My Cup of Tea

"Uhh! Det smakar ensilage…" säger M och skrynklar ihop hela ansiktet, och som den hästtjej hon är bör hon väl veta. Och jo, det smakar mycket riktigt gammal lövhög. Det luktar för övrigt gammal lövhög också. Faktum är att gammal lövhög är en hyggligt adekvat beskrivning av vad det faktiskt är. Och nu råkar ju jag gilla smaken av lövhög …

Det rör sig om pu’er, en familj av teer som kommit oss i västvärlden tillgodo genom de senaste årens närmast explosiva intresse för te, och som till skillnad från de teer som i dagligt tal kallas fermenterade (det som vi i Sverige, och här i England där jag numera bor, kallar svart te, efter den färg tebladen får av att oxideras), faktiskt är fermenterade. Teet tillverkas genom att tebladen hettas upp för att avbryta oxidationsprocessen (precis som när man tillverkar grönt te, alltså), varefter de rullas och torkas och pressas samman till hårda kakor. Teet lagras sedan minst ett par år, men gärna flera, varvid det fermenteras.

Det jag har i koppen, både där jag sitter vid tangentbordet just nu, och den gången för några månader sedan när jag var nyss hemkommen till Lund efter en resa till Stockholm, är Zhongshan Memorial, ett långlagrat pu’er (även kallat grönt pu’er) inköpt på In the Mood for Tea, vid samma tillfälle som det sommarblommiga Golden Osmanthus jag skrev om för ett tag sedan.

De torra tebladen är hoppressade i en mörk kaka som skiftar i grågrönt, brunt och svart. Den doftar lite lätt av fjolårsgräs. Jag brygger teet i mycket varmt vatten, i liten mängd med ganska mycket teblad (efter ett inledande försök med för lite teblad) under kort tid. Första bryggningen ger jag dryga 30 sekunder. Följande bryggningar, jag får utan problem ut fyra riktigt hyggliga bryggningar, ökar jag på med tio, tjugo sekunder varje gång.

Doften som kommer emot mig när jag sticker näsan i den nybryggda koppen te är omisskännlig. Ni har alla varit där, i mormors gamla hus på landet, en övergiven bunker i skärgården. Man går ner för kullen, öppnar dörren och hukar sig för att komma in (trots att man är tio år och 150 cm lång), in i den gamla källaren. Det sitter spindelväv som draperier i hörnen, det ligger gamla löv på golvet, på väggarna finns vita märken efter sedan länge försvunnet vatten. Andas in! Där har du lukten! Under detta lager av gammal källare finns andra toner: lite sjögräs och tång, mossa och barrskogshumus. Dekadenta toner för hela slanten. En liten gräsighet finns där också, men det är gammalt gräs som hunnit torka. Dofterna är grå, bruna och gula; intet grönt så långt ögat når. 

Smaken domineras även den av dekadens. Visst finns där smak av strävt grönt te, såsom vi är vana vid det, men det gömmer sig under ett täcke av regnvåta fjolårslöv och bitar av läder. Någonstans finns en liten saltaktigt havssmak, lite åt sjögräs igen. Efter hand kryper mindre ljusskygga smaker fram. Jag tror mig ana en liten lakritsrot någonstans, och jag tänker på riktigt mjuk och saftig mörk frukt, så där mogen att den riskerar att falla samman och påbörja sin förruttnelse vilken sekund som helst: björnbär, mörka körsbär, blåa vindruvor.

Jo, jag tycker om det här teet, kanske till lika stor del för att det fascinerar mig som för smaken i sig. Pu’er är en relativt ny upplevelse i min tevärld, och det finns mycket kvar att utforska. Zhongshan Memorial är en upplevelse, men den känns mer som startstation än slutdito.

Återstår nu bara att lista ut var man egentligen kan köpa bra och intressant te i Cambridge. Man kunde tro att i telandet England skulle det gå tretton specialiserade tebutiker på dussinet, men utbudet hittills har inte imponerat. 

En kommentar jag har hört mer än en gång om folk i den anglosaxiska världen är att "de är så ytliga." Ofta handlar det om amerikaner, men inte sällan även om engelsmän. Vad som avses är inte något överdrivet modeintresse, för många timmar framför dokusåpor och idol, överdrivet fotbollsintresse, för dyra handväskor, eller annan påstådd eller verklig ytlighet som det finns precis lika mycket av i Sverige. Vad det handlar om är istället amerikaners och engelsmäns vanemässiga vardagsartighet: man säger tack och varsågod och man frågar "how are you today?", och önskar en god kväll och en trevlig helg, utan att detta ska tolkas som någon inbjudan till djupare konversation, eller något intresse för den tillfrågades småkrämpor. "Engelsmännen är lätta att prata med, men svåra att lära känna", heter det.

Men det rör sig förstås om ett missförstånd av vad detta småprat, som förvisso känns ovant för en svensk, handlar om. Huruvida engelsmannen eller amerikanen ifråga har något intresse av att diskutera försokratisk filosofi, mormors hjärtproblem, EPR-paradoxen, eller något annat "viktigt" och "djupt" har helt enkelt inte med saken att göra. Syftet med de enkla gesterna och artigheterna som man möter på flera ställen både i USA och här i England, är att fungera som ett socialt smörjmedel. Det är helt enkelt lättare och roligare för alla inblandade om man bemöter varandra med enkla vänligheter som besvaras med ett tack eller två.

Som igår kväll, då jag på väg hem från stan svängde förbi ASDA, en stor matvaruaffär fem minuters promenad hemifrån, för att köpa en limpa bröd och några småkakor. I samtliga öppna kassor står veckohandlande familjefäder och dito mödrar med bräddfyllda kundvagnar, så jag bestämmer mig för att bita i det sura äpplet och inse att det kommer att bli en lång väntan bakom ett varuberg som ska skannas, packas i plastpåsar motsvarande ett mindre oljefält, och betalas. Jag ställer mig i den kassa där mannen med en kubikmeter varor i alla fall har kommit en bit på vägen med att lasta upp sina varor på bandet. Killen i kassan tar betalt av föregående kund och gör sig beredd att ta sig an ett varuberg (jo, man bygger sådana här, och får vänliga uppmaningar av kassapersonalen att göra just detta om man på svenskt manér låter varorna breda ut sig över bandet mer än nödvändigt — utrymmet behövs ju för nästa kund) som i tre lager sträcker sig längs hela bandet. Då får mannen syn på min lilla varukorg innehållande totalt två varor och skyndar sig att skicka fram mig till kassan, med några vänliga ord om att när jag har så lite så ska jag ju inte behöva vänta på honom och hans fru. Glad och tacksam, och lätt kissnödig med en önskan om att komma hem kvickt, kan jag snabbt betala mitt inköp och komma iväg medan kunden vars tur det egentligen var lugnt påbörjar arbetet med att fylla sina påsar. Självklart utväxlades under allt detta ett antal vänliga ord, och från min sida uttryck för vederbörlig tacksamhet. Leenden utväxlades.

När hände detta i Sverige sist? I Sverige kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag fått gå före någon med en fullastad kundvagn, ens när vi båda stått och väntat, än mindre när kundvagnens innehavare redan börjat lasta upp sina varor. Och — måste jag i samma andetag skamligen erkänna — de gånger jag själv manat någon att gå före mig i kön är nog ännu mer lätträknade (jag anför till mitt försvar att jag sällan storhandlat på riktigt, eftersom jag varit bortskämd med ensamhushåll på kort gångavstånd från bra affärer, men den bistra sanningen är nog den att jag är lika stöpt i den svenska "min plats i kön är min"-kulturen som alla andra).

Detta att tilltala varandra och föra ett artigt och lättsamt samtal i vardagssituationer, att be om ursäkt när man råkar stöta ihop med någon, även om det inte var ens eget fel, att säga hej och god morgon och tack, det är vad den anglosaxiska "ytligheten" handlar om, och det är en markant och mycket behaglig skillnad mot Sverige. Även jag, som också med svenska mått mätt har svårt att hantera kallprat, kan inte annat än uppskatta en sådan kultur.

Knappt har dammet hunnit lägga sig efter FRA-debaclet (som för all del inte är avslutat, och som jag fortfarande avser att skriva ihop några reflektioner kring), förrän det blossar upp två nya eldar. Den ena är europaparlamentarikern Marianne Mikkos idiotförslag att censurera registrera bloggar. Det kanske jag kommenterar, men det får vi se. Tills vidare, läs för allt i världen Henrik Alexanderssons och Johan Ingerös utmärkta bevakning av det hela.

Själv har jag nu ägnat torsdagkvällen åt en helt annan fråga, som känns mer personligt brännande: upprättandet av ett DNA-register över hela svenska folket. Detta ska ske genom ett kidnappande av det s.k. PKU-registret, upprättat i forskningssyfte, där blodprov från i princip samtliga personer födda i Sverige efter 1974 finns bevarade och registerförda. Medgivandena till användning av vävnadsproverna har givits under dyrt och heligt löfte om att proverna endast får användas i forskningssyfte. Nu har det skett en betydande ändamålsglidning, och PKU-registret har redan använts till andra saker (i förekommande fall förvisso lovvärda) än forskning. Det är idag tillåtet att lämna registret, vilket enligt gällande lag innebär att provet måste förstöras eller helt avidentifieras.

Nu arbetar en utredning med att ta fram ett lagförslag som väntas göra det förbjudet att återkalla det samtycke som föräldrarna lämnat. Man behöver inte vara särskilt paranoid för att inse vad det betyder: myndigheterna skaffar sig ett mer eller mindre komplett DNA-register över samtliga i Sverige födda efter 1974 — ett register som det inte är tillåtet att lämna och som politiker och myndigheter därför kan använda till precis vad sjutton som helst, utan att vi som medborgare ges någon som helst laglig möjlighet att göra något åt det. Det här handlar inte längre om forskning. Det handlar inte längre om att kunna identifiera kroppar efter förolyckade personer (som man gjorde efter tsunamikatastrofen i Sydostasien). Det handlar inte ens om att kunna fälla eller fria (båda har förekommit) personer misstänkta för grova brott. Det det handlar om är ren och skär övervakning — en övervakning som i praktiken riskerar att göra open source av allas våra gener.

Det här går inte att stillatigande åse. Det här är definitiv inget jag med gott samvete, och bibehållen trygghet och integritet kan vara en del av. Hur mycket det än smärtar mig att sätta käppar i hjulet för den unikt värdefulla forskningsresurs som PKU-registret utgör, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att jag — och så många som möjligt med mig — måste lämna PKU-registret omedelbart, medan det fortfarande är min lagliga rätt. Därför har jag i kväll författat ett brev innehållande mitt återkallande av mina föräldrars samtycke till användning av mitt PKU-prov. Imorgon skriver jag under det och postar till PKU-registret, och min sambo gör likaledes.

Jag har också satt samman en brevmall i pdf-format, där man bara behöver fylla i sin personspecifika uppgifter, skriva under och skicka in. Mallen finns i två versioner: en längre som innehåller den ideologiska motiveringen till utträdet, och en kortare som bara innehåller själva återkallandet av föräldrarnas samtycke. Om jag får möjlighet kommer jag att lägga ut dessa mallar på internet. Den som är intresserad av att få dem sig tillsända kan tillsvidare skicka ett e-brev till magnus[_at_]mycupoftea.se (ersätt [_at_] med snabel-a, givetvis).

Jag undrar om regeringen inser hur mycket den är på väg att förstöra. Som forskare — förvisso på ett område som inte kräver några mänskliga försöksobjekt — ser jag detta som en tragedi för vetenskapen. Så mycket av medicinsk forskning bygger på att människor ger forskarna förtroende att använda och lagra potentiellt känsligt material i form av vävnads- och DNA-prover. Om myndigheter nu börjar bereda sig själva möjlighet att snoka bäst de vill i detta material, och dessutom förbjuder människor att göra något åt saken, då finns det en stor risk att folk inte längre vågar lämna sin vävnad till forskningen. Och då är sabotaget mot vetenskapen ändå det mindre problemet med den här utvecklingen. 

"Döda poeters sällskap" är en film som man kan tycka ett och annat om. Jag vet flera som älskar den. Jag vet andra som avskyr den. Men om något är oomtvistligt så är det att det den i grunden handlar om, dess budskap, som i alla fall inte gick mig som, när det begav sig, ung tittare förbi, är modet att stå upp för det man innerst inne vet är rätt. Och om vikten av att göra det.

Mattias Svensson och Fredrik Westerlund har gjort en fullständigt briljant pastisch på filmens avslutning, med anledning av den kommande voteringen om FRA-lagen. Det är detta det hänger på nu: en handfull modiga liberaler som måste våga stå för sina värderingar. De måste känna att de har allt stöd de kan få. Mina damer och herrar, Döda politiska karriärers sällskap. Se den, och sprid den!

Igår morse skickade jag e-post till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Jag har aldrig kontaktat en riksdagsledamot direkt förut. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att göra det igen. Men den här frågan är för viktig för att låta passera, särskilt som de som borde ha till uppgift att skärskåda den föreslagna lagstiftningen i detalj fullständigt ignorerat hela frågan ända till dessa sista skälvande minuter, då det gått upp även för en och annan journalist att det pågår en veritabel explosion i bloggosfären. Det handlar förstås om det som kommit att kallas FRA-lagen, d.v.s. den föreslagna lag som ska göra det möjligt för Försvarets radioanstalt (FRA) att avlyssna samtlig data- och teletrafik som passerar Sveriges gräns.

Den gode Olof Hallonsten gjorde det rätta redan i början av april, och tillskrev ledamöterna i riksdagen. För egen del använde jag samma lista över ledamöternas e-postadresser som han, och baserade även mitt eget brev delvis på det vältaliga brev som han skickade och la ut i sin blogg. Jag hoppas att han inte har något emot att jag lånat diverse formuleringar och argument, med tanke på att vi har ett gemensamt intresse av att stoppa den föreslagna lagen.

Följande skickade jag alltså till riksdagens 349 ledamöter:

Bästa Riksdagsledamot,

I egenskap av röstberättigad svensk medborgare, och därmed en av dem som utgör grunden för att ditt uppdrag existerar, att det har demokratisk legitimitet, och att du uppbär lön för att utföra det, tillika en av dem du har att svara inför när dina och ditt partis beslut skall fattas och fattas i riksdagens kammare, vänder jag mig härmed för första gången direkt till dig med mina farhågor om en specifik politisk fråga. Mycket snart kommer förslaget om att ge Försvarets radioanstalt (FRA) laglig rätt avlyssna och registrera samtlig elektronisk kommunikation som passerar Sveriges gränser att behandlas i Riksdagens kammare. Detta förslag har redan bordlagts en gång för cirka ett år sedan, och om jag förstått rätt är det inte möjligt att åter bordlägga det. Denna gång är det allvar. Om förslaget bifalles av kammaren har Sverige tagit ett allvarligt och drastiskt steg bort från grundläggande demokratiska principer. Tyvärr förefaller det sannolikt att detta kommer att ske, då såväl Sveriges regering som delar av oppositionen stöder förslaget. Som riksdagsledamot sitter du på ett personligt mandat i Sveriges riksdag. Det är din lagliga rätt — ja, till och med din moraliska skyldighet — att rösta i kammaren efter eget huvud, i enlighet med viljan hos de väljare som genom allmänt val givit dig sitt förtroende. Det fria och demokratiska Sverige har ett just nu mer behov än kanske någonsin av att du utnyttjar denna rätt.

Det anstår diktatorer som Kim Jong Il och Than Shwe att bevaka och avlyssna sin befolkning, och att föra register över åsikter och straffa oliktänkande. Det anstår despoter som  Robert Mugabe att genom rutten pseudo-demokrati hålla sig själva kvar vid makten, helt utan repsekt för folkets egentliga vilja och dess väl och ve. Kanske anstår det en demokratiskt vald, men stundom ideologiskt förblindad, president som George W Bush att ställd inför terrorhot införa lagar som strider mot medborgerliga rättigheter. Och det anstår kanske folkvalda i demokratier som Sverige att under tystnad bevittna dessa oförrätter men sällan agera för att stoppa dem, kanske beroende på att era primära ansvarsområden är inom och inte utanför landet. Det må för tillfället vara hänt.

Däremot bör det inte anstå dig som folkvald riksdagsledamot i en stabil demokrati att rösta för ett förslag som till synes kanske inte innebär en dramatisk skillnad i praktiken för yttrandefriheten och privatlivets helgd idag, men som har ett starkt symbolvärde och som fungerar som indikation på var Sverige placerar sig i ovan nämnda sammanhang, och som innebär ett stort steg på vägen mot ett samhälle där personlig integritet inte längre är ett värde som anses värt att försvara, ett samhälle där ingenting längre är en privatsak, ett samhälle där det inte finns några gränser för hur statsmakterna får övervaka sina medborgare. Det anstår dig i synnerhet inte att rösta för detta förslag om det är emot din övertygelse, men partipiskan kräver det. Det har vi inte valt dig till.

Artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipulerar följande: "Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."

Detta är en grundläggande demokratisk princip: var och en har rätt till ett skyddat privatliv, som inte får utsättas för godtyckliga intrång, till exempel genom avlyssning, varken från staten eller någon annan. Ja, vad mer är, artikel 12 stipulerar som rättsstatens skyldighet att skydda var och en medborgare från just sådana intrång. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär en lagfästning av just godtyckliga intrång i enskilda människors privatliv, och i företags och organisationers korrespondens. Faktum är att med det förslag som är lagt är intrånget värre än godtyckligt: det är systematiskt och allomfattande. Förslaget innebär att samtliga människor i Sverige, och en hel del personer utomlands, systematiskt kommer att avlyssnas och registreras i snart sagt all korrespondens i form av e-post, sms, telefoni och så vidare. Det vore naturligtvis illa nog om det bara var utrikeskorrespondens som övervakades, men såsom datatrafik fungerar idag passerar även nästan all elektronisk korrespondens inom landet Sveriges gräns under någon del av distributionskedjan. Just denna form av fullständig, automatiserad och identifierande övervakning av samtliga människor i ett samhälle, eller andra sätt att omintetgöra privatliv och fri korrespondens, är något som genom historien setts som en så skrämmande tanke att den i olika form utgör ett stående inslag i dystopiska framtidsskildringar i litteraturen, från Karin Boyes Kallocain till George Orwells 1984, från Philip K. Dicks Minority Report till William Gibsons Neuromancer.

Det är vidare mycket tveksamt om denna övervakning alls ökar medborgarnas och Sveriges rikes säkerhet över huvud taget, och det borde vara ställt bortom allt rimligt tvivel att den eventuella vinst som finns inte på något sätt står i proportion till den integritets- och demokratiförlust förslaget innebär. Det förefaller synnerligen osannolikt att denna övervakning på något sätt kommer att kunna ge användbar information i fråga om att komma åt internationell terrorism och grov organiserad brottslighet, vilket är vad som anförs som argument för förslaget. Däremot, även om det inte är avsikten idag, utgör denna övervakning ett förträffligt instrument för att övervaka enskilda personers åsikter och förehavanden. Detta inkluderar en lång rad fullt hedervärda saker, som ändå måste få vara vars och ens ensak. Det kan röra politiska diskussioner vänner emellan, det kan röra kärleksbrev mellan förälskade, det kan röra en utlandssvensks (som jag) betraktelser för familj och vänner i Sverige, det kan röra en väns vädjan till en annan om hjälp och förståelse i en svår situation, det kan röra en persons kontakt med en journalist, det kan röra ett företags korrespondens med en kund, och det kan gälla en arbetstagares kontakt med sin fackförening för att få hjälp i sin arbetssituation. Allt detta är sådant som kommer att övervakas och registreras. En del av det är kanske banalt, men ändå högst privat och känsligt av personliga skäl. En del av det är själva grunden för ett fritt och öppet samhälle. Detta är vad FRA:s övervakning för överskådlig framtid kommer att offra. Minns att övervakningssystem, -register och -lagar, när de väl är på plats, är mycket svåra att montera ned. Ett ja till avlyssningslagen har ingen ångervecka.

Sveriges riksdag står i begrepp att fatta ett beslut som helt och fullt strider mot artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i snart sagt varje tänkbart hänseende. Är detta något du som demokratiskt vald riksdagsledamot vill och anser dig satt att medverka till? Tänk efter ännu en gång! Missa inte ett ypperligt tillfälle att markera att trots att lagförslaget om FRA:s övervakning av post- och teletrafik vid en hastig anblick måhända kan tyckas oskyldigt och harmlöst i jämförelse med de vanor tidigare nämnda ledare har lagt sig till med, så är Sverige i demokratimening flerfalt bättre, och kan med vår snart hundraåriga tradition av frihet och demokrati föregå med gott exempel i världen, istället för att sänka oss till andras låga nivå.

Tillhör du dem som tror att detta förslag tillför ökad säkerhet och trygghet, och därför tänker rösta ja? Använd då de återstående dagarna till att fundera över detta, och väg noga argumenten. Är det värt att montera ned grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter för en tveksam möjlighet till en liten ökad säkerhet? Tillhör du dem som deklarerat att du är emot förslaget, och tänker rösta nej? Stå på dig! Tala med dina riksdagskollegor, oavsett partifärg. Kan du övertyga en enda är mycket vunnet. Tillhör du dem, och jag vet att ni är många, vars samvete och personliga övertygelse bjuder er att ställa er emot förslaget, men som av partiinterna skäl, karriärmässiga överväganden, eller rena påtryckningar överväger att rösta ja eller bli utkvittade? Fatta då mod! Det är precis i denna stund vi, det svenska folk som valt dig i förtroende till ditt uppdrag, behöver dig för att göra precis det du har laglig rätt och moralisk skyldighet till: rösta nej i enlighet med din övertygelse, och gör det med stöd av en stark opinion. Det är du som företräder folkets, väljarnas, vilja. Det är dig vi kommer att ta i försvar, och ge våra röster, den dag vi går till valurnorna för att utkräva ansvar och ge vårt förtroende. Det är dig som historien kommer att minnas som den som stod upp för frihet och demokrati i en tid då andra ville avskaffa just dessa värden. Det är ditt personliga och politisk mod vi behöver. Det — bland annat — har vi valt dig till!

Vänliga hälsningar

Magnus B**
Cambridge, Storbritannien, den 11 juni 2008

Gensvaret från riksdagsledamöterna har varit oväntat stort, vilket givetvis är positivt. Majoriteten av svaren kommer från vänster- och miljöpartister som meddelar att de delar den stora oro som finns och att de och hela deras partigrupper självklart kommer att rösta nej till förslaget. Det är bra, givetvis, men klart på förhand. Intressantare är de svar som inkommit från huvudsakligen moderater, centerpartister och folkpartister som stöder lagförslaget. Några av dem skickar ett uppenbart standardiserat svar om att detta är ett bra förslag och det borde vi begripa, men det har också inkommit några engagerade svar som försöker föra en seriös diskussion och som försvarar lagen med faktiskta argument, och som påpekar att det förslag som nu läggs fram försetts med betydande restriktioner kring vad FRA får inrikta sin signalspaning mot (bland annat får de inte inrikta spaningen mot e-post där både avsändare och mottagare finns i Sverige — vilket trots allt innebär att denna post måste passera FRA, och headerinformationen läsas — men vi utlandssvenskar som kan tänkas vilja skicka e-post till släkt och vänner i Sverige är fortfarande lovligt byte). Hur som helst medges härmed att förslaget inte är fullt så illa som jag och många med mig trodde. Faktum kvarstår dock att det rör sig om grader i helvetet. För att bemöta den vanligaste invändningen mot kritiken: Ja, Sverige behöver signalspaning. Ja, det är bra att signalspaningen lagregleras i större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Ja, FRA måste få möjlighet att anpassa sin spaning till dagens teknik och kommunikationsvägar. Så långt är jag överens med förespråkarna. Däremot anser jag inte att detta berättigar till att sätta upp den omfattande övervakning av alla människor som förslaget de facto innebär. Även om det stiftas regler om att viss typ av datatrafik inte ska vara mål för spaningen kvarstår faktum att all datatrafik kommer att sorteras genom FRA, med direkt möjlighet till övervakning och avlyssning (laglig eller ej). De enda som inte behöver oroa sig är de verklige skurkarna; de som i alla fall kan skydda sin kommunikation. Därför anser jag fortfarande att FRA-lagen måste fällas.

Det som krävs för att lagen ska falla är att minst fyra borgerliga riksdagsledamöter går emot partilinjen och trycker på nej-knappen morgonen den 18:e, då voteringen hålls. (Socialdemokraterna röstar nej till lagen, trots att de innan de förlorade valet ville införa en ännu sämre version — det är inte för inte som vi fortfarande talar om Bodströmstaten — och Vänsterpartiet och Miljöpartiet är även de emot propositionen.) Att gå emot partilinjen och fälla den egna regeringens proposition i en fråga med hög profil kräver, som det politiska klimatet ser ut i Sverige, stort mod och stor integritet. Jag tror att de som följer sin övertygelse och röstar nej har mycket att vinna på detta, men det är ändå fullständigt klart att de tar en stor risk med sina politiska karriärer (ofta är det unga ledamöter) och med sina politiska relationer. Dessa personer behöver stöd och uppmuntran. De ska veta att de har en stark opinion med sig. Henrik Alexandersson har listat en rad borgerliga ledamöter som kan tänkas rösta nej. Johan Ingerö har gjort detsamma. Vill du så här i sista stund dra ditt strå till stacken, skicka då en uppmuntrande och stödjande kommentar till dessa ledamöter av Sveriges riksdag.

Jag började min universitetskarriär i den nordliga av Sveriges båda anrika universitetsstäder, det vill säga Uppsala, där jag läste till civilingenjör i teknisk fysik. Jag hann för övrigt med en del annat också, bland annat en termin musikvetenskap. Mitt examensarbete gjorde jag på UCLA i Los Angeles, och jag fick därmed en dos av den amerikanska universitetsvärlden. De senaste åren har jag alltså doktorerat i Lund, vid det andra av Sveriges traditionstyngda lärosäten, och därefter hängt kvar en kort tid på en högst tillfällig anställning.

Nu är jag, som en del av mina läsare säkert redan vet, sedan en liten tid tillbaka i vad som måste betraktas som en av Europas, och därmed världens, mest anrika och kända universitetsstäder: Cambridge i Storbritannien. Här ska jag vara i två år som postdoktor i gruppen Quantum fluids vid Department of Applied Mathematics and Theoretical Physics. (För övrigt den institution där den inte alldeles okände Stephen Hawking är Lucasian Professor of Mathematics — samma professur som en gång Newton innehade, och som i kvantmekanikens, om inte barndom, så i alla fall tonår ikläddes av Paul Dirac. Så fick jag den namedroppingen avklarad också, även om jag naturligtvis inte har något med nämnda herrar att göra.) Här i den anglosaxiska universitetsvärlden tillhör den teoretiska fysiken traditionellt matematikämnet, och även om det idag finns teorigrupper vid samtliga större fysikinstitutioner är det alltså inte ovanligt i Storbritannien och USA att finna teoretiska fysiker som sorterar under matematik. Matematiken i Cambridge finns sedan 2005 på Centre for Mathematical Sciences, som väsentligen huserar två institutioner. Själv tillhör jag alltså institutionen för tillämpad matematik (och teoretisk fysik), men det finns även Department of Pure Mathematics and Mathematical Statistics, som mer motsvarar vad vi väntar oss att hitta på en svensk institution för matematik. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till denna organisations brister och förtjänster, men mitt spontana intryck är att de senare överväger. DAMTP har alla chanser att vara ett ställe där det händer.

I går, lördag, tog vi oss för första gången tid att faktiskt gå omkring i centrala Cambridge ordentligt. Cambridge är en stad som i storlek torde vara ungefär jämförbar med Lund, men som känns betydligt större, trots att själva centrum till ytan om något snarast torde vara mindre. Utbudet av det mesta förefaller fullt tillräckligt. Det enda som inte finns i en mängd som kommer i närheten av Lund är kaféer, vilket inte hindrade att vi fick varsin strålande god bit kaka, som vi kunde inmundiga i Costa Coffees fåtöljer. Själv köpte jag mig också en cappuccino storlek medium, vilket visade sig vara en riktigt rejäl kopp (en stor måste serveras i ett mindre badkar…).

Att flytta till en främmande kultur, även en så tillsynes närliggande och välbekant som en engelska, innebär naturligtvis en lång rad frustrationer över sådant som är ovant och konstigt. M och jag har hanterat det bland annat genom att för varandra göra oss lustiga över sådana saker som för oss framstår som fullständigt obegripliga brister, som till exempel det faktum att engelsmännen fortfarande håller fast vid att ha var sin kran för kallt respektive varmt vatten, väl separerade i var sitt hörn av handfatet. Eller hur det är möjligt att i ett land med Englands kalla och fuktiga klimat att tvåglasfönster fortfarande inte är standard. Och så där kan man hålla på, och så länge det sker med glimten i ögat har det sitt underhållningsvärde.

Men England har givetvis sina klara fördelar också, vilket blev nästan plågsamt tydligt igår. Två ställen som jag förälskade mig i när jag som 18-åring kom till Uppsala var LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala, vilken heter Lundequistska bokhandeln, vilket ingen någon sin säger i sin helhet) och Studentbokhandeln. Jag är född och uppvuxen i en relativt liten bruksort, som har en enda bokhandel av knappast ansenlig storlek. I Lund har jag, som så många andra, varit en återkommande besökare på Gleerups (Akademibokhandeln i Lund) och diverse andra boklådor. Milt frustrerande i sammanhanget har varit att utbudet på hyllor med beteckningar som "Fysik", "Filosofi", "Historia" etc. har varit ganska tunt. Någon hyllmeter, till någon hyllsektion, sådär. En handfull titlar av varierande intresse och relevans (och i förekommande fall, vetenskaplighet).

Igår steg jag in genom portarna till paradis… jag menar Cambridge University Press bokhandel mitt i Cambridge. När jag trodde att de akademiska aha-upplevelserna kanske inte skulle bli så många fler var upplevelsen desto starkare. Det är detta det handlar om att vara en universitetsstad. Det är detta det handlar om att vara en akademisk bokhandel. Bara fysiksektionen, som ingalunda är den största, omfattar flera hyllmeter, och ett stort antal mycket intressanta titlar, kända såväl som okända (bland annat salig Bo Anderssons bok The Lund Model, om den modell som till stor del ligger till grund för Lunds instution för teoretisk fysiks berömmelse i partikelfysikkretsar). Hyllorna för historia, filosofi och politik ska vi inte tala om. Redan vid detta första, och som ni förstår omtumlande besök, noterade jag ett antal titlar som jag kommer att ta en närmare titt på, och i förekommande fall köpa. Jag förespår att jag trots den rabatt om 20% jag som knuten till Cambridge universitet åtnjuter kommer att spendera åtskilliga pund i just denna butik. Att kliva in på Cambridge University Press bokhandel efter år i Uppsala och Lund är som att för första gången få se en elitseriematch, efter att ha tillbringat hela livet med att heja fram Knäckebröhult IF i division 2.

Cambridge University Press förresten, det är ju ett bokförlag. Ett förlag som är bland de främsta i världen vad gäller att ge ut akademiska fackböcker (åtminstone på mina ämnesområden, fysik, matematik och i viss mån beräkningsteknik, är Cambridge University Press ett av en dryg handfull stora förlag). "The other place", d.v.s. University of Oxford, har naturligtvis sin motsvarighet Oxford University Press, även det ett förlag att räkna med. Vad har Sverige att erbjuda i sammanhanget? Studentlitteratur. Tackar som frågar … Själv kommer jag att tänka på den här sketchen av och med Hasse och Tage. Att jämföra det svenska och det engelska språkområdet är naturligtvis i grunden djupt orättvist. Engelska är, på gott och ont, arbetsspråket inte bara i den anglosaxiska universitetsvärlden (som i termer av ledande universitet är ojämförligt störst), utan i hela den akademiska världen på många ämnesområden. Men faktum kvarstår att besök i Engelska universitetsstäders boklådor är en lärdomsupplevelse som helt enkelt inte går att få i Sverige.

Nätverksmöte i Stockholm just som våren äntligen behagar lätta på vinterns dok av blöt vadmal. En kär gammal vän bjuder på god mat och gott vin, och tipsar om att Sveriges antagligen bästa tebutik — In the mood for tea (ja, det är trist att de valt ett kitschigt namn på engelska, men butiken kan föra vilken teentusiast som helst till sjunde himlen) — ligger precis i närheten av mitt hotell. Vårsolen ler när mötet avslutats med lunch på onsdagen och tre timmar återstår tills tåget avgår mot Lund, och följaktiligen blir det det promenad från Alba nova i Vasastans norra ände in till Nortullsgatan 9. Mitt egentliga syfte med besöket är att äntligen försöka stifta lite bekantskap med pu-er (en säregen upplevelse, som jag lär få anledning att återkomma till), men jag har inte bråttom och jag är ensam i butiken, och diskussionen drar ut lite på tiden. Jag frågar om man kan beställa te från In the mood for tea och när det sålunda går upp för innehavaren att jag inte bor i Stockholm bjuder han mig entusiastiskt på ett smakprov, teblad tillräckligt till en eller ett par satser te, av Golden Osmanthus, ett oolong-te i 100-kronorsklassen.

Fredagskvällen bjöd på läsning av en review-artikel om kvantiserade virvlar och turbulens i supraflytande vätskor, och detta blir ett utmärkt tillfälle att prova vad teet går för. I brist på gaiwan, som jag sorgligen inte äger, får en lermugg med lock tjäna som bryggkärl. Knappast optimalt, men det bästa jag kan uppbringa.

De torra bladen är skiftar vackert i vårens färger: här är ljusgröna vårlöv och guldgul sol, blandat med lite mörkt grågrönt och ljusbrunt som av fallna fjolårslöv. Doften är gräsig och blommig. In the mood for tea förser tack och lov sina kunder med brygginstruktioner. "Brygg gärna lite kortare tid och med mer blad" blir jag rådd, samtidigt som påsen förses med en anteckning: "90-95 grader, 1-3 minuter". "När man brygger i små kärl kan man gott använda varmare vatten." Sagt och gjort, första bryggningen gör jag vid 95 grader med en minuts bryggtid. Lukten som stiger från den färdiga koppen är som att stoppa näsan i en syrénbuske. Här finns årets alla doftblommor: syrén, hyasint och nyklippt gräs är så påtagligt att jag börjar hoppas att jag har antihistaminer i medicinskåpet.

I munnen är teet lite tunnt och vattnigt. Jag misstänker att jag trots allt kanske varit lite snål med bladen, i min iver att få det lilla smakprovet att räcka till ytterligare en kväll. Smaken är söt och blommig, men utan några tydliga hötoner, som jag annars tycker mig ofta kunna uppleva i oolongteer. Hallonsaft i syrénbersån en försommarkväll. Efterhand träder violer fram tillsammans med en omisskännlig lakritston i eftersmaken.

Andra bryggningen tar jag i lite mer, och slår till med tre minuter på en gång. Fortfarande ganska tunnt. Det är nog mer blad som behövs. Och så är det ju oolong, förstås, så vi ska inte vänta oss några smakbomber, utan snarare leta nyanser. Lakritsen är mer påtaglig denna bryggning, och den längre bryggtiden(?) ger en liten antydan till beska längst bak på tungan, vilket alls icke är oangenämnt mitt uppe i denna blomsteräng.

Jo, jag gillar det här teet, men det behövs nog ett par lyckade bryggninar till för att övertyga mig helt och hållet. 100 kronor hektot är trots allt inte gratis, och för de pengarna finns det gott om andra teer att utforska. Golden Osmanthus lägger jag på minnet för att gärna återkomma till en annan gång; varför inte just en sommarkväll, då teets kanderade blommor kan ackompanjeras av en rodnande kvällshimmel och kvardröjande sommarvärme? 

Det finns en del böcker som växer i ens sinne utan att man ens har läst dem: böcker som genom sin blotta ställning, eller tidigare upplevelser gör att man redan från början ger böckerna en särställning; de kan aldrig betraktas som bara en i raden. För mig är Stephen Donaldsons fantasyklassiker The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever (I svensk översättning: Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne) just ett sådant verk. Min första fantasyupplevelse var som så många andras Tolkiens Sagan om Ringen (som vi kallade den på svenska på den tiden). Jag älskade den, men var fullständigt omedveten om att det faktiskt fanns en hel genre som den var en del av. Några år senare, i högstadieåldern, blev jag varse fantasygenrens existens, och det  var när jag började vilja leta mig vidare i fantasygenren som jag hörde talas om Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne. Kanske var dessa böcker ännu mer mytomspunna än Sagan om Ringen. Den senare kände i alla fall de flesta till, men den förra var för de insatta. Jag hade ungefär samtidigt börjat läsa böcker på engelska, men hade väl inte egentligen läst mer än en eller ett par, och även om jag även då talade en hygglig bruksengelska skulle det dröja ytterligare ett par år innan jag uppnått den nivån att jag med behållning kunde läsa långa texter med högtravande språk. Böckerna om Thomas Covenant är just sådana, skrivna på en blommig och högtravande prosa, och jag, som i min enfald fått för mig att jag skulle läsa dem i original, arbetade mig mödosamt igenom de första drygt hundra sidorna, innan boken tillslut blev stående i bokhyllan. Där har den sedan blivit kvar, som mitt stora samvetsprojekt. Tills nu. Igår avslutade jag äntligen den tredje och sista boken i serien (den första serien, det vill säga, ty det finns en uppföljande serie om tre böcker, och ytterligare en skrivs och publiceras just nu).

Jag vill verkligen tycka om de här böckerna. Min minnesbild från första försöket att läsa dem är av en dimhöljd fantasyvärld, med säregen känsla, helt olik den dussinfantasy jag tyvärr läst alldeles för mycket av. Böckerna ses ofta som högst originell fantasy, med ett helt nytt, och mörkare, grepp om genren. Kort sagt: detta är en av fantasyhistoriens milstenar. Men tyvärr, jag kan inte tycka att de här böckerna är särskilt fantastiska. Det är möjligt att jag hade gillat dem om jag läst dem på svenska och tagit mig igenom dem den där gången i tonåren, men nu läser jag dem istället med en 31-årings sinne, och med den kritiska blick man utvecklar genom allmän mognad och genom att ha läst tillräckligt mycket litteratur för att inte varje sagoäventyr ska vara en stor läsupplevelse genom sin blotta existens. Och tyvärr, Stephen Donaldsons fantasydebut, förmår inte på långa vägar fylla den kostym den tilldelades genom sitt klassikerskap.

Den vanligaste kritiken (för det är sannerligen inte ett enhälligt fantasyfandom som satt Donaldson på piedestal) mot Donaldson är att han plagierat Tolkien: att Landet (den parallellvärld den leprasjuke Thomas Covenant kastas in i) är en billig kopia av Tolkiens Midgård, att huvudantagonisten Furst Nid (Lord Foul) är samma karaktär som Sauron, att antingen Covenants ring eller Lagstaven (Staff of Law) är en kopia på Härskarringen, ja att själva berättelsen i grunden är densamma. Även om denna kritik är i grunden orättvis, och bygger på ett missförstånd av åtminstone ett av verken, ligger det ändå lite i den, för visst är det tydligt att Donaldson mer än bara inspirerats av Tolkiens sagovärld. Det som börjar som en nästan distanserad, mystisk och oförklarad fantasyvärld blir ganska snart allt mer lik Midgård, och när Donaldson introducerar de stora hästarna Ranyhyn och det hästfolk som följer och sköter dem är jag nära att rycka i nödbromsen. Till yttermera visso är det alldeles sant att Sauron och Furst Nid är helt parallella antagonister, låt vara med olika mytologisk status i sekundärvärlden, och visst är Ringen och Lagstaven åtminstone nästan parallella företeelser. Jag kunde önska att Donaldson hade varit lite mer självständig gentemot Tolkien, att Landet hade kunnat få bli den helt annorlunda värld det såg ut att kunna bli i berättelsens inledning, men nu är en gång för alla inte Landet, eller för den delen personernas äventyr däri, inte poängen med Donaldsons berättelse. Föremålet för Donaldsons berättelse är karaktären Thomas Covenant, bitter över sin stigmatiserande sjukdom, som kastas in i en parallellvärld han inte kan acceptera, där han begår brott, där hans handlingar, även när han försöker göra rätt, leder till plågor och förstörda liv, men där han ändå, och oförklarligt, blir betraktad som en stor hjälte på grund av den vigselring i vitt guld han inte förmått lägga ifrån sig trots skilsmässan. Allt annat är rekvisita. Och faktum är att Donaldsons jättar inte blir mindre intressanta av att de rent berättartekniskt får spela en roll som har sin närmaste motsvarighet i Tolkiens alver.

Men även med detta i beaktande håller inte böckerna riktigt, sin faktiskt nyskapande idé till trots. Berättelsen har tre grundproblem: Till att börja med Donaldsons högtravande och långrandiga blomserengelska, där varje mening tvångsmässigt förses med utbroderande adjektiv och adverb, och där Donaldson verkar ha ett nästan patologiskt behov att alltid välja det mer obskyra, högtravande eller krångliga ordet istället för en vanligare synonym. I en kort sagoberättelse av klassiskt snitt hade det möjligen kunnat fungera, men så fort Donaldson tar sin fantasyvärld ner på jorden blir språkbruket bara till en fånig kontrast mot de händelser och tankar som utspelas, och det gör läsningen långsam och mödosam alldeles i onödan. Jag misstänker att Donaldson vill vara poetisk och "legendberättande", men lyckas inte med någotdera, vilket blir särskilt tydligt i hans alltför många försök till poesi.

Det andra stora problemet är den diskrepans mellan läsaren och Covenant som Donaldson tvingar på sina läsare. Medan Covenants stora inre dilemma genom hela berättelsen är hans förhållande till Landet, som han inte kan eller vågar tro på, får vi som läsare inte dela Covenants tvivel. På en lång rad ställen genom berättelsen byter berättelsen perspektiv antingen till ett neutralt berättarperspektiv eller till någon annan karaktärs perspektiv. Detta blir naturligtvis meningslöst om man som läsare inte accepterar Landet som fullständigt verkligt, men i samma stund förvandlas Covenant därmed till en irrationell och korkad gnällspik, och hans karaktär är inte längre trovärdig. Jag får intryck av att Donaldson försöker berätta två berättelser: den huvudsakliga om Thomas Covenant, men parallellt med denna ett traditionellt fantasyepos om Landet och kampen mot Furst Nid, och där utvecklingen i den förra konstant hämmas av den senare. När Thomas Covenants karaktär äntligen tillåts genomgå en vettig och intressant utveckling är det redan på tok för sent.

Därmed är vi framme vid berättelsens tredje, och kanske allvarligaste problem: den är för lång. På tok för lång. Jag kommer inte ifrån tanken att Krönikorna om Thomas Covenant den Klentrogne hade kunnat gå från medioker till briljant om Donaldson hade vågat ta fram stora kniven och skära ned berättelsen till kanske en tredjedel av längden. Större delen av berättelsen haltar fram på halvfart, med Donaldsons högtravande språk och de ständiga trovärdighetsproblemen som fotboja. Men så här och var kommer passager som är fullkomligt briljanta, där plötsligt allting stämmer, där Landet blir levande, där karaktärernas samspel blir intressant och trovärdigt, och där Donaldsons språk inte längre är i vägen för mystiken och dramatiken. Tack och lov är berättelsens slut en av dessa delar där nästan allting bara fungerar, och detta räddar sannolikt mitt slutliga intryck, för trots de långa transportsträckorna, och trots alla andra brister, är detta böcker värda att läsa, i alla fall för den som har ett intresse för fantasy som genre. De är allt annat än fantastiska, det finns gott om bättre böcker, men det är ändå i allt sitt mörker en befriande fantasy, där huvudpersonerna tillåts mänskliga svagheter, där mörkret tillåts vara kompakt, och, inte minst, där ont och gott (trots den personifierade onskan i Furst Nid) inte är så enkelt svart och vitt som i t.ex. Ringarnas herre eller mycken annan episk fantasy.

Idag är det alltså “Super Tuesday” i USA, dagen då primärvalen kanske avgörs. Jag har avstått från att kommentera den amerikanska valrörelsen så här långt, inte för att den varit ointressant (långt därifrån — för första gången på länge finns det intressepunkter på båda sidor i startfältet, och det inte bara för att sittande president suttit sina åtta år och därför inte kan väljas om), utan därför att jag dels helt enkelt inte tyckt att jag haft så mycket konstruktivt att tillföra, dels därför att jag inte haft någora särskilt tydliga och fasta åsikter. Jag vill inte låsa mig vid en uppfattning eller en kandidat genom att presentera ofärdiga tankar som direkta åsikter, och jag har heller inte sett någon poäng med skriva om mina olika “om”, “men” och “kanske”. Till sist vill jag inte fylla bloggen med politik — även till priset av att bloggen är inaktiv långa stunder — detta ska huvudsakligen vara en blogg om litteratur, fotografi och vetenskap, med musik, filosofi, politik och allmänna reflektioner som biämnen.

Men Supertisdagen är alltså idag, och det innebär att ska man yttra sig om primärvalen över huvud taget ska man göra det nu, eller hålla tyst tills allt är klart (vilket det faktiskt kan vara när Kalifornien räknat rösterna någon gång inatt). För egen del finner jag det republikanska valet just nu betydligt intressantare än det demokratiska, av den anledningen att sedan Rudy Giulianis avhopp består fältet av en mycket bra kandidat, en dålig kandidat och en chanslös kandidat.

Alltså: på den republikanska sidan står valet, sedan Giulianis taktik att satsa allt på Florida fullständigt fallerat, mellan John McCain och Mitt Romney. Mike Huckabee är förvisso fortfarande med rent formellt, men han har knappast någon chans att få partiets nominering oavsett stöd i den kristna högern. Tur är väl förvisso det. Huckabee är en ganska klassisk högerkristen republikan, och står som sådan för en politik tämligen långt från mina liberala (i klassisk, europeisk mening) ideal, även om han inte är fullt så hemsk som svenska media, i den mån de inte ignorerat honom, försökt låta påskina. Vilka anledningar Huckabee har att fortfarande vara kvar i racet har jag ingen aning om. Den inverkan han kan ha på valet är att ta röster från Mitt Romney, vilket i så fall skulle gynna John McCain. Möjligen är just detta Huckabees mål, även om Romney rent åsiktsmässigt borde stå honom närmare.

Mitt Romney vet jag inte riktigt var jag har, och det verkar jag inte vara ensam om. Han framstår rätt mycket som en kappvändare, och därtill som en populist som i alla lägen säger det han tror att folk gillar, snarare än att stå för en konsekvent linje. Jag har svårt för hans attityd till invandring (och hur man ska hantera de illegala invandrare som de facto finns i landet), och jag är tveksam till hans ekonomiska politik, som är misstänkt lik nuvarande presidents (sänkta skatter, men inte lika tydligt med att faktiskt hålla igen statens utgifter), och han har inte visat sig vara någon tydlig frihandelsvän.

Återstår på den republikanska sidan John McCain, som mer och mer framstår som en riktigt bra presidentkandidat. De avgrundskonservativa på den kristna högerkanten försöker utmåla honom som “inte en äkta konservativ”. Tja… väl bekomme, eller något, säger jag som ser just den anklagelsen som en komplimang. Lite roligt, om man ska tro Lennart Pehrson i Sydsvenskan, är att McCain försöker bättra på sin konservativa image genom referenser till den republikanska ikonen Ronald Reagan. Det lustiga i detta är givetvis att Reagans främsta kännetecken så här tjugo år senare knappast är någon högerkristen konservatism av idag. Nåväl, John McCain har antagit sansade ståndpunkter vad gäller till exempel illegala invandrare. Han har dessutom, till skillnad från Romney, sagt som det är och som han tycker, även när det inte uppenbart gynnat honom. Ett talande exempel är primärvalet i Michigan, där McCain sakligt konstaterade de jobb som försvunnit i en föråldrad amerikansk verkstadsindustri inte kommer att komma tillbaka, men väl ersättas av andra, om man bara ger arbetsmarknaden chansen. Knappast vad Average Joe i Michigan ville höra, men likaväl sant. Case in point här i Sverige är ju för övrigt när tekoindustrin flyttade utomlands. En av de saker som används mot McCain, men som snarast talar för honom som presidentkandidat är att han har en lång historia som senator av att samarbeta över partigränsen för att konsekvent driva sin egen politik. Han är dessutom den av alla presidentkandidaterna som har någon form av trovärdig utrikespolitik. Det jag framför allt gillar hos McCain är dock hans ekonomiska politik, och i synnerhet i internationellt hänseende. Han står för den enda realistiska och framstegsvänliga frihandelspolitiken.

… till skillnad från de demokratiska kandidaterna, som båda två gjort sig till tydliga motståndare mot ekonomisk liberalism i allmänhet och frihandel i synnerhet. I synnerhet den i andra avseende sympatiske Barack Obama har redan från början tydligt tagit ställning mot frihandel och för protektionistiska åtgärder, som i längden kommer att skada både världshandeln och den amerikanska ekonomin. Hillary Clinton har inte varit sen att haka på. I många frågor som dessa tycks de demokratiska kandidaterna snarast stå till vänster om svensk socialdemokrati. Ändå finns det uttalade liberaler som omedelbart uttalat stöd för både Clinton och Obama, utan att så mycket som se åt det republikanska startfältet. Det är mig en gåta. Clinton och Obama har gått till val på att spela ut kollektivistiska kort som kön och ras: den första kvinnliga presidenten, respektive den första svarta. Jag skulle förvisso applådera så väl en kvinnlig som en svart president i USA, men enbart under förutsättning att de står för den bästa politiken i sak.

Detta gör också att jag har lite svårt att utse någon egen favorit av de två demokratiska kandidaterna. Det är helt enkelt så att ingen av dem står för en politik jag gillar, i synnerhet inte på de handels- och utrikespolitiska områdena, och deras kampanjer har mest bestått i att försöka framstå som den mest “progressiva” kandidaten. Det har ofta handlat om image mer än politik, eller ens personlig lämplighet. Vad gäller det senare är det för övrigt ingen större tvekan om att Clinton sitter på den större erfarenheten och kompetensen. Jag tror däremot att Obama har större chanser att bli en symbolisk ledare — en nog så viktig egenskap hos den person som faktiskt är både regeringschef och statschef.

Min gissning och min förhoppning är att McCain tar hem den republikanska nomineringen. I så fall ska det mycket till — även om inget är omöjligt — för att jag ska stödja någon av demokraterna framför honom. Om Romney mot förmodan vinner väljer jag dock med all sannolikhet vilken som helst av demokraterna före honom. Men vem av dem ska man föredra? Med viss tvekan hoppas jag nog i så fall på Clinton, för sakpolitikens skull, även om jag finner Obama betydligt mer tilltalande i rent personligt hänseende.

Idag är det dagen efter. Dagen efter körens 80-årsfirande med jubileumskonsert och stor bal på Grand Hotell, alltså. Konserten avhölls redan klockan fyra på lördagseftermiddagen, för att ge gott om temporalt utrymme åt de efterföljande festligheterna; kanske inte en alldeles optimal konserttid, men till min förvåning och glädje var universitetsaulan om inte sprängfylld, så i alla fall tämligen full. Man är sällan en god bedömare av sina egna prestationer, och jag tänker i stort avhålla mig från att göra självrecensioner, men några reflektioner kan jag inte låta bli att tillåta mig.

Repertoaren valdes enligt konceptet "Best of LAK", vilket innebar ett axplock av mindre stycken ur körens historia, framförda under ledning av inbjudna för detta LAK-dirigenter. Lite orättvist, möjligen, mot vår nytillträdda dirigent — som fått slita hårt med att leda kören genom ett digert repetionsarbete — att få tillbringa huvuddelen av konserten på åskådarplats, men som konsertkoncept onekligen lyckat, inte minst med tanke på att en stor del av publiken hade någon form av relation till kören. Jag ska väl här också erkänna att programmet blev välkomponerat och varierat, utan den spretighet jag befarande när det hela beslutades någon gång i våras (jag röstade själv för att vi skulle satsa på att göra något av de större verken ur körlitteraturen). Ibland är det trevligt att ha fel.

Några nya personliga favoriter lyckades jag också hitta i konsertprogrammet, liksom ett par kära återseenden. John Rutters tonsättning av Edward Lears språkligt lekfulla barnrim The Owl and the Pussycat måste nämnas i sammanhanget: tonsättningen speglar enkelt och kärnfullt lekfullheten och nonsenskaraktären i texten. En sång att sjunga med glimten i ögat. Stycket ingår som andra sats i den lilla cykeln Five Childhood Lyrics, ur vilken vi också sjöng den långt mindre imponerande första satsen. Kära återseenden var två av Jaakko Mäntyjärvis Four Shakespeare Songs, där Mäntyjärvis blandning av klassiskt och modernt tonspråk utmärkt illustrerar Shakespeares texter, utan att bli vare sig mossigt eller pretentiöst, samt Axel Englunds meditation över människan och religionen Abu Ghraib. Jag kan bara beklaga att vi inte heller denna gång lyckades göra detta stycke (som uruppfördes av LAK för ett år sedan i samband med körfestivalen i Lund) riktig rättvisa. Slutligen levererar Benjamin Britten än en gång: Hymn to Saint Cecilia blev konsertens huvudnummer, och representerade därmed kören av idag och imorgon, äntligen under ledning av nuvarande dirigent. Detta är tolv minuter intensiv och känslig a cappella — en samtidig hyllning till musikens skyddshelgon Sankta Cecilia och betraktelse över människans liv och alltings förgänglighet. Jag gillar verkligen Brittens musik. Tyvärr är den måhända en smula svårtillgänglig för den som inte är van vid 1900-talets körspråk, men för mig kvalar detta stycke omedelbart in bland körfavoriterna. Stycket är svårt, och jag är nöjd med vårt framförande trots en bitvis svajig tonhållning.

Bal följde på Grand Hotell, och detta var en i vederbörlig ordning mycket munter och trevlig tillställning. Sittningen var lång, men rolig, och de flesta inslagen i form av tal och musikalisk underhållning höll god klass. Levande musik under hela dansen fram till klockan två. Lysande! Körens balkommitté har gjort ett strålande jobb och förtjänar allt beröm!

Grand Hotell som lokal för en dylik tillställning är strålande. Mindre strålande, om än godkända, var väl mat och dryck. Nu kostade tillställningen inte mer än någon femhundring (eller om det var sexhundra) per kuvert, och för detta ska man knappast vänta sig underverk när redan lokalen i sig säkert driver upp priset. Sällskapet gör trots allt festen, och hellre då ett pris som inte avskräcker, än dyr mat. Dock: Lite fantasi kunde väl Grands kök ha kostat på sig? Till huvudrätten serverades kapun med sås på salladslök (i mitt fall istället en mörkbrun och simmig historia), kokt potatis och någon rostad rotfrukt. Kapunen visade sig vara ungefär som en bättre kycklingfilé (gott men inget speciellt, och av eventuell kryddning märktes inte mycket), och den kokta potatisen kunde ha kommit från vilket storkök som helst. Jag fick specialsås av allergiskäl, men enligt andra källor var den ordinarie såsen inte något att skryta med heller. Vinet då? Här har man gissningsvis hållit sig till det lägre prissortimentet (återigen av lätt insedda, och förvisso kloka skäl), men även där kan man väl kanske ägna lite mer eftertanke åt komposition? Till förrätten ett vitt vin på Chardonnay och Chenin-Blanc. Hyggligt torrt (tack för det!), men utan den syrlighet som hade behövts för att balansera upp min lax (möjligen fungerade det bättre till ordinarie förrätts kalla soppa på vårlök tillsammans med en liten bit röding, men jag tvekar). Chardonnaysmörigheten dominerar. Till huvudrättens kapun serverades ett ungt Cabernet Sauvignon (årgång 2006 minns jag från dentmenyblad jag inte fick med mig hem) från Chile. Blårött i färgen, och med tydliga fudgetoner i doften och massor av frukt i smaken. Spretigt och vilt, besvärliga och för påtagliga syror. Jag blir inte vän med vinet och jag undrar vem som kom på att servera ett så burdust vin till mat med så små gester i smaken. Lyckligtvis hade jag kvar en del i vitvinsglaset, och se förrättens vin var en mycket bättre kombination med fågeln! Nu kom även smörigheten till sin rätt på ett helt annat sätt än till laxen. Efterrättens hallonmousse är söt så det förslår, och till detta får vi en röd Muscadel från Sydafrika. Betydligt bättre kombination. Vinet är nästan olidligt sött så fort moussen tagit slut, men till den lika söta som rosa desserten krävs denna veritabla sockerbomb. Äntligen ett lyckat val, och Grand går i mål med hedern i behåll. Kaffe serverades som sig bör efter att taffeln brutits (bra!), men utskänkningen av avec verkar närmast slumpmässig och jag blir utan konjak till kaffet. Som väl är kompenseras detta mer än väl av trevligt sällskap och god stämning.

Trots ovanstående klagomål en mycket lyckad kväll, alltså. Mat och dryck låter sig ju lätt analyseras, medan god kamratskap och trevlig stämning inte på samma sätt låter sig fångas, och det är de sistnämnda som ändå dominerar upplevelsen. På den punkten har jag bara gott att säga. 

J.K. Rowling har meddelat att Albus Dumbledore — professor och rektor på magiskolan Hogwarts i Rowlings böcker om Harry Potter — är homosexuell. Att Rowling nu, när den sjunde och sista boken är utgiven, såld och och läst av miljoner fans över hela världen, njuter av att bada i hennes unga (och för all del även äldre) fans uppmärksamhet är uppenbart, och vi kommer säkert att få höra ännu mer om de olika karaktärernas bakgrund och vidare historia vad det lider. Jag tror inte att Rowling kommer att ha smak nog att sluta suga på den karamellen än på mycket länge.

Den stora bomben i Harry Potter-fandom denna helg är alltså fredagens avslöjande om att Albus Dumbledore är homosexuell, och en gång var olyckligt förälskad i en annan ung trollkarl som sedan blev hans stora rival. Visst. Gott så. Den slashfixerade fanfic-världen hade redan gjort den kopplingen för länge sedan, men nu har Rowling alltså gjort det till kanon. Och fanvärlden jublar. (Och naturligtvis finns det också ett gäng homofientliga idioter som tycker att det är stor skandal, som kan ses i bloggkomentarerna till DN-artikeln.)

Själv reagerar jag på det hela med en gäspning, och enda anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att jag vill ventilera min förundran över att denna icke-nyhet verkar väcka sådana känslor. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag kan inte släppa känslan av att det hela är i alla fall till del en efterhandskonstruktion, ett resultat som är en kombination av att HP-böckerna kritiseras för att vara heteronormativa och att Rowling mer eller mindre fick en pairing gratis av fandom. Det är bara det att Dumbledores homosexualitet är frånvarande i böckerna. Vid det enda tillfälle då det över huvud taget skulle kunna spela in (d.v.s. när vi får oss hans bakgrund till livs) är historien helt neutral. Den som vill läsa in en homosexuell realtion mellan raderna kan naturligtvis göra det, men vill man det inte fungerar alltihop precis likadant ändå. I fysiken talar vi i vissa sammahang om invarians under någon given transform. Vad det innebär är att om vi genomför transformen så ändras några av de siffror vi skriver på våra papper, men fysiken, det som händer i verkligheten, förändras inte alls. (Det spelar t.ex. ingen roll för bollens rörelse om jag låter den rulla nedför ett lutande plan hemma i min lägenhet, eller om jag gör det på kontoret. Detta kallas translationsinvarians och är anledningen till rörelsemängd är en bevarad storhet.) HP-böckerna är invarianta under transformer av Dumbledores sexualitet. Det spelar ingen roll alls för berättelsen, karaktärsutvecklingen eller någonting alls om vi låter Dumbledore vara hetero-, homo-, bi- eller asexuell. Detta till skillnad från karaktärer som Harry, Ron, Hermione m.fl. som skulle vända hela historien på ända om man gjorde dem något annat än heterosexuella.

Av dessa skäl är Dumbledores nyfunna homosexualitet en icke-händelse. Det ändrar ingenting i hur vi ser på historien (och i någon mening är väl detta tur, för nog bör det som är centralt i berättelsen och dess karaktärer i vilken bok som helst kunna förstås utan att man i efterhand sätter sig in i författarens fanträffar). Dumbledores homosexualitet är fullständigt harmlös, ett slag i luften. Ungefär som om vi nu i efterhand skulle få veta att Snape är vänsterhänt. Småkul, kanske, för oss som tycker att det är uselt att kortläsarna i kassan på Willy:s är hopplösa att använda med vänster hand, men egentligen av ingen betydelse.

Det som möjligen är positivt i sammanhanget är att det nu kommer att bli närmast omöjligt att filmatisera den sjunde boken utan att ge referens till Dumbledores homosexualitet (som nu alla vet ska finnas där), trots att sådana referenser saknas i boken. Därmed tvingas filmindustrin att göra en mainstreamproduktion med en homosexuell karaktär. Alltid något, även om jag inte tycker att det är varje boks eller films uppgift att gå till storms mot den s.k. heternormativiteten. Synd bara att det enda resultatet av den homosexuella kärleken är en tragedi.

Detta skrevs alltså igår, men Blogsome ville inte samarbeta med att infoga länkar, så jag gör ett nytt försök att få posten färdig… 

Ibland upplever man sådana där tankekedjor som är som snöbollar i tecknade filmer — de där som börjar som en liten snöflinga och till slut begraver stackar Tom i slutet av backen. De börjar med en liten oansenlig anmärkning, som annars kanske på sin höjd hade räckt till ett litet leende, men som just den här gången råkar väcka en annan liten tanke någonstans, som i sin tur leder till någon annan association, och till slut tillbringar man hela dagen med att följa ett tankespår som kan bära iväg nästan hur långt som helst från den där första lilla observationen och nå både bredd och djup som man aldrig kunnat ana. I dag var en sådan dag. Det började med att jag på förmiddagen min vana trogen tog mina attiraljer och gick ut i avdelningens kök för att göra en kopp te — tack och lov att jag äntligen sett till att skaffa mig en liten teburk och en tekula att ha på kontoret så att jag slipper dö av bergamottoljeförgiftning från det eländiga påsteet! — och där var några av de äldre på avdelningen som över en kopp kaffe diskuterade, av alla ämnen, kläder. Jag har i princip aldrig andra färger än svart på mig, vilket givetvis föranleder en eller annan anmärkning och fråga. Jag kan leva med det; jag är genom ett fullt medvetet val ingen blå-jeans-och-t-shirt-kille, och det är klart att det föranleder frågor när man väljer att sticka ut från mängden.

Jag borde alltså inte ha reagerat nämnvärt när en av de äldre professorerna sa till mig att "Om du skulle komma i grönt eller gult tror jag att jag skulle få en hjärtattack. Du måste förvarna mig i så fall!" På detta följde en kort diskussion om varför jag väljer att klä mig som jag gör (jag tycker att det är snyggt, jag trivs med det, och jag fick inspirationen av att jag någon gång i tonåren upptäckte synthmusiken). Jag tog mitt nu färdigbrygda te och gick tillbaka till mitt skrivbord, men väl där kunde jag inte riktigt släppa ordväxlingen, antagligen mest för att jag fann den underhållande och jag var på bra humör. Istället vandrade hjärnan raskt vidare till den gamla Depeche Mode-låten Dressed in black från albumet Black Celebration (1986). Låten grävdes raskt fram ur mp3-spelarens gömmor, och snart hade jag lyssnat igenom hela albumet.

Jag tvingas konstatera att Black Celebration är ett album som jag häpnadsväckande nog underskattat. Det brukar räknas till "triptyken", d.v.s. de tre på varandra följande album som de flesta är överens om utgör Depeche Modes höjdpunkt både vad gäller text och musik, men tydligen har jag fortfarande inte riktigt gett albumet den plats det förtjänar i min mentala rangordning. Efter att Vince Clarke gjorde musikvärlden en tjänst och lämnade Depeche Mode efter debutalbumet Speak and Spell (1981) påbörjade Depeche Mode en musikalisk resa mot ett mer nedtonat, mörkare och mer introspektivt sound som kulminerade med albumen Black Celebration, Music for the Masses (1987) och Violator (1990). Jag upptäckte Depeche Mode någonstans strax efter att Violator hade kommit ut, och det var alltså precis rätt tidpunkt för att jag skulle fångas av musiken. Att det skulle bli synthare av mig var ingen självklarhet: i yngre tonåren lyssnade jag snarare på hårdrock av lite olika slag, och hade dessutom via ZZ Top börjat hitta blues och rock. Hur det nu var hade jag svårt att hitta hårdrock som jag verkligen gillade rakt igenom, och så kom Depeche Mode med låtar och texter som talade direkt till mig. Låtar som Enjoy the Silence och Waiting for the Night (båda från Violator) gick rakt in i hjärtat på en lätt nördig ensamvarg med otillfredsställt socialt behov som mig. Lägg till detta att jag någonstans i detta började på gymnasiet och därmed fick nya klasskompisar, varav några lika nördiga som jag, och jag fick därmed för första gången på mycket länge ett socialt sammanhang där jag kände mig hemma. De var naturligtvis synthare, så jag blev ordentligt indoktrinerad.

Nåväl, någonstans här i tankekedjan insåg jag att det tankespår jag kommit in på, om personlighetsutveckling, stilval och orsakssamband i ett tidsperspektiv i sig är ett åldersfenomen. Att vid knappa 31 års ålder tala om åldrande kan med viss rätt anses en smula förmätet, för vad vet jag om åldrande, jämfört med en 60-åring eller en 80-åring? Nå, nu är det inte åldrande i någon form av geriatrisk mening — kroppens ålderstecken — jag talar om, utan åldrande i betydelsen erfarenhets- och mognadsprocesser. Även i detta avseende kan jag naturligtvis på intet sätt mäta mig med dem som är dubbla min ålder eller mer — för övrigt är det just detta som, näst efter förlusten av en fantastisk och älskad människa, känns som den stora sorgen efter min fadders bortgång i Augusti vid modiga 96 års ålder: han var den sista ur mina far- och morföräldrars generation, och därmed den sista länken till 1900-talets första halva och till en enorm samling erfarenheter och reflektioner från en dramatisk tid i mänsklighetens historia — men jag gör ändå observationen att det är nu, någonstans vid 30 års ålder, som man i någon mening förlorar någon form av kausal oskuld, när man kan börja göra reflektioner över skeenden i längre tidsperspektiv. Barndomens korta tidsperspektiv, där allt som är mer avlägset än något år är ungefär lika oändligt långt borta, byts mot den mogna människans utsträckta, historiska perspektiv.

De där dagarna och kvällarna då jag satt i mitt pojkrum i källaren på mina föräldrars hus i Sandviken och skönk in i Depeche Modes musik är ungefär femton år sedan — och det känns överblickbart. Mycket, mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess, men jag kan ändå se tillbaka på ett kontinuerligt flöde av tid och händelser, där "fem år sedan" är klart skilt från "tio år sedan", som i sin tur är skilt från "femton år sedan". Då, för femton år sedan, innebar "för fem år sedan" början av mellanstadietiden, vilket för en uppväxande pojke på gränsen till att ta sina första steg in i vuxenvärlden, naturligtvis var en oändligt lång tidsrymd bort, inte stort skild från vare sig "tre år sedan" eller "åtta år sedan". Till yttermera visso kan jag på motsvarande sätt överblicka tidsrymder framåt i tiden: Även om jag inte vet någonting alls om var eller vad jag kommer att vara om tio år (var bor jag? vad arbetar jag med? har jag familj?), så har jag inga problem att föreställa mig själv som 40-åring, och att se det som något annat än mig själv som 35-åring eller 45-åring. Kontrasten mot tonårens perspektiv kunde inte vara större. Då var det en otänkbar tanke att föreställa mig själv som 30-åring: det var helt enkelt så långt fram i tiden att det inte var överblickbart. Möjligen kunde jag se mig själv som 20 år, men bortom det var det ungefär samma sak alltihop. Även senare, vid några och tjugo års ålder, kändes 30 mycket långt borta (ett perspektiv som jag för övrigt fick bekräftat i ett annat samtal med en av körens 22-åringar i måndags). Kanske är förmågan till tidsperspektiv något av det som utvecklas allra sist i mognadsprocessen från barn, via ungdom till vuxen. Kanske är det det utvecklade tidsperspektivet som leder oss in i medelåldern, såsom Peter Englund funderar över: Medelålderns början?

Möjligen är det också i och med att vi utvecklar tidsperspektivet som vi börjar uppleva riktig nostalgi. För nostalgi krävs ju förmågan att minnas och placera händelser, platser och kultur i ett historiskt sammanhang. Inte nog med att vi minns det vi upplevt, vi kan dessutom se hur det hänger ihop med allting annat. Vi kan säga "Jag kommer ihåg" och mena något mer än bara en lösryckt minnesbild.

Häromdagen tänkte jag att det borde vara dags för tilllkännagivandena av årets Nobelpris snart, och se! det är faktiskt denna vecka. Igår fick vi veta vilken upptäckt som belönades med priset i medicin eller fysiologi (vilket jag med varm hand överlämnar till mer kvalificerade personer att kommentera), och idag, om trekvart, är det dags för mitt eget ämne: fysikpriset. Karin Bojs på DN skrev häromdagen en liten artikel där hon gav sig till att försöka förutspå pristagarna i de tre naturvetenskapliga ämnena. Förra året gjorde hon det inte utan viss framgång (två rätt av tre, även om förra årets fysikpris var en verklig lågoddsare). I år har hon avskrivit Sumio Iijima som pristagare för upptäckten av kolnanorör, på grund av den enorma rörigheten i upptäcktens historia. Säker har hon (liksom MJ) rätt i detta.

Bojs spekulerar i ett astronomipris till för upptäckten av exoplaneter. Detta tror jag inte på, i första hand för att jag inte tror att man kommer att ge fysikpriset till astronomiska observationer två år i rad, men också för att observationen av exoplaneter i sig inte kan sägas vara någon omvälvande överraskning (det hade varit mer förvånande om vi inte förr eller senare sett planeter runt andra stjärnor än solen). Jag tror att ett pris för exoplaneter kommer att vara ett metodpris, där man belönar de metoder som utvecklats för att göra observationer av exoplaneter, och det kommer sannolikt att dröja ännu några år innan man är redo att säga vem som bör belönas för vilken obervationell metod.

Upptäckten av metalliska glaser ligger i så fall närmare till hands, även om jag själv inte är skickad att bedöma upptäckten i sig. Jag baserar istället uttalandet på det faktum att jag tror att ett pris i kondenserade materiens fysik ligger nära till hands. Detta är trots allt det fysikområde som kanske är det allra största (mätt i antal aktiva forskare) just nu, och där det produceras många banbrytande resultat. Jag skulle för egen del våga mig på en gissning om att de första experimenten med kvantprickar ligger bra till för ett pris. Dessa öppnade ett helt nytt laboratorium för mångpartikelfysiken. Självklart är dock denna gissning starkt färgad av att jag själv doktorerat just i mångpartikelteori.

Jag måste också ge poäng för Bojs förslag att belöna Lorenz för hans upptäckter som lade grunden till kaosteorin. Det är en mycket intressant tanke, och jag är beredd att instämma med Bojs om att det vore ett lämpligt pris (även om jag inte anser det motiverat av den rådant klimatdebatten, till skillnad från Bojs), men jag tror inte att det kommer att bli så. Lorenz upptäckt är trots allt fortfarande perifer ur ett traditionellt fysikperspektiv, och kaosteorins implikationer är tyvärr fortfarande tämligen oklara. Därtill är det ett matematiken så närliggande område att nog många inte riktigt betraktar det som "riktig fysik", och som bekant finns inget Nobelpris i matematik.

Ett annat förslag jag skulle vilja föra fram är de kvantoptiska experiment som gjorts med att bromsa ljus. Jag tror dock att ett eventuellt pris för dessa upptäckter ligger minst fem-tio år fram i tiden. 

För några år sedan köpte jag mig en riktigt röd skjorta, att bära i kombination med svarta hängslen och svart slips på en Konsert med Kraftwerk i Köpenhamn. Föga anade jag då, jag som nära nog alltid klär mig i svart, att skjortan skulle komma till en helt annan användning. Det borde inte ha undgått någon av mina läsare att förtrycket åter visar sitt fula ansikte i Burma, där militärjuntan tagit till dödligt våld mot de buddhistiska munkar som demonstrerar i Rangoon, där den oppositionella fredspristagaren Aung San Suu Kyi och andra politiska dissidenter fängslas och där fri press inte existerar. Nu ställs saker åter på sin spets i Bruma i och med regimens våldsanvändning. Men FN är handlingsförlamat.

Idag bär människor världen över röd skjorta eller tröja för att visa stöd för munkarna och protestera mot militärregimen. Denna protest är desto viktigare eftersom FN än en gång visat sig vara oförmöget att entydigt fördöma ens de vidrigaste våldsregimer.

Idag bär vi röd skjorta för Burma och för demokratin. Jag är med, är du? 

Efter Anders Flodströms brandbomb beträffande behovet av färre men vassare universitet i Sverige har debatten tagit fart. Jag tror att det är en nyttig debatt, och jag har inget emot att även etablerade lärosäten, som mitt Alma Mater Uppsala, och min hemvist de senaste åren Lund, diskuteras mycket kritiskt. En av samhällsdebattens verkliga sluggers är professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, vars bidrag till debatten jag ofta brukar uppskatta, ehuru jag inte alltid håller med honom på alla punkter. Den här gången undrar jag dock hur han tänker. I en debattartikel i DN härförleden (som jag alltså inte missat, utan bara i vanlig ordning är sen att kommentera på bloggen — jag har trots allt inga ambitioner om att vara först med det senaste) menar Rothstein att universitetsnedläggningen med fördel kan inledas med Uppsala universitet (även kommenterat i en artikel i SvD). Det är förvisso inte förslaget i sig jag reagerar på, även om jag samtidigt ber att få anmäla avvikande uppfattning, och i synnerhet inte den principiella fråga Rothstein tar upp som skäl för sin åsikt.

Över porten till Uppsala universitets aula står devisen "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." För denna lätt pinsamma devis* har Uppsala universitet häcklats åtskilliga gånger, inte minst internt, och självklart dras den med viss rätt och stor humor upp varje gång debatten handlar om den så kallade akademiska friheten, d.v.s. universitetsforskarnas frihet att själva välja sina forskningsfrågor, att publicera sina resultat, och inte minst, delta i den offentliga debatten. Det är på denna punkt Rothstein nu kritiserar Uppsala universitet, då han menar att universitetets ledning utövar otillbörligt inflytande ifråga om enskilda forskares forskningsriktningar. Så långt är jag med. Uppsala universitet är knappast någon lysande stjärna vad akademisk frihet beträffar, men om det är så mycket sämre än övriga lärosäten i landet är jag mer tveksam till. Om ett lärosäte allvarligt åsidosätter den akademiska friheten måste det rimligen anses ligga universitetet ifråga till last i den pågående debatten.

Om Uppsala universitet kan beslås med att allvarligt kringskära den akademiska friheten har Rothstein alltså en tung och viktig poäng. Och det är här jag börjar undra hur det är ställt med Rothsteins insikter om krav på belägg för de påståenden man framför. Rothstein bygger nämligen sin argumentation på två specifika händelser: Granskningen av Eva Lundgrens forskning, samt det spektakulära avskedandet av två professorer i matematik (eller rättare sagt, professorerna behövde aldrig formellt avskedas, eftersom de mot en ersättning om över två miljoner kronor förmåddes säga upp sig).

Rothstein påstår att det är oenighet med universitetsledningen om forskningens inriktning som ledde till att matematikprofessorerna tvingades avgå. Jag har frågat honom om vilka belägg han har för detta, och han svarar att detta är den slutsats man måste komma till om man (som han har gjort) granskar det tillgängliga materialet i ärendet, eftersom detta material i sin tur presenterar britsfälliga belägg för att det fanns arbetsmiljöproblem beroende på dessa två personer. Det hela är ett logiskt felslut som kallas "uteslutna tredje". Rothstein menar att eftersom universitetsledningen inte förmår presentera belägg för sin sak måste slutsatsen bli just den som Rothstein drar. Varför alla andra förklaringar skulle vara uteslutna förklaras icke. Rothstein hävdar att det inte är han som ska presentera belägg, utan universitetsledningen som sak styrka sin version av historien. Varför det ena skulle utesluta det andra förklaras återigen icke. Juridiken lär, så vitt jag kän