My Cup of Tea

Vad har kiropraktik, lögndetektorer och folkmord på armenier 1915 gemensamt?  De är alla exempel på vetenskapliga frågor som vissa människor till varje pris inte vill få avgjorda med vetenskapliga metoder, utan genom juridik och politik.  Här i England pågår just nu en tvist där vetenskapsjournalisten Simon Singh stämts för förtal av British Chiropractic Association.  Varför?  Singh har i en artikel i dagstidningen The Guardian konstaterat att det inte finns något vetenskapligt stöd för behandling av till exempel kolik och astma genom kiropraktiska manipuleringar av ryggraden, men ändå marknadsför(de) BCA och (somliga av) dess anslutna kiropraktorer just sådana behandlingar.  Singh kallade dessa effektlösa behandlingar "bogus", vilket torde vara en träffande beskrivning.  Huruvida medicinska behandlingar fungerar eller inte är vetenskapliga frågor som kan, bör och ska undersökas med vetenskapliga metoder.  Men det vill inte BCA.  Istället för att visa att Singh läst sin vetenskapliga litteratur fel (vilket han inte har, men man kunde ju förmoda att BCA skulle vara av motsatt uppfattning på den punkten) genom att helt enkelt presentera vetenskapliga undersökningar till stöd för sina behandlingsmetoder, så väljer man att helt sonika stämma Singh för förtal.  På så sätt slipper man ju det jobbiga med att behöva ta sig an verkligheten och faktiskt visa att det man gör fungerar.  BCA hoppades antagligen att Singh, ställd inför de drakoniska, Engelska förtalslagarna skulle vika sig.  Det har han tack och lov inte gjort, men utgången i stämningen är fortfarande oviss.

Samma sak hände de svenska fonetikforskarna Anders Eriksson och Francisco Lacerda, som i en artikel i en vetenskaplig tidskrift presenterade forskning som pekade på att lögndetektorer som analyserar den testades röst inte kan fungera.  Resultatet blev att lögndetektortillverkaren Nemesysco kontaktade det Engelska förlag som ger ut tidskriften och hotade med en förtalsstämning om artikeln inte drogs tillbaka, och hotade vidare med förtalsstämningar mot forskarna själva om de skulle låta publicera artikeln någon annanstans.  Tyvärr föll förlaget Equinox till föga.  Istället för att vetenskapligt visa att deras produkt faktiskt gör det den utger sig för att göra tog Nemesysco till hot och advokater.

När någon vill flytta vetenskapliga diskussioner från vetenskapens laboratorier och diskussionsfora till rättegångssalar och byta vetenskapligt skolade forskare mot advokater, då ligger det onekligen nära tillhands att misstänka att hygienen hos spannmålsprodukten i hans påse på goda grunder kan ifrågasättas.

Det är mot denna bakgrund beslutet i Sveriges riksdag häromdagen ska förstås; det där riksdagen beslutade att erkänna ett turkiskt folkmord på Armenier år 1915.  Den historievetenskapliga diskussionen flyttas från historikerna diskussioner till politikernas dekret, och det är olyckligt.  Det är inte riksdagens uppgift att fälla avgörande i vetenskapliga frågor, lika lite som det är domstolars uppgift att göra det.  Det handlar inte om huruvida händelserna 1915 ska beskrivas som ett folkmord eller inte — själv är jag för dåligt insatt för att kunna bedöma den saken, och jag är heller inte historiker, och detsamma torde sannolikt gälla en förkrossande majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag — utan det handlar om politisering av det vetenskapliga arbetet.  Hur det som hände 1915 ska beskrivas är en fråga för historiker av facket, inte för politiker.  Man frågar sig vilken fråga som härnäst ska avgöras genom politiskt dekret istället för genom sedvanlig vetenskaplig prövning. 

Nu är politiskt motiverad historieskrivning förvisso inget nytt.  Sådan torde det produceras gott om, och fram tills för inte så länge sedan var historieskrivningen kanske till och med huvudsakligen just ett politiskt verktyg.  Historievetenskapen som just humanistisk vetenskap får nog betraktas som en rätt sentida uppfinning, men just därför är det kanske extra angeläget att skydda den mot att än en gång reduceras till ett vapen i politikers händer.  Sveriges riksdag har just satt ett prejudikat i rakt motsatt riktning: nu är det politisk certifiering av historien som gäller.  Den dag vi kommit dithän att vetenskapliga resultat måste passera politiskt godkännande, då kan vi som forskar lägga ner vårt arbete — och jorden kan förbli platt.

Vetenskapens själva livsluft är diskussionen, där argument bryts mot argument, och där i de empiriska vetenskaperna experimentellt resultat ställs mot experimentellt resultat, och teoribildning mot experiment, tills dess att en entydig bild framträder och konsensus uppstår — alltid preliminär och möjlig att ompröva i ljuset av nya argument och resultat.  Vetenskapliga frågor ska avgöras genom vetenskaplig forskning på vetenskapliga institutioner, inte i rättssalar eller parlament.  Politiska beslut och domstolsutslag är motsatsen till vetenskapligt arbete.

Vid ett av mina mycket sporadiska besök hos PZ Myers under en tankepaus i arbetet hittar jag följande pärla till uttalande från en av de tokreligiösa nötter som satt ihop något de kallar The Traveling Creation Museum:

Attempting to compromise the Bible is like pulling a thread on a cheap sweater; it all begins to unravel. Suddenly all the verses that speak of God’s mercy and forgiveness begin to look self-serving and manipulative. All of the Bible would be built on lies and deception. As important as the question of Creation is, it is not the central question. The central is, and always has been, is the Bible really God’s Word?

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Bibeln och den kristna tron är rätt mycket som en billig tröja: börjar man dra i någon av alla lösa trådar faller den raskt i bitar, och då får man bestämma sig: antingen blundar man hårt, eller så börjar man om från början*.  Det var precis så jag började vandringen mot att bli en filosofiskt medveten ateist.

Och för att besvara den förment centrala frågan: nej, Bibeln är inte Guds ord.  Ingen del av den gör anspråk på att vara det (endast Johannes uppenbarelse gör mig veterligen anspråk på att vara skriven under gudomlig inspiration, vilket är något annat; övriga bibelböcker gör inte ens det).  Vad jag förstår tror heller inte majoriteten av världens kristna att Bibeln är nedfaxad från himlen.

——

* Ett tredje alternativ är kanske att man hamnar någonstans långt ute i den intellektualiserade liberalteologin, som jag kan känna viss respekt för, även om jag som ateist givetvis inte delar dess centrala trossatser heller.

Jag är ungefär 182004:a på bollen när det gäller att kommentera Climategate, de läckta ebreven från University of East Anglia.  Reaktionerna har naturligtvis varit helt förutsägbara: de som förnekar/betvivlar antropogen global uppvärmning (AGW) menar att innehållet i materialet är djupt graverande för klimatforskningen och visar att det förekommer ett systematiskt undangömmande av fakta, och försök att tysta kritiker, medan motståndarlägret antingen låtsas som om det regnar, eller menar att det inga problem existerar och det hela bara är ännu en uppblåst charad från "klimatförnekarna".  Och så finns det en eller annan — jag tänker främst på George Monbiot — som är bekymrad på riktigt.

Håhåjaja … min egen hållning beträffande AGW känner väl mina eventuella regelbundna läsare till, men för tydlighets skull: jag har ingenting till övers för de ofta politiskt motiverade så kallade "skeptiker" som ser tomtar och troll och konspirationer bakom alla resultat som hävdar att det förekommer en global uppvärmning och att denna beror på mänsklig aktivitet.  Jag har lika lite till övers för de lika ledes politiskt motiverade alarmister som lever för domedagsscenarier som de gärna använder som politisk hävstång, och som är fullständigt tvärsäkra på allting.  Jag har stor respekt för de forskare som arbetar med det oerhört komplicerade system som jordens klimat är, liksom jag anser att man av samma anledning bör vara försiktig med att övertolka forskningsresultaten åt vare sig ena eller andra hållet.

Jag har inte läst hela det läckta materialet; jag har inte ens läst särskilt stora delar av det, men jag har läst en del av de epostväxlingar som länkats till och pekats ut som särskilt graverande.  Är det en smutsig byk?  Ja, delvis.  Är den anmärkningsvärd?  Med ett eller annat undantag, inte särskilt.  Det jag läst visar på problemet med att det finns oerhört mycket data som inte finns publicerat, eller allmänt tillgängligt för alla forskare.  Det visar också att det förekommer politiserande och positionerande inom klimatforskningssamfundet.  Det är bara det att det inte är något som helst märkvärdigt med detta: så här ser det ut i all forskning.  Och vad mer är, en del av det som verkar uppfattas som att forskarna vill föra andra bakom ljuset är egentligen bara ett missförstånd av den jargong som ofta råder forskare emellan.

Låt mig ta ett exempel: i samband med hur data ska presenteras i figurer används ordet "trick" och hur ett trick ska användas för att dölja en viss effekt.  "Trick" är inte akademiska för "fulspel", utan är ett ganska vanligt använt ord (jag har till och med sett det i publicerad text) för "en metod att åstadkomma något", inte sällan en presentation av data som framhäver verkliga och intressanta effekter, eller undertrycker t.ex. ett känt systematiskt fel.  Jag har själv precis skickat in en artikel för publicering där vi gjort just detta: vi har använt en enkelt metod för att producera vissa data.  Denna enkla metod ger ett systematiskt fel (vilket vi vet därför att vi kontrollerat det mot en noggrannare, men mer resurskrävande metod för ett antal testfall).  När vi tagit fram våra figurer har vi därför använt ett trick för att ta bort detta systematiska fel, så att de intressanta, fysikaliska resultaten syns.  Allt detta, inklusive exakt hur tricket går till, finns redovisat i artikeln.

Min poäng?  Datapresentation är lurigare än den kan förledas att tro som aldrig har tagit fram nya forskningsdata och försökt sammanställa dem till en vetenskapligt intressant berättelse.

Det är också mot denna bakgrund som diskussioner om vilka data som ska presenteras ska ses.  Vissa forskningsprojekt genererar mängder av data, även efter att rådata har sållats.  Utrymmet i de vetenskapliga artiklar där forskare publicerar sina resultat är däremot begränsat, liksom för övrigt den tid och energi tilltänkta läsare kan lägga på att ta till sig sagda artiklar.  I de mest prestigefyllda tidskrifterna (t.ex. Nature och Science) får artiklar ofta inte vara längre än fyra till sex sidor, ett utrymme som även med vetenskapliga tidskrifters tätpackade stil är mer begränsat än man kan tro.  Man kan väldigt sällan publicera precis alla data man har från en undersökning, utan man måste välja de data, och de sammanställningar av data, som ger en så rättvis bild som möjligt av de resultat man kommit fram till.  Inte sällan har man en del resultat som man är ganska säker på, och dessutom en del kringresultat som man av olika skäl inte är riktigt lika säker på är helt vattentäta.  Där ställs man som forskare också inför ett val: presentera data som man inte är så övertygad om eller hålla sig till de resultat man är säker på att man kan stå för?  Ofta finns det goda argument för båda alternativen, och inte sällan är det utrymme, läsbarhet och en känsla för vad som kommer att väcka intresse som fäller avgörandet.  Är man flera författare till en artikel, vilket oftast är fallet i naturvetenskaplig forskning (nästan undantagslöst om det är experimentell forskning), kan diskussionerna bli långa.

Inte heller de avslöjade diskussionerna om andra forskares förehavanden och vissa tidskrifters redaktörer och publiceringspolicy får mig att höja nämnvärt på ögonbrynen.  Möjligen har jag blivit en smula blasé efter några år på forskarvärldens insida.  Visst passar sådant inte in i idealbilden av den rena, ärliga och oförvanskade vetenskapen, men faktum är att forskare också är människor, och forskarvärlden är på det hela taget lika smutsig som alla andra kollektiv: full av tveksamma beslut, personer med uppblåsta egon och egna agendor, personkonflikter, trender och allt annat vi alla känner till lika väl som vill förneka att vi själva i alla sammanhang är en del av.  På de flesta forskningsområden är detta mest en av de mindre tilltalande delarna av den mänskliga tillvaron.  Det är viktigt att komma ihåg att vetenskap är en kollektiv process, vars själv syfte (bland annat) är att jämna ut dessa mänskliga svagheter hos de enskilda forskarna.  Enskilda resultat, artiklar och publiceringsbeslut må påverkas av allehanda, men det vetenskapliga läget definieras inte av den senaste publikationen, utan av den bild som växer fram över tid genom att många forskare i många studier drar sina respektive strån till stacken.

Problemet för klimatforskningen är att den är så oerhört politiserad — ett problem där skulden, som jag ser det, till lika delar vilar på de politiska krafter som inte tvekat att använda den globala uppvärmningen som hävstång för politiska agendor, de andra politiska krafter som låter sitt motstånd mot samma agendor styra vilken forskning de tar till sig, och på de forskare som ibland kanske alltför beredvilligt ställt sig till dessa politiska krafters förfogande.  Det jag sätt i det jag läst av de läckta ebreven må vara mycket mänskligt, och i sig inte anmärkningsvärt för den som sett den akademiska världen från insidan — det är bara det att det är en mänsklighet som klimatforskningen inte har råd med.

Riktigt allvarligt blir det på två punkter, som Monbiot också tar upp:  1. Professor Phil Jones tycks på fullt allvar försöka undanröja information som begärts ut med stöd av gällande regler.  2. Samme Jones uttrycker sig på ett sätt som antyder att han är beredd att missbruka peer review-processen för att hålla vissa artiklar utanför IPCCs rapport.  Det är inte svårt att förstå hur situationen uppkommit, men lika fullt finns det inget försvar för Jones.  Så här får det inte gå till, inte i någon disciplin, och allra minst i en som är så politiskt känslig.  Men det jag ser här är inte den systematiska klimatreligion där allt ifrågasättande kväses som somliga nu anser sig få bevis för; det jag ser är en tung forskare, med stort ansvar, som har investerat mycket tid, möda, energi, prestige och förtroendekapital, som i sin iver att försvara sin egen position går över gränsen, inte bara till det intellektuellt ohederliga, utan kanske till och med till det oredliga.  Det är klart det är en kris för klimatforskningen, och om något hoppas jag att den kan föra det goda med sig att vi får en öppnare diskussion.  Det är också en pinsam, men kanske välbehövlig, exponering av den interna akademiska politiken.  Däremot är det inte på något vis ett avslöjande av någon klimatbluff.

En viktig del av det som gör Terry Pratchetts romaner om Discworld (Skivvärlden) till en intressant bokserie är hans lek med att ta idéer på allvar, i mycket bokstavlig mening. Följaktligen är Döden, Liemannen, vår invanda antropomorfa personifiering av döden som tanke, en helt verklig och existernade person på Skivvärlden. Pratchett tycks gilla att utforska och påminna oss om de kulturella tankefigurer vi annars tar för givna genom att visa dem för oss som genom en skrattspegel. På det sättet tvingar han oss att titta på dem och se dem, och inte bara undermedvetet känna igen dem. Dödens karaktär är ett utmärkt exempel på denna teknik i Pratchetts verk. Skivvärldens Döden blir en verklig person, ja faktiskt en rätt sympatisk typ.

I Reaper Man (Döden ligger lågt, i svensk översättning), drar sig Döden oväntat tillbaka efter att ha fått sparken för att ha utvecklat en personlighet. Detta lämnar Skivvärlden utan någon som tar hand om det viktiga jobbet att ta hand om alla avslutade liv, och därför blir  bokstavligen en massa Liv liggande i drivor på Ankh-Morporks gator. Under tiden lär sig Döden att det där med att vara människa är något mycket mer än att bara ha en massa tid att göra av med, men också att den utmätta tiden är något mycket grundläggande för vad det innebär att vara människa.

Idén är lysande. Om någon bok i Skivvärlden-serien verkligen har potential att vara både rolig och djupsinnig bara genom berättelsens själva premiss så är det den här. Tyvärr misslyckas Pratchett fenomenalt med att lösa in den checken. Hela boken är en blindgångare, full av plattfall. Ingen idé bär egentligen frukt. Boken innehåller två parallella berättelser: en om Döden och en om en salig blandning karaktärer i Ankh-Morprok som upplever det kaos som orsakas av allt Liv som inte blir omhändertaget efter att det upphört. Berättelsen om Döden rullar på rätt fint, och det är den som håller boken vid liv, men den lyfter aldrig riktigt, mycket på grund av att den hela tiden avbryts av den kaotiska historien om Ankh-Morpork.

Den del av berättelsen som utspelar sig i Ankh-Morpork påminner mest om en sådan där gammal komedi som tycks bestå enbart av folk som springer omkring utan mål och mening, allt medan de halkar på bananskal som råkar vara där endast i syfte att någon ska halka på det, och så förväntas vi skratta åt dråpligheterna. Anledningen till att det inte fungerar är att folk som halkar och ramlar är i sig inte särskilt roligt. När alla ramlar hela tiden, utan synbar anledning, och utan att det finns någon mening med det, slutar det med att vi blir uttråkade istället för roade. Den substans som finns i Reaper Man, till exempel en välförtjänt drift med vissa aspekter av minoritetsrättsrörelser, och en skildring av köpcentra som en egen livsform, drunknar under en flod av slapstick, något som Pratchett egentligen aldrig varit särskilt bra på.

Läs Reaper Man för Döden, som är en av Pratchetts riktigt geniala karaktärer, eller för den delen för de skämt som faktiskt är roliga, eller för den antydan till djupare filosofisk satir som präglar en del av de senare Skivvärlden-böckerna. Men det är för lite av dessa varor för att helheten ska bli särskilt bra.

Idag får vi förmodligen — om vi inte får fyra principfasta borgerliga ledamöter som röstar nej, eller åtta som avstår — FRA-lagen version 2. Den är på alla centrala punkter lika dålig som den första versionen för ett drygt år sedan. Och det viktigaste gäller fortfarande: kablarna med all elektronisk kommunikation kopplas in till staten. Är det verkligen så vi ska ha det?

P.S. Är det någon som vet hur man bär sig åt för att bädda in YouTube-klipp i poster på Blogsomes plattform?

P.P.S. Uppdatering: Det gick som förväntat. Den svenska riksdagen fungerar precis enligt konstruktion: en skock får som röstar som partiledningen säger. Om inte något exceptionellt inträffar kan somliga förment liberala partier leta på månen efter min röst om ett knappt år.

Tapetseras dagens pojk- och flickrum fortfarande med glättade planscher med färgmättade bilder på musikidoler? Jag har fortfarande traumatiska minnen av 80-talets affischer av Europe, Twisted Sisters, Michael Jackson, Samantha Fox, Kiss och gud vet allt. Om den fantasyläsande ungdomen ikoniserade författare på samma sätt så här tjugo år senare skulle det kunna vara Neil Gaimans nuna som tittade ner från väggarna på trängtande tonårsflickor och dito pojkar med coolhetskomplex.

Det är minst tjugo år sedan fantasy var mer eller mindre synonymt med sagoäventyr i post-Tolkiensk anda, även om svensk bokhandel fortfarande inte släppt sargen. Visst skrivs det gott om sådant fortfarande, en del av det rätt bra, men det riktigt heta modet de senaste fem, tio åren har varit "urban fantasy" (som symptomatiskt nog inte fått någon svensk benämning, så vitt jag vet). Huruvida man ska beteckna Gaiman som pionjär i genren eller inte ska jag kanske låta vara osagt: han var knappast först, men det torde knappast heller vara ett särskilt kontroversiellt påstående att Neverwhere från 1996 var ett av de verk som gjorde genren populär bland fantasyläsare i gemen.

Neverwhere är Gaimans version av Alice i Underlandet. Men det är en vuxnare och mörkare Alice i Underlandet, och intressant nog just därför mindre rubbat, omtumlande och tankeväckande. Därmed inte sagt att boken lider brist på intressanta idéer, förstås: det London Below som Gaiman tar med oss till är tvärtom en färgstark och fantasieggande skuggvärld. Gaiman spelar på referenser till en lång rad klassiska sagor, myter och sägner, och en hel del folktro i anpassad till det sena 1900-talets London. Bokens störtsta styrka är dess underhållningsvärde och den sprakande, magiska, urbana skuggvärld Gaiman målar. Resan genom boken ger en kalejdoskopisk känsla av scener som kastas i ansiktet på oss och bildar en berättelse, men där vi, likt bokens huvudperson, snart är helt vilse i labyrinten och bara kan hålla i oss och hänga med på åkturen. I andra hand blir Neverwhere också en levande kommentar till en del av vår kulturhistoria, där gammal folktro integreras med moderna myter.

När jag på min dödsbädd listar mina tio största läsupplevelser finns nog inte Neverwhere med på listan, men det är en läsvärd, och lättläst, bok som jag gärna rekommenderar, och som jag gärna sätter i händerna på min hypotetiska, framtida son eller dotter någonstans i trettonårsåldern eller så. Risken är förstås att ungen tycker att det är hopplöst mossigt med skräckkabinett i Londons tunnelbana då.

Här åker man på semester utan internet i Skottland en vecka, bara för att upptäcka vid hemkomsten att man håller på att missa Nobelpris-veckan. Medicinpriset tillkännagavs igår. I vanlig ordning inget jag hade koll på, men de flesta tycks rörande överens om att det är ett synnerligen välmotiverat val. Jag får väl läsa på när jag hinner, helt enkelt.

Men fysikpriset tillkännages först idag, om ett par timmar, så jag hinner lämna in tipsraden även i år, även om den blir lite oinspirerad och ogenomtänkt.

Mitt grundtips är, som förra året, upptäckten av typ Ia-supernovor. Det börjar väl ändå bli dags nu? Upptäcktens betydelse har ju varit klar länge, men den är fortfarande aktuell för forskningen. Det vore ju onekligen trevligt om Nobelkommittén såg till att hänga med, så långt det alls är möjligt, i utvecklingen inom kosmologin, så att vi slipper partikelfysikens situation med Nobelpris som delas ut årtionden efter att själva upptäckten svalnat.

Några garderingar brukar vara klokt att ha. Förra året sköt jag ju stolpe in med teorin för CP-brott. Gardering nummer ett får bli de Er-dopade fiberförstärkare jag lärde mig om förra året via mjn. Efter ett tungt teoripris förra året för många decennier gamla upptäckter skulle detta vara ett välvalt pris för en modern, teknisk landvinning. Gardering nummer två är också en favorit i repris från min post förra året: Coulomb-blockad. Observationerna av exoplaneter är alltjämt en kandidat som är svår att inte nämna, men det råder kanske en smula delade meningar om hur stor denna upptäckt egentligen är: trots allt är ingen förvånad över att det finns planeter runt andra stjärnor än solen. Viktigare ändå är kanske att Kepler-teleskopet precis börjat tas i bruk, och detta är är uttryckligen konstruerat för att studera exoplaneter. Jag tror inte på ett pris för exoplaneter förrän vi sett riktiga resultat från Kepler.

En sista kandidat som förtjänar att nämnas är kanske E. P. Gross och L. P. Pitaevskii för den ekvation som bär deras namn och som är helt central för de senaste femton årens närmast explosionsartade utveckling vad gäller studier av ultrakalla atomer och Bose-Einstein-kondensat. Och det är här jag inte hunnit läsa på: jag vet att Pitaevskii lever och är aktiv, men hur är det med E. P. Gross? (Som för övrigt inte ska förväxlas med D. J. Gross, som fick priset 2004.) Och så var det ju det där med gamla upptäckter:  Gross-Pitaevskii-ekvationen härleddes (av Gross och Pitaevskii var för sig och oberoende) 1961. Det är i alla avseenden en väl gammal upptäckt, och det som skulle motivera en belöning nu är att det är först sedan experimenten med Bose-Einstein-kondensat kom igång på allvar i slutet av 1990-talet som dess betydelse blivit helt uppenbar.

Det ligger mycket i Johan Norbergs resonemang, och jag har mycket lite att invända mot Johan Ingerös. Per Hagwall har en god poäng, liksom för all del Mark Klamberg. Mattias Svensson är jag beredd att ge rätt på i princip alla punkter.

… men hur jag än vänder och vrider på det hamnar jag i samma slutsats som HAX (som intressant nog postade sin egen bekännelse precis dagen efter att jag efter mycket om och men tänkt klart). Nej, Piratpartiet är långtifrån invändningsfritt. Det är, mätt med någon form av genomsnitt över alla frågor, inte ens bäst. Och det är definitivt inte liberalt — det är nog tveksamt om Piratpartiet alls kan sägas ha en ideologi i traditionell mening, och det finns obehagligt många socialistiska/anarkistiska tendenser bland en del av dess företrädare. Jag är tveksam till deras inställning i patentfrågor, och min förtjusning i deras idé om hur framtidens upphovsrätt ska se ut är begränsad. Jag har aldrig förr lagt en röst med så många reservationer som denna, vilket säger en del.

Det är heller inte självklart för mig att redovisa min röst här på bloggen, för den delen. Mitt förhållande till politik är för all del ingen hemlighet, men det är skillnad på att rent allmänt föra liberalt betonade resonemang och att öppet erkänna att man röstat på ett parti som många, inte utan skäl, ser som ett parti för bortskämda, betalningsovilliga snyltare. De metaforiska gudarna vete vad eventuella framtida arbetsgivare eller andra gör av den informationen. Men trots allt: det är ett antal viktiga frågor som ställs på sin spets ungefär nu; en del akuta — som framväxten av en alltmer allomfattande övervakning och tummande på viktiga juridiska principer — och en del helt enkelt för att samhälls- och teknikutvecklingen lett dithän att vissa tankar behöver tänkas om under de närmaste åren.

Med FRA-lagen, IPRED, ACTA, telekompaktet och så vidare har de borgerliga partierna tillsammans med socialdemokraterna (glöm inte att FRA-lagen började tas fram under den socialdemokratiska regeringen, och baxades sedan genom riksdagen av en tjänstvillig borgerlig regering som tog över den — socialdemokraternas protester ter sig i ljuset av detta som ett ganska uppenbart spel för gallerierna, för att inte tala om att de inte haft några invändningar alls mot till exempel IPRED) tagit enorma steg mot en övervakningsstat som skulle framstått som hämtad ur science fiction-litteraturen för bara femton år sedan. Uppenbarligen räknar de gamla partierna kallt med att vi ska svälja förtreten och rösta på dem i alla fall. Men att inte rösta på dem är den mest direkta markering vi som medborgare och väljare kan göra. Någonstans måste gränsen dras och foten sättas ner. För mig är det tillfället nu. En hel del av detta har varit inrikespolitiska frågeställningar, men långtifrån alla. Och nästan samtliga har kopplingar, på ett eller annat sätt till EU-nivån.

Jag ogillar när val på en politisk nivå görs till folkomröstningar om politik på en helt annan — även om det är ställt bortom rimligt tvivel att Gordon Browns Labour-regering här i Storbritannien är inkompetent och behöver få sig en rejäl näsknäpp stör det mig att detta görs till den tunga aspekten på de nyss avhållna lokalvalen, som inte har något med rikspolitiken att göra, utan mest handlar om lokal administration. Men ändå: de borgerliga partiernas svek i integritetsfrågorna är så grovt och handlar om så grundläggande värderingar att de helt enkelt inte kan få komma undan med det. När det dessutom handlar om värderingar och principer som i allra högsta grad har betydelse på EU-nivå, då är det här helt rätt tillfälle att sätta ner foten. Integritetsfrågorna är i sig ett fullt tillräckligt skäl att rösta på Piratpartiet. Övervakningsstaten måste hejdas.

Men sedan finns det förstås annat också. Som upphovsrätten. Jag är egentligen för upphovsrätt som idé, och jag menar att Piratpartiets idéer om en framtida, mycket avskalad upphovsrätt leder till en alltför avskaffad upphovsrätt. Samtidigt är det alldeles uppenbart att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den upphovsrätt vi har nu. Upphovsrätten måste anpassas till dagens — och morgondagens — teknologiska verklighet. Det är kanske talande att den kända dikt jag citerar i rubriken, som sammanfattning av mina känslor inför mitt ställningstagande, fortfarande är inlåst i  upphovsrättsskyddets kassavalv. Karin Boye har varit död sedan 1941. Då var mina föräldrar inte ens påtänkta. Jag må vara oense med Piratpartiets linje ifråga om hur upphovsrätten ska anpassas, men Piratpartiet är det enda parti som alls driver frågan om en anpassning överhuvudtaget. Bara det är värt att stödja.

Detsamma kan sägas om patentfrågorna. Jag menar att ett patentsystem behövs, och jag menar att läkemedelsutveckling förmodligen bör omfattas av det. Piratpartiets socialiseringsförslag tror jag leder fel, på samma sätt som socialiseringar nästan alltid gör. Samtidigt är det mycket tveksamt om dagens patentsystem fungerar på ett helt rimligt sätt, och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot till exempel mjukvarupatent. Än en gång ställer jag inte upp på Piratpartiets lösningar, men jag är beredd att lämna mitt stöd bara för att bidra till att alls ge frågan en chans att tas upp till seriös behandling, istället för att bli ännu en bricka i ett alltmer korporativistiskt spel.

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Själv skickade jag min utlandsröst med post för mer än en vecka sedan, och ska imorgon istället ägna mig åt ett stycke europeisk historia genom ett besök på andra-världskrigsmuséet i Duxford, men en eller annan som läser detta ska kanske gå till valurnorna imorgon. Ska du läsa något innan du går iväg, läs Lars Gustafsson och Henrik Brändén. Och glöm det kategoriska imperativet; det har i alla fall alltid varit en ganska dålig idé.

Ibland har man bråttom och får kasta alla ambitioner om kontextualisering och stilistik överbord:

Olof Hallonsten, som annars bloggar på Röda Nejlikan, meddelar att han startat en sidoblogg för kommentarer kring de i olika grad planerade forskningsanläggningarna ESS och MAX IV, som kan komma att byggas i Lund. Bloggen heter kort och gott ESS och MAX IV. Hallonsten är doktorand på Forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet och hans forskningsområde är vetenskapssociologi. Han kan därmed kommentera utifrån ett annat perspektiv än det rent inomvetenskapliga och det massmediala.Vi kan istället se fram emot granskande  kommentarer om de forskningspolitiska skeendena runt dessa båda projekt. Det ska bli mycket intressant att följa bloggen, och ni vetenskapsintresserade som normalt inte läser Röda Nejlikan får härmed denna konsumentupplysning.

Erik Laakso, en av få någorlunda läsvärda socialdemokratiska bloggare, har varit på besök i bruksorten där jag växte upp:

Så sant som det är sagt.

Läs för övrigt också gärna hans kommentar till The Pirate Bay-domen i samma post.

Jag sitter fortfarande och försöker smälta implikationerna av domen i The Pirate Bay-målet. Jag är långt ifrån klar, och det finns många andra som kan kommentera detaljerna i domen mer insatt än jag. Jag är mer intresserad av de övergripande samhällsfilosofiska implikationerna, och de behöver jag nog fundera över några dagar, men här kommer i alla fall några korta, omedelbara tankar:

För det första: De fyra åtalade döms till ett års fängelse samt 30 miljoner kronor i skadestånd. Den som slår ett tio dagar gammalt spädbarn sönder och samman får också ett års fängelse. Som min gamla gymnasiekamrat sammanfattade den svenska rättsskipningen: "Våldsbrottslingar = offer. Skatte-/ekonomiska brottslingar = Djävulens avkommor!" En grundläggande princip för utmätande av straff för brottsliga gärningar är att straffet ska stå i proportion till brottet.

För det andra: Dagens dom är i sig rätt ointressant. Den kommer självklart att överklagas, förmodligen hela vägen till HD. I och med denna dom är dock handsken kastad. Hittills har pirater och upphovsrättslobby stått som busarna på Tegelbacken och hytt med nävarna och skrikit från varsin gränd medan vi andra tittat på. Idag inträffade first blood. Nu är det på riktigt. HAX sammanfattar läget.

Hela denna sorgliga historia har en grundläggande orsak: upphovsrättsindustrins luddism. Oavsett vad vi tycker om saken har den tekniska utvecklingen sprungit ifrån 1950-talets affärsmodeller. Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig — första gången som tragedi, andra gången som fars. Just den här historien har gått i repris så många gånger att vi i så fall bör ha lämnat Shakespeare-komedierna bakom oss för länge sedan, för att istället befinna oss på buskis i Knäckebröhult Folkets park. Nästan varje teknisk landvinning för distribution av information och musik sedan Gutenbergs tryckpress har bekämpats av precis samma anledning: den rådande affärsmodellen är inte anpassad till den nya tekniken. Hade vi lärt av historien hade musikindustrin redan när Napster var aktuellt gripit det gyllene tillfället att lägga en hel, ny marknad för sina fötter. Men istället har man skapat en gerillarörelse man inte har någon kontroll över alls, samtidigt som man gjort sig till ovän med de vanliga människor man borde ha lockat som kunder. Och då står vi där vi står: fortfarande utan riktig vettig, laglig distribution av musik, film och böcker via internet, men med en dom som spottar ett stort antal människors rättsmedvetande i ansiktet. Läs och begrunda Cory Doctorows liknelse om resistenta bakterier.

För det fjärde: Det är dags att börja föra diskussionen om hur upphovsrätten i det 21:a århundradet ska se ut. Det gäller särskilt oss som menar att upphovsrätt som princip är en i grunden god idé. Det är dags att inse att den tekniska utvecklingen går framåt, och att samhällets principer måste anpassas till denna utveckling. Om vi inte diskuterar idag hur upphovsrättsskyddet ska fungera med utgångspunkt i att teknisk utveckling är något i grunden positivt (och möjligen också oundvikligt) så är faktiskt risken att vi finner upphovsrättens själva grund i människors rättsmedvetande så fullständigt eroderad under våra fötter att den helt kollapsar.

Till sist: Gratulationer till Piratpartiet för de röster de just har vunnit. Säkert har man just ringt i väckarklockan för många väljare som annars kanske inte lagt sin röst på (pp).

Det känns på något sätt passande att IPRED1 trädde ikraft just igår, den första april — lagen som är en stor långnäsa åt alla oss som en gång trodde att rättssäkerheten utgjorde en oomtvistad hörnsten i det vänsterländska, demokratiska civilisationsbygget. Ipredia är naturligtvis en fullständigt genial motkampanj — icke-våldsam, laglig och tydlig. En lysande idé, helt enkelt. Det finns bara två skäl till att jag själv inte deltar: jag bor inte i Sverige, och jag har inte det tekniska kunnande och intresse som krävs för att sätta upp ett nätverk som är både öppet och säkert.

Reaktionen från Myndighetssverige låter naturligtvis inte vänta på sig. På nyhetsplats i Svenska Dagbladet (vars nyhetsredaktion nyligen knep en föga hedervärd förstaplats i Mattias Svenssons tävling "Årets förmyndare") spelar polisen ut pedofilkortet:

Och så här ser ju diskussionen ut så fort friheten på internet diskuteras: sannolikheten att någon förbuds- och censurivrare försöker kleta ner motståndaren med associationer till barnporr och pedofili går mot 1. Mike Godwin säger så här om sin lag om Usenet-diskussioner:

Den som drar iväg nerför det sluttande planet i sin argumentation och försöker dra paralleller till, eller skrämmas med Hitler och nazismen begår både ett argumentationsfel och en intellektuell ohederlighet. Vad Nazityskland blivit för politiska diskussioner i allmänhet, har pedofili blivit för diskussioner om friheten på internet: det är ett kort som spelas ut för att skrämmas ("det kryllar av pedofiler som bara väntar på att använda just ditt nätverk" är antydningen, vilken nog är en bit från sanningen) och hota ("du kan bli misstänkt" — det är formulerat som information, men innebär de facto ett hot om att man inte tvekar att göra ditt liv obehagligt) och för att kleta ner meningsmotståndaren med skamlös guilt by association ("du vill väl inte stödja pedofilerna?"). Barnporr och andra sexuella övergrepp mot barn är fullständigt vidriga brott. Gör dem inte till slagträ i en diskussion som faktiskt handlar om något helt annat.

/Dr M

P.S. Hanna Wagenius gör samma associationer som jag.

Det var de sista skälvande dagarna av nådens år 2003 och jag befann mig mitt i ingenstans, på ett vandrarhem strax utanför en by mitt i kallaste Vintersverige. Jag hade inte befunnit mig där, förmodligen inte ens känt till platsens och begivenhetens existens, om inte en då fortfarande relativt nyfunnen god vän hade tipsat mig om det perfekta sättet för en passionerad och van körsångare att fira nyår. Rad på rad stod stolarna i den halvt improviserade replokalen; basarna i sektion i ena kanten. Jag hamnade mitt i basstämman. Utöver ytterligare några sångare från min egen kör kände jag ingen, och det enda jag egentligen visste var att vi hade en vecka på oss att repetera in ett krävande program under ledning av en likaledes krävande dirigent från England.

En andrabas strax snett framför mig såg misstänkt bekant ut. Det tog mig några minuter att lista ut varför: jag hade ju sett honom på TV. Många gånger. Det var Jarl Alfredius. Att säga att jag lärde känna honom den veckan vore att fara synnerligen ovarsamt fram med sanningen, men där ute i dalavintern var det inte nyhetsuppläsaren och journalisten jag mötte, utan människan, fadern och körsångaren Jarl Alfredius. Precis då förvandlades Jarl Alfredius från ett namn och en bild till en människa av kött och blod, förenad med mig och ett femtiotal andra människor — läkare, studenter, forskare, konsulter, kantorer, sekreterare och alla upptänkliga yrken — av ett gemensamt musikintresse. Platsen var Snöå bruk utanför Dala-Järna, och vi var där för att sjunga och fira nyår med Music Weeks in Swedens nyårsvecka.

Det har blivit flera musikveckor i Snöå sedan dess, och många av deltagarna återkommer regelbundet, år efter år, eller med några års mellanrum, och med tiden har många av dem blivit bekanta och ett kärt återseende en gång om året. Jarl Alfredius var en av dem som var med då och då, när han kunde och ville. Jag hade förmånen att få sjunga med honom ytterligare en nyårsvecka, då Jarl Alfredius firade sin 65-årsdag på själva konsertdagen, och blev vederbörligen uppvaktad på den efterföljande konsertfesten. Den lokala tidningen gjorde ett reportage om musikveckan och hur Jarl Alfredius valde att fira sin 65-årsdag. Själv tog han det hela med ro. Som deltagare i musikveckan var han en lugn och stillsam människa, med den där nästan till självklarhet upphöjda eftertänksamheten och stillsamma ödmjukheten som utmärker en del människor som upplevt mycket från händelsernas centrum. Han utstrålade en avslappnad och stillsam glädje och förnöjsamhet i det enkla nöje som är god mat, gott umgänge och god musik.

Det var nyåret då år 2007 övergick i år 2008. I början av sommaren kom meddelandet i media att han drabbats av prostatacancer. Vi var nog flera som hoppades att vi ändå skulle få sjunga med honom i Snöå även någon kommande vinter. När nu dödsbudet kommer idag är det för mig inte i första hand nyhetsankaret som försvunnit, utan körsångaren — han som satt några stolar bort i basstämman, han som åt och var glad vid samma festbord som jag och många med mig.

En röst har tystnat, och sången har blivit lite fattigare därför. Men musiken lever vidare, liksom minnet av dem som tystnat. Låt oss skänka en tanke till Jarl Alfredius familj och vänner, som mist en far, en livskamrat och en vän.

/Dr M

DN | SvD | SVT

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen här i England, vilket innebär att om en knapp timme når kvällens jippo oss på Brittiska öarna. Sverige inträdde i mörkret för några minuter sedan. Jag har ett lite kluvet förhållande till Earth Hour. Å ena sidan är det ett samvetsplåster för de chict "miljömedvetna" som vill att politikerna ska "göra något kraftfullt". Men vilken är egentligen symbolismen i att släcka alla ljus i våra hus under en timme en mörk vårvinterkväll? En av Dick Erixons läsare skrev så här i ett email som Erixon publicerat på sin blogg:

Och detta är ju klockrent rätt. Earth Hour är en direkt produkt av en miljörörelse som bygger på en pessimistisk människosyn och en total avsaknad av teknikoptimism. Genom att släcka lamporna i våra vardagsrum gör vi oss till symboler för tanken på människan som en ond parasit på moder jord — ett skadedjur som borde krypa tillbaka in i de grottor det en gång krälade ut ur. Det är naturligtvis inte så man uttrycker det, men det är, något tillspetsat, innebörden i den landsbygdsnostaligiska, bakåtsträvande ideologi som genomsyrar så mycket av miljörörelserna av idag. Tyvärr. Som Terra Incognita konstaterar ligger vår framtid och lösningen på miljöproblemen inte i en avstannad teknisk och ekonomisk utveckling. Läs hela bloggposten, och gärna kommentarerna också.

Å andra sidan: det ligger inget vettigt självändamål i att slösa med energi bara för att vi kan. I Stockholm exemplifierar landstingsledningen exakt vilket jippo Earth Hour är genom att släcka lamporna i landstingshuset under Earth Hour. Liksom Ulla Hamilton undrar jag varför lamporna överhuvudtaget är tända där halv nio en lördagkväll. Om det är belysning vi ska fokusera på (vilket möjligen är tveksamt) kan man undra varför vi inte ansträngt oss mer för att inte slösa energi på att skicka ljus rakt upp i luften, där det enbart bidrar till de ljusföroreningar som gör att skrämmande många inte vet hur en orörd stjärnhimel ser ut. Det är fullständigt självklart att vi ska lysa upp våra hem och våra städer — de stjärnhimmelsnostalgiker som nödvändigtvis vill att man ska kunna se Vintergatan i all sin prakt från en närförort i Stockholm har inget att hämta hos mig — men det kan av fler skäl än ett vara en god idé att tänka på vår belysning. Kan Earth Hour få en eller annan att inse att vi kanske inte måste lysa varje fasad och varje del av himlen kanske ett gott syfte ändå är nått, även om det inte gör så mycket vare sig från eller till för vårt klimat.

My Cup of Tea har fått ny design. Du som händelsevis läser bloggen på plats på sin URL ser resultatet nu. Den som istället följer bloggen via rss-/atom-flöde (vilket jag starkt rekommenderar) kan ju passa på att just den här gången öppna originalposten och ta en titt på hur det ser ut nu.

Länklistan/bloggrullan har också genomgått en rejäl uppdatering, så nu finns åter länkar härifrån till en rad andra läsvärda bloggar mer eller mindre relaterade till denna bloggs ämnen. Detta arbete är på intet sätt klart — fler länkar kommer — men det är klart, tycker du att det fattas någon särskild länk, eller om du hittar brustna länkar eller andra oegentligeheter i den nya designen, skriv en rad i kommentarsfältet!

Jag har också röjt i ämnesetikettsdjungeln för att hålla antalet ämnesetiketter i bloggen till ett hanterbart antal som speglar de ämnen som bloggen i första hand är tänkt att avhandla. I viss mån är det förstås lite av min personliga anteckningsbok, men visst fokus är ändå tänkt att ligga på tankar om fysik och vetenskap, litteratur, en smula filosofi och samhällsreflektioner, och så förstås te. En särskild kategori finns också för reflektioner över livet i England. Etiketten "Allmänt prat" får gälla för eventuella stickspår och kommentarer utanför övriga ämnen. En följd av omstruktureringen är att en lång rad gamla poster numera återfinns under slaskkategorin "Okategoriserat".

Cambridge bjöd söndagen till ära på strålande vårväder, med solsken och femton varma grader. Den helt nödvändiga turen till mataffären fick raskt bli en lite längre promenad till några fler butiker. Och då går det förstås som det går. Femton pund senare hade jag impulsköpt den trevliga lilla tekanna som pryder bilden högst upp i denna blogg. Den matt grågröna skönheten är en lövmönstrad gjutjärnskanna på 0,8 liter. Egentligen är jag i större behov av mindre kannor, men den här fyller väl sin plats som en lagom stor kanna för att brygga till två till fyra personer. Kannan står på en platta, också i gjutjärn och med samma mönster som kannan, med gummiklädda fötter. Snyggt och stadigt, och inget bök med karottunderlägg för att förhindra den glödheta kannan från att skada bordet. Till min stora glädje tycks kannan också vara näst intill droppfri.

Kannan fick sin jungfrufärd under eftermiddagen och kvällen med två bryggningar Organic China Dark Oolong från First Class Teas, inköpt innan cambridgebutiken blev en del av den ekonomiska krisens dödssiffror. Ett rätt generiskt mörkt oolong för blygsamma £2,99 per hekto (vilket väl inte skvallrar om någon högre kvalitet, precis). Jag har haft det här teet ett tag, och bryggt det på lite olika sätt i olika omgångar, men har svårt att få riktigt grepp om det. Det tycks vara lätt att få överbryggt, i vilket fall det mest blir beskt. Lagom bryggt får det en lite maltig smak, där vissa rostade toner kan skönjas. En smak som påminner om hårt rågbröd skymtar förbi ibland, men vill inte riktigt kliva fram och identifiera sig. Därutöver är det ganska tunnt. Jag har te kvar till fler experiment och ska försöka komma med en utförligare recension senare.

Science fiction? Fantasy? Science fantasy? Varm choklad? Ibland känns genrebeteckningar som att försöka stoppa ner pappas slipmaskin i det stjärnformade hålet i lillebrors leklåda. För mig är Ursula K. Le Guin i första hand en förstklassig fantasyförfattare — mest, naturligtvis, beroende på att jag utöver ett par novellsamlingar egentligen inte läst något av hennes science fiction, vilket en majoritet av hennes böcker trots allt klassificeras som. Men när jag nu ger mig på att läsa den klassiska Haincykeln slås jag ständigt, liksom när jag läste flera av hennes noveller, av hur mycket fantasykänsla det är över Le Guins tidiga science-fiction, och för all del en del av den senare också.

Om Rocannon’s World och Planet of Exile flörtade med fantasygenrens troper hånglar City of Illusions upp dem, tar med dem på parmiddag, friar till dem och gifter sig med dem. Och trots detta är det också den av dessa tre böcker som tydligast känns som science fiction. Det är också den klart bästa av dem.

Vi är nu långt in i en avlägsen framtid, många hundratals år efter Planet of Exile, på vår egen jord. Miljön är postapokalyptisk, men långt ifrån den mörka, skövlade värld vi vanligtvis associerar med postapokalyptiska scenarier. The League of All Worlds finns inte längre, utan har splittrats av en yttre fiende. Jorden har erövrats av de mystiska Shing som påstås ha den kusliga förmågan att ljuga telepatiskt, något som enligt allmänt accepterad kunskap är omöjligt. Endast en spillra finns kvar av mänskligheten, tunnt utspridd i små, små samhällen — hus, motsvarande ungefär en gammaldags storfamilj — som ligger många mil isär och i stort sett är självförsörjande. Jorden själv bär enstaka spår av forna tiders civilisation, men naturen har återhämtat sig, och planeten tillhör än en gång växterna, djuren och naturens krafter. Le Guins vision of den postapokalyptiska jorden känns befriande originell och är den klart intressantaste spelplatsen hittills i Haincykeln. Jag tilltalas mycket av det faktum att den inte är entydigt dystopisk.

Mitt ute i skogen, nära ett av dessa hus, vaknar Falk till sans. Han tas om hand av människorna, och "uppfostras" från ett metalt spädbarn till vuxen man inom loppet av några år. Av dessa får han lära sig hur livet fungerar, och hur människorna hålls utspridda och förhindras av Shing både att bilda större samhällen och att utveckla mer avancerad teknik. Men Falk är alldeles uppenbart inte en vanlig människa: han har gula, kattlika ögon. Ingen, allra minst han själv, vet vem eller vad han är, och människorna kan aldrig riktigt lita på att inte är en Shing, eller en av deras spioner. Till slut måste han ge sig iväg för att ta reda på vem han egentligen är, och varifrån han kommer. Han måste ge sig till staden Es Toch och han måste möta Shing, om vilka han inte vet mer än legenderna från huset: att de är erövrare som håller jordens människor förtryckta — även om de tycks leva ganska gott i sina hus — och att de ljuger. De är ondskan personifierad. Eller är de verkligen det?

Ingenting i City of Illusions är så enkelt som det tycks, och inget är vad det förefaller vara, och inte ens när vi har prövat och omprövat våra slutsatser kan vi lita på dem. Illusioner, vanföreställningar, fördomar och förutfattade meningar är bokens tema. Den som är så lagd kan också läsa in tydliga referenser till, och kritik av idén om den upplysta depoten.

Än en gång använder sig Le Guin alltså av fantasygenrens berättartekniska verktyg och vänder dem efter sitt eget syfte. Mindspeech kändes redan i de inledande två böckerna mer som fantasymässig magi än som förklarat science fiction-fenomen, och här blir det nästan övertydligt. Nu har mindspeech också utvecklats till att inte bara innefatta telepatisk kommunikation, utan till betydligt mer omfattande paramentala förmågor, inklusive förmågan att skydda sitt sinne, att blockera och skärma av sina egna mentala processer och att göra intrång i andras. Och det är inte bara livsformer med högre intelligens som kan sända mindspeech. Flera bärande idéer från City of Illusions påminner mer än bara lite om det som skulle bli de bärande idéerna för Övärlden, där Le Guins kanske mest kända, renodlade och uttalade, fantasy utspelar sig.

Vidare bygger händelseutvecklingen i City of Illusions mycket tydligt på monomyten, som Le Guin skickligt använder till sin fördel, genom att utnyttja dess klassiska vändningar till att bygga upp och riva ner våra och karaktärernas illusioner.

Det här är snyggt, det är underhållande, det är njutbart och det är intressant — kanske inte så mycket ur ett filosofiskt perspektiv (taoism figurerar ganska tydligt boken igenom, inte minst genom den viktiga biroll som spelas av ett exemplar av Tao Te Ching, men jag ger för egen del inte mycket för den filosofin, men den stör å andra sidan inte heller) som ur ett litterärt. Här är Le Guin på hemmaplan igen berättartekniskt. Det här är en berättelse som passar hennes stil som hand i handske, där hon får tid på sig att bygga stämningar och karaktärer och där hennes språk kan flöda fritt.

City of Illusions är med god marginal bättre än föregångarna i Haincykeln, och är på det hela taget en riktigt bra och läsvärd bok, om än inte fantastisk. Min enda allvarliga invändning är att slutet känns väldigt deus ex machina, vilket förtar en hel del av glädjen. Dessförinnan har Le Guin ganska klumpigt släppt en tråd som jag sett fram emot att få se knytas ihop till något intressant. På minuskontot kommer jag heller inte ifrån att jag personligen fortfarande har lite svårt för mindspeech, såsom det används här. Berättelsen är uppenbart inte fantasy, men jag har samtidigt lite svårt att ta det på allvar som science fiction. Ett par andra mindre invändningar är att boken har nästan all riktig händelseutveckling förlagd till slutet, och mitten av boken blir väl mycket transportsträcka. Att bygga berättelsen långsamt är en nödvändighet för den effekt som är bokens poäng, men det är en svårt balansgång att inte tappa läsarens intresse på vägen. Le Guin är nära, men klarar sig kvar på linan.

Det är roligt att läsa dessa tidiga böcker och se hur Le Guin utvecklas som romanförfattare och utvecklar sina idéer och verktyg över en så kort period som något år (Rocannon’s World och Planet of Exile kom båda ut 1966, och City of Illusions året därefter). Nästa roman i Haincykeln är den nära nog universellt hyllade The Left Hand of Darkness som gavs ut 1969 och är den första som utan tvekan måste anses uppnå full romanlängd.

Planet of Exile är den andra boken i Ursula K. Le Guins Haincykel, och den har ett allt överskuggande problem: den är för lång. Jo, alltså, jag vet att det är en kortroman om cirka 100 sidor*; det är inte längden i sig som är problemet, givetvis, utan att berättelsen känns på tok för lång för sitt innehåll. Om Rocannon’s World hade lite känsla av förväxt novell är detta ställt bortom allt tvivel här, och för mig blir det bokens fall. Som lång novell om femtio till sjuttio sidor hade den här lilla berättelsen kunnat bli riktigt trevlig.

Vi befinner oss några hundra år in i framtiden efter händelserna i Rocannon’s World. På planeten Werel är vintern i antågande. Planetens bana är kraftigt elliptisk och året är en mansålder långt, cirka sextio jordiska år. Invånarna på Werel upplever alltså normalt bara en vinter under hela sin livstid. För de nomadiserande "urinvånarna" på planeten går kunskapen om hur man klarar vintern i arv genom legender och berättelser från en generation till nästa. En av utmaningarna för tevarfolket är att stå emot det barbarfolk som tillbringar somrarna längre norrut, men vid vinterns ankomst  drar söderut och plundrar tevarfolkets vinterstäder på vägen. Det här året verkar de dessutom ha slutit sig samman i en enda stor vandring istället för att gå i utspridda grupper. Det gör dem plötsligt till ett reellt hot mot tevarfolkets chanser att klara vintern.

… men också mot den tynande kolonin av människor som bor i en liten stad vid kusten och var förhållande till nomadfolken präglas av begränsad kontakt och ömsesidig misstänksamhet. Kolonisatörer från The League of All Worlds anlände till Werel ett halvt milennium tidigare, för tio Werel-år sedan och hade med sig avancerad teknologi som ansiblen och ljushastighetsskepp. På grund av omständigheter inom The League delas kolonisatörerna och en del av dem tar skeppet och lämnar Werel. De som blir kvar är därmed strandsatta utan möjlighet att lämna planeten, och utan möjlighet att kommunicera. På grund av ett kulturellt embargo är de dessutom enligt sin egen lag förbjudna att använda avancerad teknologi på ett sätt som kan påverka ursprungsbefolkningen. Dessutom tycks miljön på Werel påverka människornas reproduktion negativt. Artblandning med ursprungsbefolkningen förekommer inte, eftersom de genetiska skillnaderna, ehuru små, tycks omöjliggöra livsdugliga hybrider. När Planet of Exile tar sin början återstår bara en spillra av den forna kolonin, och med det nya hotet från norr inser Jakob Agat att ett "militärt" samarbete med tevarfolket är nödvändigt. Men den bräckliga tillit han initialt bygger upp kompliceras av den relation han samtidigt bygger upp med en tevarkvinna.

Vad som sedan följer är i stort sett en enda lång följd av action-scener. Tevarfolk och människor slåss för sin överlevnad i den belägrade staden Alterra. Liksom i Rocannon’s World för berättelsens element tankarna till fantasy snarare än science fiction, med huvudsakligen lågteknologisk strid. Jag har tidigare uttryckt mig lyriskt om Le Guins språk och förmåga att berätta, men Planet of Exile exponerar på ett nästan plågsamt sätt hennes akilleshäl: hon är inte särskilt bra på att skriva action. Hennes stil är långsam och subtil, och det fungerar inte när strider pågår sida upp och sida ner. Om hennes böcker ibland kan upplevas som en smula långsamma (det är en invändning jag har hört mot Le Guin mer än en gång, även om jag själv tycker att hon, till exempel i böckerna om Övärlden, använder detta till sin fördel genom att bygga stämning och måla upp karaktärer) blir Planet of Exile efter ett tag direkt seg. Bokens stora behållning är hur Le Guin beskriver och utvecklar Jakob Agats och Rolerys samspel.

*Varierande lite beroende på utgåva; själv läser jag Haincykelns första tre böcker i samlingsvolymen World’s of Exile and Illusion, i vilken texten är en smula komprimerad, men fortfarande med hög tryckkvalitet och tillräckligt stor teckenstorlek för att inte vara i vägen för läsningen. Där är den ganska exakt hundra sidor lång.

Kommer människans möte med en utomjordisk kultur nödvändigtvis att vara ömsesidigt högteknologiskt? Hur påverkas "människor" som kulturellt och teknologiskt befinner sig någonstans mellan sen bronsålder och tidig medeltid av möte upptäcktsresande från en rymdfarande civilisation? Och hur påverkas upptäckarna av den kultur de besöker — i en situation där transporter måste ske över ljusår, till priset av förlorade år på grund av relativistiska effekter, där varje resa är ett livsavgörande beslut och det inte bara är att vända båten hemåt igen?

Den filosofiska inramningen till Ursula K. Le Guins debutroman Rocannon’s World är högintressant, och mycket typisk för Le Guins science fiction, så mycket jag nu har läst av den. Det är science fiction, om än kanske inte enligt kliché 1A. Etnologen Rocannon leder en expedition till en anspråkslös planet i galaxens bakvatten, där det finns intelligent liv, med teknologi och kultur på sen bronsåldersnivå. Rocannons expedition är inte första kontakten med en högteknologisk civilisation. Le Guin sätter stämningen direkt i prologens inledande stycke:

Men om inramningen tveklöst gör berättelsen till science fiction är handlingens element, världsbyggnaden och berättartekniken direkt hämtad från fantasyn. I prologen får vi möta de tre kända intelligenta livsformerna på planeten, som alla har sina direkta motsvarigheter i den post-Tolkienska fantasyn. Utöver liuar, i praktiken människor som lever i en feodal bronsålderskultur, har vi gdemiar, som bor i grottor och har viss teknologi och direkt motsvarar dvärgar i Tolkiens anda, samt fiia, som mytologiskt befinner sig någonstans mellan folksagornas älvor och Tolkiens alver och som har förmågan att kommunicera telepatiskt.

Efter prologen — skriven några år tidigare och publicerad separat som novellen Semley’s Necklace, vilken också återfinns i den utmärkta novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters — som berättar den historia som föranleder Rocannon att resa till planeten, vidtar en berättelse som bara kan karakteriseras som en ganska klassisk äventyrsfantasy med science fiction-inramning. Äventyret inleds när expeditionens rymdskepp plötsligt sprängs av fiender till The League of All Worlds, en sammanslutning av bebodda planeter med intelligent liv. Rocannon är nu inte bara strandsatt på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån på egen hand, han vet också att fienden finns där och använder planeten som bas. Nu gäller det att hitta fienden och hejda hans framfart. Berövad större delen av sin högteknoligiska utrustning går äventyret med det som finns att tillgå i liuars bronsålderssamhälle: svärd som vapen, och de egna fötterna samt tämjda, flygande, kattlika "windsteeds" som transportmedel.

Som äventyrsberättelse är Rocannon’s World alls inte oäven. Tvärtom är den riktigt underhållande på sina ställen, men den lever aldrig riktigt upp till prologens idemässiga potential. Prologen är utan tvekan den bästa delen av boken. Handlingen därefter är ganska enkel och ganska förutsägbar. Le Guin skisserar intressanta karaktärer, men lyckas inte riktigt utveckla dem, och lämnar flera hål öppna (om nu vänskapen mellan Rocannon och Mogien är så central, varför får vi inte se mer av den?). Jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan av förvuxen novell när jag läser denna kortroman. Och så får jag väl erkänna att jag har vissa problem med förekomsten av telepatisk kommunikation. Om boken saknar uttalade fantasyelement i övrigt (men alltså har gott om antydningar, paralleller och öppna tolkningar) kommer jag aldrig riktigt runt att "mindspeech" helt enkelt känns som magi (en känsla som mest är antydd här, men som växer sig starkare i de två följande böckerna i Haincykeln), trots att jag är medveten om att telepatisk kommunikation är accepterat enligt science fictions genrekonventioner.

Le Guin har ännu inte nått sin fulla potential i Rocannon’s World men hennes främsta tillgångar som författare är redan uppenbara och de är i slutändan det som gör boken inte bara okej, utan läsvärd: språket och stämningen. Jag har sagt det förr om Le Guin, men det förtjänar att sägas även här: Le Guins språk är en sann njutning att läsa. Det är enkelt och rent, ibland nästan avskalat, men uppnår stor effekt. Att läsa hennes prosa är som att sjunka ned i strömmande vatten. Hon har också ett nästan otäckt je ne sais quoi när det gäller att väva magi, att måla upp en värld och en stämning.

Nej, jag kom visst inte undan. M var småförkyld tidigare i veckan, och jag närde en fåfäng förhoppning om att inte drabbas. Men nej, igår kväll kände jag den omisskännliga irritationen i nässvaljet, och idag är det ingen tvekan. Det verkar vara en rätt oförarglig förkylning det här, men att bunkra upp med Strepsils och näsdukar och titta till Alvedon-förrådet är det nog läge för i alla fall. Risken finns att jag behöver sådant framåt kvällen. Dags alltså att snöra på sig skorna och ge sig iväg på en tur till något apotek.

Nämnde jag att det är söndag idag?

Både Åka och mjn gav intressanta kommentarer på min post om artikelläsning häromdagen. Båda uttryckte ungefär samma frustration som jag känner över att inte riktigt få struktur på och tid till att följa med i litteraturen så bra som man kanske gärna skulle vilja. Samtidigt blev jag lite förvånad över att båda verkade ta betydligt lättare på att hänga med i preprintpublikationerna på arXiv än jag, och vi spekulerade lite i om det möjligen finns en skillnad mellan teoretiker (som jag) och experimentalister (som både mjn och Åka) i hur våra respektive behov av artiklar ser ut. Jag har inget svar på den frågan, och ska inte ge mig till att spekulera, men alla åsikter och tankar är givetvis välkomna i kommentarsfältet.

Däremot leder det mig in på en annan fundering som osökt dyker upp hos mig med jämna mellanrum: för vilket forskarsamhälle skriver vi våra artiklar? Jag märker på mig själv när jag går igenom titlar och abstract att jag har betydligt lättare för att hitta och fastna för relevanta och/eller intressanta teoretiska artiklar än dito experimentella. Jag har också ofta lättare att ta till mig teoretiska artiklar och se deras eventuella relevans för min egen forskning.

Jag tror att det är så här: teoretiker skriver för teoretiker och experimentalister för experimentalister, i mycket hög utsträckning. Jag tror inte att detta är medvetet, utan mera ett resultat av vilka vi oftast kommunicerar och diskuterar med. Vi riktar oss i första hand till dem som gör ungefär samma saker som vi själva. Det är också ett resultat av en kultur som växt fram, utan något egentligt medvetet val. Det är säkert också ett resultat av hur vi betraktar våra resultat och hur vi väljer att uttrycka dem. Som teoretiker är vi ofta intresserade av att skala bort det specifika för att lyfta fram det allmängiltiga. Vi älskar att använda enhetssystem som inte explicit refererar till något specifikt val av parametrar i ett specifikt system. Experimentella artiklar, å andra sidan, talar ofta och gärna i termer av det specifika: det egna experimentet och de egna resultaten, ofta med mycket försiktigt, om alls något, tal om generella slutsatser. (I grunden naturligtvis bara ett resultat av god vetenskaplig metodik: man drar bara de slutsatser man verkligen har täckning för.)

Problemet är förstås att vi riskerar att bygga en kommunikationsbarriär mellan teori och experiment. Men fysik, oavsett vilket intryck man kan få av att läsa om strängteorilandskap och multiversa, är och förblir i grunden en experimentell vetenskap. Det är i det ständiga växelspelet mellan teoribildning och experimentell undersökning som vår kunskap växer fram. I grunden borde vi ju vara intresserade av samma frågor, men alltför ofta får jag intryck av att teoretiker och experimentalister inom samma fält ser helt olika frågeställningar som intressanta. Ibland undrar jag om vi inte borde anstränga oss mer för att rikta vår kommunikation mer direkt till den andra gruppen: vi teoretiker borde anstränga oss mer för att beskriva explicita experiment (genomförda eller framtida), och experimentalister borde kanske ibland mer tydligt sätta experimentella resultat i ett teoretiskt sammanhang.