My Cup of Tea

Det ligger mycket i Johan Norbergs resonemang, och jag har mycket lite att invända mot Johan Ingerös. Per Hagwall har en god poäng, liksom för all del Mark Klamberg. Mattias Svensson är jag beredd att ge rätt på i princip alla punkter.

… men hur jag än vänder och vrider på det hamnar jag i samma slutsats som HAX (som intressant nog postade sin egen bekännelse precis dagen efter att jag efter mycket om och men tänkt klart). Nej, Piratpartiet är långtifrån invändningsfritt. Det är, mätt med någon form av genomsnitt över alla frågor, inte ens bäst. Och det är definitivt inte liberalt — det är nog tveksamt om Piratpartiet alls kan sägas ha en ideologi i traditionell mening, och det finns obehagligt många socialistiska/anarkistiska tendenser bland en del av dess företrädare. Jag är tveksam till deras inställning i patentfrågor, och min förtjusning i deras idé om hur framtidens upphovsrätt ska se ut är begränsad. Jag har aldrig förr lagt en röst med så många reservationer som denna, vilket säger en del.

Det är heller inte självklart för mig att redovisa min röst här på bloggen, för den delen. Mitt förhållande till politik är för all del ingen hemlighet, men det är skillnad på att rent allmänt föra liberalt betonade resonemang och att öppet erkänna att man röstat på ett parti som många, inte utan skäl, ser som ett parti för bortskämda, betalningsovilliga snyltare. De metaforiska gudarna vete vad eventuella framtida arbetsgivare eller andra gör av den informationen. Men trots allt: det är ett antal viktiga frågor som ställs på sin spets ungefär nu; en del akuta — som framväxten av en alltmer allomfattande övervakning och tummande på viktiga juridiska principer — och en del helt enkelt för att samhälls- och teknikutvecklingen lett dithän att vissa tankar behöver tänkas om under de närmaste åren.

Med FRA-lagen, IPRED, ACTA, telekompaktet och så vidare har de borgerliga partierna tillsammans med socialdemokraterna (glöm inte att FRA-lagen började tas fram under den socialdemokratiska regeringen, och baxades sedan genom riksdagen av en tjänstvillig borgerlig regering som tog över den — socialdemokraternas protester ter sig i ljuset av detta som ett ganska uppenbart spel för gallerierna, för att inte tala om att de inte haft några invändningar alls mot till exempel IPRED) tagit enorma steg mot en övervakningsstat som skulle framstått som hämtad ur science fiction-litteraturen för bara femton år sedan. Uppenbarligen räknar de gamla partierna kallt med att vi ska svälja förtreten och rösta på dem i alla fall. Men att inte rösta på dem är den mest direkta markering vi som medborgare och väljare kan göra. Någonstans måste gränsen dras och foten sättas ner. För mig är det tillfället nu. En hel del av detta har varit inrikespolitiska frågeställningar, men långtifrån alla. Och nästan samtliga har kopplingar, på ett eller annat sätt till EU-nivån.

Jag ogillar när val på en politisk nivå görs till folkomröstningar om politik på en helt annan — även om det är ställt bortom rimligt tvivel att Gordon Browns Labour-regering här i Storbritannien är inkompetent och behöver få sig en rejäl näsknäpp stör det mig att detta görs till den tunga aspekten på de nyss avhållna lokalvalen, som inte har något med rikspolitiken att göra, utan mest handlar om lokal administration. Men ändå: de borgerliga partiernas svek i integritetsfrågorna är så grovt och handlar om så grundläggande värderingar att de helt enkelt inte kan få komma undan med det. När det dessutom handlar om värderingar och principer som i allra högsta grad har betydelse på EU-nivå, då är det här helt rätt tillfälle att sätta ner foten. Integritetsfrågorna är i sig ett fullt tillräckligt skäl att rösta på Piratpartiet. Övervakningsstaten måste hejdas.

Men sedan finns det förstås annat också. Som upphovsrätten. Jag är egentligen för upphovsrätt som idé, och jag menar att Piratpartiets idéer om en framtida, mycket avskalad upphovsrätt leder till en alltför avskaffad upphovsrätt. Samtidigt är det alldeles uppenbart att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den upphovsrätt vi har nu. Upphovsrätten måste anpassas till dagens — och morgondagens — teknologiska verklighet. Det är kanske talande att den kända dikt jag citerar i rubriken, som sammanfattning av mina känslor inför mitt ställningstagande, fortfarande är inlåst i  upphovsrättsskyddets kassavalv. Karin Boye har varit död sedan 1941. Då var mina föräldrar inte ens påtänkta. Jag må vara oense med Piratpartiets linje ifråga om hur upphovsrätten ska anpassas, men Piratpartiet är det enda parti som alls driver frågan om en anpassning överhuvudtaget. Bara det är värt att stödja.

Detsamma kan sägas om patentfrågorna. Jag menar att ett patentsystem behövs, och jag menar att läkemedelsutveckling förmodligen bör omfattas av det. Piratpartiets socialiseringsförslag tror jag leder fel, på samma sätt som socialiseringar nästan alltid gör. Samtidigt är det mycket tveksamt om dagens patentsystem fungerar på ett helt rimligt sätt, och det finns all anledning att vara mycket kritisk mot till exempel mjukvarupatent. Än en gång ställer jag inte upp på Piratpartiets lösningar, men jag är beredd att lämna mitt stöd bara för att bidra till att alls ge frågan en chans att tas upp till seriös behandling, istället för att bli ännu en bricka i ett alltmer korporativistiskt spel.

För det är ju så, att vi röstar inte i ett vakuum, och röstning enligt det kategoriska imperativet är vare sig möjligt eller önskvärt. Jag skulle inte rösta på Piratpartiet om jag trodde att det skulle leda till att de ensamma fick bestämma om allt i egen majoritet. Men den situationen är helt hypotetisk. Verkligheten  är att Piratpartiet kan få ett, eller med lite tur två, mandat, och de kommer att verka i en politisk verklighet där även moderater, folkpartister, socialdemokrater och så vidare har inflytande. Sett ur det perspektivt ter det sig alls icke problematiskt att rösta på Piratpartiet, trots även starka associationer. Sannolikheten att Piratpartiet kommer att kunna ställa till skada är helt enkelt mycket mindre än sannolikheten för att det kan göra en viss och välbehövlig nytta i några mycket viktiga frågor.

Själv skickade jag min utlandsröst med post för mer än en vecka sedan, och ska imorgon istället ägna mig åt ett stycke europeisk historia genom ett besök på andra-världskrigsmuséet i Duxford, men en eller annan som läser detta ska kanske gå till valurnorna imorgon. Ska du läsa något innan du går iväg, läs Lars Gustafsson och Henrik Brändén. Och glöm det kategoriska imperativet; det har i alla fall alltid varit en ganska dålig idé.

Ibland har man bråttom och får kasta alla ambitioner om kontextualisering och stilistik överbord:

Olof Hallonsten, som annars bloggar på Röda Nejlikan, meddelar att han startat en sidoblogg för kommentarer kring de i olika grad planerade forskningsanläggningarna ESS och MAX IV, som kan komma att byggas i Lund. Bloggen heter kort och gott ESS och MAX IV. Hallonsten är doktorand på Forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet och hans forskningsområde är vetenskapssociologi. Han kan därmed kommentera utifrån ett annat perspektiv än det rent inomvetenskapliga och det massmediala.Vi kan istället se fram emot granskande  kommentarer om de forskningspolitiska skeendena runt dessa båda projekt. Det ska bli mycket intressant att följa bloggen, och ni vetenskapsintresserade som normalt inte läser Röda Nejlikan får härmed denna konsumentupplysning.

Erik Laakso, en av få någorlunda läsvärda socialdemokratiska bloggare, har varit på besök i bruksorten där jag växte upp:

Så sant som det är sagt.

Läs för övrigt också gärna hans kommentar till The Pirate Bay-domen i samma post.

Jag sitter fortfarande och försöker smälta implikationerna av domen i The Pirate Bay-målet. Jag är långt ifrån klar, och det finns många andra som kan kommentera detaljerna i domen mer insatt än jag. Jag är mer intresserad av de övergripande samhällsfilosofiska implikationerna, och de behöver jag nog fundera över några dagar, men här kommer i alla fall några korta, omedelbara tankar:

För det första: De fyra åtalade döms till ett års fängelse samt 30 miljoner kronor i skadestånd. Den som slår ett tio dagar gammalt spädbarn sönder och samman får också ett års fängelse. Som min gamla gymnasiekamrat sammanfattade den svenska rättsskipningen: "Våldsbrottslingar = offer. Skatte-/ekonomiska brottslingar = Djävulens avkommor!" En grundläggande princip för utmätande av straff för brottsliga gärningar är att straffet ska stå i proportion till brottet.

För det andra: Dagens dom är i sig rätt ointressant. Den kommer självklart att överklagas, förmodligen hela vägen till HD. I och med denna dom är dock handsken kastad. Hittills har pirater och upphovsrättslobby stått som busarna på Tegelbacken och hytt med nävarna och skrikit från varsin gränd medan vi andra tittat på. Idag inträffade first blood. Nu är det på riktigt. HAX sammanfattar läget.

Hela denna sorgliga historia har en grundläggande orsak: upphovsrättsindustrins luddism. Oavsett vad vi tycker om saken har den tekniska utvecklingen sprungit ifrån 1950-talets affärsmodeller. Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig — första gången som tragedi, andra gången som fars. Just den här historien har gått i repris så många gånger att vi i så fall bör ha lämnat Shakespeare-komedierna bakom oss för länge sedan, för att istället befinna oss på buskis i Knäckebröhult Folkets park. Nästan varje teknisk landvinning för distribution av information och musik sedan Gutenbergs tryckpress har bekämpats av precis samma anledning: den rådande affärsmodellen är inte anpassad till den nya tekniken. Hade vi lärt av historien hade musikindustrin redan när Napster var aktuellt gripit det gyllene tillfället att lägga en hel, ny marknad för sina fötter. Men istället har man skapat en gerillarörelse man inte har någon kontroll över alls, samtidigt som man gjort sig till ovän med de vanliga människor man borde ha lockat som kunder. Och då står vi där vi står: fortfarande utan riktig vettig, laglig distribution av musik, film och böcker via internet, men med en dom som spottar ett stort antal människors rättsmedvetande i ansiktet. Läs och begrunda Cory Doctorows liknelse om resistenta bakterier.

För det fjärde: Det är dags att börja föra diskussionen om hur upphovsrätten i det 21:a århundradet ska se ut. Det gäller särskilt oss som menar att upphovsrätt som princip är en i grunden god idé. Det är dags att inse att den tekniska utvecklingen går framåt, och att samhällets principer måste anpassas till denna utveckling. Om vi inte diskuterar idag hur upphovsrättsskyddet ska fungera med utgångspunkt i att teknisk utveckling är något i grunden positivt (och möjligen också oundvikligt) så är faktiskt risken att vi finner upphovsrättens själva grund i människors rättsmedvetande så fullständigt eroderad under våra fötter att den helt kollapsar.

Till sist: Gratulationer till Piratpartiet för de röster de just har vunnit. Säkert har man just ringt i väckarklockan för många väljare som annars kanske inte lagt sin röst på (pp).

Det känns på något sätt passande att IPRED1 trädde ikraft just igår, den första april — lagen som är en stor långnäsa åt alla oss som en gång trodde att rättssäkerheten utgjorde en oomtvistad hörnsten i det vänsterländska, demokratiska civilisationsbygget. Ipredia är naturligtvis en fullständigt genial motkampanj — icke-våldsam, laglig och tydlig. En lysande idé, helt enkelt. Det finns bara två skäl till att jag själv inte deltar: jag bor inte i Sverige, och jag har inte det tekniska kunnande och intresse som krävs för att sätta upp ett nätverk som är både öppet och säkert.

Reaktionen från Myndighetssverige låter naturligtvis inte vänta på sig. På nyhetsplats i Svenska Dagbladet (vars nyhetsredaktion nyligen knep en föga hedervärd förstaplats i Mattias Svenssons tävling "Årets förmyndare") spelar polisen ut pedofilkortet:

Och så här ser ju diskussionen ut så fort friheten på internet diskuteras: sannolikheten att någon förbuds- och censurivrare försöker kleta ner motståndaren med associationer till barnporr och pedofili går mot 1. Mike Godwin säger så här om sin lag om Usenet-diskussioner:

Den som drar iväg nerför det sluttande planet i sin argumentation och försöker dra paralleller till, eller skrämmas med Hitler och nazismen begår både ett argumentationsfel och en intellektuell ohederlighet. Vad Nazityskland blivit för politiska diskussioner i allmänhet, har pedofili blivit för diskussioner om friheten på internet: det är ett kort som spelas ut för att skrämmas ("det kryllar av pedofiler som bara väntar på att använda just ditt nätverk" är antydningen, vilken nog är en bit från sanningen) och hota ("du kan bli misstänkt" — det är formulerat som information, men innebär de facto ett hot om att man inte tvekar att göra ditt liv obehagligt) och för att kleta ner meningsmotståndaren med skamlös guilt by association ("du vill väl inte stödja pedofilerna?"). Barnporr och andra sexuella övergrepp mot barn är fullständigt vidriga brott. Gör dem inte till slagträ i en diskussion som faktiskt handlar om något helt annat.

/Dr M

P.S. Hanna Wagenius gör samma associationer som jag.

Det var de sista skälvande dagarna av nådens år 2003 och jag befann mig mitt i ingenstans, på ett vandrarhem strax utanför en by mitt i kallaste Vintersverige. Jag hade inte befunnit mig där, förmodligen inte ens känt till platsens och begivenhetens existens, om inte en då fortfarande relativt nyfunnen god vän hade tipsat mig om det perfekta sättet för en passionerad och van körsångare att fira nyår. Rad på rad stod stolarna i den halvt improviserade replokalen; basarna i sektion i ena kanten. Jag hamnade mitt i basstämman. Utöver ytterligare några sångare från min egen kör kände jag ingen, och det enda jag egentligen visste var att vi hade en vecka på oss att repetera in ett krävande program under ledning av en likaledes krävande dirigent från England.

En andrabas strax snett framför mig såg misstänkt bekant ut. Det tog mig några minuter att lista ut varför: jag hade ju sett honom på TV. Många gånger. Det var Jarl Alfredius. Att säga att jag lärde känna honom den veckan vore att fara synnerligen ovarsamt fram med sanningen, men där ute i dalavintern var det inte nyhetsuppläsaren och journalisten jag mötte, utan människan, fadern och körsångaren Jarl Alfredius. Precis då förvandlades Jarl Alfredius från ett namn och en bild till en människa av kött och blod, förenad med mig och ett femtiotal andra människor — läkare, studenter, forskare, konsulter, kantorer, sekreterare och alla upptänkliga yrken — av ett gemensamt musikintresse. Platsen var Snöå bruk utanför Dala-Järna, och vi var där för att sjunga och fira nyår med Music Weeks in Swedens nyårsvecka.

Det har blivit flera musikveckor i Snöå sedan dess, och många av deltagarna återkommer regelbundet, år efter år, eller med några års mellanrum, och med tiden har många av dem blivit bekanta och ett kärt återseende en gång om året. Jarl Alfredius var en av dem som var med då och då, när han kunde och ville. Jag hade förmånen att få sjunga med honom ytterligare en nyårsvecka, då Jarl Alfredius firade sin 65-årsdag på själva konsertdagen, och blev vederbörligen uppvaktad på den efterföljande konsertfesten. Den lokala tidningen gjorde ett reportage om musikveckan och hur Jarl Alfredius valde att fira sin 65-årsdag. Själv tog han det hela med ro. Som deltagare i musikveckan var han en lugn och stillsam människa, med den där nästan till självklarhet upphöjda eftertänksamheten och stillsamma ödmjukheten som utmärker en del människor som upplevt mycket från händelsernas centrum. Han utstrålade en avslappnad och stillsam glädje och förnöjsamhet i det enkla nöje som är god mat, gott umgänge och god musik.

Det var nyåret då år 2007 övergick i år 2008. I början av sommaren kom meddelandet i media att han drabbats av prostatacancer. Vi var nog flera som hoppades att vi ändå skulle få sjunga med honom i Snöå även någon kommande vinter. När nu dödsbudet kommer idag är det för mig inte i första hand nyhetsankaret som försvunnit, utan körsångaren — han som satt några stolar bort i basstämman, han som åt och var glad vid samma festbord som jag och många med mig.

En röst har tystnat, och sången har blivit lite fattigare därför. Men musiken lever vidare, liksom minnet av dem som tystnat. Låt oss skänka en tanke till Jarl Alfredius familj och vänner, som mist en far, en livskamrat och en vän.

/Dr M

DN | SvD | SVT

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen här i England, vilket innebär att om en knapp timme når kvällens jippo oss på Brittiska öarna. Sverige inträdde i mörkret för några minuter sedan. Jag har ett lite kluvet förhållande till Earth Hour. Å ena sidan är det ett samvetsplåster för de chict "miljömedvetna" som vill att politikerna ska "göra något kraftfullt". Men vilken är egentligen symbolismen i att släcka alla ljus i våra hus under en timme en mörk vårvinterkväll? En av Dick Erixons läsare skrev så här i ett email som Erixon publicerat på sin blogg:

Och detta är ju klockrent rätt. Earth Hour är en direkt produkt av en miljörörelse som bygger på en pessimistisk människosyn och en total avsaknad av teknikoptimism. Genom att släcka lamporna i våra vardagsrum gör vi oss till symboler för tanken på människan som en ond parasit på moder jord — ett skadedjur som borde krypa tillbaka in i de grottor det en gång krälade ut ur. Det är naturligtvis inte så man uttrycker det, men det är, något tillspetsat, innebörden i den landsbygdsnostaligiska, bakåtsträvande ideologi som genomsyrar så mycket av miljörörelserna av idag. Tyvärr. Som Terra Incognita konstaterar ligger vår framtid och lösningen på miljöproblemen inte i en avstannad teknisk och ekonomisk utveckling. Läs hela bloggposten, och gärna kommentarerna också.

Å andra sidan: det ligger inget vettigt självändamål i att slösa med energi bara för att vi kan. I Stockholm exemplifierar landstingsledningen exakt vilket jippo Earth Hour är genom att släcka lamporna i landstingshuset under Earth Hour. Liksom Ulla Hamilton undrar jag varför lamporna överhuvudtaget är tända där halv nio en lördagkväll. Om det är belysning vi ska fokusera på (vilket möjligen är tveksamt) kan man undra varför vi inte ansträngt oss mer för att inte slösa energi på att skicka ljus rakt upp i luften, där det enbart bidrar till de ljusföroreningar som gör att skrämmande många inte vet hur en orörd stjärnhimel ser ut. Det är fullständigt självklart att vi ska lysa upp våra hem och våra städer — de stjärnhimmelsnostalgiker som nödvändigtvis vill att man ska kunna se Vintergatan i all sin prakt från en närförort i Stockholm har inget att hämta hos mig — men det kan av fler skäl än ett vara en god idé att tänka på vår belysning. Kan Earth Hour få en eller annan att inse att vi kanske inte måste lysa varje fasad och varje del av himlen kanske ett gott syfte ändå är nått, även om det inte gör så mycket vare sig från eller till för vårt klimat.

My Cup of Tea har fått ny design. Du som händelsevis läser bloggen på plats på sin URL ser resultatet nu. Den som istället följer bloggen via rss-/atom-flöde (vilket jag starkt rekommenderar) kan ju passa på att just den här gången öppna originalposten och ta en titt på hur det ser ut nu.

Länklistan/bloggrullan har också genomgått en rejäl uppdatering, så nu finns åter länkar härifrån till en rad andra läsvärda bloggar mer eller mindre relaterade till denna bloggs ämnen. Detta arbete är på intet sätt klart — fler länkar kommer — men det är klart, tycker du att det fattas någon särskild länk, eller om du hittar brustna länkar eller andra oegentligeheter i den nya designen, skriv en rad i kommentarsfältet!

Jag har också röjt i ämnesetikettsdjungeln för att hålla antalet ämnesetiketter i bloggen till ett hanterbart antal som speglar de ämnen som bloggen i första hand är tänkt att avhandla. I viss mån är det förstås lite av min personliga anteckningsbok, men visst fokus är ändå tänkt att ligga på tankar om fysik och vetenskap, litteratur, en smula filosofi och samhällsreflektioner, och så förstås te. En särskild kategori finns också för reflektioner över livet i England. Etiketten "Allmänt prat" får gälla för eventuella stickspår och kommentarer utanför övriga ämnen. En följd av omstruktureringen är att en lång rad gamla poster numera återfinns under slaskkategorin "Okategoriserat".

Cambridge bjöd söndagen till ära på strålande vårväder, med solsken och femton varma grader. Den helt nödvändiga turen till mataffären fick raskt bli en lite längre promenad till några fler butiker. Och då går det förstås som det går. Femton pund senare hade jag impulsköpt den trevliga lilla tekanna som pryder bilden högst upp i denna blogg. Den matt grågröna skönheten är en lövmönstrad gjutjärnskanna på 0,8 liter. Egentligen är jag i större behov av mindre kannor, men den här fyller väl sin plats som en lagom stor kanna för att brygga till två till fyra personer. Kannan står på en platta, också i gjutjärn och med samma mönster som kannan, med gummiklädda fötter. Snyggt och stadigt, och inget bök med karottunderlägg för att förhindra den glödheta kannan från att skada bordet. Till min stora glädje tycks kannan också vara näst intill droppfri.

Kannan fick sin jungfrufärd under eftermiddagen och kvällen med två bryggningar Organic China Dark Oolong från First Class Teas, inköpt innan cambridgebutiken blev en del av den ekonomiska krisens dödssiffror. Ett rätt generiskt mörkt oolong för blygsamma £2,99 per hekto (vilket väl inte skvallrar om någon högre kvalitet, precis). Jag har haft det här teet ett tag, och bryggt det på lite olika sätt i olika omgångar, men har svårt att få riktigt grepp om det. Det tycks vara lätt att få överbryggt, i vilket fall det mest blir beskt. Lagom bryggt får det en lite maltig smak, där vissa rostade toner kan skönjas. En smak som påminner om hårt rågbröd skymtar förbi ibland, men vill inte riktigt kliva fram och identifiera sig. Därutöver är det ganska tunnt. Jag har te kvar till fler experiment och ska försöka komma med en utförligare recension senare.

Science fiction? Fantasy? Science fantasy? Varm choklad? Ibland känns genrebeteckningar som att försöka stoppa ner pappas slipmaskin i det stjärnformade hålet i lillebrors leklåda. För mig är Ursula K. Le Guin i första hand en förstklassig fantasyförfattare — mest, naturligtvis, beroende på att jag utöver ett par novellsamlingar egentligen inte läst något av hennes science fiction, vilket en majoritet av hennes böcker trots allt klassificeras som. Men när jag nu ger mig på att läsa den klassiska Haincykeln slås jag ständigt, liksom när jag läste flera av hennes noveller, av hur mycket fantasykänsla det är över Le Guins tidiga science-fiction, och för all del en del av den senare också.

Om Rocannon’s World och Planet of Exile flörtade med fantasygenrens troper hånglar City of Illusions upp dem, tar med dem på parmiddag, friar till dem och gifter sig med dem. Och trots detta är det också den av dessa tre böcker som tydligast känns som science fiction. Det är också den klart bästa av dem.

Vi är nu långt in i en avlägsen framtid, många hundratals år efter Planet of Exile, på vår egen jord. Miljön är postapokalyptisk, men långt ifrån den mörka, skövlade värld vi vanligtvis associerar med postapokalyptiska scenarier. The League of All Worlds finns inte längre, utan har splittrats av en yttre fiende. Jorden har erövrats av de mystiska Shing som påstås ha den kusliga förmågan att ljuga telepatiskt, något som enligt allmänt accepterad kunskap är omöjligt. Endast en spillra finns kvar av mänskligheten, tunnt utspridd i små, små samhällen — hus, motsvarande ungefär en gammaldags storfamilj — som ligger många mil isär och i stort sett är självförsörjande. Jorden själv bär enstaka spår av forna tiders civilisation, men naturen har återhämtat sig, och planeten tillhör än en gång växterna, djuren och naturens krafter. Le Guins vision of den postapokalyptiska jorden känns befriande originell och är den klart intressantaste spelplatsen hittills i Haincykeln. Jag tilltalas mycket av det faktum att den inte är entydigt dystopisk.

Mitt ute i skogen, nära ett av dessa hus, vaknar Falk till sans. Han tas om hand av människorna, och "uppfostras" från ett metalt spädbarn till vuxen man inom loppet av några år. Av dessa får han lära sig hur livet fungerar, och hur människorna hålls utspridda och förhindras av Shing både att bilda större samhällen och att utveckla mer avancerad teknik. Men Falk är alldeles uppenbart inte en vanlig människa: han har gula, kattlika ögon. Ingen, allra minst han själv, vet vem eller vad han är, och människorna kan aldrig riktigt lita på att inte är en Shing, eller en av deras spioner. Till slut måste han ge sig iväg för att ta reda på vem han egentligen är, och varifrån han kommer. Han måste ge sig till staden Es Toch och han måste möta Shing, om vilka han inte vet mer än legenderna från huset: att de är erövrare som håller jordens människor förtryckta — även om de tycks leva ganska gott i sina hus — och att de ljuger. De är ondskan personifierad. Eller är de verkligen det?

Ingenting i City of Illusions är så enkelt som det tycks, och inget är vad det förefaller vara, och inte ens när vi har prövat och omprövat våra slutsatser kan vi lita på dem. Illusioner, vanföreställningar, fördomar och förutfattade meningar är bokens tema. Den som är så lagd kan också läsa in tydliga referenser till, och kritik av idén om den upplysta depoten.

Än en gång använder sig Le Guin alltså av fantasygenrens berättartekniska verktyg och vänder dem efter sitt eget syfte. Mindspeech kändes redan i de inledande två böckerna mer som fantasymässig magi än som förklarat science fiction-fenomen, och här blir det nästan övertydligt. Nu har mindspeech också utvecklats till att inte bara innefatta telepatisk kommunikation, utan till betydligt mer omfattande paramentala förmågor, inklusive förmågan att skydda sitt sinne, att blockera och skärma av sina egna mentala processer och att göra intrång i andras. Och det är inte bara livsformer med högre intelligens som kan sända mindspeech. Flera bärande idéer från City of Illusions påminner mer än bara lite om det som skulle bli de bärande idéerna för Övärlden, där Le Guins kanske mest kända, renodlade och uttalade, fantasy utspelar sig.

Vidare bygger händelseutvecklingen i City of Illusions mycket tydligt på monomyten, som Le Guin skickligt använder till sin fördel, genom att utnyttja dess klassiska vändningar till att bygga upp och riva ner våra och karaktärernas illusioner.

Det här är snyggt, det är underhållande, det är njutbart och det är intressant — kanske inte så mycket ur ett filosofiskt perspektiv (taoism figurerar ganska tydligt boken igenom, inte minst genom den viktiga biroll som spelas av ett exemplar av Tao Te Ching, men jag ger för egen del inte mycket för den filosofin, men den stör å andra sidan inte heller) som ur ett litterärt. Här är Le Guin på hemmaplan igen berättartekniskt. Det här är en berättelse som passar hennes stil som hand i handske, där hon får tid på sig att bygga stämningar och karaktärer och där hennes språk kan flöda fritt.

City of Illusions är med god marginal bättre än föregångarna i Haincykeln, och är på det hela taget en riktigt bra och läsvärd bok, om än inte fantastisk. Min enda allvarliga invändning är att slutet känns väldigt deus ex machina, vilket förtar en hel del av glädjen. Dessförinnan har Le Guin ganska klumpigt släppt en tråd som jag sett fram emot att få se knytas ihop till något intressant. På minuskontot kommer jag heller inte ifrån att jag personligen fortfarande har lite svårt för mindspeech, såsom det används här. Berättelsen är uppenbart inte fantasy, men jag har samtidigt lite svårt att ta det på allvar som science fiction. Ett par andra mindre invändningar är att boken har nästan all riktig händelseutveckling förlagd till slutet, och mitten av boken blir väl mycket transportsträcka. Att bygga berättelsen långsamt är en nödvändighet för den effekt som är bokens poäng, men det är en svårt balansgång att inte tappa läsarens intresse på vägen. Le Guin är nära, men klarar sig kvar på linan.

Det är roligt att läsa dessa tidiga böcker och se hur Le Guin utvecklas som romanförfattare och utvecklar sina idéer och verktyg över en så kort period som något år (Rocannon’s World och Planet of Exile kom båda ut 1966, och City of Illusions året därefter). Nästa roman i Haincykeln är den nära nog universellt hyllade The Left Hand of Darkness som gavs ut 1969 och är den första som utan tvekan måste anses uppnå full romanlängd.

Planet of Exile är den andra boken i Ursula K. Le Guins Haincykel, och den har ett allt överskuggande problem: den är för lång. Jo, alltså, jag vet att det är en kortroman om cirka 100 sidor*; det är inte längden i sig som är problemet, givetvis, utan att berättelsen känns på tok för lång för sitt innehåll. Om Rocannon’s World hade lite känsla av förväxt novell är detta ställt bortom allt tvivel här, och för mig blir det bokens fall. Som lång novell om femtio till sjuttio sidor hade den här lilla berättelsen kunnat bli riktigt trevlig.

Vi befinner oss några hundra år in i framtiden efter händelserna i Rocannon’s World. På planeten Werel är vintern i antågande. Planetens bana är kraftigt elliptisk och året är en mansålder långt, cirka sextio jordiska år. Invånarna på Werel upplever alltså normalt bara en vinter under hela sin livstid. För de nomadiserande "urinvånarna" på planeten går kunskapen om hur man klarar vintern i arv genom legender och berättelser från en generation till nästa. En av utmaningarna för tevarfolket är att stå emot det barbarfolk som tillbringar somrarna längre norrut, men vid vinterns ankomst  drar söderut och plundrar tevarfolkets vinterstäder på vägen. Det här året verkar de dessutom ha slutit sig samman i en enda stor vandring istället för att gå i utspridda grupper. Det gör dem plötsligt till ett reellt hot mot tevarfolkets chanser att klara vintern.

… men också mot den tynande kolonin av människor som bor i en liten stad vid kusten och var förhållande till nomadfolken präglas av begränsad kontakt och ömsesidig misstänksamhet. Kolonisatörer från The League of All Worlds anlände till Werel ett halvt milennium tidigare, för tio Werel-år sedan och hade med sig avancerad teknologi som ansiblen och ljushastighetsskepp. På grund av omständigheter inom The League delas kolonisatörerna och en del av dem tar skeppet och lämnar Werel. De som blir kvar är därmed strandsatta utan möjlighet att lämna planeten, och utan möjlighet att kommunicera. På grund av ett kulturellt embargo är de dessutom enligt sin egen lag förbjudna att använda avancerad teknologi på ett sätt som kan påverka ursprungsbefolkningen. Dessutom tycks miljön på Werel påverka människornas reproduktion negativt. Artblandning med ursprungsbefolkningen förekommer inte, eftersom de genetiska skillnaderna, ehuru små, tycks omöjliggöra livsdugliga hybrider. När Planet of Exile tar sin början återstår bara en spillra av den forna kolonin, och med det nya hotet från norr inser Jakob Agat att ett "militärt" samarbete med tevarfolket är nödvändigt. Men den bräckliga tillit han initialt bygger upp kompliceras av den relation han samtidigt bygger upp med en tevarkvinna.

Vad som sedan följer är i stort sett en enda lång följd av action-scener. Tevarfolk och människor slåss för sin överlevnad i den belägrade staden Alterra. Liksom i Rocannon’s World för berättelsens element tankarna till fantasy snarare än science fiction, med huvudsakligen lågteknologisk strid. Jag har tidigare uttryckt mig lyriskt om Le Guins språk och förmåga att berätta, men Planet of Exile exponerar på ett nästan plågsamt sätt hennes akilleshäl: hon är inte särskilt bra på att skriva action. Hennes stil är långsam och subtil, och det fungerar inte när strider pågår sida upp och sida ner. Om hennes böcker ibland kan upplevas som en smula långsamma (det är en invändning jag har hört mot Le Guin mer än en gång, även om jag själv tycker att hon, till exempel i böckerna om Övärlden, använder detta till sin fördel genom att bygga stämning och måla upp karaktärer) blir Planet of Exile efter ett tag direkt seg. Bokens stora behållning är hur Le Guin beskriver och utvecklar Jakob Agats och Rolerys samspel.

*Varierande lite beroende på utgåva; själv läser jag Haincykelns första tre böcker i samlingsvolymen World’s of Exile and Illusion, i vilken texten är en smula komprimerad, men fortfarande med hög tryckkvalitet och tillräckligt stor teckenstorlek för att inte vara i vägen för läsningen. Där är den ganska exakt hundra sidor lång.

Kommer människans möte med en utomjordisk kultur nödvändigtvis att vara ömsesidigt högteknologiskt? Hur påverkas "människor" som kulturellt och teknologiskt befinner sig någonstans mellan sen bronsålder och tidig medeltid av möte upptäcktsresande från en rymdfarande civilisation? Och hur påverkas upptäckarna av den kultur de besöker — i en situation där transporter måste ske över ljusår, till priset av förlorade år på grund av relativistiska effekter, där varje resa är ett livsavgörande beslut och det inte bara är att vända båten hemåt igen?

Den filosofiska inramningen till Ursula K. Le Guins debutroman Rocannon’s World är högintressant, och mycket typisk för Le Guins science fiction, så mycket jag nu har läst av den. Det är science fiction, om än kanske inte enligt kliché 1A. Etnologen Rocannon leder en expedition till en anspråkslös planet i galaxens bakvatten, där det finns intelligent liv, med teknologi och kultur på sen bronsåldersnivå. Rocannons expedition är inte första kontakten med en högteknologisk civilisation. Le Guin sätter stämningen direkt i prologens inledande stycke:

Men om inramningen tveklöst gör berättelsen till science fiction är handlingens element, världsbyggnaden och berättartekniken direkt hämtad från fantasyn. I prologen får vi möta de tre kända intelligenta livsformerna på planeten, som alla har sina direkta motsvarigheter i den post-Tolkienska fantasyn. Utöver liuar, i praktiken människor som lever i en feodal bronsålderskultur, har vi gdemiar, som bor i grottor och har viss teknologi och direkt motsvarar dvärgar i Tolkiens anda, samt fiia, som mytologiskt befinner sig någonstans mellan folksagornas älvor och Tolkiens alver och som har förmågan att kommunicera telepatiskt.

Efter prologen — skriven några år tidigare och publicerad separat som novellen Semley’s Necklace, vilken också återfinns i den utmärkta novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters — som berättar den historia som föranleder Rocannon att resa till planeten, vidtar en berättelse som bara kan karakteriseras som en ganska klassisk äventyrsfantasy med science fiction-inramning. Äventyret inleds när expeditionens rymdskepp plötsligt sprängs av fiender till The League of All Worlds, en sammanslutning av bebodda planeter med intelligent liv. Rocannon är nu inte bara strandsatt på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån på egen hand, han vet också att fienden finns där och använder planeten som bas. Nu gäller det att hitta fienden och hejda hans framfart. Berövad större delen av sin högteknoligiska utrustning går äventyret med det som finns att tillgå i liuars bronsålderssamhälle: svärd som vapen, och de egna fötterna samt tämjda, flygande, kattlika "windsteeds" som transportmedel.

Som äventyrsberättelse är Rocannon’s World alls inte oäven. Tvärtom är den riktigt underhållande på sina ställen, men den lever aldrig riktigt upp till prologens idemässiga potential. Prologen är utan tvekan den bästa delen av boken. Handlingen därefter är ganska enkel och ganska förutsägbar. Le Guin skisserar intressanta karaktärer, men lyckas inte riktigt utveckla dem, och lämnar flera hål öppna (om nu vänskapen mellan Rocannon och Mogien är så central, varför får vi inte se mer av den?). Jag kommer aldrig riktigt ifrån känslan av förvuxen novell när jag läser denna kortroman. Och så får jag väl erkänna att jag har vissa problem med förekomsten av telepatisk kommunikation. Om boken saknar uttalade fantasyelement i övrigt (men alltså har gott om antydningar, paralleller och öppna tolkningar) kommer jag aldrig riktigt runt att "mindspeech" helt enkelt känns som magi (en känsla som mest är antydd här, men som växer sig starkare i de två följande böckerna i Haincykeln), trots att jag är medveten om att telepatisk kommunikation är accepterat enligt science fictions genrekonventioner.

Le Guin har ännu inte nått sin fulla potential i Rocannon’s World men hennes främsta tillgångar som författare är redan uppenbara och de är i slutändan det som gör boken inte bara okej, utan läsvärd: språket och stämningen. Jag har sagt det förr om Le Guin, men det förtjänar att sägas även här: Le Guins språk är en sann njutning att läsa. Det är enkelt och rent, ibland nästan avskalat, men uppnår stor effekt. Att läsa hennes prosa är som att sjunka ned i strömmande vatten. Hon har också ett nästan otäckt je ne sais quoi när det gäller att väva magi, att måla upp en värld och en stämning.

Nej, jag kom visst inte undan. M var småförkyld tidigare i veckan, och jag närde en fåfäng förhoppning om att inte drabbas. Men nej, igår kväll kände jag den omisskännliga irritationen i nässvaljet, och idag är det ingen tvekan. Det verkar vara en rätt oförarglig förkylning det här, men att bunkra upp med Strepsils och näsdukar och titta till Alvedon-förrådet är det nog läge för i alla fall. Risken finns att jag behöver sådant framåt kvällen. Dags alltså att snöra på sig skorna och ge sig iväg på en tur till något apotek.

Nämnde jag att det är söndag idag?

Både Åka och mjn gav intressanta kommentarer på min post om artikelläsning häromdagen. Båda uttryckte ungefär samma frustration som jag känner över att inte riktigt få struktur på och tid till att följa med i litteraturen så bra som man kanske gärna skulle vilja. Samtidigt blev jag lite förvånad över att båda verkade ta betydligt lättare på att hänga med i preprintpublikationerna på arXiv än jag, och vi spekulerade lite i om det möjligen finns en skillnad mellan teoretiker (som jag) och experimentalister (som både mjn och Åka) i hur våra respektive behov av artiklar ser ut. Jag har inget svar på den frågan, och ska inte ge mig till att spekulera, men alla åsikter och tankar är givetvis välkomna i kommentarsfältet.

Däremot leder det mig in på en annan fundering som osökt dyker upp hos mig med jämna mellanrum: för vilket forskarsamhälle skriver vi våra artiklar? Jag märker på mig själv när jag går igenom titlar och abstract att jag har betydligt lättare för att hitta och fastna för relevanta och/eller intressanta teoretiska artiklar än dito experimentella. Jag har också ofta lättare att ta till mig teoretiska artiklar och se deras eventuella relevans för min egen forskning.

Jag tror att det är så här: teoretiker skriver för teoretiker och experimentalister för experimentalister, i mycket hög utsträckning. Jag tror inte att detta är medvetet, utan mera ett resultat av vilka vi oftast kommunicerar och diskuterar med. Vi riktar oss i första hand till dem som gör ungefär samma saker som vi själva. Det är också ett resultat av en kultur som växt fram, utan något egentligt medvetet val. Det är säkert också ett resultat av hur vi betraktar våra resultat och hur vi väljer att uttrycka dem. Som teoretiker är vi ofta intresserade av att skala bort det specifika för att lyfta fram det allmängiltiga. Vi älskar att använda enhetssystem som inte explicit refererar till något specifikt val av parametrar i ett specifikt system. Experimentella artiklar, å andra sidan, talar ofta och gärna i termer av det specifika: det egna experimentet och de egna resultaten, ofta med mycket försiktigt, om alls något, tal om generella slutsatser. (I grunden naturligtvis bara ett resultat av god vetenskaplig metodik: man drar bara de slutsatser man verkligen har täckning för.)

Problemet är förstås att vi riskerar att bygga en kommunikationsbarriär mellan teori och experiment. Men fysik, oavsett vilket intryck man kan få av att läsa om strängteorilandskap och multiversa, är och förblir i grunden en experimentell vetenskap. Det är i det ständiga växelspelet mellan teoribildning och experimentell undersökning som vår kunskap växer fram. I grunden borde vi ju vara intresserade av samma frågor, men alltför ofta får jag intryck av att teoretiker och experimentalister inom samma fält ser helt olika frågeställningar som intressanta. Ibland undrar jag om vi inte borde anstränga oss mer för att rikta vår kommunikation mer direkt till den andra gruppen: vi teoretiker borde anstränga oss mer för att beskriva explicita experiment (genomförda eller framtida), och experimentalister borde kanske ibland mer tydligt sätta experimentella resultat i ett teoretiskt sammanhang.

Har ni någon gång upplevt den där lätt surrealistiska känslan av att någon på fullt allvar förklarar för er att något är på ett visst sätt trots att ni har saken det gäller precis framför näsan och kan se att det inte stämmer, ungefär som om mamma ringer och talar om din trevliga, gula mugg som du fick av faster Agda, och vägrar tro dig när du sitter med den i handen och säger att muggen du fick i julklapp av Agda faktiskt är röd. Ungefär så känns det när jag via Ingerö hittar Veronica Palms (vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) skrapsinniga analys av konsekvenserna av ett avskaffat apoteksmonopol, vilken i sin helhet lyder:

Rädda apoteket protesterar mot regeringens planer att avreglera en av Europas bäst fungerande apoteksmarknader. Ibland är trygghet och säkerhet viktigare än privatisering!

Jag bor som bekant i England. Inom bekvämt promenadavstånd hemifrån har jag fyra, fem apotek och försäljningsställen med kunnig personal (inklusive en vårdcentral där det är fullt möjligt att ringa mitt på förmiddagen och få en läkartid samma dag). Flera av dessa har i varierande grad öppet på helger och kvällar. Min tillgång till läkemedel är bättre än vad den någonsin varit på något av de ställen där jag bott i Sverige, och någon nämnvärd prisskillnad kan jag heller inte notera. Jag ser med spänning fram emot att Palm förklarar för mig exakt vilken trygghet och säkerhet det är jag inte har.

Att bo utomlands är ett bra sätt att få perspektiv på sitt hemland, i positiva aspekter såväl som negativa. Av alla svenska förhållanden som på detta sätt kommit i ett annat ljus framstår just apoteksmonopolet som ett av de mest obegripliga.

En viktig del av tillvaron som forskare är att hålla sig uppdaterad om nya resultat och idéer från andra forskare. Det är viktigt inte bara för att tillägna sig ny kunskap, utan i minst lika hög grad för att få uppslag till egen forskning och för att inte råka trampa i gamla fotspår. Jag har ett pinsamt erkännande: jag tycker att det där med att hänga med i publikationerna och att läsa artiklar är en av de svårare arbetsuppgift att hantera. Kanske gör jag det extra svårt för mig genom att försöka arbeta med saker som gränsar flera områden (min nyhetsmailprenumeration på arXiv omfattar ett flertal av arkivets sektioner — relevanta publikationer kommer i nästan alla av dem, men huvuddelen av innehållet i dem alla är rätt långt bort från mina intressen) och därmed får en ganska stor volym potentiellt intressanta artiklar, men det handlar knappast bara om det.

Det svåra är dels att få en fungerande rutin för att få genomsökandet av nya artiklar och läsning av eventuellt intressanta artiklar som en naturlig del av arbetsflödet, dels att göra själva läsningen tidseffektiv. Att grundligt läsa även en kort artikel kan ofta innebära timmar av arbete — inte sällan därför att artiklar endast i undantagsfall tar sig tid att faktiskt förklara underliggande resonemang, teorier och härledningar, snarare än att enbart visa upp nyckelresultat, och tyvärr inte sällan därför att alltför få författare anstränger sig för att uttrycka sig enkelt, tydligt och rättframt. Framför allt dock för att det alltid och oundvikligen tar tid att sätta sig in i och förstå nya tankar och resultat på någon form av djup. Alltså måste man kunna ta till sig vad som händer i litteraturen utan att läsa varje artikel så grundligt som den måhända förtjänar. Hur gör man? Jag har min strategi, som förmodligen inte är optimal. Hur gör ni andra?

Jag gör ungefär så här: Jag prenumererar på utskick från ett ganska brett urval av sektioner på arXiv, och dessutom på motsvarande innehållsutskick från några av de mer centrala tidskrifterna. Ebreven från arXiv kommer varje vardag, övriga ungefär en gång per vecka. De flesta skickas ut dagtid enligt någon av de amerikanska tidszonerna, vilket innebär att de kommer sent på kvällen eller under natten till mig. Jag inleder därför gärna arbetsdagen med att gå igenom dagens ebrev. Jag skummar rubrikerna i listningen. Om en rubrik fångar mitt intresse går jag vidare och läser artikelns abstract (vilket för arXivs räkning finns i ebrevet, men annars är länkat). Verkar artikeln vara intressant och/eller relevant för min forskning laddar jag hem artikeln i pdf-format.

De artiklar jag laddat hem skummar jag (om jag inte redan från början laddat hem dem i rent referenssyfte) genom att läsa abstract — ja, igen — inledningen, sammanfattning/slutsatser, och eventuellt figurtexter. Därefter har jag en halvhygglig bild av vad artikeln vill ha sagt. Eller så har jag det fortfarande inte, vilket i så fall tyder på att artikeln är så luddigt skriven att jag i alla fall inte kommer att få ut något av den, alternativt att den faktiskt inte har så mycket av intresse att säga. När jag gjort detta sparar jag artikeln om jag tyckte att den hade något att säga eller behövs för referensbiblioteket. I annat fall stänger jag pdf-läsaren och går vidare. Om en artikel verkligen fångat mitt intresse, eller om jag ändå bedömer att den är viktig skriver jag ut den för att försöka hinna läsa den ordentligt senare.

Mer än så läser jag inte av 90% av alla artiklar som passerar. Inte av ointresse, utan för att jag helt enkelt har svårt att få tid till mer än så. Vilket leder direkt över på det problem jag brottas med nu: när sjutton ska man läsa alla de där artiklarna som trots allt passerar nålsögat? Ska man vika en timme eller två per arbetsdag åt att läsa artiklar och se till att göra det oavsett hur arbetet ser ut i övrigt? Mitt problem med det är att jag i synnerhet när det gäller vissa delar av arbetet kommer in i en "andra andning" och gärna vill jobba på för att få ut så mycket som möjligt av den när det händer. Då har jag svårt att avbryta mig för att sätta mig och läsa. På samma sätt, om jag vet precis vilka uppgifter jag ska ta tag i när jag kommer till insitutionen på morgonen är jag lite för otålig för att både gå igenom en ny skörd artiklar och sätta mig och läsa innan jag ens funderar på att ta tag i dagens egentliga arbete. Eller ska man ta ett par rejäla läsdagar med ett par veckors mellanrum eller så och bara koncentrera sig på att läsa artiklar? Eller är hemligheten att ta med artiklarna hem och ägna kvällar och helger åt dem? Fast även om jag gärna lägger in lite jobb på en helg finns det trots allt andra saker jag vill göra när jag väl lämnat kontoret … För närvarande använder jag väl närmast en salig blandning av alla dessa varianter, och det blir inte bra. Läsningen blir ostrukturerad och den blir en sådan där uppgift som ständigt skjuts upp för att jag "egentligen borde" göra något viktigare.

Hur gör ni andra som hela tiden har att hantera stora mängder text samtidigt som ni sköter andra arbetsuppgifter?

En bok som inleds med flygande träd kommer alltid att få kämpa i uppförsbacke med mig. Raft klarar till min överraskning och glädje detta förvånansvärt bra, men Stephen Baxter har givit sig i kast med en svår uppgift i denna den första boken i Xeelee-sekvensen. Premissen är följande: Långt in i framtiden har ett rymdskepp från jorden av misstag passerat igenom en port till ett annat universum — ett där Newtons gravitationskonstant är en miljard gånger större än i vårt. (Med tanke på de tankar om strängteorilandskap, multiversum och olika naturkonstanter i olika universa som är på modet i vissa delar av den moderna teoretiska fysiken idag är detta en idé som inte är helt ointressant). Utan möjlighet att ta sig tillbaka var utforskarna tvungna att lära sig att leva och bo i detta nya universum och att hantera dess hårda villkor.

Händelserna i Raft utspelar sig flera generationer senare. Ett nytt samhälle har växt fram på The Raft, en stor "flotte" byggd av delar från det gamla rymdskeppet, inuti en nebulosa vars "atmosfär" är möjlig att andas för människor. (Eftersom gravitationen är så stark finns inte beboeliga planeter i den mening vi är vana vid. En kropp har en ansenlig ytgravitation redan vid några tiotals meters diameter.) Förutom The Raft finns också The Belt, som är en sorts kombination av bostadsbaracker och fabriker sammakopplade i ett långt bälte som omsluter resterna av en slocknad stjärna där man bedriver gruvdrift för att få järn. Den verkliga historien om hur människorna kom dit, och hur The Raft kom till har för länge sedan nötts ner till legender med mytologisk snarare än historisk status, och vetenskapsmännen på The Raft kämpar med att försöka förstå och bevara ärvd teknologi och kunskap som sakta men säkert riskerar att gå förlorad.

Baxter målar upp en bild av ett hårt samhälle som officiellt är klasslöst, men där social status i praktiken är strikt bestämd utifrån ett antal samhällsklasser baserade på yrkeskategorier ärvda från de olika uppgifterna besättningen på det ursprungliga skeppet hade. Rees kommer från de lägsta av de lägsta, gruvarbetarna på The Belt. Men han inser att någonting håller på att hända i nebulosan och bestämmer sig för att göra det oerhörda och lämna bältet för att ta reda på vad.

Raft är hård science fiction. Baxter utforskar ett universum med naturlagar som är mycket olika dem vi är vana vid. Han är visionär och har en slående livfull fantasi. Samtidigt utforskar Raft också samhällsfilosofiska och politiska teman. Baxter har en olycklig tendens att att ta i lite för mycket och låta sin fantasti ta honom och hans läsare lite för långt ut i det extrema när han skapar platser och situationer. Hans supergravitationsuniversum är onekligen färgstarkt, men inte alltid helt trovärdigt, och detsamma gäller ett par av handlingens vändningar. Tyvärr är det svårt att ge konkreta exempel utan att avslöja för mycket av handlingen. En styrka hos Baxter, och en del av spänningen i boken är trots allt de små mysterier han bygger upp.

Vid flera tillfällen får jag en känsla av att Baxter inte riktigt vet vad han vill med sin berättelse; han presenterar flera idéer, men driver inte riktigt hem någon av dem. En annan svaghet är Baxters karaktärer. Ha skissar upp flera potentiellt intressanta karaktärer, men bara en av dem — Rees — känns som en hel människa, och karaktärsutveckling är det överhuvudtaget väldigt lite av. Det är kanske inte någon avgörande förlust in en relativt kort (250 sidor) hård science fiction-berättelse, men det är klart att det har betydelse för läsupplevelsen som helhet.

Men Raft är tveklöst en mycket läsvärd bok. Dess största styrka, mina reservationer till trots, är Baxters fenomenala fantasi och förmåga att placera människan i ett fullständigt främmande universum. Baxter har en märklig förmåga att förmedla stämningen av en hård rest av mänskligheten strandad i en främmande och ogästvänlig, men samtidigt mycket fascinerande miljö. En annan starkt bidragande styrka hos boken är det lätt dystopiska samhällsporträttet som är mycket skickligt förmedlat. Det är förmodligen inte meningen att vi någonsin ska känna oss helt bekväma.

Ursula K. Le Guins böcker om Övärlden (Earthsea, i det engelska originalet) är en av de klarast lysande konstellationerna på fantasyhimlen, och precis som Tolkiens Ringarnas Herre är de böcker som läses och uppskattas av en bredare publik än bara inbitna fantasyfans. Möjligen har det att göra med att de, i alla fall till namnet, är ungdomsböcker. Men i likhet med till exempel Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Tove Janssons Mumin-böcker är de närmast vuxenlitteratur förklädd till barnböcker, och läsupplevelsen är ofta minst lika stor när man läser dessa böcker i vuxen ålder. Själv läste jag inte böckerna om Övärlden förrän härom året, och Tales from Earthsea först för ett par veckor sedan.

Tales from Earthsea är nominellt den femte boken av totalt sex i Övärlden-serien. Med sina fem noveller (varav en eller två långa nog att kallas kortromaner) är den avsedd att ge oss en inblick i Övärldens historia och skolan på Roke. Därtill bildar den brygga mellan Tehanu (bok fyra) och The Other Wind (bok sex) i form av bokens sista berättelse, Dragonfly.

För mig framstår det som lite lustigt att placera en novellsamling, vars berättelser bara är marginellt relaterade till den övergripande berättelsen, mitt i en sammanhängande romanserie, och när jag läste de övriga fem böckerna visste jag inte att det faktiskt var så Le Guin ville ha det. Jag läste alltså inte den här boken på sin rätta plats i ordningen. Nu har det gått ett tag sedan jag läste de andra böckerna så det kan mycket väl hända att jag missar någon finare poäng, men som jag ser det är det verkligen inte nödvändigt att läsa Tales from Earthsea före The Other Wind, men den utgår från att man har läst de fyra första romanerna.

Däremot ser jag åtminstone två anledning att bryta Le Guins avsedda läsordning och istället lämna Tales from Earthsea till sist. För det första ingår bara en av novellerna i romanseriens övergripande berättelse (och det bara i utkanten av densamma), vilket gör Tales from Earthsea till ett onödigt avbrott i historien. För det andra är boken den svagaste länken i Övärldskedjan.

Le Guin står fortfarande i sin feministiska predikstol från Tehanu, och precis som där trumfar hon igenom sitt budskap så hårt att det dränker de faktiska berättelserna. Särskilt den inledande kortromanen känns som om Le Guin försöker pressa in kvinnor i Övärldens historia, och i sin egen berättelse, med skohorn. Och bara för att vara tydlig: det är inte kvinnorna jag har problem med, utan skohornet. Det är en bra idé att låta kvinnor spela viktiga roller i Övärldens historia, men Le Guin gör inte särskilt mycket av den, som om kvinnliga karaktärers blotta närvaro vore nog för att göra berättelserna bra. Precis som i Tehanu övergår dessutom Le Guins feminism tyvärr nära nog i misandri vid ett eller ett par tillfällen, och det är inte ett dugg mer attraktivt än den misogyni hon med all rätt kritiserar.

Berättelserna i sig är ganska svaga. Le Guin är en suverän berättare, så berättelserna är fortfarande trevlig läsning, men de är alla ganska förutsägbara och egentligen inte särskilt intressanta. Bara två av dem, The Bones of the Earth och On the High Marsh har den där speciella Övärlden-känslan. Det i sig gör dem förvisso trevliga, men de har inte mycket mer än så att ge.

Det alla fem berättelserna har gemensamt är Le Guins utsökta engelska. Som vanligt använder hon mycket små medel för att uppnå stor effekt, och bara det är en konstform som inte är att förakta i en tid då somliga populära fantasyförfattare har en tendens att mala på i hundratals plågsamt detaljerade sidor. Om inte annat är de här berättelserna väl värda att läsa bara för den njutning som ligger i att kunna sjunka in i Le Guins flödande prosa. Lägg därtill hennes förmåga att väva magi och hennes fina karaktärsporträtt så blir till och med en begränsat intressant historia ganska bra.

De anteckningar om Övärlden som finns efter själva berättelserna är förmodligen mest intressanta för den som verkligen intresserar sig för Övärlden som fantasyvärld. Å andra sidan, om man läser den här boken gör man förmodligen det. Anteckningarna känns mest som en skiss av den värld vari Le Guin skapar sina berättelser och mindre som levande historia. Ändå finns där så mycket potential, och jag kan inte låta bli att önska att Le Guin hade använt en del av de berättelser bara väntar på att bli berättade. Det finns så många händelser i Le Guins skissartade historia som skulle ha blivit fantastiska i en samling som Tales from Earthsea. Ja, hade gjort boken till en Övärldens Silmarillion, men det hade å andra sidan kanske blivit rätt så bra.

/Dr M

"Man tycker om därför att, men älskar trots att." Av alla gamla klyschor är detta en av dem jag har svårast för. Dels för att det är fel i sak, men framför allt för att för att den alltid tycks användas för att antyda att kärlek är ovillkorlig och att det inte finns någon egentlig anledning till att man älskar just den eller det man älskar.

Nåja, ingen rök utan eld, heter det ju också, och ibland kommer även de mest slitna av klyschor till användning. Det finns gott om brister att kritisera Robert A. Heinleins klassiska The Moon is a Harsh Mistress för. Till exempel: karaktärer som i de flesta fall inte utvecklas nämnvärt, en i överkant simpel intrig och med några få undantag förutsägbar handling, en framtidsvision som är daterad bortom all räddning, bristande respekt för vissa fysikaliska fakta och matematiska lagar, gapande hål i logiken, vissa tveksamma filosofiska slutsatser, en närmast total avsaknad av spänning, några utslag av sexism, samt brott mot den gyllene principen för engagerande berättande "berätta inte, visa!" på en nivå normalt reserverad för svenska kommunalpolitiker. Ändå är det här en bok som jag verkligen älskade nära nog från första sidan.

Samhället på månen är en tidigare straffkoloni, dit brottslingar och subversiva personer deporterats från jorden (en direkt kopia Australien några hundra år tidigare, med andra ord). År 2075 är större delen av befolkningen inte längre straffångar, utan frigivna deporterade och deras barn och barnbarn. Ändå står Luna under hård kontroll från Lunar Authority på jorden och fungerar i praktiken som livegen mjölkko som sakta bestjäls på sina resurser genom att tvingas skeppa spannmål till den överbefolkade jordens massor som svälter under en inkompetent politisk ledning.

En liten grupp revolutionärer hamnar fortare än de tänkt sig som ledare för en revolt mot förtryckarna från jorden. Historien om revolutionen på månen berättas av Mannie, en datorreparatör och allkonstnär som närmast av en slump hamnar tillsammans med en ung revolutionär och en gammal filosof och politisk tänkare som organiserar ett revolutionärt nätverk med mål att störta Lunar Authority och upprätta det perfekta anarkistisk-kapitalistiska/klassiskt liberala samhället. Till sin hjälp har de månens kraftigaste superdator, som blivit självmedveten och utvecklat en intelligens som äter Turingtestet till frukost.

Gemensamt för alla böcker jag verkligen älskar är att de har personlighet. Och det har The Moon is a Harsh Mistress. Den når inte samma höjder som Heinleins mest kända bok, Stranger in a Strange Land, som är en av de mest udda och intressanta berättelser jag har läst, men i likhet med den lyckas The Moon is a Harsh Mistress mana fram en unik kombination av minnesvärda karaktärer, en bra berättelse och tänkvärda observationer. Båda böckerna har för övrigt varsin karaktär som inte förstår vad humor är. Båda heter Mike, och båda upptäcker att skratt och sinne för humor är något centralt för vad det innebär att vara människa.

Heinlein var en mästerlig berättare, och sannolikt fullständigt medveten om de inneboende paradoxerna i att försöka bygga ett pacifistiskt och fritt samhälle genom terrorism och krig, eller för den delen i att upprätta ett samhälle utan politisk styrning genom en handfull individer som litar på en medveten superdators bedömningar. Heinlein tvingar oss att tänka efter. Det är ett misstag med alla författare, men kanske med Heinlein i synnerhet, att tro att protagonisterna i alla stycken för fram idéer han själv helt ställer upp på. Ändå känns det idag kanske mer angeläget än någonsin när Prof de la Paz manar till eftertanke i lagstiftningen:

Inte heller är det någonsin tråkigt. Även när karaktärerna ägnar sidor åt att diskutera politik är det oupphörligt fängslande. Heinlein bygger upp ett intressant samhälle på månen, med nya sociala strukturer — flera olika polygama äktenskapsformer som kan sträcka sig över generationer — och med ett eget talspråk, som påminner mycket om engelska med rysk brytning och med insprängda ord från olika språk, huvudsakligen ryska (tyvärr skrivna med en hopplös translitteration som knappast gör livet lättare för läsare som inte talar ryska, och bara tjänar till att förvirra och irritera oss som gör det). Det tar ett tag att komma in i språket, eftersom Mannie återger berättelsen på loonie-engelska, men efter något kapitel flyter det på. I detta samhälle skapar Heinlein karaktärer med stor personlighet som i många fall inte hade kunnat finnas någon annanstans.

Söndag eftermiddag och M kommer hem efter att jobbat några timmar på förmiddagen. Själv har jag passat på att få lite slö tid för mig själv tillsammans med lite musik, datorn, bloggen och en bok. Perfekt på alla sätt. Fast det blir ju förstås ingen lunch gjord på det sättet, och vad gör man då? Om man bor i Cambridge är svaret naturligtvis givet: man går till puben och äter söndagslunch. Puben i det här fallet är Cambridge Blue som är vår tredje närmaste pub, på ett gångavstånd om ungefär fyra minuter hemifrån — och det bara för att man är tvungen att ta en liten omväg runt de mellanliggande husen. Förutom att de serverar söndagslunch till överkomligt pris har Cambridge Blue även ett riktigt bra ölsortiment.

Sagt och gjort, alltså, och en kvart senare sitter vi vid ett hörnbord vid den värmande elden med varsin tallrik mat och för min del en pint Meantime London Stout. Ölet är mycket djupt brunrött på gränsen till svart med mycket lite skum. Smaken är rostad med en dominerande kaffeton. Under detta finns både viss sötma och en trevlig efterbeska. Kolsyran är mild och len. Någonstans far en vag, söt ton som får mig att tänka på fikon förbi. Ett mycket gott öl som förmodligen bara tjänar på att inte serveras precis iskallt, och som uppvisar både mer personlighet och en mer komplex smak än vissa mer kända öl av stouttyp.

När jag sitter mätt och bekvämt tillbakalutad så att jag nås av värmen från elden och i lugn och ro avslutar min öl mitt på söndag eftermiddag slår det mig än en gång hur lyckligt lottad jag är att få möjlighet att bo på ett ställe där jag kan uppleva detta. Bara att dricka öl mitt på ljusan dag en söndag i januari känns som närmast otänkbart i alkoholmoralismens Sverige. I England är det närmast en självklarhet att gå till puben en timme för att äta mat, och ta en öl eller avstå som man känner för — utan att bli ruinerad.

En rejäl tallrik mat och gott öl vid elden på en mysig pub på en vilsam söndagseftermiddag: £10. Jag gillar det här landet.

/Dr M

Ni missar väl inte Mattias Svenssons omröstning "Årets förmyndare 2008", där några av dem som under 2008 gjort sitt allra bästa för att lägga sina näsor i blöt angående hur vi väljer att leva våra liv tävlar om denna inte alltigenom hedrande titel? Även om ni inte läser politiska eller radikalt liberala bloggar annars, surfa dit och läs årets nomineringar: otroligt underhållande och obehagligt skrämmande på samma gång.

Av en ren händelse råkar jag just nu läsa Robert A. Heinleins klassiker The Moon is a Harsh Mistress, för vilken han välförtjänt vann en Hugo Award (och säkerligen hade vunnit Prometheus Award om det priset varit instiftat när boken kom ut 1966). Jag har ännu inte hunnit igenom hela romanen, men Heinlein har redan hunnit med några synnerligen skarpsynta observationer. Apropå politiskt förmynderi noterar  Heinlein genom huvudpersonen Manuel Garcia O’Kelly Davis:

Precis detta är det statliga förmynderiets förbannelse. Problemet är inte alla som kommer på saker de vill förbjuda för att de tycker illa om dem, även om det är illa nog, utan just detta att människor så beredvilligt och okritiskt ställer upp på allehanda förbud och pekpinnar "för deras eget bästa", eller "av hänsyn till". Just därför faller min röst i Svenssons tävling inte på de galnaste förbudsförslagen, utan på dem som underblåser förmyndarmentaliteten.

För er som ännu inte läst The Moon is a Harsh Mistress vill jag gärna rekommendera den. Den har visserligen dryga 40 år på nacken, och det är inte utan att det märks (science fiction lider ju kanske mer än någon annan litteraturgenre av risken att ganska snart bli daterad), men mycket av dess idématerial är minst lika aktuellt idag. Och så är det, dess rätt uppenbara såväl litterära som filosofiska brister till trots, en riktigt bra bok.

/Dr M