medföljande verktyg.

I söndags var det dags för en långtur till Ikea för att köpa så väl bokhyllor som stolar. Ikeas varuhus i Malmö är som alla andra Ikeavaruhus: En lång "snitslad" bana från avdelning till avdelning. Också detta egentligen en genialisk tanke, trots en eller annan sur min över att behöva passera både soffor och sovrum för att komma till avdelningen för bokhyllor. Det är lätt att hitta på ett sådant varuhus.

Det var därför med viss besvikelse jag konstaterade att en sorglig trend på Ikea har fortsatt och blivit värre. Samlade avdelningar är nära nog ett minne blott på Ikea numera. Överallt i varuhuset finns samlingar av allehanda produkter: bokhyllor här, kuddar där stolar där, allt i en salig röra. Jodå, avdelningarna finns kvar, men det är tyvärr inte längre så att de är renodlade och ibland kan det vara svårt att veta om samlingen man just gick förbi var allt som fanns i kuddväg, eller om det kommer en riktig avdelning för sådant längre fram. Resultatet blir tyvärr frustration, för terränglöpningen genom hela varuhuset, mellan skrikande barn och slöa gubbar kommer man inte undan, men nu är man dessutom hela tiden osäker på var man befinner sig. Avsikten är naturligtvis att man som kund ska lockas till impulsköp av sådant man inte alls var där för att titta på från början, men jag undrar om det inte är fler som i likhet med mig bara ger upp. 

Nästa Ikea-besvikelse kom när de till slut inköpta och hemtransporterade möblerna skulle monteras. Borta var nämligen den smarta, enkla monteringen. Så väl hyllorna i Markör-serien som stolen Stefan kräver nämligen att man skruvar i trädelar som inte är förborrade, och i förkommande fall även att en hel del andra tröga skruvar ska dras i. Det senare är bara ett lindrigt frustrationsmoment, men det förra innebär att monteringen nära nog omöjliggörs för den som inte äger en skruvdragare eller borrmaskin. Att dra i skruvar förhand utan förborrning är för det första ofantligt jobbigt, och för det andra inte speciellt bra för träet. Ikea, vad hände med de smarta monteringslösningarna? De där som inte krävde att man har tillgång till kraftigare verktyg än maximalt en skruvmejsel, och ofta inte ens det?

Jag vill uppmana Ikea att tänka efter: Släpp inte Ikea-tanken! 

I Dagens Nyheter idag:

SSU ser medlemsanmälningarna strömma in. Anledning: SSU-basen Anna Sjödin har blivit kändis efter krogbråket på Crazy Horse i vintras.

Enligt åtalet ska Anna Sjödin ha kallat en av ordningsvakterna för "jävla svartskalle" och sagt att personer som han inte är välkomna i Sverige.

Nu, mer än tre månader efter bråket, går det lättare än på länge för SSU att locka nya medlemmar.

Hur fan…!?  

Sommarvärmen är här och glassäsongen är officiellt inledd! Därmed är det naturligtvis också dags att avsmaka och döma årets glassnyheter. Jag har hittills hunnit med två stycken:

Magnum Yoghurt Fresh (GB)

När: 24 april efter rännande i affärer i Malmö samt under promenad genom norra Lund den 9 maj
Var: Svågertorp samt Lund
Pris: 14 Kronor
Betyg: 4

Äntligen en nyhet som tillför något till den numera klassiska Magnum-familjen! Yoghurtglass med hallonsås och det överdrag av mörk mjölkchoklad som är Magnums signum. Jag har nu provat denna glass två gånger och kan konstatera att det är en glass jag kommer att komma tillbaka till. Där tidigare försök att utveckla Magnum mest lett till jolmigt sötslisk som bäst sammanfattas i "för mycket" lyckas GB med Yoghurt Fresh med konststycket att lätta upp Magnum. Chokladöverdraget är detsamma som på Magnum Classic och är inte mycket att säga om: En okej mjökcholkad, men inte så spännande. Det nya ligger i yoghurtglassen, som verkligen smakar av yoghurt, något som båda gångerna fick mig att hajja till vid första tuggan. Men ju mer man äter av glassen desto mer framstår yoghurtglassen som en riktigt, riktigt bra idé: Yoghurtens syrlighet balanserar på ett riktigt fint sätt den tunga och söta chokladen och gör att glassen inte känns lika tung och söt och "mycket" som t.ex. Magnum Classic. Hallonsåsen, däremot gör inte mycket mer än att tillföra lite fruktsötma. Det är i och för sig trevligt, men lite bättre stuns i fruktsmaken får det nog vara för att jag ska hoppa högt av glädje. Och nog kunde glassen trots allt få vara lite mindre söt ändå. Betyg 4 av 5 blir det för en ny, friskare Magnum.

Nestlé Cheesecake (Åhus) 

När: 7 maj
Var: Skäralid, Söderåsens nationalpark
Pris: 16 kronor
Betyg: 2

Cheesecakeglass låter roligare än det är, åtminstone i den version som serveras av Åhus glass. Jag väntar mig något uppfriskande och annorlunda, men det jag till slut får på min tunga känns som tämligen ordinär, sötsliskig glass. Glassen påstås ha en frisk smak av färskost, men den märker jag inte mycket av. Snarare upplever jag den som en ganska neutral glass, som lika gärna kunde ha varit någon halvdan vanlijglass. Hallonsåsen i glassen tillför heller inte mycket till intrycket. Faktum är att innan jag tog en titt på innehållsförteckninge trodde jag att det skulle föreställa jordgubbssylt, vilket kanske säger något om den tama smaken. Överdraget av yoghurt lämnar även det en del i övrigt att önska. Det är så sött, så sött, sött och påminner nästan om vit choklad i sötma. Poängen med yoghurt är att låta den behålla sin syrlighet, som balans till glassens sötma i övrigt. Detta blir mest bara sött på sött. Cheesecake-delen verkar mest bestå i några kringspridda kaksmulor i glassen och de gör inte människa lycklig. Nej, det här är tamt. Ska man sticka ut med en annorlunda glass ska man göra det ordentligt. Åhus Cheesecakeglass gör inte det. Visst, glassen smakar gott, om än alldeles för sött — det är en halvhygglig glass, om man inte tänker för mycket på att den borde smaka cheesecake — men för 16 kronor väntar jag mig mer än bara en okej pinnglass. För 16 kronor vill jag ha en smakupplevelse. 2 pinnar av 5 blir det för Åhus Nestlé Cheesecake.

Fler glassrecensioner kommer under sommaren, var så säkra!

Jag med min första Magnum Yoghurt Fresh efter shoppingtur i Svågertorp. Foto: Ria.

Jag sitter just nu med mitt morgonkaffe och hör på radion att Skolverket nu ger sitt stöd för Ytterbyskolans tilltag att censurera elevernas politiska åsikter genom att ge personer som uttrycker vissa åsikter underkänt i samhällskunskap (som jag också skrev om den 11 april). Motiveringen är att elever som uttrycker vissa åsikter (t.ex. nedsättande åsikter om homosexuella) inte kan anses ha uppnått läroplanens kunskapsmål att "kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt". Skolverket "har ingenting att erinra".

Man påstår också att "detta har inget med elevernas åsikter att göra". Det är klart det har! Vad handlar detta om, om det inte går ut på att beskära elevernas åsiktsfirhet? Visst kan man med visst fog fråga sig vad elever med t.ex. nazistiska sympatier egentligen lärt sig på skolans historie- och samhällskunskapslektioner, men en elev kan ju tyvärr uppfylla alla kunskapsmål och vara fullt införstådd med demokratisk beslutsordning och ändå göra ett annat politiskt vägval. Detta gäller ju för övrigt alldeles uppenbart elever med extrema vänstersympatier också (något som jag kan sätta pengar på är betydligt vanligare). Ska dessa också ges underkänt?

Och framför allt: Vilket betyg ska vi ge Ytterbyskolan och Skolverket, som uppenbarligen inte inser att åsikts- och yttrandefrihet är själva grunden till det demokratiska arbets- och beslutssätt de säger sig vilja försvara, men i själva verket avskaffar?

Uppdatering: Henrik Alexandersson (liksom för övrigt Daniel i sina kommentarer till denna bloggpost) lägger fram ytterligare två starka, praktiska skäl till varför Ytterbyskolans tilltag är en ytterligt dålig ide:

Skall valpar i tonåren, som inte fattar något, straffas resten av livet genom att de får ofullständiga betyg - bara för att de hyste en korkad åsikt när de gick i grundskolan?

Det borde vara så självklart: Det finns en anledning till att vi bara tillåter vuxna att rösta. I grundskola och gymnasium är det ytterligt få som verkligen tänkt igenom och cementerat sin politiska åskådning.

Dessutom kapitulerar man för de aktuella åsikterna när man förbjuder dem istället för att bemöta dem. Här skapas martyrer. Och här byggs en egotrippad uppfattning, i mörkerkretsar, om att samhället inte skulle "klara av" att ta en debatt i frågan.

Martyrdyrkan är på intet sätt någonting som dött ut. Tvärtom är martyrskap något som slår. Tyvärr. HAX och Daniel har alldeles rätt när de påpekar att detta i slutändan bara gynnar dessa rörelser som lever på att göra sig till martyrer. 

Uppdatering 2: Skolverket har gjort ett förtydligande, där man försöker framhäva att det inte är åsikter som ska betygsättas, utan kunskaper. Samtidigt håller man fast vid att Ytterbyskolan handlar rätt, när man i en skrivelse den 9 maj till skolan säger: "Som ärendet nu beskrivits från skolledningen har Skolverket dock inget att erinra om tillämpningen av reglerna för bedömning och betygssättning av den aktuelle eleven." Och senast idag har man alltså från skolans sida upprepat sin ståndpunkt och fått stöd av Skolverket i radio. Skolverket vill både äta kakan och ha den kvar. MJ skriver klokt:

I sitt förtydligande till beslutet skriver skolverket att

Det är elevens kunskaper och förmåga som ska bedömas vid betygsättningen - inte elevens åsikter eller beteende […] Betygssystemet måste tillämpas på ett för alla elever rättssäkert sätt.

Men skolverket skriver också i sin "Frågor och svar-avdelning" att "När betyget väl är satt finns ingen möjlighet att överklaga det." Vem skall då garantera att systemet är rättssäkert?

Det mest slående i hela diskussionen är att alla ständigt talar om vikten av demokrati. Demokrati hit, demokrati dit. Samtidigt verkar samma personer inte förstå att demokrati i sig bygger på rätten att få utrrycka sina åsikter, också kontroversiella sådana. Man vill främja demokrati, men förstår inte att man hackar sönder dess fundament när man skär i yttrande-, press- och åsiktsfrihet.

Jag vidhåller, underkänt skolverket!

Jag instämmer.

Suppose for a moment that worst comes to worst and you have a seriuos accident. Maybe you lose consciousness, maybe you even lose your life. The paramedics find your cell phone in your pocket and try to notify your loved ones. But your phonebook contains hundreds of names and numbers with various shortnames, all designed for your convenience and no-one elses. While the rescue team give up trying to find the relevant phone contact, your life is on the line and the people whom you love and who love you know nothing.

The frustration felt in exactly this situation inspired a London paramedic to come up with an idea which is as briliant as it is simple (major Swedish newspaper Svenska Dagbladet): What if everyone had an emergency contact with a standardized shortname? In your cell phone’s phonebook, add a post called ICE (which is short for "In Case of Emergency") containing a phone number rescue personel can call to reach your wife/husband/parents or whoever you would like the rescue team to be able to reach. Don’t forget to add the country code, so that your ICE also works from abroad. (Eg., if you want the number to Swedish cell phone, your ICE would contain the number +46 7XX XXXXXX.)

Of course, you can have more than one ICE, and you can label them, as long as each post starts with "ICE". Eg. you might want to have "ICE1 (parents)", "ICE2 (girlfriend)" etc.

According to Svenska Dagbladet, Swedish emergency operator SOS Alarm now recommends this standard to everyone. I wholeheartedly applaud the initiative and encourage all readers to spread the word. ICE is a great idea.

(Thank you Ria for telling me about this!) 

"Hög konsumtion av kranvatten höjer risken för cancer i urinblåsan", läser jag på Svenska Dagbladets hemsida, och gör en mental notering om ytterligare ett smått bisarrt cancerlarm. Jag minns för några år sedan då tidningarna slog upp att champinjoner orsakar cancer. Till slut visade det sig att den undersökning man byggde larmrubrikerna på bestod i att man matade försöksråttor med enbart champinjoner under en längre tid, vilket naturligtvis inte har någonting med normalt, mänskligt födointag att göra, och många, många ämnen är skadliga i stora doser, även om de är ofarliga, eller till och med livsnödvändiga i små.

Som av en händelse läste jag precis här om dagen följande hos Olof Hallonsten:

Jag tänker inte utge mig för att kunna besvara dessa frågor, men jag vill understryka att det den viktiga roll som vetenskapsjournalistiken spelar. I universitetsvärlden talas det ibland om den s.k. "tredje uppgiften"*, som innebär att forskarna ska kommunicera med övriga samhället, för att den kunskap som forskas fram ska spridas utanför akademins korridorer. Det finns många sätt på vilka denna uppgift kan fullgöras, men massmedia är och förblir det främsta sättet att nå ut med budskap till allmänheten. I vetenskapliga sammanhang sker detta nästan alltid genom vetenskapsjournalistiken, och endast i undantagsfall genom att forskarna själva skriver om sina resultat i debattartiklar och kolumner. Därmed blir det vetenskapsjournalistens uppgift att sålla det vetenskapliga materialet — att finna det för allmänheten intressanta — och att förklara de vetenskapliga resultaten på ett för gemene man begripligt sätt. Här, menar jag, är det utan tvekan journalistikens uppgift att förmedla de vetenskapliga resultaten sådana de är. Det är måhända inte möjligt för en vetenskapsjournalist att "visa den ‘korrekta’ bilden" forskningen i dess helhet. Långt ifrån all forskning, hur vetenskapligt välmotiverad och god den än må vara, är av allmänt nyhetsintresse, och det urval journalisten gör färgas naturligtvis av vad han/hon bedömer som intressant. Så fungerar journalistik och det får vi nog leva med. Däremot är det journalistens uppgift, och detta tror jag är fullt möjligt och nödvändigt, att inte förvränga, överdriva eller förminska de vetenskapliga resultaten. Inte heller att ta dem ur sitt vetenskapliga sammanhang. Till exempel får vetenskapsjournalisten inte falla för frestelsen att utfärda än det ena, än det andra cancerlarmet, när det inte finns vetenskapligt underlag för att med säkerhet uttala sig. Inte heller ska vetenskapsrapporteringen presentera ett resultat om att "forskarna tror" det ena eller andra, när det finns flera motsägande undersökningar, eller när det de facto fortfarande pågår en livaktig diskussion i vetenskapssamhället. Det är också vetenskapsjournalistens uppgift att rapportera nya resultat som motsäger sådant man tidigare rapporterat om.

Vetenskapsjournalistikens uppgift är att ge en korrekt bild av de resultat som bedöms vara av allmänt intresse. Journalistens egna bedömningar och värderingar spelar en viktig roll i urvalet av vad som rapporteras (och detta ställer i sin tur sina egna krav på medvetenhet hos journalisten), men i själva rapporteringen får egna värderingar eller lystnad efter feta rubriker inte tillåtas förvränga de vetenskapliga resultaten.

* Fotnot: Första och andra uppgiften är forskning respektive undervisning.

Ur LO:s nyhetsbrev: 

Borgarna vill sänka arbetsgivaravgifterna för att företag ska anställa fler. Men det betyder ju egentligen att det är vår lön som sänks. För arbetsgivaravgiften är en del av lönen.

Ja LO, det är riktigt: arbetsgivaravgiften är en del av lönen. Jag gratulerar er till denna grundläggande insikt, som hela den socialdemokratiska maktapparaten gjort sitt bästa för att förneka. Hoppas att ni nu också drar slutsatserna som följer av denna insikt.

Arbetsgivaravgiften är en del av arbetsgivarens lönekostnad: Dess storlek är direkt beroende av den anställdes bruttolön, den betalas per anställd. Den är helt enkelt en del i den penningpåse arbetsgivaren en gång i månaden ska punga ut med för arbetstagarens arbetskraft. Kort sagt: Arbetsgivaravgiften är en inkomstskatt. Varken mer eller mindre. Den egentliga bruttolönen är det som kallas bruttolön, plus arbetsgivaravgiften. Denna skatt har man dock fuskat bort genom att kalla den arbetsgivaravgift och låta bli att redovisa den i lönebeskedet. Med andra ord: Den vanlige löntagaren luras att tro att han/hon får en lägre lön än han/hon egentligen får och att han/hon betalar en lägre skatt än han/hon egentligen gör. Detta är det stora lurendrejeri som kallas arbetsgivaravgift och som LO varit med om att slå i Sveriges löntagare. Efter ovan citerade insikt från LO förväntar jag mig att man i fortsättningen avhåller sig från att slå i folk att arbetsgivaravgiften är något annat än en skatt på arbetsinkomst.

Och för övrigt: Eftersom arbetsgivaravgiften är en skatt och iallafall inte kommer mig till del på mitt bankkonto accepterar jag gladeligen den föreslagna lönesänkningen för att skapa en arbetsmarknad där företag kan anställa fler människor. 

(Via HAX och Right Online)

The CAT telescope, designed in the 70:s, with a 1.5 meter mirror is finally on its way from the La Silla Observatory in Chile to the old water tower that is now part of the new astronomy building here in Lund. This telescope will now be the largest in Scandinavia. It is very unusual that a telescope is placed in such a densely populated area. This telescope will now sit right in the city of Lund, ten minutes’ walk from the city center, right across the street from my office at the Department of Physics. Combined with the often cloudy and rainy weather in Scania, this is very far from an ideal location for a telescope. One of the Lund astronomers explains at forskning.se:

Also, I will gladly admit that I find it really cool that we get high quality astronomical equipment to Lund. I think this will be good, both for research and for the undergraduate and graduate education in the physical sciences. Now I will just have to figure out a how to get to play a bit with this thing…

(From forskning.se via Forskning och Framsteg blog.)

Man upphör aldrig att förbluffas av mänsklighetens idiotier:

"Da Vinci-koden" stoppas på Färöarna

Chefen för Färöarnas enda bio med resurer att ta in filmer anser att den strider mot Bibeln och därmed mot färiska blasfemilagar.

Själv har chefen för Havnar bio, Jákup Eli Jacobsen, varken läst boken eller sett filmen utan anser att det han hört om boken räcker för att fatta detta beslut.

– Bara det att det påstås att Jesus skulle ha fått barn med en kvinna är tillräckligt för oss att inte vilja visa filmen.

Ja, hjälp! Barn med en kvinna! Sådant snusk kan man ju inte tillåta! Hade det varit bättre om han fått barn med en man, kanske, Jákup?

SvD rapporterar från Göran Perssons förstamajtal:

- Hela tanken med högerns politik är att sätta in en stöt mot den svenska arbetsmarknadsmodellen, sade Persson.

Ja, just det! Är det inte precis det som behövs i en tid när socialdemokratin kan beskriva tusen plusjobb som en stor framgång? 

Jag satte precis igång radion och ramlade rakt in i "Ring P1" (som jag för övrigt tidigare kommenterat här). I vanliga fall är detta program inte precis någon källa till klokskaper, men denna 1 maj visade sig vara ett undantag: Precis efter att jag slagit på radion ringde en man från Onsala för att prata energipolitik. Hans budskap kan sammanfattas i två punkter:

Jag firade min Valborgsmässoafton med att gå och se det klassiska Lundaspexet "Djingis Kahn" tillsammans med några vänner och bekanta. En spexupplevelse utöver det vanliga var det utan tvekan. Materialet i denna klassiker håller än, även om man i ärligheten namn också kanske ska säga att denna uppsättning plockade sina flesta poäng på sångnumren snarare än dialogen, vilken dock förvisso inte var dålig och innehöll dräpande, nyskrivna forumuleringar som "Och Göran Persson, han gav upp allt för kärleken… till spriten". Men, tycker jag, inget fel i att musiknumren fick ta mycket plats i denna spexuppsättning, för de framfördes sannerligen med bravur. Skådespelarlaget bestod rakt igenom av mycket goda sångare, och dansförmågan var det heller inget fel på, så det är klart att detta ska utnyttjas, speciellt i ett spex som Djingis Kahn, som innehåller så mycket bra musik.

Medan jag satt i Stora salen i AF-borgen kom jag också att fundera över vilket märkligt nöje spex utgör, och vad som gör att jag oerhört uppskattar en god spexföreställning. Det som gör spexet som konst- och underhållnignsform speciellt är att det är lättsamt och opretentiöst samtidigt som det är i allra högsta grad intellektuellt. Ett bra spex bygger på en allmänbildad publik, som förstår de referenser till omvärlden och till litteratur, musik och annan konst, som spexet gör. En bra spexdialog bygger därtill sin humor på ordvitsar och antydningar, vilket också kräver ett vaket och tränat sinne. Att gå på spex är heller inte något passivt nöje. Spex som konstform bygger på interaktion mellan ensemble och publik. Därför är heller inte den ena spexföreställningen den andra lik, men de har det gemensamt att de står och faller med publikens gensvar. Att se andra typer av föreställnignar — teater, film, musik — kan vara nog så underållande och medryckande, men ingen form av underhållning, inte ens spexets systergenrer revy och krogshow, innebär riktigt samma interaktion med publiken. Av precis samma anledningar är spex också en känslig underhållningsform. Ett spex som inte är bra, av en eller annan anledning faller platt. Men faktum kvarstår: Ett bra och väl framfört spex är precis sådan underhållning som tilltalar mig. Därför är spex för mig en oslagbar form av underhållning, som jag garanterat kommer att hänge mig åt många gånger till.